Motion till riksdagen

1990/91:Fi229

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Den ekonomiska politiken

---

1. Sammanfattning

Efter åtta års regeringsinnehav och en lika lång
internationell högkonjunktur har socialdemokraterna drivit
Sverige till en ekonomisk kris. Denna kostnadskris kommer
att slå ut företag och industrier och driva upp
arbetslösheten. Som enda land inom OECD väntas Sverige
i år få en negativ tillväxt.

Den socialdemokratiska regeringen bär ansvaret för
denna utveckling. Det är för dess oförmåga och
misslyckanden under 1980-talets gynnsamma år som
människor i Sverige nu får betala.

Årets finansplan är i praktiken en uppgörelse med den
tredje vägens ekonomiska politik. Regeringen konstaterar
att politiken har misslyckats och att kursen nu måste läggas
om.

Det är uppenbart att denna socialdemokratiska
omvändelse har skett under galgen. Den har framtvingats
av yttre händelser och tryck. Den grundar sig inte på
genuint omtänkande och inre övertygelse om att den nya
politiken är riktig utan är huvudsakligen defensiv. Den har
tillkommit genom reträtter och under svårmod och inre
spänningar. Därför kommer socialdemokraterna inte heller
att skapa den trovärdighet för den ekonomiska politiken
som behövs för att få framtidstro och för att föra Sverige till
ekonomisk balans.

Alternativet

Folkpartiet liberalerna anser att Sverige behöver en ny
regering. Vi har tillsammans med moderata samlingspartiet
presenterat gemensamma riktlinjer för den politik vi vill
genomföra.

I denna motion vidareutvecklar vi dessa riktlinjer. En
omläggning av politiken är nödvändig för att Sveriges
ekonomi skall återfå den utvecklingskraft som krävs för att
lägga en ny och bättre grund för framtidens välfärd.

Vår politik syftar till att skapa arbetstillfällen i stället för
arbetslöshet, lägre prisökningar i stället för rekordhög
inflation och lägre skatter i stället för ständigt högre.

Dags att knäcka inflationen!

De viktigaste uppgifterna för den ekonomiska politiken
är att angripa de två huvudproblemen i den svenska
ekonomin -- de höga pris- och kostnadsökningarna och den
låga tillväxten.

Vi avvisar kategoriskt en devalvering av den svenska
kronan. Problemen måste lösas genom intern anpassning.
För att denna politik skall kunna lyckas krävs trovärdighet
för att statsmakterna kan hålla fast vid strategin.

Det centrala stabiliseringspolitiska problemet är i dag
liksom tidigare pris- och kostnadsökningarna. Den
ekonomiska politiken måste därför inriktas på att bekämpa
inflationen.

Stram finanspolitik

All erfarenhet visar att en stram finanspolitik är
nödvändig för att dämpa pris- och kostnadsökningen. Vi
avvisar generella efterfrågestimulanser som i dagens läge
skulle minska förtroendet för den ekonomiska politiken och
den fasta växelkursen. Den strama finanspolitiken måste
innebära en permanent stark återhållsamhet på
utgiftssidan. Vi måste avstå från såväl ofinansierade
utgiftsökningar som ofinansierade skattesänkningar. I
frånvaro av en stram finanspolitik blir det nödvändigt med
en stramare penningpolitik med högre räntor. Detta skulle
skapa en ond cirkel eftersom höga räntor dämpar de
investeringar som krävs för tillväxt. En obeveklig
räntesnara skulle dras åt kring hushåll och företag.

Anknyt kronan till EMS

För att öka trovärdigheten för en fast växelkurs anser vi
att riksbanken skall offentligt tillkännage att den avser
ansöka om anslutning till det europeiska monetära
samarbetet (EMS/ERM) när läget i den svenska ekonomin
har förbättrats. Redan i dag bör Sverige anknyta kronan till
EG-valutan ecu.

Stärk riksbankens ställning

Internationella erfarenheter tyder på att länder där
centralbanken har en förhållandevis självständig ställning
också har låg inflation och låga räntor. Vi välkomnar den
utredning regeringen aviserar om att öka riksbankens
självständighet.

En flexibel arbetmarknad

Arbetslöshet får aldrig bli ett medel i den ekonomiska
politiken.

Möjligheten att hålla nere arbetslösheten under
nedväxlingen av inflationstakten beror i hög grad av hur
snabbt löneökningstakten anpassar sig till det ekonomiska
läget. Vi föreslår därför åtgärder på arbetsmarknaden som
underlättar anpassning och flexibilitet.Avskaffa
arbetsförmedlingsmonopolet.Reformera
arbetslöshetsförsäkringen så att organisationerna får ökade
motiv att ta hänsyn till risken för arbetslöshet vid höga
löneavtal.Strama upp spelreglerna genom t.ex. bättre
regler för när konflikter skall anses samhällsfarliga och
högre skadestånd för vilda strejker.Avskaffa
avdragsrätten för medlemsavgift i facklig organisation och
motsvarande rätt för arbetsgivare.Sätt in särskilda
åtgärder mot långtidsarbetslöshet så att människor inte
riskerar att permanent slås ut från arbetslivet.Avvisa
inkomstpolitik och lagstiftning om lönerna.

Liberal offensiv för tillväxt!

Svensk ekonomi har under 1980-talet tenderat bli
överhettad redan vid låg tillväxt. Detta visar att utbudssidan
i ekonomin fungerar dåligt. Ett brett program krävs för att
komma till rätta med dessa strukturella problem.

Tillväxt är nödvändig för att varaktigt minska
inflationstendenserna och upprätthålla full sysselsättning.
Tillväxt krävs för att skapa de resurser som behövs för det
glömda Sverige och för nödvändiga miljöinsatser.
Solidariteten sitter trångt i socialdemokraternas
stagnationsekonomi.

Vi föreslår ett program i tio punkter för bättre tillväxt.

Förnya den offentliga sektorn

Folkpartiet liberalerna vill ha en valfrihetsrevolution i
den offentliga sektorn. Vi vill avmonopolisera och
avreglera, släppa in enskilda alternativ, uppmuntra
offentliganställda som vill starta eget och skapa mer
neutrala statsbidragsregler. Vi är övertygade om att
konkurrens är lika viktigt för att skapa effektivitet och ett
brett utbud i produktionen av tjänster som i produktionen
av varor. Socialdemokraternas ovilja att stimulera
konkurrens inom den sociala tjänstesektorn har bidragit till
brister och köer.

