med anledning av prop. 1990/91:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)
1. Inledning
Vänsterpartiets politik utgår från arbetarrörelsens idéer
om rättvisa och solidaritet. Vi menar att rätten till arbete är
ett av de mest centrala målen för den ekonomiska politiken.
Den socialdemokratiska regeringens sista stora
proposition under denna valperiod präglas inte av dessa
värderingar. Arbete åt alla, är inte längre ett självklart
förstahandsmål. Regeringens kompletteringsproposition är
en fortsatt anpassning till de kapitalistiska
marknadsvillkoren.
Under valperioden har regeringen brutit vallöften,
genomfört en orättfärdig skatteomläggning, samt lagt
förslag om lönestopp och strejkförbud. Till detta kommer
en rad eftergifter till borgerlig politik, bl.a. i form av sänkt
sjuk- och föräldraförsäkring. Regeringens politik är ett svek
mot låginkomsttagarna och arbetarrörelsens värderingar.
Efter regeringens många kliv åt höger är det dags att ta
steg åt vänster. Ett land i bättre balans kan stå som
nyckelord för vänsterpartiets politik. Vänsterpartiet vet att
det behövs ekonomisk tillväxt, men det skall vara en tillväxt
som inte förstör livsmiljön för kommande generationer.
En ekonomi som grundas på dålig arbetsmiljö,
utslagning och ett 2/3 dels samhälle skapar fler problem än
lösningar. Men med en rättvist fördelad tillväxt så kan vi slå
vakt om en svensk välfärdsmodell.
Vänsterpartiet vågar ta strid mot högerpolitik och
nyliberalism. Vänsterpartiet vill:Utveckla
välfärdspolitikenStyra sparandet till offensiva
industriinvesteringarInvestera i infrastrukturSatsa på
utbildning och forskningSänka matmomsen, återställa
progressionen i skattesystemet 2.
Sammanfattning
Regeringen förväntar sig en konjukturuppgång i höst.
Andra prognoser är mer pessimistiska. På samma
prognosunderlag, dvs en lägre kostnadsökningstakt i de
svenska företagen, gör olika institut skilda bedömningar.
Detta visar hur osäker utvecklingen är.
Vänsterpartiet är kritiskt till regeringens betoning av
lönekostnadskonkurrens. Vi menar att det behövs ett starkt
konkurrenskraftigt näringsliv baserat på gedigen kunskap,
hög teknisk utveckling och demokratisk arbetsorganisation.
Regeringens satsning mot arbetslösheten är alltför
begränsad. Vänsterpartiet menar att det behövs ytterligare
insatser motsvarande 4 miljarder under det kommande
budgetåret, för att möta ökningen av den öppna
arbetslösheten. Det krävs dessutom ett program för att mer
långsiktigt bekämpa arbetslösheten.
Vänsterpartiet avvisar regeringens tankar på en
arbetsgivarperiod i sjukförsäkringssystemet. En
arbetsgivarperiod riskerar att slå hårdast mot de svagaste
grupperna i arbetslivet.
Regeringens åtstramning av den kommunala ekonomin
är allvarlig för den generella välfärdspolitiken och
sysselsättningen. Det krävs istället ett ekonomiskt
stödpaket till kommunerna.
Den samordning av arbetsskadeförsäkringen och
sjukförsäkringen som anmäls av regeringen avvisas.
Regeringen anmäler att det skall komma förslag som
underlättar för utländska köp av svenska företag.
Vänsterpartiet kräver att lagen om köp och försäljning av
svenska företag skall innehålla en vetorätt. De anställda
skall genom sin fackförening kunna stoppa ett köp eller en
försäljning.
Regeringen anmäler ett förslag om att löntagarfonderna
skall samordnas med AP-fonderna. Löntagarfonderna skall
göras till enbart ett system för att garantera framtida
pensioner genom utökade möjligheter att placera tillgångar
i aktier som ger maximal avkastning. Detta är slutpunkten
på socialdemokratins visioner om ekonomisk demokrati.
Förslaget är fjärran från Meidners tankar om demokratisk
makt över företagens utveckling och investeringar samt
inflytande över arbetslivets innehåll och utformning.
Vänsterpartiet har från början varit kritiskt till
Rehnbergsgruppens arbete. Någon form av tvångslag kan
inte vänsterpartiet acceptera. Denna typ av statliga
ingripanden tillhör knappast någon förnyelse av
arbetarrörelsens politik.
Regeringens positiva skrivningar om miljö i
propositionen följs inte upp med konkreta åtgärder. Idag
behövs en miljöoch resursbevarande energipolitik. Om
marknaden skall avgöra utvecklingen kan inte en uthållig
och ekologiskt anpassad tillväxt tryggas.
3. Den ekonomiska utvecklingen
Ända sedan industrialismens barndom har den
ekonomiska utvecklingen gått i vågor, s.k.
konjunkturcykler. Under vissa år har tillväxten varit hög,
under andra år har produktionen sjunkit. Högkonjunkturer
har med en naturlags säkerhet avlösts av lågkonjunkturer.
Under de senaste årtiondena har lågkonjunkturerna
återkommit med fem års mellanrum.
Den svenska konjunkturutvecklingen följer den
internationella mycket nära. En avmattning i USA och
Västeuropa märks också snart hos oss. Förklaringen är
Sveriges exportberoende industri. Ungefär halva den
svenska industriproduktionen går på export. Minskad
internationell efterfrågan innebär försämrade
produktionsförutsättningar inte bara för industrin utan
också för stora delar av tjänstesektorn. En minskad
aktivitet inom näringslivet leder till mindre skatteintäkter
än annars. En internationell konjunkturnedgång begränsar
därför också konsumtionsutrymmet inom den offentliga
sektorn.
Senast vi hade en internationell konjunkturnedgång var
1985--1986. Den passerade tämligen obemärkt i vårt land.
Produktionstillväxten avstannade visserligen inom
industrin, men den svenska ekonomin i sin helhet kan
knappast sägas ha varit utsatt för någon kris.
Sysselsättningen fortsatte t.ex. att utvecklas i positiv
riktning.
Denna gång klarar vi oss förmodligen inte lika lätt
undan. Åtskilliga bedömningar pekar mot en sammantagen
sänkning av landets produktion med kraftigt stigande
arbetslöshet som följd. Idag går över 100 000
människor arbetslösa. Det är 40 000
fler än för ett år sedan.
