med anledning av prop. 1990/91:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)
InnehållSida 1.
Inledning2 2.
Bakgrunden3 3.
Ekonomiska
utsikter6 3.1
Den
internationella utvecklingen6 3.2
Kris
i Sverige6 4.
Regeringens
ekonomiska politik12 5.
Riktlinjer
för den ekonomiska politiken14 5.1
Europapolitiken14 5.2
Stärkt
marknadsekonomi16 5.3
Ägande
och sparande17 5.4
Budgetpolitiken18 5.5
Penningpolitiken19 5.6
Sänkt
skattetryck20 5.7
Minskade
offentliga utgifter21 5.8
Avreglering,
slopade monopol och privatisering22 5.9
Infrastrukturen24 5.10
Näringsliv
och arbetsmarknad25 6.
Hemställan27
1.
Inledning
Den tredje vägens ekonomiska politik har misslyckats.
Länge har detta varit uppenbart för alla utom regeringen.
Nu erkänns det även av socialdemokraterna själva.
I den reviderade finansplanen återfinns inte ens
uttrycket den tredje vägen, och det är tydligt att regeringen
helst vill glömma det beröm den tidigare tillerkänt sig själv
för 1980-talets ekonomiska politik.
Den förda politiken har medfört att den ekonomiska
tillväxten i Sverige har sackat efter jämförbara länder, att
inflationen varit hög, att sparandet varit lågt och att
underskotten i utrikesbalansen ökat. Till de mera
framträdande dragen i den svenska ekonomins utveckling
jämfört med tidigare hör en mycket långsam
produktivitetsökning. Detta har förvärrat effekterna av en
snabb pris- och kostnadsutveckling.
I den reviderade finansplanen påstår regeringen att
Sveriges ekonomi är på rätt väg. Vi kan tyvärr inte dela
denna bedömning. Den motsägs också av ett stort antal
oberoende ekonomiska prognoser.
En ekonomi där den totala tillväxten i stort sett uteblir
under tre år och där arbetslösheten stiger till nya
rekordnivåer kan enligt vår uppfattning inte sägas vara på
rätt väg.
Regeringens budskap kan i korthet sägas vara följande:
Under 1990 fattades ett antal viktiga beslut. Under 1991
kommer vändpunkten. Under 1992 och därefter ökar
tillväxten automatiskt. En följd av denna bedrägliga
skönmålning är att inga förslag till ekonomiska beslut läggs
fram.
Enligt vår uppfattning saknas flertalet grundläggande
och strategiska beslut för att uppnå en positiv ekonomisk
utveckling. Det gäller Europa-politiken, skattepolitiken,
den offentliga sektorn, utbildningspolitiken med flera
områden.
Vi har tidigare i år i partimotioner och gemensamma
reservationer föreslagit en rad konkreta åtgärder, bl.a. i
fråga om statens utgifter och inkomster. Våra förslag har
nyligen avslagits av riksdagens majoritet, och vi finner det
inte meningsfullt att upprepa dem alla.
Därför inriktar vi oss på att i denna motion redovisa
riktlinjer för den enda ekonomisk-politiska strategi som kan
ge Sverige en ny start. De står i skarp kontrast till
regeringens politik som synes oss bygga enbart på
förhoppningar utan substans.
Vi villfrämja marknadsekonomi, konkurrens och
enskilt ägande.
Ett ekonomiskt system på dessa grunder utgör
förutsättningen för demokrati och individuell frihet.
Det betyder konkret att vi vill vidga den enskildes
handlingsutrymme samt avreglera och införa konkurrens
varhelst monopol eller monopolliknande villkor
förekommer. Dessutom vill vi uppmuntra enskilt
sparande.föra en ekonomisk politik som bryter
stagnationen och återupprättar Sverige som industrination.
Det betyder konkret att vi vill sänka skatterna, spara i
statens utgifter samt genomföra nödvändiga förbättringar i
infrastruktur såsom kommunikationer samt forskning och
utbildning.
Bara en ekonomisk politik som satsar på tillväxt kan
skapa riktiga jobb och stabila priser. Bara en sådan politik
kan leda till ökat välstånd och ökad rättvisa.genomföra
en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken.
Det betyder konkret att medborgarna får möjlighet att
själva bestämma över konsumtionen även av sociala
tjänster. Med utgångspunkt från system med gemensam
finansiering bör pengarna i stor utsträckning följa de val den
enskilde själv träffar.bli delaktiga i den ekonomiska och
kulturella integration som sker i den Europeiska
Gemenskapen.
Det betyder konkret att Sverige skall bli medlem i EG.
Det är vår fasta övertygelse att bara en politik efter dessa
riktlinjer kan få fart på Sverige och återställa framtidstron.
Resultaten av dessa genomgripande förändringar
kommer att märkas successivt, för den enskilde och för
samhällsekonomin. Vår ambition är att väsentliga framsteg
på dessa områden skall göras redan till mitten av 1990-talet.
2. Bakgrunden
Under de senaste två decennierna har svensk ekonomi
kännetecknats av allt tydligare problem. Sverige tillhör inte
längre de länder som utvecklas snabbt utan snarare dem
som i jämförelse med andra successivt förlorar mark och
tempo. Det har blivit allt tydligare att Sverige håller på att
halka efter.
Dagens svårigheter går således långt tillbaka. Den alltför
snabba löne- och prisutveckling som i dag är ett akut
problem gjorde sig gällande redan under 1970-talet. Även
då ledde försämringen av näringslivets konkurrenskraft till
utslagning av industriell kapacitet och hotade därmed
sysselsättning och välfärd. Jobb i industrin ersattes med en
kraftig utbyggnad av den offentliga sektorn, vilket under
1970-talets första hälft medförde ett snabbt stigande
skattetryck.
När den borgerliga trepartiregeringen tillträdde hösten
1976 befann sig den svenska ekonomin i brant utförsbacke.
De föregående årens kraftiga ökningar av skatter och
lönekostnader hade skapat en allvarlig kostnadskris för det
svenska näringslivet. Den ekonomiska politiken inriktades
på att lösa de akuta svårigheterna och att hålla
sysselsättningen uppe. Till stora delar lyckades detta, även
om det dröjde för länge innan de strukturella problemen
började angripas.
Kring 1980 lades den ekonomiska politiken om i syfte att
begränsa de offentliga utgifterna, förändra strukturen i de
offentliga utgiftssystemen, sänka marginalskatterna och
öka tillgången på riskvilligt kapital i näringslivet.
Förändringarna försvårades av den s.k. andra oljechocken
och den därav följande djupa internationella
konjunkturnedgången.
Denna inriktning av politiken bröts när
socialdemokraterna efter valet hösten 1982 återtog
regeringsmakten. De genomförda utgiftsminskningarna
och strukturförändringarna återtogs till stor del. I stället
satsade den socialdemokratiska regeringen på att försöka
lösa problemen genom en stor devalvering och ett successivt
skärpt skattetryck. Detta var kärnan i det som kallades den
tredje vägens ekonomiska politik.
Vi avvisade redan från början denna politik. Med
särskilt eftertryck framhöll vi riskerna att den skulle leda till
en snabb kostnads- och inflationsutveckling som förr eller
senare skulle underminera konkurrenskraften och leda till
ökad arbetslöshet.
I en stor del av omvärlden lades den ekonomiska
politiken kring 1980 om i tydligt marknadsliberal riktning.
Denna omläggning lade grunden för ett skede av stark
tillväxt och utveckling i många av Västeuropas,
Nordamerikas och Östasiens länder, även om det
naturligtvis inte saknades tillkortakommanden. Den
begränsade nedgången i arbetslösheten måste ses som ett
sådant.
Den starka utvecklingen i omvärlden gynnade självfallet
även Sverige under 1980-talet. Devalveringen 1982
genomfördes i ett läge när kapacitetsutnyttjandet i svensk
ekonomi var mycket lågt. Sverige kunde därför dra nytta av
den kraftiga internationella konjunkturuppgång som följde
på omläggningen av framför allt den amerikanska politiken.
Den konkurrensutsatta sektorn i Sverige stärktes,
huvudsakligen på grund av höjt kapacitetsutnyttjande.
Det svenska uppsvinget försvann dock redan efter 1984.
Någon relativ utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn
kom inte till stånd. Industrins marknadsandelar föll brant
från mitten av 1980-talet samtidigt som relativpriserna steg.
De strukturella förändringar som krävdes sköts på
framtiden. Utvecklingen under 1980-talets första hälft
framstår därmed som ett kortare avbrott i en successivt allt
mer problematisk utveckling.
Den respittid som devalveringarna gav utnyttjades inte
för att genomföra strukturella reformer som kunde öka
ekonomins tillväxt och flexibilitet. Genom en kraftig
expansion av den inhemska efterfrågan kom den privata
tjänstesektorn och den offentliga sektorn att växa alltför
snabbt. Den konkurrensutsatta sektorn trängdes ut,
kostnadsökningarna blev höga och konkurrenskraften
försämrades. Med brist på resurser och stigande kostnader
har industrin i ökande grad expanderat utomlands.
Regeringen har försökt bemästra för stora löneökningar
genom centraliserade förhandlingar och olika former av
inkomstpolitiska ingrepp. Detta har inte lyckats. En
överhettad arbetsmarknad har framför allt under senare år
kraftigt försvårat avtalsrörelserna och bidragit till att pressa
upp lönekostnaderna.
Den tillväxt som ändå förekommit under 1980-talet har
till stor del berott på ökande sysselsättning och i betydligt
mindre grad på stigande produktivitet. I genomsnitt har
produktivitetsökningen varit mindre än 1 procent per år.
