Huvudproblemet med den offentliga sektorn är att den
är alltför stor. Beslut som borde fattas av människorna
själva fattas i stället av politiker. Enbart den kommunala
sektorn är större än hela den offentliga sektorn i samtliga
OECD-länder utom Danmark. Storleken och stelheten gör
det svårt att ge en tillfredsställande service till
medborgarna. Valmöjligheterna blir ofta begränsade, och
de anställda upplever sin situation som otillfredsställande.
Kommuner och landsting har en mycket stor betydelse
för den totala samhällsekonomin. Deras utgifter kommer
1991 enligt den preliminära nationalbudgeten att uppgå till
ca 360 miljarder kronor, vilket motsvarar knappt 30 procent
av BNP. Notabelt är att denna andel i år ökar med drygt en
procentenhet jämfört med 1990. Orsaken är att de
kommunala utgifterna fortsätter att växa, medan den totala
produktionen förutses minska.
Kommunsektorn svarar för nästan tre fjärdedelar av den
offentliga verksamheten (konsumtion och investeringar).
Över en fjärdedel, uppemot 80 miljarder kronor, av
kommunernas inkomster har formen av bidrag från staten
och socialförsäkringssystemet. De specialdestinerade
statsbidragen uppgår till ca 57 miljarder kronor.
Den kommunala konsumtionen har under åtskilliga år
ökat betydligt mer än vad som är förenligt med en
balanserad utveckling av samhällsekonomin. Detta påpekas
också år efter år i finansplanen. I den preliminära
nationalbudgeten beräknas den kommunala konsumtionen
ha ökat med 1,5 procent 1990. I år förutses ökningen bli 1
procent. Den faktiska volymökningen brukar emellertid
överträffa prognoserna. Vi befarar därför att den
kommunala utgiftsexpansionen blir större än vad
regeringen förutser, om inga särskilda åtgärder vidtas. Vi
har varje år påtalat detta och, dessvärre, alltid fått rätt.
Även om kostnadsökningarna i kommunsektorn,
särskilt genom 1990 års löneavtal, dämpat
volymutvecklingen konstateras att kommuner och landsting
disponerar över utomordentligt stora reala resurser. Genom
en effektivare förvaltning och omprioriteringar skulle en
god kommunal service kunna ges inom en oförändrad
totalram, realt sett. Den tidigare så snabba
expansionstakten ökar möjligheterna till en betydande
effektivisering av verksamheten.
Om de kommunala monopolen bryts, kan privata
alternativ och entreprenader bli regel snarare än undantag.
Härigenom uppnås ökad välfärd genom valfrihet för
konsumenten och effektivitetsvinster genom en friare
konkurrens.
Kommunerna styrs idag i hög grad av statliga regleringar
och bidragsbestämmelser. Detta är en målmedveten
socialdemokratisk politik, som går ut på att detaljstyra
kommunernas verksamhet och servicen till medborgarna.
De försök med frikommuner och den begränsade
avreglering som skett har endast marginellt ökat
kommunernas handlingsfrihet att finna lösningar på sina
problem. Skall det bli möjligt att få en god kommunal
verksamhet måste den statliga styrningen av verksamheten
minska markant. Endast därigenom går det att uppnå en
verklig decentralisering av besluten och därmed en
anpassning till lokala förhållanden.
Kommunernas och landstingens verksamhet skall styras
av kommuninvånarnas olika intressen och behov. Det
kräver en flexibel organisation och ett regelsystem format
utifrån varje invånares krav på trygghet och rätt till
självbestämmande. Grundläggande service, såsom vård och
omsorg, skall garanteras utan att dess utformning för den
skull skall föreskrivas uppifrån. Kommunalt stöd skall ges
på lika villkor oavsett om kommunen själv eller någon
annan bedriver verksamheten. Friheten för kommunalt
anställda att utöva sitt yrke även utanför offentlig regi skall
vara en självklarhet, inte ett undantag.
