med anledning av prop. 1990/91:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)
Regeringen har i årets kompletteringsproposition
framfört synpunkter och förslag inom riksgäldskontorets
och riksbankens verksamhetsområden. Utöver de riktlinjer
för statsskulds- och penningpolitiken som förordades i
motion 1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vill vi anföra
följande.
Statsskuldspolitiken
Det övergripande målet för riksgäldskontoret och
statsskuldspolitiken är att minimera kostnaderna för
statsskulden. Den inhemska upplåningen bör enligt vår
mening av effektivitetsskäl baseras på riksobligationer och
statsskuldsväxlar. Sparmedel från hushållen kan på indirekt
väg kanaliseras via avkastningsfonder hos kreditinstituten.
Därmed saknas det anledning att tillhandahålla särskilda
instrument för upplåning direkt från hushållen. Det betyder
att såväl spar- och premieobligationer som allemanspar- och
riksgäldskonton bör upphöra som statliga
upplåningsformer.
I kompletteringspropositionens bilaga I:4 behandlas
frågor som rör ungdomsbosparandet. Som vi föreslagit i
motion 1990/91:Fi602 bör bosparandet i stället stimuleras
genom ett system med skattegynnade bostadskonton i
bank, som står öppna för insättningar utan åldersgräns.
Därutöver anser vi att uppgiften att informera om olika
sparformer bör åvila de berörda kreditinstituten.
Regeringen har nyligen tagit ett steg i rätt riktning genom
att ansluta sig till vårt krav på avveckling av den statliga
spardelegationen. Emellertid överfördes i detta
sammanhang vissa av spardelegationens
informationsuppgifter till bankinspektionen, vilket vi
motsatte oss. Vi anser det nu framförda förslaget att låta
riksgäldskontoret överta ansvaret för
informationsspridning om ungdomsbosparandet lika
felaktigt. Riksdagen bör därför avslå regeringens begäran
om godkännande av att riksgäldskontoret skall få använda
ca 300 000
kronor till bestridande av kostnader för information
om ungdomsbosparandet.
Vi står bakom den s.k. utlandslånenormen, som innebär
att staten inte skall nettolåna i utländsk valuta för att
finansiera budgetunderskott eller för att förvalta
statsskulden. Däremot vänder vi oss mot att
riksgäldskontoret t.o.m. i tider av växande underskott i
bytesbalansen skall vara förpliktat att vid ett valutainflöde,
orsakat av ett högt ränteläge, amortera ned statens
utlandsskuld. Konsekvensen blir en avsevärd höjning av
statens upplåningskostnader, samtidigt som enskilda
''låneförmedlare'' tillgodogör sig en betydande
ränteskillnad. Under våren har det dessutom visat sig att
detta förfarande verkar uppdrivande på den inhemska
räntenivån, vilket paradoxalt nog kan öka valutainflödet
ytterligare. Risk föreligger också för uppkomsten av
spekulationer om en förestående växelkursjustering.
Riksgäldskontoret bör därför enligt vår mening inte
genomföra uppköp av obligationer i utländsk valuta utöver
planmässiga amorteringar.
När riksgäldskontoret för några år sedan omvandlades
från ett riksdagens verk till en myndighet under
finansdepartementet, infördes den ordningen att riksdagen
ger regeringen ett uttryckligt bemyndigande att svara för
erforderlig upplåning, vilket uppdrag sedan
vidarebefordras till riksgäldskontoret. Därmed har det skett
ett närmande till förhållandena i jämförbara länder. Men i
t.ex. Danmark, Finland, Norge, Frankrike, Tyskland och
Förenta staterna beslutar parlamenten också hur mycket
staten får låna upp under en viss tidsperiod eller hur stor
statsskulden högst får vara. Om dessa gränser behöver
överskridas, måste berörd regering återkomma till
parlamentet med begäran om nytt bemyndigande, vilket
föranleder offentlig debatt och naturligtvis ökar de
folkvaldas kontrollmöjligheter. Enligt vår mening bör på
motsvarande sätt den svenska riksdagens årliga
bemyndigande enligt lagen (1988:1387) om statens
upplåning vara försett med en beloppsgräns, som inte får
överskridas utan nytt riksdagsbeslut.
I förra årets kompletteringsproposition, som innehöll
regeringens begäran om lånebemyndigande för
innevarande budgetår, förutsågs ett statligt lånebehov på
8,5 miljarder kronor. Nu beräknas detta behov i stället bli
31,8 miljarder kronor, utan att detta överskridande blivit
föremål för något ställningstagande eller ens någon debatt i
riksdagen. För budgetåret 1991/92 förutses nu statens behov
av nettoupplåning bli 21,2 miljarder kronor. Eftersom den
gräns vid vilken regeringen bör återkomma till riksdagen för
att få ett nytt bemyndigande bör vara försedd med viss
marginal, föreslår vi att regeringen för detta budgetår
bemyndigas ta upp lån intill ett belopp av netto 25 miljarder
kronor.
Penningpolitiken
De växande underskotten i bytesbalansen i förening med
den pågående kapitalutflyttningen framtvingar en
jämförelsevis hög räntenivå i Sverige för att kapitalbalansen
skall gå ihop. Den höga realränta som kan förutses verkar
ytterligare nedhållande på benägenheten att investera i
Sverige. Mot denna bakgrund är det angeläget att ta till vara
varje möjlighet att minska ränteskillnaden mot utlandet
utan att för den skull äventyra tilltron till den fasta
växelkursen.
