Konkurrensen mellan privata och offentligägda företag
När de yttre omständigheterna är gynnsamma, som
under de senaste åren, hävdar sig svenska företag, särskilt
de välkonsoliderade exportföretagen, mycket väl på både
svenska och utländska marknader. För de framgångar som
uppnåtts är det i allmänhet privata företag som svarat.
Samtidigt kan konstateras att antalet anställda i
företagssektorn -- näringslivet -- i dag är en kvarts miljon
färre än för tjugo år sedan. Men tillbakagången har drabbat
bara näringslivets privata del. Antalet anställda personer i
offentligt ägda företag har i stället ökat kraftigt. För ett par
år sedan fanns det i statliga företag cirka 330 000 anställda
och i kommuner och landsting cirka 145 000. Sammanlagt
återfinns alltså cirka 475 000, eller mer än var femte anställd
inom näringslivet i företag som ägs av stat, kommun eller
landsting.
Denna utveckling är knappast överraskande. Det är
uppenbart att privata företag i Sverige för tjugo år sedan
verkade i ett gynnsammare företagsklimat än i dag.
Samtidigt har statliga och kommunala företag, liksom
kommunala förvaltningars direkta företagarverksamhet i
egen regi, på flera olika sätt fått en privilegierad ställning.
Vi vill här ge några exempel. Några statliga företag,
främst vissa affärsverk, baserar delar av sin verksamhet på
monopol. Det är en resultatmässigt säker verksamhet,
eftersom den saknar konkurrens. Den täcker stora delar av
dessa företags fasta kostnader och underlättar satsningar på
företagens övriga konkurrensutsatta affärsområden.
Privata företag har svårt att hävda sig i den konkurrensen.
Många anmälningar till näringsfrihetsombudsmannen
under den senste femårsperioden styrker detta
konstaterande. I kommuner och landsting är det inte
undantag utan regel att affärsverksamheterna har
monopolkaraktär. Det gäller t.ex. försörjningen med el och
vatten, renhållningen, sotningen, bostadsförsörjningen etc.
På en del av dessa områden upprätthåller privatföretagen
en viss verksamhet, men i stort sett är deras
konkurrenssituation svag. Enskilda företags ställning
kan också undermineras utan att något formellt monopol
föreligger. De allmännyttiga företagen har t.ex. under de
senaste 50 åren övertagit de privata byggföretagens roll på
bostadsmarknaden. Stat och kommun har vidare haft en
tendens att bilda egna företag, som sedan fått i uppdrag
eller tillåtits överta uppgifter som tidigare skötts av privata
företag. Det finns t.ex. numera inte mer än ett fåtal
kommuner som anlitar fristående revisionsbyråer för sin
fackrevision trots den mängd kvalificerade revisorer som
länge funnits i vårt land. Alla andra anlitar
Kommunförbundets revisorer. Även på många andra
områden har stat och kommun visat förkärlek för att anlita
egna eller ''närstående'' företag utan att rationella motiv för
detta uppenbarats. Är det SIPU som är bäst på att utbilda
statens tjänstemän? Är det alltid Kommundata som bäst
löser alla kommunala dataproblem? Staten hindrar
ibland att enskilda företag får komma in på för dem
utvecklingsbara verksamhetsområden. Företagarna har
visserligen -- som exempel -- tillåtits driva begränsade
verksamheter inom utbildning och vård. Men alla försök att
medverka vid skötseln av daghem förhindrades effektivt
genom riksdagens beslut att inte ge bidrag till privata
sådana. Särskilt allvarlig är den utveckling som på senare
tid kunnat observeras vad gäller vissa kommuners och
landstings kommersiella verksamheter utanför det s.k.
kompetensområdet. Den konkurrens som här möter
privatföretagen blir lätt övermäktig, eftersom dessa
kommunala respektive landstingskommunala verksamheter
faktiskt inte behöver täcka alla de fasta kostnader som
borde belasta de offererade varorna eller tjänsterna. På
en rad områden har nya lagar under de båda senaste
decennierna försvårat de privata företagens situation.
Redan själva mängden av lagar och den relativa
okänsligheten gentemot företagen som präglat deras
introduktion har påverkat företagsklimatet. Många lagar
har gått företagen emot på ett direkt demonstrativt sätt. En
av de mest uppmärksammade gällde löntagarfonderna.
Men också lagar och regler som mött företagens förståelse
och gensvar har ibland blivit bristfälliga eller besvärande i
sin detaljutformning för företagarna trots påstötningar från
deras företrädare.
Den höga andelen offentligt företagande i Sverige
överstiger nästan alla andra industriländers. Dessutom har
många av våra främsta konkurrentländer inlett en
målmedveten avnationalisering av de statliga företagen.
Och i ett antal socialistiska länder, t.ex. Kina,
Sovjetunionen och Vietnam, har man börjat tillåta
etablering av privata företag i kombination med försök till
marknadsprissättning av varor och tjänster. Anledningen
till denna utveckling är uppenbar. Man har överallt funnit
att offentligt företagande blir ineffektivt, ett hinder för
tillväxt och framåtskridande. Omvälvningen som idag sker
i Östeuropa är en direkt följd av kollektiviseringen av
näringsliv och jordbruk.
I Sverige har det under de senaste åren lagts fram en rad
utredningar som mycket klart visar att verksamheter som
drivs i den offentliga sektorn inte kan mäta sig med sina
motsvarigheter i den privata. Medan lönsamhetskrav och
konkurrens driver fram en ständig produktivitetsökning i
privata företag, verkar offentliga verksamheter utsättas för
en -- nästan -- lika regelbunden försämring av
produktiviteten. Det tycks det dessutom vara så, att delar
av Sveriges offentliga sektor, huvudsakligen inom
kommunområdet, uppvisar en väsentligt lägre produktivitet
än t.ex. våra nordiska grannländers, vilket antyder att det i
Sverige finns särskilt allvarliga systemfel.
Att den enskilda sektorn är den offentliga överlägsen
som producent (av varor och tjänster) är egentligen inte
särskilt överraskande. Det finns flera skäl till detta. I
mycket korta drag kan man säga att staten och --
framförallt -- kommunerna och landstingen inte har de rätta
förutsättningarna. De offentliga organen är främst
myndigheter med myndighetsuppgifter och det är naturligt
att de inte har lätt att hävda sig som administratörer och
ägare till enheter som skall vara affärsdrivande och
säljande. Stat och kommun erbjuder inte den rätta miljön
för de senare verksamheterna.
Den närmast självklara slutsatsen av detta
konstaterande är att statliga och kommunala verksamheter
som är producerande och affärsdrivande på sikt och i
lämpliga former bör ''flyttas över'' till den enskilda
företagssektorn.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en allsidig översyn av
de olika förhållanden som påverkar konkurrensen mellan
privata och offentliga företag.
Stockholm den 17 januari 1991
Rune Rydén (m)
Per Stenmarck (m)