Det finns flera orsaker till detta. Eftersatta investeringar i
infrastruktur och den långsamma tekniska utvecklingen är
sannolika förklaringar. Det höga skatteuttaget, det
''perversa'' skattesystemet, förekomsten av regleringar och
bristande konkurrens på olika marknader torde också vara
av stor betydelse. Politiskt skapad osäkerhet om Sveriges
relationer till EG samt om den framtida energipolitiken har
negativt påverkat det allmänna näringsklimatet.
Det var en illusion att tro att Sverige var på rätt väg
under 1980-talet. I stället blev ''den tredje vägens politik''
ett rejält misslyckande. De ständigt återkommande
krispaketen de senaste åren visar att det inte finns någon
genväg som innebär att vi slipper att ta itu med de
grundläggande strukturella problemen i svensk ekonomi.
De strukturella problemen kan beskrivas på följande
sätt.Industrisektorn (egentligen den konkurrensutsatta
sektorn) i Sverige är för liten. Devalveringspolitiken avsåg
att ändra på detta förhållande, men den avsedda
strukturomvandlingen kom inte till stånd.
Produktivitetsutvecklingen i ekonomin är svag. Detta
innebär att den ekonomiska tillväxten långsiktigt ligger
under den genomsnittliga utvecklingen i andra
industriländer.Sveriges inflations- och
kostnadsutveckling tenderar att ligga 3--4 procent över
omvärldens nivå.Den underliggande konkurrenskraften
i ekonomin förefaller vara på väg att försämras. Tecken på
detta är att svensk industri tappar marknadsandelar i högre
utsträckning än vad som motiveras av den i och för sig
ogynnsamma kostnadsutvecklingen. Ett annat tecken på
detta är att de svenska företagens expansion i allt större
utsträckning sker i utlandet. Samtidigt är den utländska
expansionen i Sverige väsentligt mer begränsad.
Under 1980-talets valrörelser har socialdemokraterna
konsekvent och med kraft motsatt sig förslag om minskade
offentliga utgifter och avreglering av den offentliga sektorn.
De har gjort vad de har kunnat för att bevara gamla
strukturer och hålla fast vid gamla socialistiska
föreställningar. Samtidigt har politiskt manövrerande i
viktiga framtidsfrågor som energi- och europapolitiken
skapat osäkerhet.
I valrörelsen 1985 hävdade socialdemokraterna att
Sverige var på rätt väg. Inför valet 1988 företrädde de en
ekonomisk politik som satte lättsinnet i högsätet.
Storstilade löften om nya utgifter och skattesänkningar
kombinerades med benhårt motstånd mot
utgiftsnedskärningar. Socialdemokraterna gick med öppna
ögon till val på en ansvarslös ekonomisk politik.
Denna ansvarslöshet har förföljt regeringen genom de
senaste årens olika inre och yttre kriser kring den
ekonomiska politiken. Det ena vallöftet efter det andra har
fått överges. Hanteringen av den ekonomiska politiken har
under dessa år varit närmast kaotisk. En del kloka förslag
har efter stor vånda lagts fram, men de har regelmässigt
kommit för sent för att hindra en alltmer negativ utveckling.
Dagens allvarliga läge med snabbt stigande arbetslöshet är
en följd av denna politik.
Inför valet 1991 hävdar socialdemokraterna åter att
Sverige är på rätt väg.
Sanningen är att Sverige i dag, efter haveriet för den
tredje vägens ekonomiska politik, står i en mycket allvarlig
situation. För denna bär socialdemokraterna det politiska
ansvaret.
3. Ekonomiska utsikter 3.1
Den internationella utvecklingen
Efter en osedvanligt lång och stabil tillväxtperiod
inleddes en avmattning i den internationella konjunkturen
redan för över ett år sedan. Nedgången breddades och
förstärktes av Kuwaitkrisen och det efterföljande kriget i
Mellersta Östern. Bl.a. oro för kraftigt höjda oljepriser
verkade starkt nedhållande på investeringsviljan.
För närvarande befinner sig t.ex. USA och
Storbritannien i recession. Även i de nordiska länderna är
den ekonomiska aktiviteten låg sedan en tid tillbaka. På den
europeiska kontinenten har en dämpning inträtt i bl.a.
Frankrike och Italien, medan efterfrågetrycket i Tyskland
fortfarande är högt, på gränsen till överhettning. Även
Japan ligger kvar på förhållandevis goda tillväxttal.
Att kriget i Mellersta Östern kunde slutföras utan
nämnvärda återverkningar på världens oljeförsörjning
väckte förhoppningar om ett förestående uppsving i
världsekonomin. USA förutsattes visa vägen ur svackan.
Den förbättring som där kunnat avläsas inskränker sig
emellertid ännu så länge till förväntningar och ledande
indikatorer, medan utvecklingen i den reala ekonomin
fortfarande är svag.
Oklarheten beträffande den internationella ekonomiska
utvecklingen kom till klart uttryck vid det nyligen avslutade
G7-mötet i Washington. USA förordade en samordnad
uppmjukning av penningpolitiken, medan Tyskland och
Japan med hänvisning till sina alltjämt starka ekonomier
och risken för inflation motsatte sig en räntesänkning av det
slag som den amerikanska centralbanken sedan ensidigt
genomförde. Det förhållandet att de ledande
industriländerna befinner sig i helt skilda konjunkturfaser
försvårar en samordning av penningpolitiken.
Sannolikheten talar dock för att den aktuella nedgången
i världsekonomin blir förhållandevis kort och grund. Det
torde ändå dröja in på nästa år, innan tydliga tecken på ett
uppsving framträder, och då med början i de
engelskspråkiga länder där avmattningen inleddes.
Tillväxten i OECD-länderna kan väntas stanna under 1
procent i år och stiga till ca 2 procent
1992. Detta är visserligen en fördubbling men
ändå lägre än genomsnittet under 1980-talet.
Världshandelns tillväxt blir sannolikt inte större än 3 procent
1991 för att nästa år öka till 4--5 procent.
3.2 Kris i Sverige
Den ekonomiska avmattningen kom tidigt till Sverige.
Regeringen förutser i finansplanen en vändpunkt under
andra halvåret 1991. Andra bedömare förlägger
omsvängningen betydligt senare i tiden. Då har de ändå i
flera fall räknat med stödjande ekonomisk-politiska
åtgärder som t.ex. sänkta löneskatter och/eller en ecu-
anknytning.
Enligt vår mening blir nedgången i Sverige både längre
och djupare än i omvärlden. Med den förda ekonomiska
politiken kommer avmattningen att förstärkas under 1991.
En vändning kommer tidigast nästa år. Orsaken till att
Sverige drabbas särskilt hårt är att våra problem inte bara
är konjunkturellt utan även strukturellt betingade.
Sverige befinner sig numera i den internationella
tillväxtligans botten. Fjolåret blev svagt. Den totala
produktionen sjönk under loppet av året, och jämfört med
1990 växte bruttonationalprodukten (BNP) med endast 0,3
procent. Som framgår av tabell 1 räknar regeringen och
konjunkturinstitutet (KI) med fortsatt stagnation i år.
Fristående konjunkturbedömare förutser allmänt en
produktionsminskning, och Sveriges Industriförbund (SI),
som kan sägas representera en ytterpunkt, hamnar så lågt
som -1,5 procent.
För nästa år tror de flesta bedömare -- SI utgör ett
undantag -- på en BNP-ökning med 0--1 procent. Men det
räcker inte för att höja resursutnyttjandegraden i
ekonomin. Med så låga tillväxttal som under 1 procent bör
man kanske inte tala om vändpunkt och återhämtning utan
snarare säga att fallet bromsas. Det vore också farligt om en
liten uppgång skulle tas till intäkt för att de underliggande
strukturproblemen inte behöver angripas.
För oss är det uppenbart att Sverige är inne i en allvarlig
stagnationsperiod, som inte kommer att kunna brytas utan
den omläggning av den ekonomiska politiken som vi
föreslår i det följande. Eftersom det är nödvändigt att
återställa konkurrenskraften genom intern
kostnadsanpassning, finns det inget utrymme för inhemsk
konjunkturstimulans. Hur lång tid som kommer att krävas
för att övervinna krisen bestäms av -- förutom den draghjälp
vi kan få från en internationell konjunkturförbättring --
takten och beslutsamheten i vårt sätt att gripa oss an de
strukturella bristerna. Det finns anledning att erinra om
erfarenheterna från Danmark och Norge, som redan under
1980-talet tvingades ta itu med sina kostnadsproblem -- där
krävdes det flera år av anpassning, innan ekonomin åter
kunde expandera.
Arbetslösheten i Sverige ökar nu snabbt. I mars
1991 var dubbelt så många arbetslösa som ett år tidigare.
Antalet varsel hittills i år tyder på en fortsatt snabb
uppgång. Inte ens regeringen förmår -- trots ökade
arbetsmarknadspolitiska insatser -- urskilja någon
vändpunkt. Dock är dess prognos i finansplanen betydligt
mer optimistisk än KI:s bedömning, vilken i sin tur är
avsevärt mer positiv än andra kalkyler, t.ex. SI:s. Under alla
omständigheter kan det konstateras, att den tredje vägens
ekonomiska politik kommer att leda till högre
arbetslöshetstal i Sverige än någon gång tidigare under
efterkrigstiden.
Det är svårt att förena regeringens relativa optimism
beträffande arbetslösheten med dess förhoppning om ett
kraftigt trendbrott i lönebildningen. Tilltron till de
s.k. stabiliseringsavtal som Rehnberg-gruppens arbete
förväntas utmynna i framstår som starkt överdriven. Det är
i praktiken omöjligt att det inte skulle bli någon
löneglidning alls under 1991 och 1992. Stora privatanställda
grupper kräver att få föra lokala förhandlingar. Det finns
dessutom många sätt, på vilka det kan uppkomma
lönehöjningar vid sidan av avtalen.