Våra förslag kommer på sikt att medföra betydande
effektivitetsvinster. Människor får mer valuta för
skattepengarna.

Reformera socialförsäkringssystemen

Inkomsttrygghet genom socialförsäkringar fyller en
viktig funktion i den generella välfärdspolitiken. Med
dagens regler finns emellertid många brister i systemen. Vi
föreslår därför att de reformeras enligt principen att ''det
måste löna sig att arbeta''.

Ersättningsnivåer och förekomsten av självrisk måste ses
över. Sammantaget räknar vi med att frånvaro och ohälsa
på detta sätt på sikt minskar kraftigt.Införandet av lagfäst
sjuklön måste kombineras med sänkta arbetsgivaravgifter.
Därmed sjunker skattetrycket.Arbetsgivarinträde bör
införas för att minska byråkratin hos
försäkringskassorna.Inom arbetsskadeförsäkringen bör
arbetsgivarnas premier differentieras med hänsyn till
skadeutfallet. En privatisering av försäkringen kan
övervägas.ATP-systemet måste reformeras för att skapa
ett närmare samband mellan avgifter och förmåner.

Sänk skattetrycket

Skattetrycket bör på sikt sänkas till ungefär 50 procent
av bruttonationalprodukten. Utrymme för detta skapas
bl.a. genom ovan nämnda förändringar i
socialförsäkringssystemen.

En sänkning av skattetrycket måste i första hand ta sikte
på de skatter som är mest skadliga. Våra förslag inriktas
därför på den samlade kapitalbeskattningen, nivån på
arbetsgivaravgifterna, speciellt den s.k. särskilda
löneskatten, samt momsen.

Stimulera arbetskraftsutbudet

Barnomsorgen måste byggas ut så att alla som vill kan få
barnomsorg utanför hemmet. Lex Pysslingen skall
avskaffas.

Den sjätte semesterveckan bör ej genomföras. Beslutet
om det första steget, som inneburit att semestern förlängts
med två dagar, bör rivas upp.

Öka konkurrensen

Medlemskap i EG är den mest betydelsefulla åtgärden
för att öka konkurrensen och sänka prisnivån i Sverige.
Sverige bör ansöka om medlemskap under 1991.

Frihandel samt närings- och etableringsfrihet är
grundläggande förutsättningar för en väl fungerande
marknadsekonomi. Näringsfriheten bör grundlagfästas.

Konkurrenslagstiftningen måste skärpas. En övergång
till den s.k. förbudsprincipen bör övervägas.

Främja enskilt ägande och sparande

Det enskilda ägandet är marknadsekonomins livsnerv.
Omsorgen om den egna egendomen är en grundpelare för
ett samhälles möjligheter att skapa, utveckla och vårda
resurser. Även äganderätten bör ges ett starkare skydd i
grundlagen

Enskilt och frivilligt sparande är viktigt för individens
trygghet och känsla av oberoende.

Folkpartiet liberalerna motsätter sig bestämt
socialdemokraternas planer på ökat kollektivt sparande
vare sig det sker i statsbudgeten eller hos AP-fonderna. AP-
fonderna bör inte få ökad rätt att placera i aktier. Vi säger
nej till fondsocialism i alla former.

Vi föreslår också att:Löntagarfonderna skall
avskaffas.Statliga företag skall säljas ut.De sociala
avgifterna på anställdas vinstandelar skall avskaffas.

Satsa på forskning, högre utbildning och infrastruktur

Sverige har försummat att i tillräcklig utsträckning
utveckla och förbättra forskningen och den högre
utbildningen.

Folkpartiet liberalerna föreslår:En stor ökning av
antalet platser inom universitet och högskolor.En kraftig
forskningsstimulans genom utnyttjande av
löntagarfondskapitalet.Omfattande insatser för att
främja utbildningens internationalisering.

Regeringen har också försummat att utveckla eller ens
vidmakthålla transportapparaten. Vi föreslår ett
underhålls- och investeringsprogram för de närmaste tio
åren på 140 miljarder kronor. Medlen tas bl.a. från
utförsäljningen av statliga företag.

Värna miljön

Den ekonomiska politiken måste syfta till en långsiktigt
hållbar utveckling. Detta innebär att ekonomisk tillväxt är
önskvärd bara då den kan uppnås samtidigt som de
restriktioner är uppfyllda som hänsynen till miljön kräver.

När så är fallet är det också från miljöpolitisk synpunkt
önskvärt med en hög tillväxt, eftersom detta ökar våra
möjligheter att bedriva en ambitiös och offensiv
miljöpolitik.

En effektiv miljöpolitik bör bygga på en ökad
användning av ekonomiska styrmedel, t.ex. miljöavgifter.

En rättvis fördelningspolitik

En rättvis fördelningspolitik är nödvändig för att skapa
förståelse för de många förändringar som kommer att
krävas för att sanera Sveriges ekonomi.Solidariteten med
utsatta människor i andra länder är en bärande princip i
folkpartiet liberalernas idétradition. Vi säger nej till
regeringens förslag att urholka biståndet.Inom Sverige
måste resurser omfördelas till de allra svagaste, till det
glömda Sverige. I ett längre perspektiv är ökad tillväxt
nödvändig för att förbättra livschanser för människor i det
glömda Sverige.Inga omfördelningssystem eller bidrag
kan i längden kompensera för skillnaden mellan att ha jobb
och att vara arbetslös. Det är bara tillväxt som kan skapa
riktiga jobb.Inflationen är en tjuv som stjäl
medborgarnas pengar. Stora prisökningar skapar
godtyckliga omfördelningar, oftast till höginkomsttagares
fördel. Låntagare gynnas framför småsparare. Lägre
prisökningar är ett avgörande inslag i en rättvis
fördelningspolitik.

Ett liberalt budgetalternativ

Folkpartiet liberalerna har med några få undantag
godtagit regeringens förslag till minskade utgifter.
Därutöver föreslår vi ytterligare besparingar på
sammantaget 6,2 miljarder kronor (räknat på helår).

Vi föreslår några utgiftsökningar, framför allt för
biståndet och det glömda Sverige, särskilt de
handikappade. Sammantaget uppgår de ökade utgifterna
till knappt 2 miljarder kronor.

