En slentrianmässig fördelning av budgetanslag på typiskt
manliga sektorer, inga förslag om förändring vare sig av
inriktning eller omfattning på statsbudgeten för att öka
kvinnors makt och inflytande samt en total brist på insikt
om dagens arbetsmarknad ur kvinnoperspektiv -- så ser
regeringens budgetproposition ut.
I årets budgetproposition från Industridepartementet
omnämns kvinnorna på två rader. I Arbetsmarknadsbilagan
och Finansplanen liksom i andra budgetbilagor är det på
samma sätt. Inte ens bilagan om utveckling av den
offentliga sektorn innehåller något avsnitt om kvinnornas
speciella situation i samhället.
Budgetpropositionen utstrålar en föråldrad syn på
samhället och arbetsmarknaden, som härrör från den tid då
kvinnor till största delen var hemarbetande och männen
svarade för den ekonomiska försörjningen.
På de senaste trettio åren har andelen förvärvsarbetande
kvinnor nästan fördubblats. Idag utgör kvinnorna 48 % av
arbetskraften och mer än 2 miljoner kvinnor finns på
arbetsmarknaden. Det handlar om en av de största
samhällsorganisatoriska förändringar som skett i Sverige
under de senaste decennierna. Det är självklart att en sådan
samhällsomvandling borde få konsekvenser för analyserna
och planeringen av de ekonomiska styrmedlen i samhället
liksom för utvärderingen av den ekonomiska utvecklingen.
Dessutom måste det få konsekvenser för
jämställdhetssträvandena.
Om Sverige ska fortsätta att vara en högt utvecklad
industrination måste politiska beslut fattas utifrån dagens
verklighet. Svensk arbetsmarknad är visserligen den mest
könsuppdelade i världen. Men verkligheten visar också att
det idag finns lika många kvinnor som män på
arbetsmarknaden. Denna verklighet ställer självklart andra
krav på de politiska lösningarna än tidigare. Riksdagen har
dessutom lagt fast jämställdhetsmål om att bryta den
könsuppdelade arbetsmarknaden, vilket borde avspeglas i
budgetpropositionens förslag.
Kvinnor är underordnade män. Kvinnors makt och
inflytande är beroende av männens vilja att dela med sig.
Fortfarande år 1991 är det så i Sverige, ett av världens
rikaste länder. Statistik om fördelning av resurser mellan
kvinnor och män visar mäns systematiska fördelar i
förhållande till kvinnor. Män ger och män får. Det gäller t
ex lön, arbetstid, positioner i näringslivet, politik,
organisationer, m m.
Den officiella uppfattningen är att dessa förhållanden är
oacceptabla och oönskade, men så länge de inte kopplas
ihop med en bakomliggande manlig maktstruktur, som i sin
förlängning leder fram till dessa systematiska
snedfördelningar, kommer de att bestå.
Regeringen följer inte riksdagens beslut
Trots att riksdagen beslutat om att fördelningen av de
ekonomiska resurserna mellan kvinnor och män skall
redovisas i budgetpropositionen, så underlåter regeringen
att göra detta.
''Utskottet ser positivt på regeringens förslag om en
utökad redovisning i budgetpropositionen om fördelningen
av de ekonomiska resurserna mellan kvinnor och mänëëë
Arbetsmarknadsutskottet anser, liksom finansutskottet, att
det trots vissa metodologiska problem bör gå att visa
fördelningsaspekter inom flera av de områden som är
väsentliga ur jämställdhetssynvinkel, t ex arbetsmarknads-
och utbildningsområdena.'' (Arbetsmarknadsutskottets
betänkande 1987/88:17 om jämställdhetspolitiken)
Det finns därför anledning att återupprepa kravet på en
redovisning av budgetpropositionens fördelning av
ekonomiska resurser mellan kvinnor och män.
Kvinnors bidrag till välfärden osynliggörs
I dagens kapitalistiska marknadsekonomi är det bara
den produktion som kan mätas i ekonomiska termer som
ligger till grund för måttet på välfärd. Men
välfärdsutvecklingen för människorna bestäms inte bara av
marknadens produktionsökning. En stor del av tiden
använder vi människor till andra saker än att producera
varor för lön.
Studier har visat att om man räknar ut tidsanvändningen
för några av de sysslor som vi ägnar oss åt utanför
förvärvsarbetet -- disk, städning, underhåll, reparationer
och aktiv barnomsorg -- så svarar de för 45% av
produktionsaktiviteterna i den svenska ekonomin (HUS-
projektet. Klevmarken & Olovsson 1989).
En stor del av det oavlönade arbetet utförs av kvinnor,
men eftersom det arbetet inte ingår i de traditionella
välfärdsmåtten räknas det inte. För att synliggöra kvinnors
bidrag till välfärden och för att vi skall få en mer rättvisande
bild av samhällets totala produktion av varor och tjänster
behövs ett kompletterande mått på hushållens produktion.
Ett sådant mått har för övrigt ingått i BNP-måttet fram till
1930 då det togs bort. Regeringen bör få i uppdrag att
utarbeta ett sådant mått.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
[att riksdagen hos regeringen begär att den snarast
redovisar statsbudgetens fördelning av de ekonomiska
resurserna mellan kvinnor och män,1]
att riksdagen begär att regeringen att ta fram mått på
hushållsproduktionens samhällsekonomiska värde som
komplement till det traditionella BNP-måttet.
Stockholm den 24 januari 1991
Maggi Mikaelsson (v)
Viola Claesson (v)
Berith Eriksson (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Elisabeth Persson (v)
Gudrun Schyman (v)
Annika Åhnberg (v)