3.1. Den internationella utvecklingen
Sverige är långt ifrån det enda land som upplevt en
kraftig konjunkturförsvagning. I början av 1989 inleddes en
uppbromsning också i USA och Storbritannien. I Finland
inleddes försvagningen kort därefter. I Norge och Danmark
har den ekonomiska utvecklingen varit svag under en följd
av år. Också i dessa länder har arbetslösheten ökat markant.
Det faktum att konjunkturnedgången varit extra
påtaglig på en lång rad av våra viktigaste exportmarknader
har självfallet bidragit till att förstärka våra egna
ekonomiska problem. Därtill kommer att den
internationella efterfrågan utvecklats särskilt svagt på
typiska svenska exportprodukter som personbilar, stål och
papper.
Det råder för närvarande delade meningar om vart den
internationella konjunkturen är på väg. En försvagning har
nu också inträtt i en rad länder nere på den europeiska
kontinenten. Många tvivlar på att den fortsatt kraftiga
inhemska efterfrågeutvecklingen i det förenade Tyskland är
tillräcklig för att hålla Europa-konjunkturen vid liv.
Däremot är flertalet bedömare ense om att tillväxttakten i
Japan och länderna i Sydostasien förblir hög.
Regeringen är optimistisk och tror på en snar vändpunkt
i den internationella konjunkturen. Man tror att botten
snart är nådd. Framför allt är man optimistisk beträffande
utvecklingen i USA och Storbritannien. Låga räntor och
oljepriser bidrar till att stimulera utvecklingen.
3.2. Utvecklingen i Sverige
Även om det skulle inträffa en vändpunkt i den
internationella konjunkturen och efterfrågeläget
förstärktes på våra viktigaste exportmarknader, så innebär
inte detta automatiskt att problemen inom svensk ekonomi
skulle vara över. Den vikande industriproduktionen och
den hastigt ökande arbetslösheten är nämligen inte enbart
ett konjunkturfenomen. Det handlar också om strukturella
problem.
Vänsterpartiet har i en rad motioner visat att
superdevalveringen 1982, infarten till den tredje vägen,
innebar att ett alltför lågt löneläge etablerades i vårt
land. Fel signaler sändes därmed ut till näringslivet. Det
låga löneläget gjorde att investeringarna framför allt
hamnade i traditionell sammansättningsindustri. Den tredje
vägens politik innebar därmed att en gammal förlegad
industristruktur byggdes fast. Förnyelsen uteblev. Detta är
bakgrunden till de problem vi nu står inför. Den
internationella konjunkturnedgången har endast bidragit
till att på ett alltför snabbt och plågsamt sätt lyfta fram
problemen i ljuset.
I början av 1989 nådde industriproduktionen sin topp.
Därefter har den fallit med 6--7 %.
Regeringen tror att vändpunkten nu är nära. Under
hösten skall produktionen kunna öka igen. Regeringen
skriver att ''återhämtningen fortsätter under 1992, då
efterfrågan från exportmarknaderna förbättras. Med det
gynnsamma konkurrensläget skulle industriproduktionen
ta fart och växa relativt snabbt, med 2,5 % från 1991 års låga
nivå.'' Enligt regeringen skulle raset i
industrisysselsättningen då upphöra.
Andra bedömare har en betydligt mer pessimistisk syn
på den svenska ekonomins möjligheter att inom det
närmaste året komma på rätt köl. Många tror att
industriproduktionen nästa år kommer att vara lägre än i år.
Industrisysselsättningen skulle därmed fortsätta att minska
kraftigt. En fördubbling av arbetslösheten från nuvarande
nivå är i detta perspektiv en inte orealistisk utveckling.
Det är viktigt att understryka att olikheterna i synen på
den svenska ekonomins framtid inte utgår från några
avgörande skillnader i bedömningen av den internationella
utvecklingen. Flertalet svenska prognosmakare tror att
bottnen i den internationella konjunkturen kommer att nås
under innevarande år. Skillnaden ligger istället i synen på
den svenska ekonomins möjligheter att haka på när
uppgången väl kommer.
Regeringen utgår från att om bara lönestegringstakten
begränsas så kommer problemen att lösa sig själva. Ett par
år med måttliga lönepåslag skulle enligt detta synsätt vara
tillräckligt för att svensk industri återigen skulle bli
konkurrenskraftig. Andra, mer pessimistiskt lagda,
bedömare pekar på att arbetskraften i stor utsträckning
befinner sig i fel sektorer. En strukturomvandling måste till.
Detta kommer att ta tid. Arbetslösheten skulle därför öka
även nästa år.
3.3. Den tredje vägen och strukturkrisen
Vid infarten till den tredje vägen var arbetslösheten
högre än den är idag. Det var i detta läge inte svårt att få
folk till de okvalificerade och monotona industrijobben.
Många var tacksamma över att överhuvudtaget ha ett jobb
att gå till. Superdevalveringen 1982 innebar ökade vinster
och att priset på arbetskraft sänktes. Detta stimulerade
utvecklingen framför allt inom den arbetskraftsintensiva
sammansättningsindustrin. Det var i första hand här som
investeringarna kom till stånd och nyanställningsbehovet
var som störst.
Med tiden ökade emellertid efterfrågan på arbetskraft
också inom andra branscher. Det blev därför med tiden allt
svårare för delar av sammansättningsindustrin att rekrytera
personal. Det var heller inte ovanligt att jobben vid de
löpande banden ratades till förmån för mer intressanta och
stimulerande arbetsuppgifter på annat håll.
Sammansättningsindustrins svårigheter att konkurrera
om arbetskraften innebar att kostnaderna kom att öka
snabbt. Den tilltagande personalomsättningen resulterade
inte bara i låg produktivitet utan också i att
utbildningskostnaderna sköt i höjden.
Kostnadsutvecklingen har inneburit försvagad lönsamhet
och i förlängningen varsel och permitteringar.
Ofta framställs lönernas snabba utveckling som orsaken
till alla problem. Detta är fel. Den grundläggande orsaken
är istället att den socialdemokratiska regeringens politik
skapat olönsamma industrier där ingen vill jobba. Enda
sättet att få dem lönsamma igen är enligt regeringen att
ånyo pressa tillbaka lönerna. Enda sättet att få folk till dem
är att återigen höja arbetslösheten. Låga löner och hög
arbetslöshet skulle vara lösningen på
sammansättningsindustrins problem.
Den reviderade finansplanen andas en from förhoppning
om att lönerna i Sverige kommer att utvecklas långsammare
än i våra s.k. konkurrentländer. Den offentliga
konsumtionen skall hållas tillbaka och arbetslösheten uppe.