Lönestegringen i industrin har inte något år i modern tid
understigit 6 procent, varav 3 procent löneglidning. Det är
knappast troligt att enbart sänkta marginalskatter och
automatiskt inflationsskydd i sig själva skulle framkalla ett
omedelbart trendbrott i lönebildningen. Den positiva effekt
Rehnberg-gruppens insatser kan ha fått är att försena
processen och öka medvetenheten om den kris Sveriges
ekonomi befinner sig i. Å andra sidan innehåller redan
avtalet 3 procent i lönehöjning för nästa år. Den totala
kostnadsökningen i industrin kan i enlighet med flera
fristående bedömningar uppskattas till 8 procent 1991 och 7
procent 1992. För hela ekonomin kan stegringen exklusive
lönebikostnader beräknas bli uppemot 6 procent båda åren.
Regeringen beskriver redan våren 1991
inflationen som låg. Faktum är emellertid att den
aktuella inflationstakten är nära 11 procent på årsbasis.
Enligt statens pris- och konkurrensverk (SPK) kommer den
vid årets slut att vara 9,2 procent att jämföra med av
regeringen förutsedda 8,4 procent. All erfarenhet visar att
det tar tid att få ned prisstegringen från de höga nivåer där
den länge har legat i vårt land. Redan inträffade
kostnadsökningar utlöser kompenserande åtgärder vid
prissättningen i flera led. Det är under alla omständigheter
orealistiskt att räkna med att Sverige skall hamna under
EG-genomsnittet i inflationstakt nästa år, om inte fler
skattesänkningar sätts in än den redan beslutade återgången
till tidigare momsnivå vid nästa årsskifte.
En stor skillnad mellan de officiella prognoserna och
mer fristående bedömningar föreligger beträffande den
privata konsumtionen. Hushållens disponibla inkomster
kan realistiskt väntas öka med drygt en procent både 1991
och 1992. När disponibelinkomsterna förra året ökade med
4,2 procent, föll den privata konsumtionen med 0,3
procent. Sparkvoten förbättrades således med 4,6 procent
och hamnade därmed på noll. Detta kan ses som en
reaktion på de sämre tiderna, inte minst den ökade risken
att drabbas av arbetslöshet, och den försiktighet med
skuldsättning som de nya skattereglerna framkallat. Det är
svårbegripligt att regeringen räknar med ett tillfälligt
trendbrott i utvecklingen av hushållens sparbeteende under
just 1991. De faktorer som verkade under föregående år har
snarast förstärkts. Den uppgång i detaljhandeln som skett
de senaste månaderna jämfört med ett år tidigare förklaras
främst av tillfälliga förhållanden som bankkonflikt,
regeringskris m.m. Vår bedömning av sparkvoten och den
privata konsumtionen ligger närmare SI:s, och vi räknar
med att konsumtionsökningen blir obetydlig såväl 1991 som
1992.
Den offentliga konsumtionen var 1990 den mest
expansiva komponenten i BNP med en ökning på 1,9
procent. Som vanligt på detta område överskreds därmed
prognosen, vilket är beklagligt, eftersom tillväxten i stället
borde ske inom kapitalbildning och nettoexport.
Regeringen förutser nu en neddragning av den offentliga
konsumtionens ökningstakt mot knappt 0,5 procent. Det
vore bra om så kunde ske, men det finns redan exempel på
att den ekonomiska krisen tvingat fram ökade utgifter.
Risken är stor att den offentliga konsumtionen kommer att
ge det största positiva bidraget -- om än absolut sett
tämligen blygsamt -- till BNP-utvecklingen även under den
närmaste framtiden.
Investeringarna fortsätter att minska. Planerade
offentliga satsningar på bl.a. infrastrukturen kan inte på
långt när uppväga det kraftiga fallet i
industriinvesteringarna och bostadsbyggandet. Inom
byggbranschen förestår en betydande neddragning av
resurserna för fastighetsarbeten, vars verkningar endast till
begränsad del kan lindras genom överföringar till
anläggningssektorn. Nedgången i näringslivets
investeringar sammanhänger naturligtvis med minskningen
av industriproduktionen. SI förutser här på basis av bl.a.
statistik över orderingång och orderstockar ett fortsatt
kraftigt fall.
Ett problem är att produktionsvolymen har gått ned
mycket mer än vad kapacitetsutnyttjandet har minskat. Det
pågår således en utslagning av industrikapacitet, som kan
bli svår att ersätta inom landet. Svenska företag förlägger i
växande utsträckning sina investeringar till utlandet. För
två år sedan var utlandsinvesteringarna 35,8 miljarder
kronor -- finansdepartementets prognos för innevarande år
är 78 miljarder. Därmed skulle detta ''vändpunktens år''
näringslivets utlandssatsningar för första gången överstiga
investeringarna i Sverige!
Utrikeshandeln har hittills hållit sig väl uppe.
Visserligen avtog exportökningen under 1990, men
importutvecklingen mattades ännu mer. Paradoxalt nog kan
den därigenom framkomna förbättringen av
handelsbalansen ses som ett svaghetstecken. En viktig
förklaring är att importen av insats- och investeringsvaror
har sjunkit kraftigt i Sverige som en följd av den
ekonomiska krisen. När vändningen kommer, leder det
initialt till en försvagning av handelsbalansen, eftersom
insatsvaror -- och i ett något senare skede även
investeringsvaror -- först måste importeras, innan
produktionen och exporten kan växa.
Redan några få år efter den stora devalveringen 1982
började Sverige förlora marknadsandelar vad beträffar t.ex.
export av bearbetade varor till OECD-länderna.
Utvecklingen kulminerade 1989 med andelsförluster på
drygt 5 procent. Trots att de svenska relativpriserna föll med
1,3 procent 1990, minskade marknadsandelarna med 3,7
procent. KI:s marsprognos visar att fortsatt sänkta
relativpriser 1991 och 1992 på sammantaget 0,7 procent inte
kan hindra att marknadsandelarna sjunker med ytterligare
6,2 procent.
Det ligger nära till hands att här se ett samband med den
pågående utflyttningen av svenskt investeringskapital.
Mycket talar för att de stora svenska företagen kommer att
svara på en kommande internationell efterfrågeökning med
att höja produktionen vid sina enheter utomlands. De
officiella prognoser som förutser en relativt kraftig
exportförbättring nästa år framstår därmed som alltför
optimistiska.
Bristen på realism i regeringens prognos för
varuexporten framgår av diagram 1. Den streckade kurvan
anger den utveckling som är nödvändig för att de
förväntade årsgenomsnitten 1991 och 1992 skall
förverkligas. Dessa senare representeras av horisontella
streck. KI:s industribarometer för första kvartalet 1991
indikerar fallande export, vilket betyder att vändpunkten
inte ens teoretiskt kan komma förrän tidigast under andra
kvartalet. För att prognosen ändå skall kunna slå in i år,
krävs det en sådan ökning att exporten skulle behöva
minska under 1992 för att det årets genomsnitt skall bli
verklighet. Prognosen för innevarande år är således
uppenbart för hög.
Diagram 1 Export av varor, fasta priser, kvartal Mdr kr
Trots regeringens optimism beträffande utrikeshandeln
fortsätter bytesbalansen att försvagas. Denna mycket
oroväckande utveckling, som pågått i flera år, föranleder
denna gång i alla fall en något bekymrad diskussion i
finansplanen. Det betecknas som oroande att underskotten
i bytesbalansen ökar trots att investeringsaktiviteten avtar,
eftersom framtida generationers konsumtionsmöjligheter
därmed intecknas. Men finansministern finner tröst i
långtidsprognosen, vars optimistiska antaganden ger en
vändning på åtminstone några års sikt.
Enligt vår mening kan den nödvändiga omsvängningen
inte åstadkommas lika lättvindigt som regeringen hoppas.
Det är inte bara underskotten i bytesbalansen utan även den
pågående utflyttningen av placeringskapital som tvingar
fram en vidgad räntemarginal mot omvärlden för att
kapitalbalansen skall gå ihop. Den höga realräntenivå detta
medför är ett betydande handikapp för svensk ekonomis
återhämtning.
Den välrenommerade tidskriften The Economist följer
kontinuerligt de ekonomiska utsikterna i 13 OECD-länder.
Aktuella bedömningar av tillväxt, inflation och bytesbalans
för innevarande och nästa år vägs samman i en rangordning.
Sverige har sedan i somras varit parkerad på sista plats i
denna jämförelse, vilket belyses i diagram 2. Jumboplatsen
gäller inte bara för 1991 utan även för 1992.
Diagram 2 The Economists rangordning för 1991 vid
olika tidpunkter
Bilden stämmer dåligt med finansplanens tal om en snar
vändpunkt och bättre tider. Det är också svårt att finna
underlag för statsministerns uttalande i förstamajtalet att
Sverige nu ligger i frontlinjen bland de industriländer där
tillväxten skall ta fart.
Situationen kompliceras av att Sverige enligt en annan
undersökning har de sämsta förutsättningarna för
entreprenörer av alla länder som ingår i OECD. Detta
framgår av en analys av ländernas konkurrenskraft som det
schweiziska International Institute for Management
Development (IMD) årligen utför i samarbete med World
Economic Forum. Sverige hamnar där på plats 22 av 22
möjliga när det gäller möjligheterna att utveckla nya
affärsidéer och initiera nya affärsprojekt inom den närmaste
tvåårsperioden.