Dålig produktivitet
Kommuner och landsting ansvarar i mycket stor
utsträckning för hälso- och sjukvård, service till äldre och
handikappade, barnomsorg, utbildning och trafik. På
många områden är den kommunala dominansen så stor att
det är berättigat att tala om monopol. En utveckling bort
från monopolsituationen har dock inletts framför allt i
borgerligt styrda kommuner. Denna utveckling bromsas
och t.o.m. blockeras tyvärr i många fall av statliga regler,
t.ex. lex Pysslingen och lex Malmö.
I debatten jämställs ofta ökade anslag till offentlig
verksamhet med bättre service. I verkligheten finns inte det
sambandet. Högre anslag kan t.o.m. ge mindre
verksamhet, beroende på ineffektivitet. I de mätningar som
görs av produktiviteten inom skilda samhällssektorer visar
kommunal verksamhet genomgående en mycket långsam
eller t.o.m. negativ utveckling.
I den kommunala verksamheten dominerar tre sektorer:
hälsooch sjukvård, utbildning och social verksamhet.
Tillsammans svarar de för över 80 procent av den
kommunala sektorns utgifter, och närmare 90 procent av de
kommunalt anställda är verksamma inom dessa sektorer.
Produktivitetsutvecklingen har i Sverige under en lång
följd av år varit negativ inom dessa områden. Trots mycket
stora satsningar redovisar den svenska hälso- och
sjukvården jämfört med flera andra länder betydligt sämre
effektivitet. På många håll leder oacceptabelt långa
vårdköer till att människor i onödan invalidiseras eller
t.o.m. avlider i väntan på behandling. Inom
undervisningsområdet är trots mycket stora offentliga
satsningar -- störst i Europa -- kvaliteten inte påfallande
hög.
Standarden på hälso- och sjukvården, socialvården och
undervisningen har alltså kommit att drabbas av att en så
stor andel av verksamheten inom dessa viktiga områden har
varit inlåst i den offentliga sektorn. Det har lett till onödigt
stora kostnader samtidigt som det inneburit en kraftig
begränsning av medborgarnas valfrihet. Endast för hushåll
med mycket höga inkomster föreligger det i dagens läge
någon valfrihet, eftersom de kan utnyttja de privata
alternativ som helt finansieras utanför den offentliga
sektorn.
Om produktivitetsminskningen upphörde och vändes till
en ökning skulle inom ramen för oförändrade kommunala
utgifter bättre service kunna erbjudas än den som nu kräver
en real kostnadsökning och trots detta leder till oförändrade
resultat. Den av oss förordade nolltillväxten, d v s att de
sammanlagda kommunala utgifterna skall vara oförändrade
i fast penningvärde, låter sig alltså väl förena med höga
ambitioner för sådan verksamhet som idag främst
ombesörjs av kommunerna -- förutsatt att bättre
förutsättningar för effektivisering skapas och tas tillvara.
En politik för bättre service och valfrihet
En politik för förändring av den offentliga verksamheten
är nu nödvändig. Skattetrycket måste sänkas. De
kommunala monopolen måste brytas och nya former av
enskild verksamhet släppas fram. Det är människorna
själva, inte politiker, som skall bestämma över viktig service
som barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg.
På allt fler områden blir kommuner och landsting
beställare av tjänster inom vård, omsorger eller utbildning.
Det räcker inte. Först när olika alternativ får konkurrera
med varandra på lika villkor, kan vi få en effektiv
användning av knappa resurser på människornas egna
villkor. Erfarenheten visar att all offentlig verksamhet
stimuleras och förbättras av konkurrens. Det hindrar inte
att finansieringen kan ske gemensamt och solidariskt genom
kommunalskatt eller socialförsäkringsavgifter. Offentliga
instanser har också en viktig uppgift med tillsyn och
kvalitetskontroll.
