Riksdagen har för åren 1991--1992 beslutat om ett
kommunalt skattestopp. För åren därefter har regeringen
träffat överenskommelser med kommun- och
landstingsförbunden om att det kommunala skattetrycket
inte bör öka. I budgetpropositionen anger regeringen att
man är beredd, att om skattetrycket trots detta ökar,
förlänga det lagfästa skattestoppet.
Den kommunalekonomiska kommittén har fått i uppdrag
att lämna förslag avsedda att utjämna kommunalskatterna
bl.a. genom ett nytt statsbidragssystem. Det anges vidare i
propositionen att ett nytt statsbidragssystem förutsätter att
det kommunala skattetrycket inte höjs och att ''ändringarna
leder till att skillnaderna i kommunal utdebitering
minskar''.
I budgetpropositionen föreslås också att en tillfällig
höjning av skatteutjämningsavgiften med 25 öre skall gälla
under 1992. Dessutom föreslås att skatteutjämningsavgiften
höjs med 11 öre.
Många kommuner befinner sig därmed i en situation
med både kommunalt skattestopp och en kraftig höjning av
kostnaderna för skatteutjämningssystemet.
Den nuvarande utformningen av skattestoppet tar enligt
vår mening inte tillräcklig hänsyn till kommunernas starkt
skiftande ekonomiska förutsättningar. Kostnadsnivåer,
intäkter och utgifter varierar kraftigt beroende på olika
strukturella förutsättningar och olika kommunala
utdebiteringar.
Kommuner som i jämförelse med riksgenomsnittet har
låg utdebitering, högre kostnader och genom riksdagsbeslut
ökande kostnader för skatteutjämningen hamnar därmed i
en mycket svår ekonomisk situation med minskande
inkomster, stora uppgifter och inom vissa områden ökande
utgifter utan att kunna öka de totala inkomsterna. Det kan
därmed bli tvingande att skära ner inom prioriterade och
viktiga verksamheter inom bl.a. det sociala området.
Det nuvarande skatteutjämningssystemet baseras på
skatteunderlaget. Detta innebär att ingen hänsyn tas till
skillnader kommuner emellan i övrigt t.ex. vad gäller
åldersstruktur, sociala förhållanden,
befolkningssammansättning, kostnadsnivå i regionen etc.
Vad gäller storstäderna konstaterar
storstadsutredningen att beroende på en rad faktorer dessas
strukturkostnader är högre än för övriga kommuntyper.
Malmö, Göteborg och Stockholm befinner sig därför i en
mycket besvärlig ekonomisk utveckling. Kostnaderna för
den kommunala verksamheten ökar,
skatteutjämningsavgifterna ökar och statsbidragen har
minskat under en följd av år. Trots betydande
omstruktureringar och förnyelse av den offentliga sektorn
är det för kommuner med dessas förutsättningar oerhört
svårt att klara en godtagbar kvalitet och kvantitet inom
prioriterade verksamheter såsom äldrevård, barnomsorg
etc.
För Stockholms stads del kommer för 1992 1 kr och 58
öre att gå till den statliga skatteutjämningen; därtill
tillkommer landstingets del av skatteutjämningen (92 öre)
och den inomregionala skatteutjämningen (31 öre). Totalt
utgår därmed 2 kr och 81 öre till skatteutjämning.
Självfallet leder detta till en mycket svår ekonomisk
situation.
Storstadsutredningen betonar i sin rapport vikten av att
kommunernas strukturkostnader bör väga tungt i ett nytt
statsbidragssystem.
Det kommunala skattestoppet tillsammans med
nuvarande regler för statsbidrag och skatteutjämning
medför stora negativa effekter för många kommuner och
landsting, särskilt i storstadsregionerna.
Vi anser att fler faktorer än kommunernas skattekraft
bör ingå i ett nytt statsbidragssystem. Även
skatteutjämningssystemet bör omkonstrueras så att fler
faktorer ingår. Sociala merkostnader och strukturkostnader
i övrigt bör ingå. Rättvisande mått som kompletterar
skatteunderlaget som beräkningsgrund bör därför utarbetas
och ligga som underlag för beräkningar för fördelning.
Av dessa skäl bör den kommunalekonomiska
utredningen ges tilläggsdirektiv i enlighet med de önskemål
som framförts i motionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till den
kommunalekonomiska utredningen.
Stockholm den 25 januari 1991
Oskar Lindkvist (s)
Margareta Persson (s)