Förutsättningen för att en återhämtning skall komma
igång är en kraftfull omläggning av den ekonomiska
politiken, som återställer framtidstron i näringslivet. Det
syftet tjänar inte regeringens skönmålning av de
ekonomiska utsikterna i den reviderade finansplanen, som
i stället kan tas som ursäkt för att inget göra.
4. Regeringens ekonomiska politik
Beskrivningen av de ekonomiska utsikterna för Sverige
inleds i den reviderade finansplanen med orden ''På rätt
väg''. Det är exakt samma uttryck som användes valåret
1985. Även i valrörelsen 1988 höll sig socialdemokraterna
till detta tema, trots att de visste att det var en helt felaktig,
för att inte säga bedräglig verklighetsbeskrivning. Och nu
görs alltså återigen gällande att vi har de svåra besluten
bakom oss och snart kan skörda frukterna av den kloka
ekonomiska politik som förts. Regeringen väntar bara på
att ett internationellt konjunkturuppsving skall dra igång
den svenska produktionen och exporten. Därmed behövs
det inte för tillfället några inhemska ekonomisk-politiska
åtgärder.
Handlingsmönstret från 1988 är på väg att upprepas.
Detta lättsinne kan inte gärna bero på en bristande
medvetenhet om Sveriges ekonomiska problem. Motivet är
i första hand valtaktiskt. Men en väsentlig förklaring är
också att socialistisk ideologi och socialdemokratisk politik
inte inrymmer de ekonomisk-politiska åtgärder som krävs.
Det är inte konjunkturen som har kommit till en
vändpunkt. Det är regeringen som har kommit till en
ändpunkt -- till slutet av den tredje väg som visat sig vara
inte rätt utan fel.
Nyckeln till framgång har enligt regeringen varit
Rehnberg-gruppens arbete och den rejäla uppstramning av
lönebildningen som blivit följden. Detta sägs trots att
utfallet på lönemarknaden aldrig kan avläsas förrän efter
årets slut och trots att många avtal ännu inte har slutits,
samtidigt som träffade uppgörelser hotas om inte alla
grupper ansluter sig. Den vikt som regeringen fäster vid att
lyckas med sina inkomstpolitiska påtryckningar framgår av
att det närmaste den kommer en åtgärd är det förstuckna
hotet om att en samlad bedömning av avtalsrörelsens
resultat bör göras före riksdagsårets slut.
Lika litet som vi tror på värdet av statlig inkomstpolitik,
lika mycket tvivlar vi på den inflationsbekämpande effekten
av prispolitiska överenskommelser med olika prissättare.
Att ingrepp i prisbildningen är förenade med negativa
verkningar är däremot klart. Vi ifrågasätter därför värdet
av det slags ''prispressarpolitik'' som regeringen visat sådan
svaghet för.
I den reviderade finansplanen framhålls att arbetslöshet
inte skall vara ett medel i den ekonomiska politiken. Om
detta är vi helt överens med regeringen. Men arbetslöshet
får inte heller bli ett resultat av den ekonomiska politik som
förs. Som en följd av misslyckandet med den tredje vägens
politik är behovet av arbetsmarknadsinsatser nu stort.
Sådana är nödvändiga för att hjälpa enskilda människor och
för att underlätta nödvändiga förändringar i arbetslivet.
Men det är viktigt att komma ihåg att
arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte skapar några riktiga
jobb. Nya arbetstillfällen i tillräckligt antal förutsätter en
omläggning av den ekonomiska politiken av ett slag som
regeringen inte mäktar med.
Vi välkomnar att regeringen i den reviderade
finansplanen klargör sin avsikt att förelägga riksdagen ett
förslag om införande av sjuklön. Ställningstagandet har
uppenbarligen förorsakat stor vånda och krävt avsevärd
självövervinnelse. På mindre än ett år har
socialdemokraterna företrätt inte mindre än fem
ståndpunkter i frågan. Det är bra att regeringen nu kommit
fram till en lösning som ger arbetsgivarna större incitament
att förbättra de anställdas arbetsmiljö.
Det är däremot mycket olyckligt att regeringen inte har
kunnat förmå sig till att reformera arbetsskadeförsäkringen.
Dess nuvarande utformning har bidragit till utslagningen
från arbetsmarknaden och motverkat rehabilitering,
samtidigt som den förorsakat mycket stora kostnader. En
samordning av arbetsskadeförsäkringen med
sjukförsäkringen borde ha varit genomförd för länge sedan.
Regeringen uppehåller sig i den reviderade finansplanen
en hel del vid den internationella integrationen och Sveriges
framtida relationer till EG. Detta bidrar till att frånvaron
av åtgärder framstår som särskilt anmärkningsvärd på detta
område. Det naturliga hade varit att omedelbart påbörja
den nödvändiga anpassningen av svensk lagstiftning till
regelverket inom EG.
Särskilt uppseendeväckande är att när regeringen
diskuterar den internationella integrationens konsekvenser
för den ekonomiska politiken, så nämns inte ordet skatter.
För oss är det alldeles obegripligt att regeringen tycks tro
att nedrivna gränshinder inte kommer att ställa krav på en
sänkning av Sveriges rekordhårda skattetryck. Det är lika
svårbegripligt som att regeringen räknar med att kunna få
fart på den svenska ekonomin utan skattesänkningar. Det
talas visserligen återigen vagt om att skattetrycket skall
kunna sänkas på sikt, men som vi tidigare påpekat förefaller
siktet vara inställt på andra sidan år 2000. Den politiska
plattform som socialdemokraterna antog vid årets början
och som uttryckligen sägs avse hela 1990-talet innehåller
inte ett ord om skattesänkningar.
Underskottet i statens budget för innevarande år
beräknas nu till 18,5 miljarder kronor jämfört med 2,6
miljarder enligt finansplanen i januari. Även
budgetunderskottet för 1991/92 har reviderats upp från
knappt 1 miljard i finansplanen till nu drygt 10. Den
underliggande bristen anges vara ca 15 miljarder kronor
större. En förklaring till skillnaden är att regeringen döljer
en del av underskottet genom engångsvisa förstärkningar i
form av bl.a. inleveranser av vinstmedel från vissa
affärsverk. Detta är äventyrligt till den del det innebär att
man omvandlar uppsamlat kapital till utgifter för offentlig
konsumtion. Att det kan ske tämligen omärkligt
sammanhänger med den av oss tidigare påtalade
avsaknaden av en åtskillnad mellan driftsutgifter och
investeringar i statsbudgeten.
Regeringen berömmer sig av att ha bedrivit ett
omfattande besparingsarbete sedan i höstas. Av de i
krispaketet utlovade utgiftsminskningarna på 25 miljarder
blev det i finansplanen verkliga besparingar på som mest 15
miljarder. Och nu beräknas utgifterna åter växa med 15
miljarder. Detta är mer än den beräknade ökningen av
underskottet, vilket förklaras av att även statens inkomster
väntas stiga, fast inte lika mycket. Det kan noteras att trots
regeringens myckna tal om en stram finanspolitik blir enligt
den reviderade nationalbudgeten statsbudgetens
finanspolitiska effekt expansiv både 1991 och 1992.
Enligt långtidsbudgeten accelererar
budgetförsvagningen 1992/93 främst till följd av den stora
utbetalning av kommunalskattemedel som då förutses.
Underskottet beräknas därefter börja minska, men detta
beror på gjorda antaganden om en gynnsam utveckling av
samhällsekonomin och inga nya statsfinansiella åtaganden.
Budgetperspektivet inrymmer enligt vår mening i själva
verket vissa oroande inslag.
Den samlade offentliga sektorns finansiella sparande
förblir dock positivt. Inom socialförsäkringssektorn ligger
sparandeöverskottet kvar över 40 miljarder kronor både
1991 och 1992. Till den del detta inte motsvaras av
underskott i statsbudgeten samt hos kommuner och
landsting utgör det -- i synnerhet i nuvarande ekonomiska
situation -- ett utslag av den högskattepolitik som ter sig
naturlig från socialdemokratisk utgångspunkt.
Som redan framhållits flera gånger i det föregående
duger inte enligt vår mening regeringens ekonomiska
politik, innefattande budgetpolitiken, för att sätta fart på
Sverige. Skall vårt land återta platsen som ledande industri-
och välfärdsnation krävs det markant kursomläggning. Det
behövs en politik av det slag som tecknas i det följande för
att åstadkomma en ny start för Sverige.
5. Riktlinjer för den ekonomiska politiken 5.1
Europapolitiken
Sverige bör enligt vår mening så snabbt som möjligt bli
fullvärdig och aktiv medlem i den Europeiska
Gemenskapen.
Denna vår strävan har sin främsta grund i den starka
idémässiga och kulturella samhörighet som vi känner med
de europeiska fria demokratierna och ekonomierna i deras
arbete för att bygga en ny samarbets- och fredsordning i
Europa. Det är och förblir för oss det främsta argumentet
för vår uppfattning att Sverige skall bli medlem i EG.
Vi vill att Sverige skall vara med i det arbete för att bygga
ett medborgarnas och fredens Europa som nu pågår.
Men till detta kommer allt starkare ekonomiska
argument. Med den allt snabbare ekonomiska integrationen
sedan mitten av 1980-talet har det blivit en tvingande
nödvändighet för Sverige att komma med i samarbetet.
Förhandlingarna om det s.k. EEA-avtalet syftar till att
Sverige i stor utsträckning skall kunna bli delaktigt i den
gemensamma inre marknad med fri rörlighet för varor och
tjänster, människor och kapital som kommer att
förverkligas fr.o.m. 1993.
Vi fäster stor vikt vid EEA-avtalet. Det kan utgöra en
nödvändig mellanstation på Sveriges väg in i Europa, och
det är betydelsefullt för att möjliggöra en snabb förhandling
om fullt medlemskap.