Graden av kommunal service i förhållande till
kommunalskatten måste i första hand vara en fråga mellan
kommuninvånarna och politikerna i den enskilda
kommunen, inte mellan kommunen och staten. Detta
innebär att det är angeläget att inte endast begränsa eller
ta bort detaljregleringar av olika kommunala verksamheter.
Det gäller även att undvika generella åtaganden som kan
leda till att kommunen, exempelvis efter överklaganden,
blir skyldig att tillhandahålla service på ett visst givet sätt
och därmed förlorar väsentliga kontrollmöjligheter över
kostnader och prioriteringar.
För den kommunala verksamheten är det av särskild vikt
att de statliga bestämmelser som försvårar och förhindrar
ökad konkurrens tas bort. Ofta är sådana bestämmelser
knutna till statsbidrag i olika former. Genom sin utformning
får statsbidragen lätt en kostnadsdrivande effekt.
Kommuner stimuleras till ineffektiva verksamhetsformer,
t.ex. genom bidrag som avsiktligt gynnar vissa
verksamheter men ej andra. De statliga bidragen måste
därför framgent gynna strävan att sänka skatten och
förbättra produktiviteten.
Finansministern har vid överläggningar med kommun-
och landstingsförbunden uttalat sig för sådana
avregleringar. Det är anmärkningsvärt att inga konkreta
förslag finns med i årets budgetproposition.
Kommunalskatterna
De tidigare statliga budgetunderskotten har under de
senaste åren förbytts i balans och ofta överskott. Samtidigt
har den kommunala sektorns ekonomiska ställning
successivt försvagats. De senaste åren har den kommunala
sektorn uppvisat ett underskott i det finansiella sparandet.
Detta behöver i sig inte vara oacceptabelt, men det finns
mycket som tyder på att underskotten består för flertalet år
under 1990-talet, om inte effektivitetshöjande åtgärder
vidtas. I viss mån kan det alltså vara befogat att tala om
ombytta roller i statens och kommunsektorns finansiella
situation nu jämfört med de tidigare åren under 1980-talet.
Samtidigt bör framhållas att den kommunala
konsumtionstillväxten fortfarande ligger på en orimligt hög
nivå. Den måste upphöra helt. Med hänsyn härtill är det bra
att regeringen, sent omsider, har anslutit sig till vårt förslag
om ett kommunalt skattestopp. Det är emellertid inte
acceptabelt att skattestoppet är tänkt att gälla endast under
1991 och 1992.
När nu huvuddelen av den av oss föreslagna
marginalskattesänkningen är genomförd, måste
tyngdpunkten vad gäller fortsatta sänkningar av
inkomstskatten läggas på kommunalskatterna. Åtgärder
måste vidtas som stimulerar de enskilda kommunerna och
landstingen att sänka sina skatter.
Om det skall vara möjligt för kommunerna att sänka
skatten, måste en nationell politik föras som syftar till en
dämpad kostnadsutveckling och en avreglering av de
kommunala verksamheterna. Dessutom måste
kommunerna själva bringa ned kostnaderna för sin
verksamhet så att denna volymmässigt minskar. Den
fortsatta ökning av kostnadsvolymen som förutspås i
finansplanen är således inte acceptabel.
Moderata Samlingspartiets förslag beträffande den
ekonomiska politiken syftar till en dämpad kostnadsökning
och därmed lägre inflation redan under det kommande året.
En sådan politik gör det också lättare för arbetsmarknadens
parter att acceptera ett ''nollavtal'', vilket dock ändå skulle
medföra en viss lönekostnadsökning för innevarande år.
Kommunernas i särklass största utgiftspost utgörs av
lönekostnaderna. Regeringen räknar i finansplanen med att
dessa under 1992 kommer att stiga med endast 3 procent i
huvudalternativet. Finansplanen anger emellertid också
konsekvenserna av ett alternativ 2, i vilket lönekostnaderna
ökar med 5 procent. Skillnaderna i löneantagande är den
avgörande komponenten mellan de två alternativen. Det är
då att märka att kommunernas finansiella sparande enligt
kalkylen minskar med nästan 9 miljarder kronor i alternativ
2 jämfört med huvudalternativet.