På detta sätt skall konkurrenskraften återvinnas och jobben
på sikt kunna tryggas. Arbetslösheten blir det pris vi får
betala för att den fulla sysselsättningen skall kunna vara ett
mål även i framtiden.
Det börjar nu bli hög tid för regeringen att erkänna sitt
misslyckande. Den tredje vägen var en återvändsgränd. Det
gick inte att kombinera ett lågt löneläge och full
sysselsättning med en långsiktigt hållbar tillväxt. Stora delar
av svensk industri står nu inför omfattande problem. Det
kommer att ta tid innan man återigen är konkurrenskraftig.
Konkurrenskraftig både på världsmarknaden och den
svenska arbetsmarknaden. Att pressa tillbaka lönerna kan i
bästa fall innebära att felsatsningarna som gjordes utmed
den tredje vägen återigen blir lönsamma på kort sikt. Men
problemet kvarstår sedan hur man i ett längre perspektiv
skall kunna kombinera full sysselsättning med en möjlighet
för dessa verksamheter att konkurrera om arbetskraften
utan att denna återigen blir för dyr.
3.4. En väg ut ur krisen
Enligt vänsterpartiets uppfattning måste
utgångspunkten för en offensiv ekonomisk politik vara att
kombinera hög produktivitet och kostnadseffektivitet med
intressanta och stimulerande arbetsuppgifter. Först då kan
en långsiktigt hållbar utveckling uppnås, dvs bra jobb som
ger bra löner. Svensk industri skall konkurrera med
kompetens och kvalité, inte med låga löner.
Det nuvarande löneläget är sannolikt för högt inom
delar av sammansättningsindustrin. Det vore emellertid fel
att pressa tillbaka lönerna för att dessa verksamheter
återigen skall bli lönsamma. Lika fel vore att tillåta
arbetslösheten att växa för att folk återigen skall tvingas
jobba där.
Rätten till arbete innebär inte bara en jämnare
lönespridning utan också att många människor erhåller en
möjlighet att välja vad de vill arbeta med. Arbetsgivarna
måste överträffa varandra för att kunna få folk. Härigenom
faller en del arbeten bort. De tråkiga, slitsamma och dåligt
avlönade jobben ratas till förmån för mer åtråvärda
uppgifter. Denna ökade valfrihet och förbättrade
arbetsmiljö som rätten till ett arbete medför har avgjort
störst betydelse för de sämst ställda i samhället.
Vänsterpartiet anser att den ekonomiska politikens
främsta mål är att upprätthålla den fulla sysselsättningen.
Det värde som rätten till ett arbete innebär, såväl för den
enskilde som för samhället i stort, får inte underskattas.
Tyvärr finns det en tendens idag att alltför många gör det.
En stor del av de investeringar som gjordes utmed den
tredje vägen är idag olönsamma. Regeringen vill bromsa
löneutvecklingen för att ånyo göra dem lönsamma.
Vänsterpartiet avvisar bestämt en sådan defensiv politik.
De delar av svensk industri som inte kan erbjuda
konkurrenskraftiga löner och rimliga arbetsförhållanden
har enligt vår uppfattning inget berättigande. De måste på
sikt bytas ut mot mer konkurrenskraftiga alternativ.
Riksdagen kan hjälpa till genom att anslå ökade medel
till utbildning och forskning, men resurserna får inte enbart
gå till högskolorna. Minst lika viktigt är det med en
omfattande kraftsamling vad gäller vuxenutbildningen.
Undersökningar visar att nära hälften av industrins
arbetskraft har genomgått enbart folk- eller
grundskoleutbildning. Kunskaperna i basämnen som
svenska, matematik och engelska är därför otillräckliga hos
stora delar av arbetskraften. Ny produktionsteknik ställer
ofta ökade krav på de anställda. Att kunna läsa
instruktioner, förstå ritningar och kunna programmera
maskiner blir allt viktigare. Det krävs därför en kraftigt
utbyggd vuxenutbildning.
Parallellt med att ökade resurser satsas på utbildning
måste en förändring av arbetsorganisationen komma till
stånd. Höjd kompetens måste leda till att arbetsuppgifterna
graderas upp. Sker ingen förändring av arbetsinnehållet kan
den höjda utbildningsnivån i stället leda till ökande
svårigheter för industrin att behålla sin personal.
Ekonomisk tillväxt har alltför länge och alltför ensidigt
handlat om ökad produktionsvolym. Regeringens politik
utgår från att mer arbetstimmar och fler maskiner skall få
den svenska ekonomin att växa fortare. Massproduktion av
enkla, standardiserade varor och tjänster har fått högsta
prioritet. Det är nu dags att bryta upp från detta ensidiga
tänkande. Miljöförstöring och resursslöseri måste
motverkas. Den ekonomiska utvecklingen måste vara
ekologiskt balanserad och uppfylla kravet på allas rätt till
ett meningsfullt arbete.
Det krävs också en ekonomisk politik som förmår hävda
sysselsättningen inte bara i ett långsiktigt perspektiv utan
också här och nu idag. Det som tidigare kallades
stabiliseringspolitik har gradvis kommit att inskränkas till
enbart en fråga om val av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Självfallet är arbetsmarknadspolitiken en viktig
förutsättning för den fulla sysselsättningen, men den måste
också kunna kompletteras med andra former av
stabiliseringspolitiska insatser typ regionalpolitik,
finanspolitik och penningpolitik.
Den socialdemokratiska regeringen har emellertid
under de senaste åren alltmer avhänt sig möjligheterna till
en i verklig mening fullödig stabiliseringspolitik. Vapen
efter vapen i den stabiliseringspolitiska arsenalen har
lämpats över bord. Slutligen har man så bakbundit sig vid
masten och meddelat att intet går att göra.
Det behövs enligt vår uppfattning ett större svängrum
för olika ekonomisk-politiska åtgärder i kampen mot
arbetslösheten. Vi vänder oss mot regeringens tal om ''att
inom ramen för en balanserad budget skapa utrymme för
offensiva investeringar som främjar den ekonomiska
tillväxten''. I ett läge med snabbt stigande arbetslöshet och
påtagliga investeringsbehov kan det inte vara nödvändigt
med besparingar för att viktiga infrastrukturinvesteringar
skall komma till stånd. Här finns en avgörande skillnad
mellan vänsterpartiet och regeringen.