Vår Europapolitik kommer att inriktas på att så snabbt
som möjligt inleda förhandlingar om medlemskap. Vi tar
fasta på EG:s besked att det skulle kunna ske senast i början
av 1993.
Intill dess måste förhandlingarna förberedas. Det är
angeläget med ett brett samförstånd kring analysen av de
olika frågeställningar som aktualiseras i detta sammanhang.
Vi är medvetna om att Sverige, som relativt väl utvecklad
nation, kommer att ikläda sig finansiella förpliktelser av
betydande omfattning gentemot EG. Men dessa skall vägas
mot de stora fördelar som det innebär för Sverige att bli en
integrerad del i den Europeiska Gemenskapen.
Det är vår starka ambition att ett avtal om medlemskap
kan undertecknas i så god tid att det, i den ordning
regeringsformen föreskriver, kan godkännas i anslutning till
de allmänna valen 1994. Då måste också de nödvändiga
förändringarna av regeringsformen godkännas.
Vi anser att dessa frågor bör bli föremål för en
folkomröstning som anordnas parallellt med de allmänna
valen 1994.
Denna tidsplan skulle möjliggöra ett fullt svenskt
medlemskap i EG 1995.
Det kommande medlemskapet i EG ställer stora krav på
Sverige. Det är viktigt att redan nu inrikta politiken på att
möta dessa. Det gäller så skilda områden som utrikes- och
skattepolitiken.
Det är vår förhoppning att svenska representanter, efter
avslutade medlemskapsförhandlingar, redan under den
kommande mandatperioden skall ha möjlighet att delta i
t.ex. överläggningar med EG:s ministerråd. Detta skärper
avsevärt kraven på svenska förberedelser på olika områden.
Europapolitiken framstår som ett av de viktigaste
arbetsområdena under de närmaste åren.
Som blivande medlem i EG måste Sverige vara redo att
spela en pådrivande roll i det europeiska samarbetet.
Det gäller t.ex. arbetet att successivt under 1990-talet
skapa en ekonomisk och monetär union med alla de
förpliktelser detta innebär. Den svenska kronan bör så
snabbt som möjligt anslutas till det europeiska
valutasamarbetet. Ett steg i denna riktning är att snarast
anknyta kronan till ecun. Med denna inriktning är varje
form av devalveringspolitik utesluten och
inflationsbekämpningen måste ges högsta prioritet, bl.a. för
att klara konkurrenskraften och därmed sysselsättningen.
Det gäller också samarbetet med andra närstående
länder. Vi hoppas kunna vidareutveckla och förstärka det
nordiska samarbetet inom ramen för EG. Vi ser det som en
stor fördel för Norden om samtliga länder kan bli
medlemmar i EG. Tillsammans kan de nordiska länderna
vinna ett betydande inflytande inom EG.
Vi vill också utveckla Sveriges ekonomiska samarbete
med de baltiska grannstaterna Estland, Lettland och
Litauen, och vi vill att Sverige skall spela en aktiv roll för att
underlätta det ekonomiska systemskiftet i Centraleuropa.
Olika former av hjälp och stöd bör utgå till den baltiska och
centraleuropeiska omvandlingen.
Vår vision av morgondagens Europa är visionen av ett
medborgarnas EG uppbyggt enligt den s.k.
närhetsprincipen. Liksom all annan byråkrati och
maktkoncentration skall också europeisk byråkrati och
maktkoncentration bekämpas. Beslut som kräver europeisk
samverkan skall fattas på EG-nivån. Beslut som kan fattas
nationellt, regionalt eller lokalt skall fattas där.
Efter genombrottet för insikten att Sverige inte kan och
inte vill stå utanför det nya europeiska samarbetet ser vi det
som en av regeringens viktigaste uppgifter att faktiskt föra
in Sverige i detta samarbete och att ge vårt land de
förutsättningar som behövs för att rätt kunna möta den nya
europeiska utmaningen.
5.2 Stärkt marknadsekonomi
All erfarenhet från Europa och från den övriga världen
visar marknadsekonomins överlägsenhet över
planhushållningen som ekonomiskt system. Socialismen har
i grunden misslyckats.
Marknadsekonomin bygger på respekt för kontrakts-
och äganderätten. Den medför en rörlighet och mångfald
som är nödvändig för självständiga människor.
Marknadsekonomin ger möjlighet att fritt fatta egna beslut
om konsumtion, arbete och sparande. Den är oöverträffad
när det gäller att skapa välstånd och öka ett lands samlade
resurser.
Marknadsekonomi och demokrati är kraftfulla
instrument för fred mellan folk och stater.
Marknadsekonomi och frihandel medför att de totala
resurserna ökar. Därmed kan varje nation höja sitt
välstånd.
Förekomsten av konkurrens är central i en väl
fungerande marknadsekonomi. När det gäller att
återupprätta fungerande marknader på områden där de gått
förlorade är avreglering nödvändig. Politisk styrning måste
så långt möjligt undvikas, för att ett effektivt utbyte av varor
och tjänster skall kunna uppnås. Detta gäller handeln med
omvärlden lika väl som produktion och distribution inom
Sverige.
I en liten ekonomi som Sveriges spelar den
internationella rörligheten av varor och tjänster en viktig
roll för att öka konkurrensen. Men konkurrens på den
inhemska marknaden är också väsentlig. Det är därför
angeläget med en stärkt konkurrenslagstiftning. Viktigt är
också att skapa gynnsammare villkor för mindre företag.
Principen om näringsfrihet kräver att hinder för att
starta och driva företag försvinner. Näringsfriheten skall
grundlagsfästas.
Näringsfrihet och mångfald måste prägla även de
finansiella marknaderna. En väl fungerande
kapitalförsörjning är väsentlig för bästa möjliga fördelning
av resurserna mellan olika investeringsändamål. Den
påbörjade avregleringen av kredit- och valutapolitiken skall
därför drivas vidare.
Det är inte lämpligt att den som bestämmer över
regelsystemet och övervakar dess efterlevnad också
medverkar som aktör på marknaden. Staten skall därför i
princip inte äga och driva företag.
5.3 Ägande och sparande
Den enskilda äganderätten är en förutsättning för
marknadsekonomin. Den utgör också en viktig drivkraft för
den ekonomiska tillväxten som i sin tur möjliggör ökad
välfärd. Med enskilt ägande följer ansvar.
Enskilt ägande är en förutsättning för demokratin.
Äganderätten garanterar inte demokrati, men ingenstans
där den har avskaffats har en demokrati kunnat fortleva.
Det är därför väsentligt att den enskilda äganderätten ges
ett förstärkt skydd i grundlagen.
Ägandet är ständigt utsatt för nya socialistiska hot. Ett
steg i en fortskridande urholkning av ägandet utgjorde
införandet av kollektiva löntagarfonder. De syftade till att
öka det kollektiva ägandet på det enskildas bekostnad.
Samma motiv ligger bakom det nu aktuella förslaget att
tillåta AP-fonderna att använda några hundra miljarder
kronor för att köpa aktier i svenskt näringsliv. Det skulle
sannolikt innebära dödsstöten för enskilt direktägande i
svenska börsnoterade företag. Vi avvisar bestämt detta
socialistiska förslag.
Vi vill i stället uppmuntra enskilt ägande.
Löntagarfonderna bör avskaffas enligt den plan som de
borgerliga partierna har upprättat.
De tillgångar som finns i fonderna skall användas som
premier för att stimulera sparande i allemansfonder och för
att bl.a. främja forskning vid universitet och högskolor.
Att trygga framtidens pensioner är en av de viktigaste
politiska frågorna. I dag hotas ATP-systemet av den dåliga
tillväxten i svensk ekonomi. Pensionerna kan på sikt bara
tryggas genom att vi åter får fart på tillväxt och företagande.
Varje form av socialistisk politik hotar dessa
ansträngningar.
Av stor betydelse för tryggheten i pensionssystemet är
förhållandet mellan antalet pensionärer och antalet
förvärvsaktiva. Många lämnar nu frivilligt eller ofrivilligt
arbetsmarknaden före 65 års ålder, och få utnyttjar
möjligheten att dröja med pensioneringen.
Det är angeläget att den genomsnittliga faktiska åldern
då människor går i pension kan höjas genom att äldre
personer som så vill får ökade möjligheter och incitament
att vara kvar på arbetsmarknaden.
Sverige lever i dag över sina tillgångar genom att de
samlade utgifterna är väsentligt större än de samlade
inkomsterna. Det tar sig uttryck i det växande underskottet
i bytesbalansen.
Detta är på sikt en ohållbar situation. Den riskerar att
leda till en finansiell instabilitet som, bl.a. genom mycket
höga räntor, drabbar alla och envar.
Därför måste sparandet öka i Sverige. Vi avvisar
bestämt tankarna på ett allt mer kollektiviserat och
socialiserat sparande. I stället vill vi stimulera ett spritt
enskilt sparande i företagen och hos hushållen.
Den bästa stimulansen för enskilt sparande är en
ekonomisk politik som ökar hushållens disponibla
inkomster och höjer realavkastningen efter skatt på
sparande. Sänkta skatter vidgar människors utrymme för
att spara. Genom sänkt inflationstakt ökar avkastningen på
sparpengarna efter skatt. Pensionssystemet bör i ökad
utsträckning stimulera till enskilt sparande. Taket i ATP-
systemet bör ligga fast och ATP-avgifterna ovanför taket
avskaffas. Det stimulerar det växande antal individer som
får inkomster över taket att spara för ålderdomen i bl.a.
olika premiereservsystem, vilket ökar det totala sparandet.