Tillsammans innebär våra förslag på budgetens
utgiftssida således en nettoreducering med drygt 4,2
miljarder kronor.

De besparingar och intäktsökningar som vi föreslår
skapar ett sammanlagt utrymme på nära 6 miljarder kronor
att användas för skattesänkningar nu eller senare. Vi
återkommer med synpunkter på hur detta utrymme skall
utnyttjas när utsikterna för 1992 bättre kan överblickas.

2. Det ekonomiska läget 2.1
Den internationella utvecklingen

Den internationella konjunkturen går nu mot en tydlig
avmattning. Framför allt är det efterfrågan på
investeringsvaror som dämpas. Detta medför att tillväxten
på marknader som är viktiga för svensk export försämras.
Det gäller främst i USA, Storbritannien, Finland och
Danmark.

Osäkerheten i situationen måste dock understrykas.
Kriget i Persiska viken, och de förhoppningar om en snabb
lösning på konflikten som detta skapat, har medfört att
priset på råolja sjunkit kraftigt. Det är i dag omöjligt att ha
någon bestämd uppfattning om huruvida dessa
förhoppningar är realistiska och om det låga oljepriset
kommer att hålla i sig. Men om så skulle bli fallet kommer
prognoserna för den internationella
konjunkturutvecklingen sannolikt att revideras i positiv
riktning.

Under alla förhållanden står det klart att vi för svensk
del inte längre kan räkna med samma draghjälp som under
den rekordlånga internationella högkonjunkturen på 1980-
talet.

2.2 Svensk ekonomi under 1991 och 1992

I försörjningsbalansen för 1991 ger regeringen en
realistisk bild av det utomordentligt bekymmersamma
ekonomiska läget. För första gången på mycket länge
väntas bruttonationalprodukten minska. Den ekonomiska
tillväxten blir alltså negativ. Industriproduktionen väntas
minska liksom industrisysselsättningen. Arbetslösheten
ökar dramatiskt.

Den bild regeringen ger understryks av
konjunkturinstitutets senaste konjunkturbarometer. Det är
ingen överdrift att påstå att denna visar att
industrikonjunkturen rasar utför i mycket snabb takt.

Regeringen förutser sedan en snabb återhämtning i den
ekonomiska utvecklingen. ''Redan under 1991 kan en
omsvängning ske'' står det i finansplanen. Detta påstående
är tyvärr ett orealistiskt önsketänkande.

Flera fristående prognoser över den ekonomiska
utvecklingen pekar i stället på fortsatta stora problem. Den
svenska exporten kan väntas gå sämre än vad regeringen
tror, liksom investeringsutvecklingen. Den svenska
räntenivån kan väntas vara fortsatt hög eftersom
bytesbalansen enligt alla prognoser visar ökande
underskott. Detta verkar hämmande på investeringarna.

Regeringen räknar själv med att arbetslösheten kan
komma att uppgå till ca 3 procent i slutet av 1992. Andra
bedömningar pekar på betydligt högre nivåer.

Enligt vår uppfattning försöker regeringen skönmåla
den anpassningsprocess som måste förestå. Problemen är så
stora att risken är betydande att även år 1992 blir ett år med
obetydlig eller rent av negativ tillväxt.

De svenska exportföretagen kan på en mer dämpad
exportmarknad inte längre kompensera sig för de höga
kostnadsökningarna genom att höja priserna. Resultatet
blir i stället en försämrad lönsamhet i exportindustrin.
Samtidigt fortsätter förlusterna av marknadsandelar på
exportmarknaderna, vilket är allvarligare än tidigare när de
inte kompenseras av allmän marknadstillväxt.
Finansdepartementet räknar med att handelsbalansen för
1991 försämras med omkring fyra miljarder jämfört med
förra året.

Detta ställer hårda krav på en intern anpassning av den
svenska ekonomin. Hur snabbt en nedväxling av de svenska
pris- och lönekostnadsökningarna till nivån i Västeuropa
kan ske, är avgörande för våra möjligheter att undvika en
kraftig uppgång av arbetslösheten.

Det bör framhållas att de ekonomiska problem som
Sverige nu står inför på intet sätt har orsakats av den
internationella avmattningen. Devalveringarna 1981 och
1982 och högkonjunkturen i omvärlden har gjort det möjligt
för Sverige att trots allvarliga strukturproblem i
ekonomin få uppleva en lång period av låg arbetslöshet och
god lönsamhet i industrin. De förutsättningarna har nu
förändrats.

3. Bokslut över den tredje vägen

Årets finansplan kan ses som ett bokslut för den
ekonomiska politik som socialdemokraterna kallade ''den
tredje vägen''. Devalveringen 1982 var startskottet för
denna ekonomisk-politiska strategi som presenterades som
ett alternativ till både åtstramning och expansion. Vi saknar
i finansplanen en utvärdering av hur väl denna strategi
lyckades i förhållande till de mål som regeringen ställde upp
inför 1980-talet.

Devalveringen syftade till att uppnå två effekter. Den
ena var att varaktigt förbättra Sveriges relativa
kostnadsläge, den andra att bidra till att den
konkurrensutsatta sektorn (vilket ungefär motsvarar
exportindustrin) skulle öka både sin andel av den svenska
ekonomin och sina marknadsandelar.

I sin första finansplan år 1983 talade regeringen om
behovet av ett ''radikalt trendbrott'' i Sveriges ekonomiska
utveckling. Statsbudgeten skulle bringas i balans. Pris- och
kostnadsökningarna skulle pressas ner till omvärldens nivå.
Tillväxten och industriproduktionen skulle öka. Vi vet nu
att detta trendbrott uteblev i viktiga avseenden.

Visserligen har budgetunderskottet eliminerats men det
har, trots den uttalade ambitionen att inte höja
skattetrycket, skett till priset av stora skattehöjningar.

Devalveringen innebar en omedelbar förbättring av
Sveriges relativa kostnadsläge. Men löneökningstakten har
därefter varit hög. De senaste fem åren har lönerna varje år
stigit med 2--3 procentenheter mer än i våra viktigaste
konkurrentländer samtidigt som produktiviteten utvecklats
svagare. Sveriges relativa kostnadsläge är nu tillbaka på
samma nivå som före devalveringen. Sedan 1983 har svensk
export förlorat marknadsandelar. Den konkurrensutsatta
sektorns andel av näringslivet ligger på en lägre nivå än när
devalveringarna genomfördes.