Regeringens ekonomiska politik gör att en utveckling
enligt huvudalternativet är orealistisk. Avsaknaden av
strukturella förändringar och ett oförändrat högt
skattetryck gör alternativ 2 eller än högre
lönestegringskostnader mer sannolika.
Moderata Samlingspartiets ekonomiska politik kan
emellertid återskapa förtroendet för svensk ekonomi och
återge svenskt näringsliv framtidstro och investeringsvilja.
Till följd av bland annat en inflationsbekämpande politik
med sänkt skattetryck, avmonopolisering och avreglering
skapas förutsättningar för låga nominella löneavtal. Endast
då är en utveckling enligt finansplanens huvudalternativ
realistisk. Härav följer också en förbättrad finansiell
situation för kommunerna. Skillnaden skulle -- som nämnts
ovan -- enligt finansplanen uppgå till ca 9 miljarder kronor
i förhållande till det sämre alternativet.
Moderata Samlingspartiet föreslår i sitt budgetalternativ
att arbetsgivaravgifterna skall sänkas med sammanlagt
minst 4,5 procentenheter 1992. I detta inkluderas sänkta
sjukförsäkringsavgifter till följd av införandet av en
arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Vid oförändrat
sjuktal motsvaras detta av ökade kostnader för
kommunerna i samma storleksordning. Vi förutsätter
emellertid att kommunerna genom förbättrad arbetsmiljö
och personalpolitik kan tillgodogöra sig en del av
kostnadsminskningarna. Sammantaget torde kommunernas
utgifter minska med minst 4,5 miljarder kronor till följd av
de föreslagna åtgärderna.
Förutsatt att Moderata Samlingspartiets förslag
beträffande den ekonomiska politiken vinner riksdagens
bifall föreslår vi därför att statens transfereringar till
kommunsektorn minskas med netto 4 miljarder kronor för
1992. Detta bör ske genom en reduktion av det av oss i det
följande föreslagna ''klumpbidraget'' till kommunerna.
På detta sätt skapas då också ett betydande ytterligare
utrymme för enskilda kommuner och landsting att sänka
sina skatter. Det bör understrykas att en sänkning av
kommunalskattenivån, med därav följande utrymme för
privat konsumtionsökning, inte leder till ökad konsumtion
totalt sett under förutsättning att den kommunala
konsumtionen i motsvarande mån begränsas. Om
kommunalskatterna sänks, begränsas också den
kommunala konsumtionens andel av BNP och den
volymtillväxt som skulle blivit följden.
Gjorda undersökningar visar att den kommunala
sektorns reala tillgångsmassa ökat kraftigt i värde under det
senaste decenniet. I själva verket återspeglar detta den låga
sparkvoten, på senare år t.o.m. negativ, för hushållen. Vad
vi upplever i Sverige är således att kommuner och landsting
genom en hög beskattning försämrar enskilda hushålls
möjligheter till eget sparande, samtidigt som den offentliga
sektorn disponerar en allt större del av landets totala
tillgångar.
Vi finner det inte bara kortsiktigt försvarligt utan även
långsiktigt lämpligt att kommunerna frigör kapital i syfte att
åstadkomma ett bättre finansnetto, vilket också underlättar
kommunala skattesänkningar.
Hur stort det sammantagna utrymmet för
skattesänkning är varierar självfallet från kommun till
kommun. Målet bör dock i princip vara att det ekonomiska
resultatet i kommuner och landsting, med de nya
redovisningsprinciper som generellt sett nu tillämpas, skall
vara noll efter finansnetto och planenliga avskrivningar.