Vi vill förbättra möjligheterna till enskilt sparande
genom att till allmänheten sälja statliga företag och andra
tillgångar. Det behövs ett omfattande
privatiseringsprogram för att sprida ägandet.
Utöver dessa förslag vill vi införa mer selektiva
sparstimulanser för att dels premiera långsiktigt bundet
sparande och dels sprida ägandet av bostäder och aktier.
En möjlighet till s.k. startsparande i bank bör införas.
Med ett sådant kan bl.a. föräldrar spara ihop till ett
startkapital för sina barn och ungdomar.
Vidare finns det anledning att bredda pensionssparandet
så att det också kan ske i bank med liknande skattefördelar
som för försäkringssparande.
Utbudet av kapitalförsäkringar kan breddas, om det
öppnas möjlighet att driva livförsäkringsrörelse i
aktiebolagsform.
Ett av de viktigaste sparmålen är bostaden. Sparande till
och i en egen bostad bör främjas genom särskilda premier
till bosparande. Vi vill dessutom skapa bättre möjligheter
för dem som i dag bor i allmännyttan att friköpa sina
lägenheter.
Den pågående institutionaliseringen av aktieägandet i
Sverige är oroande. Den måste motverkas genom att
diskrimineringen av privatpersoners aktiesparande upphör.
Det förutsätter att dubbelbeskattningen av
utdelningsinkomster avvecklas. Den omsättningsskatt som
lett till att en stor del av handeln med svenska aktier flyttat
utomlands skall avskaffas helt.
Frivilliga vinstandelssystem gör de anställda delaktiga i
företagens resultat, förbättrar produktiviteten, ökar
sparandet, sprider det individuella ägandet och stärker
samhörigheten på arbetsplatsen.
Vi vill därför genom att slopa sociala avgifter på
vinstandelar undanröja de skattemässiga hindren för
tillkomsten av sådana system.
5.4 Budgetpolitiken
Målet för den ekonomiska politiken är ytterst att främja
den enskildes frihet och välfärd. Det förutsätter en uthållig
tillväxt.
Med hänsyn till de grundläggande obalanser som präglar
Sveriges ekonomi måste finans- och budgetpolitiken
inriktas på att bemästra de strukturella problemen.
Stabiliseringspolitiken blir främst en uppgift för
penningpolitiken, varvid målet att bevara den fasta
valutakursen skall vara vägledande.
Budgetpolitiken bör således i princip inte användas som
ett medel i en kortsiktig stabiliseringspolitik. Såväl
praktiska erfarenheter som ekonomisk forskning visar på
svårigheten att numera via variationer i statens utgifter eller
inkomster styra konjunkturutvecklingen.
Den traditionella stabiliseringspolitiken har i allt
väsentligt använt omväxlande ökade utgifter (i
konjunktursvackor) och höjda skatter (i
överhettningslägen) som instrument. Den främsta effekten
har emellertid inte blivit en stabilisering av
konjunkturutvecklingen. I stället har grundläggande
strukturproblem förvärrats genom en ökande andel
offentliga utgifter och stigande skattetryck.
För att få ned inflationen och lägga en god grund för
ekonomisk tillväxt måste budgetpolitiken vidare hållas
stram. Statsbudgeten bör i normalläget vara balanserad och
summan av förändringar i den offentliga ekonomin
finanspolitiskt neutral.
Av grundläggande betydelse är att bekämpa inflationen.
En snabb prisstegring leder till en godtycklig omfördelning
av förmögenheter och hotar dessutom sysselsättning och
tillväxt. Att med kraft och framgång bekämpa inflationen
kommer att bli allt viktigare i ett Europa, där växelkurserna
ligger fast och där människor, varor, tjänster och kapital rör
sig fritt över gränserna.
En tredje princip är att inrikta budgetpolitiken på
kontinuerligt minskande utgifter och skatter. Vi anser det
helt nödvändigt att den kontinuerliga skärpningen i
skattetrycket bryts och omvandlas till sin motsats, nämligen
en successiv sänkning. Detta i sin tur ställer krav på
minskande utgifter. Vi återkommer till detta nedan.
Vi vill också framhålla som en viktig princip vikten av en
ny redovisningsmetodik. Vi anser att det finns starka skäl
att återgå till den uppdelning i en driftsbudget och en
kapitalbudget som fanns tidigare. För närvarande råder en
svårgenomtränglig blandning mellan olika
redovisningsregler. Det är angeläget att en uppdelning
genomförs på ett systematiskt sätt så att löpande utgifter
inkl avskrivningar förs till driftsbudgeten medan
investeringar förs till kapitalbudgeten.
5.5 Penningpolitiken
Långsiktighet och förutsägbarhet bör prägla den
ekonomiska politiken. Det betyder att regeringens och
riksbankens handlande skall styras av klart angivna normer,
fastlagda av riksdagen. En sådan norm är en fast växelkurs.
En orsak till att tyngdpunkten i stabiliseringspolitiken
bör läggas på penningpolitiken är att åtgärder på detta
område slår igenom betydligt snabbare än finanspolitiska
ingrepp. Inom de ramar som sätts av kravet att försvara den
fasta växelkursen gäller det då att genom
marknadsoperationer påverka likviditet och räntenivå så att
arbetslöshet och inflation hålls nere.
Sveriges höga kostnadsläge har medfört ett växande
underskott i utrikesbetalningarna. Den viktigaste uppgiften
för penningpolitiken är därför att försvara kronans yttre
värde. Därvid måste beaktas att det vid sidan av
underskottet i bytesbalansen förekommer en omfattande
utflyttning av placeringskapital i samband med köp av
företag, fastigheter och aktier utomlands. Detta utflöde är
många gånger större än motsvarande inflöde till Sverige.
Problemet kompliceras av att kapitalutströmningen i
stor utsträckning är långsiktig till sin karaktär, medan
finansieringen till betydande del har formen av kortfristig
upplåning. Den förhållandevis höga räntenivå som
framtvingas avhåller ytterligare från investeringar i Sverige
och lockar i stället till insatser i andra länder.
För att återställa tron på Sverige som ett land att satsa på
och verka i krävs en effektiv penningpolitik i syfte att
försvara en fast växelkurs. Förtroendet för en sådan politik
ökar om den svenska valutan knyts till EG-valutan ecu.
Vi vill i detta syfte också stärka riksbankens oberoende
ställning i förhållande till regering och riksdag. Därmed
underlättas inträdet i den europeiska
centralbanksfederationen och den framväxande
ekonomiska och monetära unionen.
5.6 Sänkt skattetryck
Sverige har länge varit ett högskatteland. Men fram till
1970 skilde sig inte skatteuttaget väsentligt från
förhållandena i andra välfärdsländer i nordvästra Europa.
Numera är dock det svenska skatteuttaget högre än i andra
jämförbara länder.
Mycket talar för att tillväxten i ekonomin hämmas av ett
så högt skattetryck som det svenska.
Det är angeläget att ge enskilda människor möjlighet att
själva disponera över en större del av sina inkomster.
Familjer och enskilda skall kunna förbättra sin situation
genom egna insatser.
Behovet av att sänka skattetrycket förstärks av
internationaliseringen av ekonomin. Individernas och
kapitalets rörlighet påverkas av skillnader i skatteuttag
mellan länderna, men, särskilt när det gäller personer,
naturligtvis också av skillnader i välfärdssystem, miljö m.m.
Skattetrycket i Sverige, mätt som de totala skatterna
som andel av BNP (bruttonationalprodukten), uppgick år
1990 till drygt 56 procent. Vi ser det som nödvändigt att
sänka skatterna. Detta arbete måste ske stegvis, men det
måste påbörjas omedelbart.
Vi vill börja med att sänka de skatter som är mest
skadliga för utveckling och tillväxt. Den pågående
investeringsflykten visar att bättre villkor behöver skapas
för sparande och företagande. Skatten på arbetande kapital
i små och medelstora företag skall avskaffas, och
kapitalbeskattningen även i övrigt lindras.
När gränserna mot Europa successivt öppnas genom
först EEA-avtalet, och sedan svenskt medlemskap i EG,
måste olika skatter anpassas. Det gäller framförallt
mervärdeskatten, som successivt bör sänkas från dagens 25
procent till omkring 18--20 procent.
Takten i denna sänkning av momsen får delvis avpassas
efter de krav som EG-inträdet ställer. Det är ännu oklart
om, och i så fall i vilken utsträckning, EG kommer att ställa
krav på harmonisering av skatter. Självklart måste det
finnas beredskap att om nödvändigt anpassa de svenska
skatterna efter sådana krav.
Det är också angeläget att sänka löneskatten, d.v.s. de
delar av arbetsgivaravgifterna (och egenavgifterna för
egenföretagare) som inte grundar förmåner utan är ren
skatt. I vilken takt och omfattning detta kan ske avgörs bl.a.
av den ekonomiska utvecklingen.
För att inte marginalskatten åter skall höjas efter de
sänkningar som nu har skett är det nödvändigt att det
automatiska inflationsskyddet ligger fast och att det totala
kommunala skatteuttaget inte ökar. Tvärtom måste
kommunalskatten sänkas till högst 30 procent så att alla får
behålla minst hälften av en löneökning eller en
extrainkomst.
Sänkningen av skattetrycket måste vad beträffar takt
och inriktning avvägas mot de krav som den fortgående
europeiska integrationen och världsekonomins utveckling
ställer på Sverige, men också mot kraven på att kunna
finansiera angelägna offentliga utgifter, t.ex. pensioner och
andra välfärdsåtaganden.