Regeringen konstaterar i finansplanen att den
ekonomiska tillväxten i Sverige under 1980-talet varit i nivå
med den i jämförbara industriländer. Det är nog sant men
det är viktigt att erinra om att Sverige har nått denna
tillväxttakt genom en kraftig nedskrivning av den den
svenska kronan. Dessutom har tillväxten huvudsakligen
burits upp av en sysselsättningsökning medan
produktivitetstillväxten har varit mycket svag.

Att statistiskt mäta tillväxt och produktivitet är förenat
med ett betydande mått av osäkerhet. Slutsatserna är ytterst
känsliga för vilka mätmetoder man väljer. Reviderade
beräkningar leder inte sällan till att tillväxttalen justeras
någon procentenhet uppåt eller nedåt. Vi kan emellertid
inte utesluta att Sverige verkligen har en sämre
produktivitetstillväxt än andra länder. I alla händelser visar
de senaste årens erfarenheter att vår produktion är för liten
i förhållande till de stora anspråken på privat och offentlig
konsumtion. Att öka produktiviteten och förbättra
tillväxten måste därför vara ett viktigt mål för den
ekonomiska politiken.

Under 1970-talet skedde ett trendbrott i tillväxttakten i
Västeuropa. Bokslutet för 1970-talet visade att den
genomsnittliga tillväxttakten för de europeiska OECD-
länderna hade sjunkit med ca två procentenheter jämfört
med 1960-talet. I Sverige låg nedgången på 2,5
procentenheter.

Vid 1980-talets början försökte vi i Sverige lösa
tillväxtproblemet med en serie devalveringar. I många av de
övriga OECD-länderna valde man under 1980-talet en
annan väg och genomförde en grundläggande
omorientering av den ekonomiska politiken för att
stimulera den långsiktiga tillväxten. Genomgripande
skattereformer, skapandet av EGs inre marknad och
betoning av inflationsbekämpning är uttryck för denna
omorientering. I Sverige har en liknande omprövning av
den ekonomiska politiken inletts först på senare tid.

Vi vill framhålla betydelsen av att ta fasta på de
erfarenheter som förändringen av den ekonomiska
politiken i Västeuropa har inneburit. Det gäller särskilt
betydelsen av att förhindra uppkomsten av
långtidsarbetslöshet. I länder där arbetslösheten tillåtits
stiga till höga tal har det visat sig svårt att sedan pressa
tillbaka den igen. En annan slutsats är att sambandet mellan
skattekvoten, dvs. skatterna som andel av BNP, och den
ekonomiska tillväxten är mer komplicerat än vad som
ibland har hävdats. Det finns starka skäl att tro att ökad
konkurrens på olika marknader och internationell
integration är väl så viktiga faktorer för möjligheterna att
varaktigt öka tillväxten.

Under de senaste åren har det varit uppenbart att
Sverige gått mot en ny kostnadskris. För att möta den
utvecklingen har såväl åtstramning av efterfrågan som
åtgärder för att stimulera ekonomins utbudssida framstått
som nödvändiga. Vi har från folkpartiet liberalernas sida år
efter år föreslagit åtgärder med denna inriktning. Det
dröjde emellertid länge innan de vann något gehör från den
socialdemokratiska regeringens sida.

Någorlunda konkreta signaler om inriktningen av en
skattereform kom först hösten 1988 och dessa gick på tvärs
mot vad som hade sagts före valet. Inte förrän i år
genomförs huvuddelen av den nödvändiga skattereform
som vi länge har förespråkat. Och en åtstramning värd
namnet kom inte förrän våren 1990 efter en uppgörelse
mellan regeringen och folkpartiet liberalerna. Ännu i
budgetpropositionen för ett år sedan, i januari 1990,
föreslog socialdemokraterna att föräldraförsäkringen och
semestern skulle förlängas!

Regeringens ekonomiska politik har alltså stramats upp
under det gångna året. Det är bra, men dessvärre har denna
tillnyktring kommit alltför sent och med alltför stor
tveksamhet. Tveksamheten har inte bara tagit sig uttryck i
att förslagen dröjt utan också att genomförandet efter
principbeslut har dragit ut på tiden. Hanteringen av
sjukförsäkringsfrågan är ett illustrativt exempel. Våren
1990 enades regeringen och folkpartiet liberalerna om att
sjuklön under två veckor av en sjukdomsperiod skulle
införas fr.o.m. 1991. Efter olika turer har den reformen
försenats ett helt år.

Det är uppenbart att regeringens omvändelse i en rad
frågor har skett under galgen. Den har framtvingats av yttre
händelser och tryck. Att medlemskap i EG kom att
aktualiseras som ett resultat av en räntechock är ett
exempel på detta.

Vi välkomnar självfallet den omprövning av politiken
som har skett i regeringen. Många av de förslag som har
framlagts på senare tid överensstämmer eller ligger väl i
linje med vad vi tidigare har föreslagit. Samtidigt befarar vi
att de inte har drivits fram efter ett genuint omtänkande och
av inre övertygelse. Regeringens ekonomiska politik är i
grunden defensiv.

4. Alternativet

Det finns i dag tydliga tecken på en utbredd pessimism
beträffande Sveriges ekonomiska framtid. Det alltjämt
höga ränteläget avspeglar att förtroendet för den svenska
kronan är bräckligt. Företag och hushåll stryps i en
obeveklig räntesnara. Viljan att investera i Sverige är svag.
Den snabba ökningen av svenska företags
utlandsinvesteringar motsvaras inte av ett inflöde av
utländska investeringar. Denna bristande investeringsvilja
undergräver ekonomins långsiktiga tillväxtförmåga.

Det är tydligt att regeringen misslyckats med att skapa
förtroende för den ekonomiska politiken. En förklaring till
detta är att regeringens arbete i så hög grad präglas av
reträtter, svårmod och inre spänningar. Den styrka som
krävs för att byta färdriktning och bryta misstron saknas
helt.

Därför behöver Sverige en ny regering.

I samband med regeringens s.k. krispaket i höstas
formulerade moderata samlingspartiet och folkpartiet
liberalerna gemensamma riktlinjer för den politik som vi vill
genomföra efter en valseger i år.