För 1992 kommer kommunsektorns ökning av
skatteinkomsterna att vara särskilt betydande. Detta är en
följd av den tvååriga eftersläpningen av skatteintäkternas
utbetalning till kommunerna. Regeringen föreslår att en
särskild skatteutjämningsavgift på sammanlagt 50 öre, 25
öre för kommuner och 25 öre för landsting, skall tas ut för
att motverka att den kraftiga ökningen av inkomster för
kommunsektorn skall leda till en oönskad expansion av den
kommunala konsumtionen.
Som vi framhållit i annat sammanhang finner vi det
orimligt att med ständigt nya skatteutjämningsavgifter öka
rundgången mellan stat och kommun. Att dra in kommunal
köpkraft till staten är ju dessutom bara en överföring från
en del av den offentliga sektorn till en annan. Åtgärderna
borde i stället inriktas på att låta det utrymme som nu
skapas 1992 komma kommuninvånarna till del genom sänkt
kommunalskatt.
Moderata Samlingspartiet föreslår därför att den
indragning som regeringen föreslår villkoras så, att de
kommuner och landsting som väljer att sänka skatten i
motsvarande mån, alltså med 25 öre för kommuner
respektive landsting, slipper den föreslagna indragningen.
Kommuner som föredrar att inte sänka skatten får betala in
motsvarande belopp i skatteavgift till staten. Detta bör
förenas med ett förlängt förbud mot
kommunalskattehöjningar för 1993. På så sätt kan den
kommunala sektorn förmås att anpassa sina kostnader till
den lägre skattenivå som åstadkoms under 1992.
Uppläggningen tvingar fram en långsiktig strategi som leder
till en permanent dämpning av den kommunala volymen.
Vår sammantagna bedömning är att en dämpning av den
kommunala beskattningen är ett av de högst prioriterade
skattepolitiska och ekonomisk-politiska målen. Det är
därför angeläget att statsmakterna vidtar åtgärder för att
kort- och långsiktigt främja en sådan utveckling.
Generella bidrag i stället för specialdestinerade
Såsom vi tidigare framhållit måste den statliga
styrningen av kommuner och landsting radikalt minskas.
Många specialdestinerade statsbidrag har en snedvridande
effekt och motverkar dessutom effekten av
skatteutjämningsbidragen. Kommuner lockas av
bidragsbestämmelser att välja för dem genom bidragen
gynnsammare men samhällsekonomiskt dyrare
verksamhetsformer. Exempelvis leder de högre
statsbidragen till att många kommuner satsar mer på
utbyggnad av daghem i stället för familjedaghem. De senare
är för samhället totalt sett en billigare och smidigare
verksamhetsform.
Vi noterar att regeringen nu förefaller acceptera våra
förslag om att slå samman specialdestinerade statsbidrag till
ett allmänt bidrag. Efter alltför lång tidsutdräkt tillsattes
under förra året den kommunalekonomiska kommittén,
som har i uppdrag att presentera förslag till nytt
statsbidragssystem. Det framtida systemet skall, enligt
direktiven, vara mer generellt än det nu gällande.
Redan nästa år bör flertalet specialdestinerade
statsbidrag till kommuner och landsting omvandlas till ett
allmänt kommunalt bidrag, som fördelas mellan
kommunerna på ett med de specialdestinerade
statsbidragen ekonomiskt likvärdigt sätt. Neddragningar av
det statliga stödet till kommuner och landsting kan sedan
ske över detta allmänna bidrag. Samtidigt skall
bestämmelser och detaljregleringar kopplade till
statsbidragen avvecklas. Kommunerna kan på så sätt utan
hinder av statliga bidragsvillkor bestämma om uppläggning,
inriktning och omfattning av skilda verksamheter, så att
dessa blir utformade på det sätt som bäst passar den
enskilda kommunen och dess invånare.