Finansieringen av skattelättnaderna måste ges en sådan
utformning att varken den samhällsekonomiska eller den
statsfinansiella balansen äventyras. Behovet av finansiering
beror bl.a. på hur den ekonomiska tillväxten utvecklas.
5.7 Minskade offentliga utgifter
För att inte nödvändiga skattesänkningar skall leda till
budgetunderskott som späder på inflationen måste den
offentliga utgiftsandelen nedbringas.
De offentliga utgifterna motsvarar över 60 procent av
BNP. De består av två ungefär lika stora delar, dels
konsumtion och investeringar, dels transfereringar, d.v.s.
överföringar av bidrag till bl.a. hushåll, företag och
utlandet. För statens del dominerar transfereringarna, vilka
utgör 75 procent av utgifterna.
De offentliga utgifterna har ökat mycket snabbt under
de senaste decennierna. Vi anser det inte minst mot denna
bakgrund nödvändigt att nu minska den offentliga
utgiftsandelen. Detta kommer att ställa stora krav på
besparingar och rationaliseringar för att skapa utrymme för
såväl de angivna skattesänkningarna som nödvändiga och
önskvärda ytterligare utgifter på angelägna områden.
De samhällsekonomiska effekterna av skatter och
offentliga utgifter beror dels på hur skatterna tas ut, dels på
hur skattepengarna används. När skattemedel används för
att finansiera offentliga monopol eller för att finansiera
bidrag som minskar arbetsutbudet kan denna användning i
sig leda till negativa samhällsekonomiska effekter.
Detta gör det nödvändigt att också från denna
utgångspunkt diskutera omfattningen och utformningen av
vissa bidragssystem.
Många bidragssystem fungerar i dag inte som de en gång
var tänkta. Ett exempel var länge sjukförsäkringen som gav
upphov till orimligt hög korttidsfrånvaro och som i vissa fall
gav en kompensation som översteg lönen vid närvaro på
arbetsplatsen. Ett annat är arbetsskadeförsäkringen som
bl.a. motverkar rehabilitering.
Dessa och andra bidragssystem har lett till en orimligt
hög frånvaro på svenska arbetsplatser. Det s.k. ohälsotalet
ökade under 1980-talet med ca 10 dagar till 49 år 1990. Det
förefaller nu minska något till följd av bl.a. företagna
förändringar i sjukförsäkringen. Målet måste vara att
återföra det till samma nivå som i början av 1980-talet. Det
skulle innebära en utgiftsminskning med ca 25 miljarder
kronor. Det förutsätter ytterligare förändringar av bl.a.
sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna.
Ersättningen från sjukförsäkringen bör under en viss tid
i början av en sjukdomsperiod utgå i form av sjuklön från
arbetsgivaren. När arbetsgivaren tar över uppgiften att
betala sjuklön skall arbetsgivaravgiften reduceras i
motsvarande mån. Vi kommer i annat sammanhang att
pröva regeringens nyligen framlagda förslag med denna
innebörd.
Det bör dessutom prövas huruvida det är lämpligt att
ersätta den nuvarande lägre ersättningsnivån under de tre
första dagarnas sjukdom med två karensdagar i förening
med ett ''högkostnadsskydd'' för astmatiker och andra med
ofta återkommande sjukdomsfall.
Rätten att erhålla sjukpenning under utbildningstid bör
väsentligt begränsas.
Föräldraförsäkringen bör ses över. Bl.a. kan betydande
administrativa resurser sparas genom en förenkling av
regelsystemet.
Arbetsskadeförsäkringen måste samordnas med
sjukförsäkringen. För att fullgod ersättning skall utgå vid
arbetsskada/olycksfall bör därutöver en obligatorisk privat
ansvarsförsäkring införas för arbetsgivarna, varvid
avgiftsuttaget skall stå i relation till det förväntade
skadeutfallet.
Såväl sjuklönen som den reformerade
arbetsskadeförsäkringen skulle ge fördelar såväl för den
enskilde arbetstagaren som för samhället genom en bättre
arbetsmiljö och därmed minskad frånvaro och minskade
arbetsskador.
Egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen bör höjas.
Arbetslöshetsförsäkringen kan därigenom ges en sådan
utformning att den positivt påverkar lönebildningen.
En av de snabbast växande utgiftsposterna i
statsbudgeten har varit bostadssubventionerna. Det nyligen
beslutade systemet med räntelån innebär av allt att döma
långsiktigt inte någon förändring i detta avseende.
Behovet av fasta spelregler kräver att beslutet att
avveckla alla existerande räntebidrag och omvandla dem till
räntelån upphävs. Besparingar kan sedan uppnås genom att
successivt trappa upp den garanterade räntan, d.v.s. den
ränta som låntagarna själva måste betala. Långsiktigt måste
de generella bostadssubventionerna till stor del avvecklas
och skatterna i motsvarande grad sänkas.
Ett väsentligt bidrag till utgiftsminskningen kan erhållas
genom att bostads- och försäkringskassebyråkratin bantas
liksom den statliga förvaltningen i övrigt. Ett antal bidrag
som i dag tillfaller organisationerna på arbetsmarknaden
bör dessutom avskaffas, t.ex. det bidrag som hittills getts för
MBL-information.
Som framgått ovan måste besparingarna i huvudsak
inriktas på de offentliga transfereringssystemen och då i
synnerhet på de system som i dag har starkt snedvridande
effekter. Om dessa genomförs samtidigt som skatterna
sänks blir det samlade utfallet för de enskilda hushållen
positivt redan på kort sikt.
Men framför allt får besparingarna och
skattesänkningarna positiva effekter på den ekonomiska
utvecklingen och därmed på möjligheterna att långsiktigt
klara välfärd, miljö och sysselsättning.
5.8 Avreglering, slopade monopol och privatisering
En väl fungerande ekonomi förutsätter en fri
konkurrens. Genom fri konkurrens pressas priser samtidigt
som ny utveckling och nya idéer främjas. Konkurrensen ger
makten åt konsumenten.
Den verksamhet där det i dag finns minst konkurrens är
den som monopoliseras av offentliga sektorn. Många
känner maktlöshet när det gäller sjukvården,
äldreomsorgen, barnomsorgen och skolan.
Den offentliga sektorn skall ha ett ansvar för att tjänster
av detta slag erbjuds men det inslag av förmynderi som
dagens system innebär måste avlägsnas. Strävan skall i
stället vara att ge största möjliga valfrihet åt de enskilda
medborgarna och hushållen.
Med utgångspunkt från system med gemensam
finansiering bör utbetalningen av det offentliga stödet i
betydligt högre grad följa de val som individerna själva gör
i egenskap av konsumenter av sociala tjänster.
Ett självklart inslag i en politik för avreglering av den
offentliga sektorn är att bidragsvillkor m.m. utformas så att
de uppmuntrar tillkomsten av privata alternativ. Vi vill
därför att enskilda alternativ inom exempelvis barnomsorg,
sjukvård, äldreomsorg och utbildning skall få samma
ekonomiska villkor som kommunala.
Detta leder inte bara till mer konkurrens och ökad
valfrihet utan öppnar också för nyföretagande inom ett
brett område av tjänster där småföretag bör ha särskilt stora
möjligheter att tillfredsställa konsumenternas önskemål.
För dem som är verksamma inom denna sociala
tjänstesektor innebär förekomsten av alternativ både att
möjligheterna att starta eget blir avsevärt större och att de
som förblir anställda får flera arbetsgivare att välja mellan.
Erfarenhetsmässigt leder det till en positiv utveckling av
löner och andra arbetsvillkor.
Ett annat inslag i en politik för avreglering är att
systematiskt skilja på rollen som beställare och producent
av tjänster. Detta kommer att ställa stora krav på förändring
och nytänkande inte minst inom sjukvården.
Det räcker inte med att kommunal verksamhet
avregleras. Staten måste också upphöra med att försöka
styra genom detaljföreskrifter, ofta i form av villkor för
statsbidrag. Ett slopande av många statliga normer är en
förutsättning för att kommuner och landsting skall kunna
iaktta den återhållsamhet på utgiftssidan som krävs för att
de skall kunna sänka skatterna och visa återhållsamhet med
avgiftshöjningar.
Det finns även utanför den offentliga sektorn betydande
områden där konkurrensen är bristfällig. Även där krävs
insatser för avreglering. Det gäller t.ex. inom
livsmedelsindustrin, byggmaterielindustrin och
transportsektorn. Även delar av den finansiella sektorn
kännetecknas av brist på konkurrens.
De statliga företagen bör privatiseras, varigenom de
tillförsäkras ägare som kan och vill ta ett aktivt
företagaransvar, vilket ger de bästa förutsättningarna för
lönsamhet och expansion.
Försäljningen av de statliga företagen skall i första hand
ske till de anställda och allmänheten för att medverka till ett
vidgat aktieägande.
Vi avser att privatisera statliga företag i en omfattning av
ca 10 miljarder kronor årligen. Som exempel på företag som
bör försäljas kan nämnas LKAB, Procordia, Ncb och
Nordbanken. Detta program kommer att genomföras under
en längre tidsperiod. Intäkterna används med fördel bl.a.
för att finansiera nödvändiga investeringar i
infrastrukturen.
5.9 Infrastrukturen
Under en lång följd av år har infrastrukturen i form av
bl.a. kommunikationsnät samt högre utbildning och
forskning eftersatts. Den snabba offentliga
utgiftsexpansionen har i stället kanaliserats till de stora
bidragssystemen. Detta har gått ut över underhåll och
upprustning av verksamhet, som egentligen ingen annan än
staten kan sköta.
Försummelserna på infrastrukturens område har
negativt påverkat den svenska ekonomins
tillväxtmöjligheter. För att bryta den ekonomiska
stagnationen krävs det en snabbare förbättring av
produktiviteten, och i detta sammanhang har en satsning på
infrastrukturen stor betydelse.