Syftet med detta politiska alternativ är att ge vårt land
en ny start. Vi accepterar inte att Sverige ständigt halkar
efter. Vi måste ge vår ekonomi ny utvecklingskraft för att
därigenom öka tillväxten och lägga en ny grund för
framtidens välfärd.

De riktlinjer som presenterades återfinns under olika
rubriker i denna motion men vi vill här särskilt framhålla ett
par av de viktigaste punkterna.Europapolitiken är
central. Den får aldrig bli en biprodukt i framtvingade
krispaket. Ansökan om svenskt medlemskap i EG bör inges
i år och målet vara medlemskap i mitten av 1990-talet.

EG drar nu upp riktlinjerna för en politisk och monetär
union. Det ser vi inte som ett hinder, utan tvärtom som
ytterligare ett argument för att Sverige måste söka
medlemskap. Sverige måste som medlem tillhöra dem som
är pådrivande i den europeiska integrationen. I en särskild
motion om ''Sverige i Europa'' har vi från folkpartiet
liberalernas sida utvecklat våra synpunkter på dessa frågor.
Även skattepolitiken är av största vikt. Sedan
skattereformen nu trätt i kraft är den viktigaste uppgiften
att under kommande år successivt sänka det totala
skattetrycket. Vi återkommer nedan till den frågan.De
offentliga utgiftsökningarna måste hållas tillbaka och
utgifterna på vissa områden minskas. Det är en
förutsättning för att det skall vara möjligt att sänka
skattetrycket. Vi föreslår i denna motion vissa steg i denna
riktning.Välfärdspolitiken måste reformeras. En av de
allra viktigaste uppgifterna under 1990-talet är att avreglera
den i dag monopoliserade tjänstesektorn. I en särskild
motion om den offentliga sektorn har vi utvecklat våra
synpunkter på detta.Vi vill stärka de enskilda ägandet
och sparandet. En dynamisk ekonomi kräver ett spritt
enskilt ägande och sparande. Vi avvisar planerna på att öka
det kollektiva ägandet i näringslivet genom att låta AP-
fonderna fritt få köpa aktier.Vi vill ha en förnuftig
energipolitik. Ett steg i den riktningen har tagits med den
nyligen träffade överenskommelsen mellan
socialdemokraterna, centern och folkpartiet liberalerna. Vi
återkommer även till denna fråga nedan.

5. Kommentarer till regeringens finansplan 5.1
Kommentarer till finansplanens riktlinjer för den
ekonomiska politiken

Regeringen framhåller i finansplanen att ''den svenska
ekonomin präglas av problem'' (vår kursivering). Det
är dessvärre korrekt. Exempelvis spås Sverige, sannolikt
som enda OECD-land, få negativ ekonomisk tillväxt i år.
Regeringens konstaterande är samtidigt ett underbetyg åt
dess egen ekonomiska politik. Vi förnekar inte att det finns
mycket som är bra i Sverige och i svensk ekonomi. Men det
är en klen tröst när det är problemen som präglar
ekonomin.

Problemen är inte nya och, som vi tidigare har
framhållit, inte orsakade av den internationella
konjunkturavmattningen. Tvärtom framstår inflationen,
den svaga tillväxten, underskottet i utrikesaffärerna och det
låga sparandet snarare som strukturproblem i svensk
ekonomi än som stabiliseringspolitiska problem. Sverige
har levt med dem genom hela den internationella
högkonjunkturen. Den socialdemokratiska regeringen har
inte lyckats utnyttja de goda konjunkturerna under 1980-
talet för att lösa problemen. Först nu, vid ingången till
lågkonjunkturen, har man förmått ta itu med en del av dem.

Regeringen konstaterar att ''det centrala
stabiliseringspolitiska problemet är inflationen.'' Och
vidare: ''För att få ner inflationen och varaktigt
åstadkomma en långsammare prisstegringstakt krävs att
lönebildningen anpassas till kostnadsutvecklingen i
omvärlden och till den rådande
produktivitetsutvecklingen.''

Detta är ingen ny insikt. I olika former har den
återkommit i varje finansplan sedan 1983. Frågan är varför
det inte har blivit bättre? Vi menar att det i grunden beror
på att regeringen har gjort en felaktig analys av hur
lönebildningen fungerar i Sverige. Det finns spår av denna
analys också i årets finansplan även om den framstår som
mer realistisk än sina föregångare.

Regeringens utgångspunkt har länge varit att
lönebildningen bestäms av de centrala
arbetsmarknadsparterna. Därför har dess försök att
påverka lönebildningen varit inriktade på att med lock och
pock övertala dessa parter att sluta löneavtal på låg nivå.
Själva utgångspunkten är emellertid bara delvis korrekt.
Lönebildningen påverkas nämligen också av läget på
arbetsmarknaden. När den är överhettad, som varit fallet
särskilt under slutet av 1980-talet, drivs lönerna upp oavsett
vilka avtal de centrala parterna träffar. Och balansen på
arbetsmarknaden är till syvende och sist regeringens ansvar.

Regeringen har genom alltför svag ekonomisk politik
inte skapat de nödvändiga förutsättningarna för en
konkurrenskraftig lönekostnadsutveckling i Sverige.

En förutsättning för att denna utveckling skall kunna
vändas är en stram ekonomisk politik. Den åtstramning som
nu har skett har infallit samtidigt med den internationella
konjunkturavmattningen. I debatten har därför föreslagits
att den ekonomiska politiken skall läggas om i mer expansiv
riktning. Detta skulle dock enligt vår mening innebära ett
alltför stort risktagande. Om kostnadsutvecklingen skall
kunna dämpas är det utomordentligt angeläget att hålla fast
vid den strama finanspolitiken.

Insikten om detta finns i finansplanen. Där sägs att den
ökade arbetslösheten inte kan mötas med generella
efterfrågestimulanser. Regeringen konstaterar också att
dämpningen i ekonomin gör att vi kan hoppas att
löneökningarna skall bromsas upp och löneglidningen avta.
Det är viktigt att denna politik fullföljs och att inte den
förestående valrörelsen, såsom skedde 1988, leder till att
den överges.

Förutom en stram finanspolitik tycks regeringen förlita
sig på den s.k. Rehnberg-kommissionen och det
stabiliseringsavtal som den sökt få till stånd. Under normala
omständigheter är vi starkt skeptiska till en central
samordning av löneförhandlingarna. Men vi har likväl stött
försöket att med Rehnbergs hjälp utnyttja den
engångschans som skattereformen ger att växla ned
löneöknings- och inflationstakten.