Vänsterpartiet har under våren föreslagit mer
omfattande infrastruktursatsningar än regeringen. Vi har
medvetet valt att prioritera målet om full sysselsättning
framför balansen i statsbudgeten. Det är enligt vår
uppfattning inget fel i att staten lånar pengar till nödvändiga
framtidsinvesteringar i ett läge då sysselsättningen hotas. I
nuvarande läge är det tvärtom ett krav om man på ett
trovärdigt sätt vill kämpa för målet om allas rätt till ett
arbete.
4. Vänsterfront mot högerpolitik
I motionen till budgetpropositionen deklarerade vi att
vänsterpartiet, utifrån sin politiska tradition som
arbetarparti, tar ansvar för arbetarrörelsens socialistiska
värderingar. Målet är ett samhälle i rättvisa och jämlikhet,
solidaritet och gemenskap. Utifrån dessa utgångspunkter
verkar vänsterpartiet för att avskaffa klassklyftorna och
arbeta för samhällsförändringar som gagnar hela folket.
4.1. Valet 1988 och tre regeringsår
Under åttiotalet har svensk politik tagit flera steg till
höger. Efter de borgerliga regeringsåren förändrade
socialdemokratin sin tidigare klart uttalade välfärdspolitik
till en ''tredje väg''. Det är dess konsekvenser vi nu drabbas
av. Tredje vägen började på det sluttande planet, men tog
efter valet 1988 formen av ett formidabelt stup.
Vallöftena från 1988 är som bortblåsta. Löftet om
utbyggd föräldraförsäkring sveks. Förlängd semester till sex
veckor som skulle gynna LO-grupper fullföljdes inte.
Fördelningspolitiken fick genom skatteomläggningen
ytterligare en knäck. Folkpartiets kritiserade skatteförslag
från valet 1988 blev regeringspolitik efter valet. Senaste
vallöftet som icke infriats är åtgärder mot de 400 000 sämsta
jobben.
Vintern 1990 ställde regeringen förslag helt i strid med
arbetarrörelsens traditioner om både lönestopp och
strejkstopp. Regeringens nederlag följdes trots allt av ett
fortsatt regeringsinnehav. En ny kris kulminerade
senhösten 1991 bl.a. i form av ett valutautflöde. Regeringen
valde då att underkasta sig den s.k. marknaden. Eller var
det så att regeringen utnyttjade tillfället till att driva igenom
obehagliga beslut.
Enligt vänsterpartiets mening var inte de beslut som
regeringen drev igenom nödvändiga för att stoppa
valutautflödet. Mest utmanande är kanske försämringarna i
sjuk- och föräldraförsäkringarna som regeringen genomfört
tillsammans med moderaterna. Inflationsbekämpning
genom låga löneökningar blev överordnat alla andra
politiska mål, även arbete åt alla. Regeringens deklaration
om att Sverige utan folklig debatt under 1991 skall ansöka
om medlemskap i EG är ett avsteg från
neutralitetsförbehållen.
4.2. Politikens positioner
De politiska positionerna i svensk politik har alltmer
kommit att likna kärnkraftsomröstningen 1980. Linje 1 och
2 med samma budskap på framsidan, men med lite
brasklappar på baksidan av valsedeln och linje 3 med ett
helt annorlunda alternativ.
Det finns en påtaglig likhet mellan regeringens
ekonomiska syn på tillväxt och utveckling -- och
högeralliansens alternativ. Båda alternativen litar till
gaspedalen i ekonomin och ibland vill de bruka bromsen.
Vänsteralternativet skiljer sig från dessa alternativ genom
att vänstern inser att det även behövs ett styrinstrument i
politiken -- en ratt.
Socialdemokratins position är att gasa på med
devalveringspolitik och lönekostnadskonkurrens, vilket fått
till resultat en föråldrad industristruktur, överhettning i
ekonomin samt ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor.
Högeralliansen i svensk politik vill gasa på med sänkta
skatter främst för kapital och företag. Även detta leder till
föråldrad industristruktur, risk för ännu större försämringar
av bytesbalansen samt ökade inkomst- och
förmögenhetsklyftor.
Vänsterpositionen i svensk politik innebär en ekonomisk
politik som genom demokratisk medverkan och kontroll
styr kapital och investeringar till industriell produktion i
vårt land, samt till sociala behov. Det innebär ekonomisk
tillväxt och rättvisa, som utgår från en ekologisk balans.
4.3. Majoriteter i riksdagen
Det är inte avsaknad av majoritet i riksdagen som
bestämmer socialdemokratins påtagliga högervridning och
svek mot arbetarrörelsens grundvärderingar. Orsaken kan
sökas i att hela grunden för klassamarbetet luckras upp när
SAF och kapitalet kör sitt eget lopp.
Socialdemokratin har nästan alltid varit i minoritet.
Endast under en tvåårsperiod 1968-1970 har
socialdemokraterna haft egen majoritet. Tidigare
utformade SAP sin egen politik. För den sökte man stöd i
riksdagen. Under senare år har SAP övergått till att ''göra
upp'' med ett eller flera partier innan förslagen kommit till
riksdagen. Exempel på socialdemokratiska förslag är MBL,
LAS, Löntagarfonder etc.
Ett vanligt mönster har varit att när vänsterpartiets
förslag fallit i omröstningar, har socialdemokratins förslag
varit att föredra framför ett borgerligt förslag. Detta
alternativ finns inte längre eftersom regeringsförslagen ofta
är förankrade hos ett eller flera borgerliga partier redan när
de kommer till riksdagen. Skatteomläggningen och
tvångssparandet är två sådana exempel.
Varför är argumentet om egen majoritet så viktigt nu,
när det endast under en tvåårsperiod varit giltigt!? Är det
enbart en ursäkt för högervridningen!? Verkligheten är att
om socialdemokratin lagt fram förslag som varit bättre än
de borgerliga, så fanns och finns det en majoritet för att
genomföra dessa förslag i riksdagen.
4.4. Initiativ till vänsterfront
Vänsterpartiet har länge insett faran med
högerutveckling. Mot högerkrafterna måste ställas en aktiv
och politiskt motiverad arbetarrörelse. Fortsatta eftergifter
och kompromisser med högerpolitik leder bara in på fel
väg.
Högerpolitik kan bekämpas genom en aktiv
vänsterpolitik, där målet och avsikten är tydlig. Inom
socialdemokratin finns en stämning att ''man inte känner
igen sig''. Med följande punkter skulle socialdemokratin
kunna återupprätta sitt anseende i ''rörelsen'':
1. Börja nedtrappning av moms på mat, genom att sänka
matmomsen med en tredjedel.