Med anledning av den knapphet på likviditet som
uppträdde kring årsskiftet i finansbolagskrisens spår
förordades i motion Fi217 bl.a. lättnader i kassakraven.
Riksbanksfullmäktige har sedermera fattat beslut med
denna innebörd, vilket vi finner tillfredsställande.
Även vårt krav att den sedan länge aviserade
utredningen om riksbankens ställning skulle tillsättas har nu
blivit tillgodosett. Därmed borde vägen ligga öppen mot en
mer självständig ställning för den penningvårdande
myndigheten, vilket skulle få stor betydelse för framgång i
kampen mot inflationen och för en stabil valuta. Emellertid
beklagar vi att företrädare för riksdagen inte beretts plats
i denna utredning, som ändå skall överväga förändringar i
regelverket för ett riksdagens eget organ. Detta kan inte
undgå att försämra möjligheterna att få fram ett väl avvägt
förslag som kan vinna erforderlig politisk majoritet.
I kompletteringspropositionen avvisar finansministern
tanken på en snar anknytning av kronan till den europeiska
valutaenheten ecun. Till den tidigare invändningen att
Sverige först måste nå framgång i kampen mot inflationen
läggs nu även argumentet att en trovärdig fast
växelkurspolitik inte kan baseras på kortsiktiga
överväganden beträffande dollarkursens utveckling.
Moderata samlingspartiet har länge -- under senare år
tillsammans med folkpartiet -- förordat en anknytning av
kronan till det europeiska valutasamarbetet. Att byta den
nuvarande valutakorgen mot ecun skulle inte innebära
något stort steg, eftersom korgen numera -- direkt eller
indirekt -- till ca 70 procent består av ecu-valutor. Den enda
tyngre valuta i korgen, som inte är kopplad till ecun, är
dollarn.
Under senare tid har Storbritannien inträtt i den
europeiska växelkursmekanismen, medan Norge, som står
utanför EG och därför inte för tillfället släpps in i EMS, har
valt en ensidig ecu-anknytning med utfästelser om stöd från
betydelsefulla europeiska centralbankers sida. De norska
erfarenheterna av detta arrangemang är goda. Eftersom
dollarkursens utveckling för närvarande är uppåtriktad,
undviker den norska kronan den appreciering mot bl.a. D-
marken som den svenska korgkonstruktionen nu medför.
Till skillnad från Norge har Sverige redan beslutat sig för
att ansöka om medlemskap i EG. Därmed har vi också
bestämt oss för att inträda i det europeiska
valutasamarbetet. Det blir således hur som helst en
förändring av den svenska valutaregimen. Men detta är
inget utslag av ombytlighet eller brist på konsekvens -- det
blir inte fler än ett byte av valutakorgens innehåll.
Om skiftet ändå skall genomföras, bör det enligt vår
mening göras först som sist. Med den aktuella
kurstendensen för dollarn riskerar kronans anknytningsnivå
att för varje dag som går ställa allt större krav på den
svenska ekonomins interna anpassning. Dessutom förstärks
spekulationerna om att Sverige kommer att företa en
nedjustering av kronans värde i samband med att bytet av
valutaregim till slut sker. En svensk ecu-anknytning senast
när ansökan om medlemskap i EG inlämnas skulle stärka
tilltron till Sveriges beslutsamhet att hålla en fast växelkurs.
Skulle åtgärden däremot utebli, riskerar detta faktum att
tolkas som ett tecken på motsatsen.
I detta sammanhang förtjänar det att påpekas att den
finska borgerliga regeringen i sitt nyligen offentliggjorda
program anfört följande: ''I syfte att öka trovärdigheten
beträffande penningpolitiken kommer en bindning av
markens yttre värde till EG-valutan ECU genom ett eget
beslut och utan att variationsbredden för valutaindex
ändras att övervägas.'' Det skulle onekligen se märkligt ut
om Finland, som ännu inte uttalat sig för EG-medlemskap,
skulle genomföra denna ändring före Sverige.
Många höginflationsländer, t.ex. Danmark och
Frankrike, har funnit att de kunnat få bukt med sin snabba
prisstegring först efter det att anknytningen till det
europeiska valutasamarbetet framtvingat den erforderliga
disciplinen i ekonomisk-politiskt avseende. Även om
regeringen är tidigt ute med sina uttalanden om en kraftig
sänkning av den svenska inflationstakten, är onekligen
förutsättningarna för en sådan utveckling bättre än på
länge. En ecu-anknytning kan därmed bli ett verksamt
hjälpmedel i kampen mot inflationen, direkt såväl som
indirekt genom den krympning av räntemarginalen mot
omvärlden som skulle bli möjlig.
Denna vägning av för- och nackdelar med en ecu-
anknytning leder oss sålunda till slutsatsen att Sverige
skyndsamt bör följa Norges exempel och anknyta kronan
till ecun med tillämpning av som mest det smala
variationsbandet på +/-2,25 procent.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statsskuldspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen och
fullmäktige i riksbanken till känna vad i motionen anförts
om kredit- och valutapolitiken,
3. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret
1991/92 ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om statens
upplåning intill ett belopp på netto 30 miljarder kronor,
4. att riksdagen avslår förslaget att ur riksgäldskontorets
anslag bestrida kostnader för information om
ungdomsbosparandet.
Stockholm den 8 maj 1991
Lars Tobisson (m)
Rune Rydén (m)
Filip Fridolfsson (m)
Ing-Britt Nygren (m)
Margareta Gard (m)
Knut Wachtmeister (m)