Regeringen föreslår en likvitetsindragning från
kommunerna under 1992 med 3 miljarder kronor och
förbinder sig samtidigt att dessa pengar skall återbetalas till
kommunerna. Inkomna medel måste därför betraktas
såsom ett lån.
Indragningen verkställs genom en tillfällig höjning av
skatteutjämningsavgiften med 25 öre under 1992. Trots att
influtna medel är ett kortsiktigt lån på ett eller annat år låter
regeringen dem gå in i budgeten såsom intäkt. Det betyder
att regeringen tillämpar en helt unik och felaktig
budgetteknik när man täcker ett underskott med lån och
sedan hävdar att det inte finns något underskott. Den
förstärkning som på detta sätt görs i årets budget medför
motsvarande försvagning det budgetår då pengarna skall
återbetalas. Om detta redovisningssätt skulle godtas av
riksdagen medför det långtgående möjligheter att
manipulera budgetbalansen. Riksdagen bör därför bestämt
avvisa denna typ av budgetredovisning.
För budgetåret 1991/92 innebär detta att
budgetunderskottet är 1,5 miljarder större än vad
regeringen redovisar.
Motiven för likviditetsindragningen anger regeringen
vara målsättningen att utjämna den kommunala
inkomstutvecklingen. I centerns partimotion om den
ekonomiska politiken kritiserar vi med tunga argument
regeringens likviditetsindragning från kommunerna.
Regeringen visar en förmyndarattityd gentemot
kommunerna som är ovärdig en demokrati med kommunalt
självstyre. Regeringens sätt att hantera indragningen visar
att huvudskälet för indragningen är att balansera ett
budgetunderskott med lånade pengar. Med hänvisning till
de argument som redovisas i partimotionen och här ovan
yrkar vi avslag på den föreslagna likviditetsindragningen.
Avräkningsskatten
Vid den nu genomförda omläggningen av skattesystemet
var en av de viktigare förutsättningarna att de ekonomiska
effekterna skall vara neutrala när det gäller utfallet mellan
å ena sidan staten och å andra sidan kommuner och
landsting. Ett system med s.k. avräkningsskatt har därför
konstruerats. Skattens nivå har fastställts i överläggningar
mellan parterna.
Avräkningsskatten har generell karaktär, dvs. den
drabbar alla kommuner lika. Däremot blir utfallet av
skatteomläggningens effekter väsentligt olika mellan olika
kommuner. Det finns alltså ett klart behov att också
indragningen blir differentierad. Den varaktigt bästa
lösningen vore att reglera detta via det nya
skatteutjämningssystemet. Detta låter sig dock icke göra av
tidsskäl. Inom den tidsram som kommunalekonomiska
kommittén förfogar över hinner inte tillräckliga erfarenheter
vinnas. Det är av en rad orsaker viktigt att kommittén
fullföljer sitt arbete inom den tänkta tidsramen. Vi föreslår
därför att regeringen uppmanas tillkalla särskild utredare
för att analysera och framlägga förslag till en differentierad
form av avräkningsskatt. Arbetet bör bedrivas i samråd
med de båda kommunförbunden.
Särskild skatteutjämningsavgift
Sedan några år har ett antal kommuner med hög egen
skattekraft betalat särskild skatteutjämningsavgift, den s.k.
Robin Hood-skatten. Avsikten har varit att utjämna
kommunalskatten mellan olika kommuner.
Sedan riksdagsmajoriteten infört skattestopp för
kommunerna har den avsedda utjämningen blivit olaglig
och därmed inte genomförd. Senare lagstiftning har alltså i
viss grad omöjliggjort genomförandet av det avsedda syftet.
Detta leder till problem i ett antal kommuner, som nu
tvingas till neddragningar i bl.a. vård och omsorger. I vissa
fall leder det till helt orimliga effekter.
Vi kräver därför att regeringen skyndsamt framlägger
förslag till modifieringar av nu gällande förhållanden.
Hemställan
Med hänvisning till vad ovan har anförts hemställer vi
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om redovisning av budgetunderskott
och lån,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om extra
skatteutjämningsavgift på 25 öre för 1992,
3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
konstruktionen av avräkningsskatten enligt vad i motionen
anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
effekterna av den särskilda skatteutjämningsavgiften enligt
vad i motionen anförts.
Stockholm den 25 januari 1991
Gunnar Björk (c)
Ivar Franzén (c)
Görel Thurdin (c)
Rolf Kenneryd (c)
Gunilla André (c)
Håkan Hansson (c)
Martin Olsson (c)
Larz Johansson (c)
Per-Ola Eriksson (c)