Det är ännu oklart hur det kommer att bli med
stabiliseringsavtalet. En fjärdedel av
löntagarorganisationerna har sagt nej till Rehnbergs
förslag. Det förefaller emellertid som om sista ordet ännu
inte är sagt i denna fråga. Diskussioner pågår alltjämt
mellan regeringen, parterna och kommissionen.

I den allmänna debatten har också frågan om lagstiftning
berörts. Vi anser att det finns mycket starka skäl mot en
sådan. I finansplanen skriver regeringen: ''Enligt
traditionen på den svenska arbetsmarknaden har parterna
ansvaret för lönebildningen. Statsmakterna har ansvar för
den ekonomiska politiken och för de övergripande
institutionella ramar som reglerar lönebildningen. Denna
tradition bör värnas.'' Vi delar den uppfattningen. En
lönelag skulle innebära ett grundskott mot denna tradition.
Statsmakterna skulle ta över ansvaret från parterna. Det
skulle möta stora svårigheter att sedan återföra detta till
parterna.

Vi vill också understryka att det sannolikt blir stor
skillnad i utfall av ett avtal som berörda parter frivilligt
skrivit under och ett som påtvingats dem genom
lagstiftning. Lojaliteten mot ett påtvingat avtal blir av
självklara skäl långt mindre. Detta minskar möjligheterna
för avtalet att verkligen hålla under en så lång period som
avses, dvs. två år.

Vi delar således uppfattningen att det vore bra om
parterna frivilligt anslöt sig till Rehnbergs förslag. Även om
så inte skulle ske tror vi dock att förutsättningarna för ett
lågt avtal är goda. De organisationer som har sagt nej till
Rehnberg har i regel inte motsatt sig den nivå på
löneökningarna som Rehnberg har föreslagit utan haft
synpunkter på avtalskonstruktionen. Det oroliga
världsläget bör också bidra till att vi kan få låga avtal för
1991 och 1992.

5.2 Kommentarer till finans- och budgetpolitiken

Regeringen hävdar att statsutgifternas ökning nästa
budgetår beräknas stanna vid 3,4 procent jämfört med 10,6
procent under innevarande budgetår. Detta budskap är
nästan identiskt med det som framfördes i fjolårets
finansplan. Då skulle utgiftsökningen dämpas från 12,6
procent 1989/90 till 3,7 procent 1990/91. Det som nu
bedöms bli 10,6 procent bedömdes alltså för ett år sedan bli
3,7 procent. De 3,4 procent som nu förutses för budgetåret
1991/92 blir säkert också betydligt mer.

Regeringen säger vidare att ''de offentliga utgifternas
andel av BNP skall successivt sänkas för att göra det möjligt
att sänka skattetrycket och därmed förbättra betingelserna
för en god ekonomisk tillväxt''. Det är en god målsättning,
men det framgår av den preliminära nationalbudgeten att
de totala offentliga utgifterna likväl förutses öka, från 60,2
procent 1989 till 61,4 procent i år och ännu mer nästa år.

För kommunerna förutses en dämpning såväl i år som
nästa år. Det får antas delvis vara en effekt av det
kommunala skattestoppet. Regeringens ambition förefaller
vara att kommunerna inte heller under de närmaste åren
skall höja skatten. Dock tycks man nu från regeringens sida
förlita sig på ett frivilligt skattestopp för 1993--1994. Under
vissa förhållanden kan regeringen ändå tänka sig att föreslå
fortsatt obligatoriskt skattestopp, nämligen om ''kommuner
och landsting överväger skattehöjningar'' eller om
volymexpansionen blir större än vad samhällsekonomin tål.

Det är enligt vår mening svårt att se hur de kriterier
regeringen har angivit för beslut om fortsatt skattestopp i
praktiken skall fungera. Att basera lagstiftning på
kommuners och landsting ''överväganden'' är tveksamt.
När är kriteriet uppfyllt? Om frågan tas upp till diskussion i
kommunstyrelsen i någon kommun i Sverige? Eller först om
majoriteten av kommuner överväger skattehöjning? Eller
när? Det andra kriteriet som gäller volymutvecklingen är än
mer besvärligt, eftersom denna endast kan mätas i
efterhand.

Enligt vår uppfattning är regeringens förslag alltför löst.
Vi anser att skattestoppet i princip bör förlängas till att gälla
också 1993 och 1994 och att målet måste vara att också
därefter bibehålla eller helst sänka det samlade kommunala
skatteuttaget. Eventuella ändringar i skatteuttagets
fördelning får prövas sedan den kommunalekonomiska
kommittén lagt fram sina förslag.

Vi har tidigare kritiserat regeringen för att
budgetpropositionen innehåller ett ofullständigt material
för att kunna bedöma volym och inriktning av statens
utgifter och inkomster. Ett av skälen har varit den ökande
tendensen att förslag aviseras till kommande propositioner
och att de ekonomiska konsekvenserna därav
nettoberäknas i posten Tillkommande utgifter. Denna
kritik kvarstår fortfarande.

Det finns emellertid anledning att påpeka ytterligare en
faktor som försvårar bedömningen av budgeten. Det gäller
användningen av fonder av skilda slag för särskilda
ändamål. Det tycks finnas en tendens att inrätta en ny sådan
fond varje gång regeringen anser sig ha anledning att
särskilt markera vikten av vissa program. Detta gäller t.ex.
den s.k. arbetslivsfonden liksom den nu föreslagna
strukturfonden.

För närvarande existerar ett stort antal fonder för skilda
ändamål. I vissa fall finansieras dessa med särskilda
arbetsgivaravgifter, i andra fall delvis med budgetmedel.
Utrymmet för manipulationer blir stort genom möjligheten
att flytta utgifter eller inkomster från en fond till
statsbudgeten eller vice versa. Det torde vara oomtvistat att
ett sådant beteende kraftigt försvårar en samlad bedömning
av statsbudgeten. Det skapar också en risk för ökande
specialdestinering av skatter eller avgifter, vilket även det
försvårar en avvägning mellan olika poster.

Vi anser således att de beskrivna tillvägagångssätten är
ägnade att försvåra analysen av budgeten och att det bör
ändras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Regeringen framhåller att budgeten förstärks med 30
miljarder kronor genom besparingar och
inkomstförstärkningar.