2. Återuppta tanken på ekonomisk demokrati och
använd AP-fonder och löntagarfonder i en offensiv strategi.
3. Förändra skatteomläggningen så att rättvise- och
jämlikhetsaspekterna beaktas genom att skärpa skatten för
höginkomstagare, bl.a. genom borttaget grundavdrag och
förbättra för låginkomstagare.
4. Satsa på kommunens socialt viktiga delar -- vård,
omsorg, skola och kultur -- med ett kommunalt stödpaket,
finansierat av skärpt skatt på höginkomsttagare.
5. Riv upp besluten om försämringarna i
sjukförsäkringen och överge tankarna på en
arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen samt försämringar av
arbetsskadeförsäkringen.
6. Förbättra arbetsmiljön genom att begränsa
ackordsliknande arbeten, samt möjlighet för enskild och
fackförening att avbryta hälsovådligt arbete.
7. Genomför tidigare löften om utbyggd
föräldraförsäkring.
8. Prioritera målet om arbete åt alla som övergripande
politisk målsättning.
9. Satsa resurser på inflationsbekämpningen genom
åtgärder mot prissättningen, åtgärder mot
konkurrensbegränsning, monopol, spekulativa
vinstintressen etc. och överge fixeringen vid lönernas
betydelse för inflationen.
10. Starta avvecklingen av kärnkraft genom att en
reaktor stängs senast 1995.
11. Ta miljöansvar och dra tillbaka förslaget om en
Öresundsbro. Bevara inlandsbanan.
12. Påbörja en arbetstidsförkortning mot sex timmars
arbetsdag med en kvart om dagen.
Detta är 12 punkter som kan utgöra en vändpunkt i
utvecklingen. Vänsterpartiet är redo att göra sin insats mot
högerpolitiken. Vad vill socialdemokratin??
5. Vänsterpartiets alternativ till propositionen 5.1.
Arbete åt alla
Den ökande arbetslösheten beror inte på att lönerna är
för höga. Den beror istället på att en gammal förlegad
industristruktur byggts fast utmed den tredje vägen. Svensk
industri skall inte konkurrera med låga löner. Svensk
industri skall istället konkurrera med kompetens och
kvalité. Detta förutsätter en förändring av
arbetsorganisationen. Höjd kompetens och ökat ansvar
måste gå hand i hand.
Regeringens ökade tonvikt vid att
inflationsbekämpningen -- genom att staten skall diktera
löneutvecklingen -- skall klara sysselsättningen är en
illusion. Det bygger på samma felaktiga premisser som
superdevalveringen 1982, att ett lågt relativt löneläge skall
göra Sverige konkurrenskraftigt.
Det är i stället satsning på kunskapsintensiva branscher
samt en demokratisk arbetsorganisation som kan ge landet
en god konkurrensförmåga. Det kräver även i
förlängningen en god överblick över den näringspolitiska
strukturen så att resurser kan styras till rätt ställe i rätt tid,
både vad gäller kapital, utbildning och infrastruktur i övrigt.
Den ekonomiska utvecklingen i Sverige är också ett hot
mot jämställdheten och mot kvinnorna. Ökade
löneskillnader, arbetslöshet och nedskärningar av viktiga
delar av den offentliga sektorn drabbar kvinnor hårdare än
män. Vid internationella jämförelser glöms det oftast bort
att Sverige har världens högsta förvärvsfrekvens för
kvinnor. Kvinnans rätt till ett arbete som man kan försörja
sig på är viktigt ur ett jämlikhetsperspektiv, men det ställer
samtidigt specifika krav på en väl utbyggd offentlig service.
Vänsterpartiets förslag ger ökad rättvisa även mellan
kvinnor och män och garanterar en fortsatt satsning på de
områden inom den offentliga sektorn som gynnar
kvinnorna.
I tre punkter lägger vänsterpartiet fram en alternativ
satsning på arbete.
A -- Tio miljarder till arbetsmarknadspolitik
Vänsterpartiet anser att det är helt otillräckligt att enbart
föreslå åtgärder som totalt omfattar 6 miljarder kronor i ett
skede där även regeringens (alltför) optimistiska prognoser
pekar på en arbetslöshet på närmare 3 procent.
Vänsterpartiet är naturligtvis överens med regeringen om
utbildningsinsatserna som föreslås, men vi vill ha en
betydligt bredare syn på vad som innefattas i arbetslinjen.
Skall människovärde gå före marknadsvärde krävs att
ingen tillåts att slås ut. Därför krävs det extraordinära
insatser för sysselsättning, främst på områden som av
utvecklingen blivit eftersatta. Vi vill peka på kommunernas
underhåll av bl.a. skolor (inte minst ur
arbetsmiljösynpunkt) och VA-nät. Ett s.k. ROT-program
på dessa områden vore på sin plats. Likså är det nu rätt
tillfälle att snabba på utbyggnaden av äldre- och
barnomsorgen, både genom ökat byggande, utvidgad
verksamhet och höjd kvalitet.
För övrigt krävs att ingen kommun skall kunna skylla på
bristfällig ekonomi för att inte ta sitt ansvar för ungdomen.
Kommunerna skall säkerställas ekonomiska villkor så att
alla ungdomar kan få arbete. Vänsterpartiet föreslår därför
att riksdagen beslutar att ytterligare 4 miljader kronor
satsas på att bekämpa arbetslösheten och hävda
arbetslinjen fullt ut. Nettokostnaden för detta blir väsentligt
lägre eftersom brist på åtgärder innebär kontantstöd,
socialkostnader eller utslagning som kostar samhället stora
resurser. Arbetslinjen innebär att varje arbetslös skall
betraktas som ett nederlag.
B -- Investeringar för nya jobb
Nödvändiga framtidsinvesteringar måste komma till
stånd. Satsningarna på infrastrukturen har under en följd av
år varit otillräckliga. Det är nu hög tid att en kraftfull
satsning kommer till stånd inte minst p.g.a.
sysselsättningsskäl. Vänsterpartiet har under våren
föreslagit en rad satsningar. Framför allt gäller det ökade
anslag till investeringar i kollektivtrafik, men också en
snabbare utbyggnad av barnomsorgen, samt olika
miljösatsningar.
Miljösatsningarna har dubbel funktion. Dels får vi
möjlighet att komma tillrätta med våra svåra miljöproblem.