Regeringen förutsätts lägga fram sitt förslag i sådan tid
att kommunerna redan 1991 får största möjliga frihet att
disponera över de nu specialdestinerade medlen. Detta
ökar kommunernas möjligheter att tillgodose
kommuninvånarnas behov och önskemål. Av
budgettekniska skäl föreslår vi för budgetåret 1991/92 ingen
minskning av de specialdestinerade statsbidrag som kan bli
aktuella att ingå i det allmänna bidraget, trots att vi nedan
föreslår att såväl skatteutjämningsavgiften som den
särskilda skatteutjämningsavgiften skall avskaffas fr.o.m.
1992, vilket förutses kompenseras genom motsvarande
neddragning av det allmänna bidraget. Regeringen bör i
stället -- som en teknisk övergångslösning för detta
budgetår -- innehålla motsvarande summa av de andra
medel som skall överföras till kommunerna. Detta bör
göras så att för respektive kommun dras i princip av en
summa som är proportionell i förhållande till summan av
utgående specialdestinerade statsbidrag.
Skatteutjämning
För att ge möjlighet till god kommunal verksamhet över
hela landet och ge alla kommuner rättvisa
grundförutsättningar krävs ett väl fungerande
skatteutjämningssystem. Detta skall utjämna de yttre
förutsättningar som kommunerna själva inte kan påverka i
nämnvärd utsträckning. Det gäller i första hand
kommunens skatteunderlag, befolkningssammansättning
och kostnadsläge men däremot inte kostnadsskillnader
orsakade av olika standardval för verksamheten eller
misshushållning.
Den kommunala skattesatsen skall vara ett uttryck för
den kommunala självstyrelsen och spegla den avvägning
mellan offentlig och enskild verksamhet som kommunens
befolkning väljer.
Skatteutjämningsavgiften är i dag 0,79 kronor per
skattekrona för kommunerna och 0,56 kronor per
skattekrona för landstingen. Regeringen föreslår nu en
höjning med 11 öre för både kommuner och landsting.
Dessutom föreslår regeringen som nämnts en särskild avgift
för 1992 på 25 öre för såväl kommuner som landsting. Om
förslaget genomförs, kommer skatteutjämningsavgiften att
öka från 1,35 kronor till 2,07 kronor. Detta illustrerar den
absurda omfattning som rundgången mellan stat och
kommun fått!
Rundgången av bidrag och avgifter mellan stat och
kommuner skall på sikt helt elimineras. Ett system där
kommunerna betalar in skattepengar till staten, som sedan
i sin tur betalar tillbaka dem i form av riktade bidrag, är inte
bara opraktiskt utan leder också till fördyringar och
urgröpning av den kommunala självstyrelsen.
Skatteutjämningsavgiften bör därför avvecklas i sin helhet.
Den särskilda skatteutjämningsavgiften, den s.k. Robin
Hood-skatten, har utvidgats till att gälla alla kommuner
med eget skatteunderlag som överstiger 100 procent av
medelskattekraften. I år kommer 42 kommuner att drabbas
av denna skatt. Vi anser att den särskilda
skatteutjämningsavgiften skall avvecklas. Det är inte rimligt
att kommuner som hushållar väl med skattebetalarnas
pengar, bedriver en effektiv och mindre kostnadskrävande
verksamhet, vilket sammantaget gör kommunen attraktiv
att bo i, skall bestraffas av staten och tvingas höja skatten.
Det är kommunens invånare och skattebetalare, inte
kommunen, som betalar den särskilda
skatteutjämningsavgiften. Invånare med låga inkomster i
kommuner som drabbas av Robin Hood-skatten kan
härigenom få bidra till utgifterna för invånare med höga
inkomster i andra kommuner.
Skatteutjämningsavgiften är i praktiken en statlig
kommunalskatt, som fastställs av staten och får betalas av
kommunens invånare oavsett ekonomiska förutsättningar.
Därigenom blir det inte kommuninvånarna som bestämmer
den kommunala skattesatsen utan staten, eftersom avgiften
måste betalas med kommunala skattemedel.
Fördelningspolitik skall inte bedrivas genom straffskatter
på kommuninvånarnas skattekraft.