Besparingarna på sammantaget ca 15 miljarder kronor
är i princip bra. I det läge som nu råder krävs det mycket
starka skäl för att gå emot besparingsförslag från
regeringen. Vi har därför i de flesta fallen accepterat
regeringens förslag. I vissa fall är det dock enligt vår mening
motiverat med omprioriteringar.

Vi är mer frågande inför de budgetmanipulationer som
huvudsakligen marknadsförs under beteckningen
inkomstförstärkningar. De har uppenbarligen tillkommit
för att frisera budgetsaldot men har knappast några reala
effekter.

Om man rensar för dessa manipulationer ökar
budgetunderskottet från 0 till 15 miljarder kronor. Enligt
finansministern är detta till stor del tillfälligt och beror på
rutinerna för uppbörd och utbetalning av kommunalskatt.
Det torde dock bara vara en del av förklaringen. Eljest
framstår ju de nämnda budgetmanipulationerna som
omotiverade. Det är svårt att tro att de inte har tillkommit
för att dölja ett ökande underskott.

Vi vill inte påstå att ett underskott på 15 miljarder
kronor i sig är allvarligt, men tendensen är ett
varningstecken som måste tas på allvar.

6. Dags att knäcka inflationen!

6.1. Den ekonomiska politikens inriktning

De två huvudproblemen i den svenska ekonomin är de
höga pris- och kostnadsökningarna och den låga tillväxten.
Den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken är
att angripa dessa huvudproblem. Vi återkommer i nästa
avsnitt till ekonomisk-politiska åtgärder för att långsiktigt
förbättra ekonomins funktionssätt och öka den ekonomiska
tillväxten.

Det centrala stabiliseringspolitiska problemet i dag är
inflationen. De höga pris- och lönekostnadsökningarna
under 1980-talet har drivit Sverige in i en kostnadskris som
nu hotar sysselsättning och välfärd. Den höga inflationen är
genom de orättvisor den skapar fördelningspolitiskt
oacceptabel.

Då löner och priser ökar snabbare i Sverige än i våra
konkurrentländer urholkas de svenska företagens
konkurrenskraft. Detta leder oundvikligen till
nedläggningar och permitteringar. En ökad arbetslöshet
slår hårdast mot de svagaste grupperna på
arbetsmarknaden: ungdomar, invandrare och
handikappade. De ekonomiska och sociala klyftorna ökar i
tider av arbetslöshet.

Inflationen leder också till orättvisor av annat slag. Den
omfördelar årligen värden för åtskilliga miljarder kronor
från sparare till låntagare. De som har tjänat på inflationen
är människor som har haft råd och möjlighet att ta stora lån
och göra fördelaktiga placeringar. Den reduktion av
underskottsavdragen som skattereformen innebär har på ett
avgörande sätt minskat dessa möjligheter att spekulera i
inflationsvinster. Skattereformen bör bl.a. av det skälet
bidra till att inflationsförväntningarna dämpas.

Även i övrigt är det nödvändigt att den ekonomiska
politiken inriktas på inflationsbekämpning.

Det finanspolitiska handlingsutrymmet begränsas idag
av att den svenska ekonomin är starkt integrerad i
världsekonomin. Integrationen innebär att Sverige inte
isolerat kan bedriva en expansiv finanspolitik utan att det
leder till försämrad konkurrenskraft. Dessutom tyder
erfarenheter från Sverige och andra länder på att expansiva
finanspolitiska åtgärder som vidtas i syfte att stabilisera
ekonomin riskerar att bli inflationsdrivande.

Erfarenheterna från 1970-talet visar också på en annan
viktig svårighet med att bedriva konjunkturpolitik med
hjälp av den statliga budgeten. I konjunkturnedgångar
tilläts ofta utgifterna expandera. När konjunkturen
förbättrades låg dessa utgifter fast och åtstramning skedde
genom höjda skatter. På det sättet bidrog
konjunkturpolitiken till att långsiktigt driva upp
skattetrycket. Det har i sin tur bidragit till att skapa växande
strukturproblem i ekonomin.

Därför bör finanspolitiken vara fortsatt stram. Detta
måste innebära en permanent stark återhållsamhet på
utgiftssidan och stora krav på budgetbalansen. Såväl
utgiftsökningar som skattesänkningar måste motsvaras av
utgiftsminskningar.

Vi vill betona vikten av att åtgärder som vidtas i
stabiliseringspolitiskt syfte står i samklang med den
långsiktiga strategin för att undanröja de tillväxthinder som
finns inbyggda i den svenska ekonomin.

I frånvaro av en stram finanspolitik och åtgärder för att
stimulera tillväxten undergrävs förtroendet för den fasta
växelkursen. Penningpolitiken måste då bära den
stabiliseringspolitiska bördan. Räntehöjningarna i höstas är
ett exempel på detta. Höga räntor leder till höga
boendekostnader vilket slår hårt mot främst barnfamiljer
och pensionärer. Räntehöjningar innebär också att
investeringarna hämmas vilket försämrar förutsättningarna
för ekonomisk tillväxt.

Den svenska växelkurspolitiken måste ligga fast. Att
åter försöka överbrygga kostnadskrisen genom en
devalvering är av flera skäl uteslutet.

För det första löser det inte det grundläggande
problemet med den höga inflationen. I stället skulle en ny
devalvering definitivt undergräva trovärdigheten för den
svenska växelkurspolitiken. Detta skulle driva på
inflationsförväntningarna och den höga inflationen skulle
på sikt tvinga fram nya devalveringar.

För det andra skulle det, som erfarenheterna från 1980-
talet visar, dölja behovet av genomgripande
strukturförändringar, frysa industristrukturen och
därigenom förstärka stagnationstendenserna i ekonomin.

För det tredje skulle en devalvering av den svenska
kronan mötas med misstroende i andra länder och försämra
vårt utgångsläge inför förhandlingarna om medlemskap i
EG.

Bland annat av dessa skäl är en ny devalvering en
oacceptabel metod att försöka lösa Sveriges ekonomiska
problem.

6.2 Anknytning av kronan till EMS

En förutsättning för att en stabiliseringspolitisk strategi
inriktad på inflationsbekämpning skall bli framgångsrik är
att den uppfattas som trovärdig av allmänheten och
arbetsmarknadens parter. Ytterst handlar detta om
trovärdigheten för vår fasta växelkurs.