Dels innebär det att vår industri får ett gynnsamt
utgångsläge när den kan erbjuda produkter och processer
med avancerade miljöegenskaper.
Ett exempel på detta är svenska företag inom
ventilationsbranschen som blivit världsledande inom t.ex.
avancerad rökgasrening -- produktsystem som nu har en
mycket ljus framtid. Denna positiva situation råder bl.a.
tack vare de stränga miljökrav som riksdagen tvingat
företagen att acceptera.
En offensiv energipolitik och miljöpolitik är
inkörsporten till nya satsningar på områden som inom några
år kommer att vara internationellt mycket betydelsefulla.
Samordning av forskning och utveckling är nödvändig för
att dessa satsningar snabbt skall leda till resultat och ny
produktion i vårt land. Om vi skall komma från
sammansättningsindustrins låglöneträsk och skapa en
modern framtidsindustri krävs både styrning och
samordning.
Sverige går nu igenom en utveckling mot alltmer
kunskapsintensiv produktion. I takt med detta är det viktigt
att höja hela befolkningens utbildningsnivå. Vänsterpartiet
har därför föreslagit att alla ska ha rätt att delta i
vuxenutbildning upp till en nivå som motsvarar gymnasiets
kärnämnen. Vi vill också ha en kraftig ökning av antalet
platser inom högskolan och ytterligare nysatsningar inom
forskningen.
C -- Arbetstidsförkortning med en kvart om dan
En arbetstidsförkortning till sex timmar per dag är
aktuell utifrån flera aspekter. På senare tid har sex timmars
arbetsdag prövats med framgång inom vård och omsorg där
positiva resultat uppnåtts både för personal och de som
omfattas av personalens tjänster. Även ekonomiskt och
kvalitetsmässigt har det varit en framgång.
I den lågkonjuktur vi nu befinner oss i är det ett utmärkt
tillfälle att påbörja en generell nedtrappning av arbetstiden
med en kvart om dagen i fyra år. Det skall, utöver det att
fler kan erhålla arbete, ses som en fördelningsfråga i ett läge
när de kontanta lönepåslagen kraftigt pressats nedåt.
5.2 Kommunpaket för social rättvisa
Kommunerna dras för närvarande med svåra
ekonomiska problem. Kassakistorna är tömda och
verksamheten går i många fall med stora underskott.
Regeringen räknar med att kommunernas ekonomi
kommer att förbättras något under de närmaste åren.
Orsaken är uppbromsningen i kostnadsutvecklingen till
följd av antagandet om en väsentligt lägre inflation
framöver. Förbättringen är emellertid enbart tillfällig. På
lite längre sikt väntas nämligen en gradvis försämring av
kommunernas ekonomi. Detta visar regeringen själv i sin
långtidsbudget för perioden 1991/92--1995/96.
Kommunernas ekonomi behöver således förstärkas. En
möjlighet vore att avskaffa grundavdraget för
höginkomsttagarna. En sådan åtgärd skulle ge väsentligt
ökade skatteintäkter inte minst för kommunerna.
Skattehöjningen skulle också vara fördelningspolitiskt
acceptabel eftersom den i första hand drabbar de högre
inkomstskikten.
Vänsterpartiets förslag till kommunpaket från partiets
januarimotion syftade till att främst stärka vård, omsorg och
utbildning. Dessutom krävs det resurser för att förbättra de
arbetandes villkor och därmed förbättra den kvalitativa
nivån på kommunernas tjänster.
5.3. Bort med moms på mat
Vänsterpartiet har under ca 20 år krävt att maten skall
befrias från moms. Länge var vänsterpartiet ensamt som
parti om detta krav. Stödet hos befolkningen för slopad
matmoms har dock ständigt ökat. Idag vill minst åtta av tio
att momsen på mat slopas. Under åttiotalet har fler partier
anslutit sig till kravet att matmomsen skall bort eller
reduceras. Inom LO har det funnits starka krafter för att
driva kravet bort med matmomsen. Vi kan nu registrera att
regeringen under den senaste tiden visat ett icke obetydligt
intresse för att genomföra en momssänkning på mat. Detta
är en tillfredsställande utveckling.
Vänsterpartiets förslag till riksdagen i januari var att
momsen på mat skulle reduceras med 40 procent och att det
kunde finansieras genom att den tillfälliga höjningen av
momsen som skall upphöra vid årsskiftet omvandlades från
en generell sänkning till att enbart gälla moms på mat. Vi
ser detta som ett första steg att helt avskaffa momsen på mat
och därmed skapa en rättvisare beskattning.
5.4. AP-fondernas och löntagarfondernas framtid
Det finns inga avgörande skillnader i vänsterpartiets och
regeringens syn på att de framtida pensionerna skall säkras.
Vänsterpartiet kan även tänka sig att hela fondsystemet får
vidgade placeringsmöjligheter bl.a. i aktier för att öka det
kollektiva sparandet och tillföra pensionssystemet de
resurser som är nödvändiga.
Däremot är vänsterpartiet mycket kritiskt till att hela
tanken på ekonomisk demokrati försvunnit.
Meidners tankar på att makten över investeringar och
arbetslivets utformning skulle demokratiseras genom att de
anställda skulle få en avgörande maktställning, övergavs
redan när löntagarfonderna inrättades. De tankar som
regeringen nu för fram om AP-fonder och löntagarfonder
fortsätter förflackningen.
Fondernas begränsade äganderätt i företag och med
vilken roll eventuella fackliga representanter skall utöva sitt
inflytande inger föga förhoppningar.
Vänsterpartiet efterlyser förslag om hur vägarna till
ekonomisk demokrati skall kunna sammankopplas med
fondsystemen. Det gäller bl.a. frågan om hur sparandet i
svensk ekonomi skall bidraga till att förverkliga
utvecklingsobjekt som för ögonblicket inte ger maximal
avkastning, men säkerställer svenskt näringsliv på sikt. Det
handlar om makten över investeringsbesluten i de svenska
företagen. Vänsterpartiet anser att en förändring av AP-
fondernas verksamhet även skall innehålla förslag som
leder till ekonomisk demokrati.
5.5. EG
Enighet råder mellan de borgerliga och den
socialdemokratiska regeringen att Sverige skall ansöka om
medlemskap i EG utan förbehåll. Frågan om EG-
anslutning får inte blandas samman med Sveriges
internationella beroende i stort. Ja eller nej till EG-
medlemskap handlar om två ting: Sveriges rätt att i
demokratisk ordning fatta sina egna beslut och frågan om
landets neutralitet.