Kommuner med särskilt hög utdebitering, över 17
kronor, bör redan med nu gällande system få extra
skatteutjämningsbidrag i syfte att stimulera till
skattesänkning. Detta extra skatteutjämningsbidrag skall
utbetalas med 50 procent av skattesänkningen ned till 17
kronor det år skattesänkningen genomförs. Därigenom ger
skatteutjämningen ett incitament för lägre skattesatser och
minskade utdebiteringsskillnader mellan olika kommuner.
Detta är särskilt motiverat av att skatteutjämningssystemet
hittills stimulerat höjningar, vilket pressat upp de
kommunala skattesatserna.
Vi föreslår således att skatteutjämningsavgiften
avskaffas, att den särskilda avgiften för 1992 ej införs samt
att den särskilda skatteutjämningsavgiften (Robin Hood-
skatten) avskaffas. Kommunerna skall, enligt vår mening,
själva få behålla hela sitt skatteunderlag, vilket innebär ett
tillskott med 11,2 miljarder kronor 1992.
Övriga åtgärder
Vi föreslår att kompensationen för avskaffandet av den
kommunala företagsbeskattningen slopas. Dessutom
minskas kommunernas skatteintäkter till följd av vårt
förslag om grundavdrag för barn. För att parera dessa
intäktsminskningar för särskilt utsatta kommuner bör
regeringen bemyndigas att utge kompensation i form av
extra skatteutjämningsbidrag. Samtidigt som vi föreslår ett
borttagande av skatteutjämningsavgifterna föreslår vi en
minskning av de specialdestinerade bidragen med 10,1
miljarder kronor. För det fall Moderata Samlingspartiets
förslag till ekonomisk politik inte skulle vinna riksdagens
bifall bör minskningen av de specialdestinerade
statsbidragen begränsas till 6,1 miljarder kronor, eftersom
den av regeringen förda ekonomiska politiken leder till
minst motsvarande högre lönekostnader och därmed en
ytterligare belastning på den kommunala ekonomin.
Vår samlade politik innebär en förbättring av
kommunsektorns ekonomi om den genomförs fullt ut. De
dynamiska effekterna av sänkta skatter, brutna kommunala
monopol samt rationaliseringsvinster vid en övergång till ett
generellt statsbidragssystem kommer, om förslagen
genomförs, att ha en positiv effekt på kommunernas
ekonomiska situation. Därmed skapas också reella
förutsättningar för sänkta kommunalskatter,vilket enligt
vår mening bör prioriteras, när huvuddelen av
marginalskattesänkningen nu är genomförd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den kommunala ekonomin,
2. att riksdagen beslutar förlänga det kommunala
skattestoppet till att omfatta även 1993,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utformningen av ett framtida
statsbidragssystem,
4. att riksdagen beslutar avskaffa
skatteutjämningsavgiften fr.o.m. 1992,
5. att riksdagen beslutar avskaffa den särskilda
skatteutjämningsavgiften (den s.k. Robin Hood-skatten)
fr.o.m. 1992,
6. att riksdagen beslutar införa en skatteavgift fr.o.m.
1992 i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen till Bidrag till kommunerna med
anledning av avskaffandet av kommunala
företagsbeskattningen för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 439
586
000 kr.,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att sammanlagt 10
100
000
000 kr. som en teknisk övergångslösning skall innehållas
av de medel som staten 1992 överför till kommunerna eller,
för det fall moderata samlingspartiets förslag om sänkta
arbetsgivaravgifter inte vinner riksdagens bifall, 6
100
000
000 kr. i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen bemyndigar regeringen att utge
kompensation till kommuner och landstingskommuner för
år 1992 i form av extra skatteutjämningsbidrag i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1991
Lars Tobisson (m)
Rune Rydén (m)
Filip Fridolfsson (m)
Ing-Britt Nygren (m)
Margareta Gard (m)
Knut Wachtmeister (m)