Tillgång till billiga och tillförlitliga kommunikationer
kommer att få allt större betydelse för näringslivets
konkurrenskraft. Detta är en följd av den ökade
ekonomiska integrationen i världen och gäller naturligtvis i
hög grad ett avsides liggande land som Sverige. I detta
sammanhang vill vi framhålla värdet av fast förbindelse för
bil- och järnvägstrafik över Öresund.
En viktig åtgärd blir då att främja konkurrensen. I de
statliga kommunikationsverken bör först den
myndighetsutövande rollen skiljas ut. Därefter finns det
anledning att separera den del som upprätthåller nätet från
den som -- i konkurrens med andra -- utnyttjar detsamma.
Den sistnämnda enheten bör ombildas till aktiebolag och
privatiseras.
Därutöver krävs det under de närmaste åren en ökad
medelstillförsel för investeringar i bl.a. vägar och järnvägar.
För finansieringen spelar, som nämnts, försäljningen av
statliga företag en viktig roll. Även om staten har ett
grundläggande ansvar för en väl fungerande infrastruktur,
kan dessutom i enstaka fall särskilda projektbolag skapas
för att möjliggöra samfinansiering med näringslivet.
Finansieringen kan underlättas av att statsbudgeten åter
delas upp i en drift- och en kapitalbudget. Lönsamma
investeringar skulle då inte behöva finansieras med
skattemedel, utan det kunde ske genom upplåning.
En väl fungerande infrastruktur omfattar också
utbildning och forskning. Studier har visat att svensk
industri har en lägre andel gymnasie- och högskoleutbildade
personer än motsvarande företag i många andra länder. Det
är också välkänt att utbytet av svenska forskningsinsatser i
form av ny, innovativ produktion är förhållandevis litet.
Kvaliteten i gymnasieskolan måste höjas, inte sänkas
som är innebörden av regeringens förslag till
gymnasiereform.
För en dynamisk utveckling av svensk högre utbildning
och forskning krävs att universiteten ges en i förhållande till
statsmakterna mer fristående ställning. Den grundläggande
högskoleutbildningen behöver förstärkas såväl kvalitativt
som kvantitativt. Tillsammans med ökade resurser till
forskarutbildning och forskning skulle detta innebära en
betydelsefull satsning på kunskap och kompetens.
Det svenska utbildningsväsendet måste
internationaliseras. Bl.a. måste språken få en förstärkt
ställning, från grundskolan och upp i högskolan.
Få företeelser torde ha haft en så negativ inverkan på
svenska företags benägenhet att expandera i hemlandet som
ovissheten på det energipolitiska området. Vi är fast
beslutna att säkerställa tillgången på elkraft och annan
energi till internationellt konkurrenskraftiga priser i
Sverige. Detta sker bäst genom att energiproducenter får
verka på en fri marknad, vars gränser endast bestäms av
politiskt fastställda säkerhets- och miljökrav, och där
öppenheten mot andra länder blir allt större. Någon förtida
avveckling av kärnkraften bör inte ske.
För denna utveckling av energiproduktionen talar inte
minst omsorgen om miljön och behovet av att minska
luftförorenande och klimatpåverkande utsläpp. Sverige
skall vara ett föregångsland i Europa och världen i dessa
hänseenden.
Ett krav på den ekonomiska politiken måste vara att den
tillväxt som uppnås skall vara långsiktigt hållbar. Detta
förutsätter att de restriktioner som miljön ställer är
uppfyllda. När så är fallet, är det även från miljösynpunkt
önskvärt med en snabb ekonomisk tillväxt, eftersom detta
också ökar möjligheterna att bedriva en ambitiös
miljöpolitik. Ett svenskt medlemskap i EG ger oss
medinflytande på hela Europas miljöpolitik.
5.10 Näringsliv och arbetsmarknad
Sveriges framtid ligger i förmågan att bättre och mera
effektivt än andra länder och regioner kunna producera
vissa varor och tjänster. Det kräver en ständig
förändringsprocess inom näringslivet, som statsmakterna
skall underlätta men inte styra. En nyckelroll i denna
process spelar entreprenörer och småföretag. Det är i små
och nystartade företag som villkoren för kreativt
nytänkande ofta är mest gynnsamma. Goda förutsättningar
för nyföretagande ligger därför i allas intresse.
För att stärka näringslivets långsiktiga konkurrenskraft
krävs det generella insatser, som leder till ett sänkt
skatteuttag, låg inflationstakt och rimliga kapitalkostnader.
Kostnadsdrivande och produktionshämmande föreskrifter
måste tas bort eller ändras. Därmed ges möjligheter för nya
företag att starta och för existerande småföretag att
konsolideras och expandera.
Försörjningen med riskkapital har stor betydelse.
Nystartade småföretag förmår inte hävda sig på
aktiemarknaden. För dem finns det därför anledning att
överväga en ordning där företag och privatpersoner kan
lämna villkorslån, som är skattepliktiga för mottagaren och
avdragsgilla för givaren. Låntagaren kan kvitta lånen mot
sina utvecklingskostnader och betala tillbaka i form av
vinstandelar eller royalty på projekten. Fördelen för
långivaren är att skatt behöver erläggas endast om det
verkligen uppkommer en vinst.
En grundläggande orsak till Sveriges ekonomiska
problem är att lönekostnadsökningen inte ligger i takt med
produktivitetsförbättringen. Det är uppenbart att en
utveckling där lönekostnaderna stiger med 8-10 procent per
år men produktiviteten med mindre än 1 procent i längden
är ohållbar. Med sänkt skattetryck, offentliga besparingar,
avreglering och förbättrad infrastruktur påskyndas
produktivitetsökningen i Sverige. Samtidigt krävs
naturligtvis en dämpning av lönekostnadsstegringen. En
förutsättning för detta är en stram finanspolitik.
En samhällsekonomiskt acceptabel löneutveckling
måste bygga på en klar arbetsfördelning mellan den
politiska makten och arbetsmarknadens parter. Statliga
ingrepp i själva lönebildningen skall inte förekomma, vare
sig i form av mer eller mindre tydliga påtryckningar på
arbetsmarknadens parter eller i form av lagstiftning.
Däremot bör staten inrikta sig på att skapa bästa möjliga
förutsättningar för parternas förhandlingar. De sänkta
marginalskatterna och det automatiska inflationsskydd som
har genomförts är här av stor vikt. Därtill bör finansieringen
av arbetslöshetsförsäkringen förändras så att parterna får
ekonomiska incitament att motverka stora löneökningar
som urholkar konkurrenskraften och driver upp
arbetslösheten.
Avdragsrätten för fackliga medlemsavgifter liksom
motsvarande avgifter till arbetsgivarorganisationer skall
avskaffas. Sammansättningen av de organ som handlägger
frågor om samhällsfarliga konflikter bör ses över. Det
maximala skadeståndsbeloppet vid vilda strejker måste
höjas. Åtgärder av detta slag bör kunna medverka till att
benägenheten att tillgripa stridsåtgärder minskar.
Ett viktigt komplement till en produktivitetshöjande och
inflationsdämpande ekonomisk politik är en väl fungerande
arbetsmarknadspolitik. Denna bör inriktas på att underlätta
för arbetssökande och lediga platser att finna varandra.
Arbetsförmedlingen måste således fungera smidigt. Det
främjas av att det statliga förmedlingsmonopolet avskaffas.
Arbetsmarknadspolitiken måste även i övrigt inriktas på
att skapa flexibilitet. Det viktigaste blir då att uppmuntra
rörlighet och utbildning. Förmågan till omställning är
naturligtvis inte ett krav bara för dem som söker arbete.
Arbetsgivarna måste också vara beredda att anpassa sina
arbetserbjudanden till de arbetssökandes krav, t.ex. i fråga
om arbetsmiljö och arbetstid.
Bristen på arbetstillfällen drabbar vissa grupper särskilt
hårt. Det gäller t.ex. ungdomar och andra nytillträdande,
invandrare, arbetshandikappade och personer med dålig
utbildning eller i övrigt en svag ställning på
arbetsmarknaden. Erfarenhetsmässigt drabbas också vissa
regioner i landet hårdare än andra, vilket måste föranleda
särskilda åtgärder.
När arbetslösheten stiger tenderar andelen
långtidsarbetslösa att öka. Människor som är arbetslösa
länge tvingas in i hopplöshetens onda cirklar av förlorat
självförtroende, social isolering och inte sällan missbruk.
Det är oacceptabelt, såväl mänskligt som
samhällsekonomiskt, att låta arbetslöshet medföra social
utslagning av människor. Till arbetsmarknadspolitikens
viktigaste uppgifter hör därför att motverka uppkomsten av
långtidsarbetslöshet.
Uppgiften för den ekonomiska politiken under de
närmaste åren är att klara den nödvändiga övergången till
låginflationssamhälle utan en kraftigt ökad arbetslöshet.
Arbetslöshet får inte användas som medel i den ekonomiska
politiken. Det gäller därför att skapa en sådan trovärdighet
för inflationsbekämpningen att en bestående hög
arbetslöshet kan förhindras.
Det enda sättet att långsiktigt bekämpa arbetslöshet är
att föra en ekonomisk politik som skapar nya jobb. Det är
också nödvändigt att det skapas rimliga
utvecklingsförutsättningar i alla delar av landet.
6. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som redovisas i motionen,
2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för
budgetregleringen som redovisas i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avveckling av löntagarfonderna
och stopp för AP-fondens aktieköp.
Stockholm den 7 maj 1991
Carl Bildt (m)
Bengt Westerberg (fp)