Skall Sverige avhända sig avgörande
beslutsbefogenheter till EG? Ska Sverige frångå sin
mångåriga historiska neutralitetssyn och gå med i EG?
Vänsterpartiet svarar nej på dessa båda frågor.
Däremot inser vänsterpartiet att det i Sverige krävs
avgörande politiska insatser för att hävda Sveriges
självständighet. Ett ekonomiskt svagt Sverige, med låga
löner och mycken sammansättningsproduktion kommer att
få rollen som Europas Norrland. Därför är det av största
vikt att landets näringspolitik rustas upp och får en ny
offensiv inriktning. Sveriges självständighet skall grundas
på en stark ekonomi, där kvalité, kunskap, engagemang och
demokratiskt inflytande för de arbetande präglar
produktionen.
Sveriges beroende av den internationella marknaden är
omfattande. Socialdemokratin som förlorat greppet över
Sveriges utveckling under åttiotalet, ser EG som det sista
halmstrået att vara den bäste förvaltaren av kapitalism i
Sverige. EG-frågan handlar nu från regeringens sida om
vem som är bäst förhandlare med EG.
Regeringens illusion är att den svenska modellen, dvs
samarbetet mellan kapital och arbete, fortfarande skall
fungera och bli en styrka i EG. Det är bara det att SAF och
de nyliberala strömningarna nu går sin egen väg. SAF är på
väg att lämna ansvaret för den svenska modellen och kliver
bl.a. ur alla statliga styrelser. Frågan är vad som är kvar av
''modellen'', när regeringen samtidigt viker undan för den
kapitalistiska marknaden och dess krav. Hur skall
socialdemokratin kunna påverka EG inifrån om de inte
själva har någon styrka.
Samtidigt måste det med kraft sägas ifrån att det svenska
trygghetssystemet inte nödvändigtvis måste skrotas därför
att vi blir allt mer beroende av EG och det internationella
kapitalet. Högersidan i svensk politik utnyttjar EG för egen
politisk vinning och vill sänka skattetryck för att skapa en
omfattande social nedrustning.
Slutsatsen är att om Sverige skall kunna uppnå
ekonomisk och politisk självständighet, ha god
konkurrenskraft och utveckla vår egen välfärdspolitik, så
måste vi säga nej till EG-medlemskap, men ja till en egen
aktiv ekonomisk politik.
5.6. Bättre arbetsmiljö
Regeringens vallöfte om bättre arbetsmiljö och åtgärder
mot de 400 000
sämsta jobben har blivit en besvikelse.
Arbetsmiljöpropositionen har skjutit ifrån sig de avgörande
frågorna till ytterligare en översyn. Redan vid 1977 års
beslut om arbetsmiljölagen påpekade vänsterpartiet den
avgörande betydelse som inflytandefrågorna har för att
åstadkomma en god arbetsmiljö.
Demokratiska rättigheter i arbetslivet för de anställda
och deras fackliga organisationer tillhör en av de avgörande
frågorna för en bättre arbetsmiljö och även för att öka
produktiviteten.
5.7. Miljön och den kapitalistiska tillväxten
Vänsterpartiet uttrycker sin besvikelse över regeringens
miljöpolitik under senare tid, energibeslutet och förslaget
om att bygga Öresundsbron är eftergifter för en ohämmad
tillväxttro.
Vänsterpartiet erinrade i budgetmotionen från januari
om nödvändigheten att sätta omsorgen om miljön före
kraven på ensidig tillväxt.
Det är enligt vänsterpartiets uppfattning självklart att
hänsyn skall tas till situationen i andra länder. Jorderosion,
försaltning och intensivt kemikaliejordbruk är några
faktorer som på sikt hotar den globala
livsmedelsförsörjningen. Jordens resurser är inte bara
ojämnt fördelade, utan också begränsade. Den
resursförbrukning vi vant oss vid i Sverige är knappast
möjlig i världen i stort. Den är inte möjlig ur miljösynpunkt.
För vänsterpartiets del innebär dessa förutsättningar ett
klart ställningstagande mot miljöförstöring och
resursslöseri. Genom lagstiftning och kontroll, som lägger
ansvaret hos producenten, och genom utbildning och
information skall investeringarna i ökad utsträckning styras
över mot miljövänlig produktion. Utvecklingen får inte
innebära att vi i Sverige ökar vår förbrukning av jordens
resurser.
I dag finns en mycket stor insikt om hur allvarlig
situationen är. Denna insikt måste ligga till grund inte bara
för det vi traditionellt betecknar som miljöpolitik, utan för
politiken på många andra områden: samhällsplanering,
industripolitik, forskningspolitik m.m.
Uppbyggnaden av energisystem, trafiksystem och
industriella processer måste förändras så att våra samhällen
blir ekologiskt uthålliga. Vänsterpartiet har tagit dessa
insatser som utgångspunkt för politiken på alla områden.
5.8. Ändamålsinriktad statlig administration
Det formella ansvaret för brister, ineffektivitet och
onödig byråkrati i statlig verksamhet ligger på regeringen.
Vänsterpartiet har tidigare deklarerat ambitionen att
medverka till en effektiv och ändamålsenlig statlig
administration. I en förändringsprocess är det nödvändigt
att ta tillvara människornas kreativitet och
utvecklingsmöjligheter. För vänsterpartiet är det självklart
att lagen om anställningsskydd skall ligga till grund för alla
omstruktureringar inom den statliga sektorn. Regeringen
bör inte ges rätten att i särskilda förordningar besluta hur
reglerna om företrädesrätt skall tillämpas.
Regeringens satsning på ''marknadsliknande''
förutsättningar i offentlig verksamhet kan rymma fördelar
inom vissa områden, men också risker. Att en myndighet
som byggnadsstyrelsen får bli en ''efterfrågestyrd
servicemyndighet'' kan vara en fördel.
Vi vill dock också påpeka vad som sägs i
Långtidsutredningen: ''Det kan också finnas goda skäl för
offentliga insatser på t.ex. utbildnings- och
forskningsområdena liksom när det gäller investeringar i
infrastruktur för t.ex. transporter och kommunikationer.
Rena marknadslösningar på dessa områden tenderar att
medföra en alltför låg investeringsnivå och aktivitetsnivå.
Detta sammanhänger med att samhället som helhet kan
göra större vinster av insatserna än det är möjligt för
enskilda företag och individer att tillgodogöra sig.'' (LU:90
sid 18)
Vänsterpartiet delar denna bedömning och vi kan lägga
till verksamhetsområden som sjuk- och hälsovård, äldre-
och barnomsorg, socialtjänst, och kultursatsningar för att
bara ta några av de mest väsentliga områdena där
marknadslösningar leder till för låg ''investerings- och
aktivitetsnivå''.
5.9. Investeringsbidrag till bostadsbyggande
Regeringen föreslår i bilaga 1:7 att det
investeringsbidrag som riksdagen beslutat om och som ska
täcka den höjda byggmomsen vid ny- och ombyggnad av
permanenta bostäder skall sänkas fråm 9,7 % till 9,0 %.
Skälet anges vara att det är enda tänkbara sättet att
finansiera det extra stödet till pensionärer med låg eller
ingen ATP som fått orimliga boendekostnadsökningar
genom skatteomläggningen.
Vi kan inte acceptera att överenskommelsen mellan (s)
och (v) om ett nytt bostadsfinansieringssystem på detta sätt
bryts.
I sak finner vi det ytterst olämpligt att orimliga
hyreshöjningar kompenseras på så sätt att nya
hyreshöjningar åstadkommes. Vi finner det lika olämpligt
att man börjar knapra på ett bidrag som uttryckligen skulle
kompensera hela den höjda byggmomsen. Det finns
stor risk för fortsatt klåfingrighet när något annat måste
finansieras. Boendekostnaderna -- särskilt i
nyproduktionen -- tål inga höjningar. De måste istället
sänkas rejält.
I sak har det dessutom visat sig att kompensationen till
pensionärerna blev betydligt billigare för statskassan än vad
som förutsätts i propositionen.
Slutligen kan vi peka på vårt förslag i motion
1990/91:Bo224 om skatt på fastighetshandel, om regeringen
har svårt att finna former för att finansiera angelägna
reformer.
5.10. Statliga betalningar och postgirot
Regeringen föreslår att bankerna skall få möjlighet att
konkurrera med postgirot om fördelningen av statliga
betalningar. Det innebär att det mångåriga och för postgirot
fördelaktiga samarbetet med statliga myndigheter bryts.
Vänsterpartiet har i partimotion 1990/91:T54, om post-
och televerksamheterna och med anledning av den s.k.
tillväxtpropositionen, behandlat frågan om postgirots
framtid.
Vi anser att medborgarnas behov av rikstäckande
service inte får urholkas av bankernas intresse av att ta hand
om de lönsammaste delarna av kassa- och kontorsnätet.
Kassanätet och postgirot ingår i samma system för
betalningsförmedling. De intäkter postgirot får genom
förmedlingen av statens betalningar är betydande och alltså
en viktig förutsättning för en rikstäckande service, inklusive
glesbygden. Om även bankgirot får utnyttjas som
förmedlare finns risk för allvarliga försämringar.
Vänsterpartiet är övertygat om att postverkets olika
kundgrupper inte vill ta nackdelarna med ett uttunnat
kassanät och färre lantbrevbärare för att vissa banker i
stället skall gynnas. Vi anser att det nuvarande systemet
med postgirot som förmedlare av statliga betalningar skall
vara kvar utan inskränkningar.
6. Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Vänsterpartiets ekonomiska alternativ återfinns i
motionen till budgetpropositionen i januari. De förslag vi
lägger med anledning av kompletteringspropositionen utgår
från samma riklinjer för den ekonomiska politiken,
nämligen:Rätten till ett meningsfullt arbete genom en
arbetsskapande närings-, arbetsmarknads- och ekonomisk
politik.Åtgärder mot den ekologiska krisen och en
resursbevarande och miljöinriktad energipolitik.
Uppvärdering av kvinnors kunskaper och erfarenheter
genom brytande av den manliga maktstrukturen.Rättvis
fördelningspolitik på alla samhällets områden. Särskilt
beaktas låginkomsttagare.Inflationen bekämpas med en
aktiv prispresspolitik.Försvar av och utveckling av den
generella välfärdspolitiken.Demokratiska rättigheter i
arbetslivet och bättre arbetsmiljö med minskad
utslagning.Försvar av den nationella suveräniteten bl.a.
genom riktade framtidsinvesteringar för ett slagkraftigt och
ändamålsenligt näringsliv.
7. Statsbudgetens inriktning
Det förslag till statsbudget som lades fram av
vänsterpartiet i januari syftade till att få till stånd en
rättvisare fördelningspolitik. I första hand ville vi gynna de
gamla, de sjuka och barnfamiljerna. Dels direkt via ökade
bidrag, men också indirekt genom upprättandet av ett
kommunalt stödpaket. Pengarna skulle tas från
höginkomsttagarna, bl.a. genom ett borttagande av
grundavdraget för höginkomsttagare, men också genom
begränsad avdragsrätt och skärpt förmögenhetsskatt.
En annan viktig ambition var att få till stånd nödvändiga
investeringar. Detta såväl av miljö- som sysselsättningsskäl.
I ett läge då arbetslösheten stiger och infrastrukturen
bokstavligt talat håller på att vittra sönder kan det inte vara
fel att låta kraftfulla satsningar komma till stånd.
Hemställan:
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inga försämringar skall
genomföras i arbetsskadeförsäkringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utlänningars köp av svenska
företag,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Rehnbergskommissionens
arbete och tvångsåtgärder på arbetsmarknaden,
5. att riksdagen beslutar att till AMS verksamhet för
insatser för arbete och sysselsättning anvisa 4 miljarder
kronor utöver regeringens förslag enligt vad som förordas i
motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samlade åtgärder för att hävda
arbete åt alla,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunalt stödpaket,
8. att riksdagen beslutar att mervärdeskatten på mat
sänks till 15
% enligt vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om AP-fonder, sparande
investeringar och ekonomisk demokrati,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges relationer till EG och
självständiga ekonomiska utveckling,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillväxt och miljö som
utgångspunkt för den ekonomiska politiken,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den statliga administrationen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpningen av lagen om
anställningsskydd,
14. att riksdagen avslår regeringens förslag (bilaga 1:7)
angående sänkt investeringsbidrag för bostadsbyggande,
15. att riksdagen i syfte att bidra till postverkets
möjligheter att upprätthålla en rikstäckande kassa, och
kontorsservice beslutar att postgirot även framgent och
utan inskränkningar skall förmedla statens betalningar.
Stockholm den 8 maj 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Bertil Måbrink (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Annika Åhnberg (v)