Den valutaoro som inträffade hösten 1990 visar att
trovärdigheten för vår växelkurspolitik är bräcklig. Detta
leder till höga räntor vilket driver upp boendekostnaderna
för hushållen och hämmar investeringsviljan i företagen.
Att eliminera Sveriges räntedifferens mot omvärlden är
därför angeläget.

Vi har tidigare föreslagit att Sveriges riksbank bör
undersöka möjligheterna till anslutning till det europeiska
monetära samarbetet, EMS. Vi vidhåller denna
uppfattning. Ett medlemskap i EMS skulle i allt väsentligt
låsa växelkursen och därmed öka trovärdigheten för vår
fasta växelkurs.

Sannolikt är inte tillståndet i den svenska ekonomin för
närvarande sådant att den svenska kronan skulle accepteras
av EMS. Vi bör däremot redan nu offentligt tillkännage att
vi när läget i ekonomin förbättrats avser ansöka om
anslutning till det europeiska valutasamarbetet. För att ge
trovärdighet åt denna avsiktsförklaring bör Sverige redan i
dag anknyta kronan till EG-valutan ecu.

6.3 Penningpolitiken och riksbankens ställning

Ett annat sätt att öka trovärdigheten för en
antiinflationspolitik är att stärka riksbankens oberoende
gentemot riksdag och regering. Internationella erfarenheter
tyder på att länder där centralbanken har en förhållandevis
självständig ställning, såsom i Schweiz, Japan och Tyskland,
också har låg inflation och följaktligen också låga nominella
räntor.

Med en mer oberoende riksbank förbättras
förutsättningarna för en långsiktig politik för att stabilisera
penningvärdet och minska räntedifferensen gentemot
utlandet. Motståndskraften i regering och riksdag mot
inflationistiska krav från välorganiserade särintressen ökar.
En stark riksbank sätter press på lönebildningen och
reducerar inflationsförväntningarna. En sådan riksbank
kan bli det ankare som behövs för att stabilisera den svenska
ekonomin under 1990-talet.

Det är inte fråga om att skapa en riksbank som står
utanför politisk och demokratisk kontroll. Riksbanken har
tillkommit genom politiska beslut. Riksdagen fastställer
riktlinjerna för penning- och valutapolitiken och bestämmer
därmed ramen för riksbankens verksamhet. Inom denna
kan man tänka sig olika konstruktioner för att skapa större
oberoende och därmed förstärka långsiktigheten i
stabiliseringspolitiken.

En metod är att från valbarhet till riksbanksfullmäktige
utesluta riksdagsledamöter samt anställda vid
regeringskansliet. Fullmäktigeledamöternas
självständighet stärks också om ledamöternas
mandatperiod förlängs från nuvarande tre år till t.ex. fem
år och om inte alla ledamöter väljs samtidigt. Riksbankens
uppgift stadgas i regeringsformen, nionde kapitlet, om
finansmakten. I detta kapitel bör det finnas en
ändamålsparagraf där det slås fast att prisstabilitet är det
övergripande målet för penning- och valutapolitiken.

I finansplanen aviseras en utredning om riksbankens
ställning. Vi välkomnar detta och förutsätter att
utredningen genomförs skyndsamt.

Vi konstaterade ovan att möjligheterna till finjusteringar
av efterfrågeläget i ekonomin genom en aktiv finanspolitik
är starkt begränsade. Därför måste nödvändiga kortsiktiga
justeringar av stabiliseringspolitiken i syfte att försvara den
fasta växelkursen främst åvila penningpolitiken.
Penningpolitikens främsta instrument är
marknadsoperationer i avsikt att påverka räntenivå och
likviditet. Erfarenhetsmässigt kommer effekterna av
penningpolitiska förändringar ganska snabbt, vilket också
är en fördel jämfört med finanspolitiska åtgärder.

6.4 Effektivare arbetsmarknad

Under de närmaste åren kommer den svenska
arbetsmarknaden att utsättas för hårda prövningar. Därför
är det nu viktigare än någonsin att genomföra åtgärder som
kan bidra till att arbetsmarknaden fungerar mer effektivt.
Möjligheterna att hålla nere arbetslösheten under den
period då den nödvändiga nedväxlingen av inflationstakten
skall ske är beroende av hur snabbt löneökningstakten
anpassar sig till det ekonomiska läget. Den ekonomiska
politiken och arbetsmarknadspolitiken bör utformas på ett
sådant sätt att denna anpassning underlättas.

I vår partimotion om arbetsmarknadspolitiken redogör
vi för riktlinjerna för en liberal arbetsmarknadspolitik.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift är att vara ett
komplement till den allmänna ekonomiska politiken. Den
ekonomiska politiken har till uppgift att skapa
förutsättningar för ett expansivt och flexibelt näringsliv som
ett medel för att klara den fulla sysselsättningen.
Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift är att underlätta
för de arbetssökande att snabbt hitta arbeten på den öppna
arbetsmarknaden och att hjälpa arbetsgivarna att till så låg
kostnad som möjligt fylla vakanserna.

Det är viktigt att stimulera rörligheten på
arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken måste
underlätta för expansiva branscher att få den arbetskraft de
behöver. Ett viktigt medel är utbildningsinsatser inriktade
på att möta arbetsmarknadens behov av arbetskraft med
lämplig kompetens. En annan viktig åtgärd är att tillåta
privata arbetsförmedlingar som komplement till den
offentliga. Dagens monopol hindrar nytänkande och
utveckling på området. Att arbetsgivarnas rekrytering för
att fylla vakanser kan ske så smidigt som möjligt är
nödvändigt för att inte inflationsdrivande flaskhalsar skall
uppstå.

Särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör sättas in
för att motverka långtidsarbetslöshet. Som tidigare
påpekats visar erfarenheter från inflationsnedväxlingen i
Västeuropa att en uppgång av arbetslösheten riskerar att
permanentas genom att andelen långtidsarbetslösa ökar. En
sådan utveckling är oacceptabel av både sociala och
mänskliga skäl. Den bidrar inte heller till att dämpa
lönekostnadsutvecklingen.

6.5. Reformerad arbetslöshetsförsäkring

Som ett led i strävan att få till stånd en långsiktig
nedväxling av lönekostnadsökningarna till en nivå som är
förenlig med samhällsekonomisk balans bör enligt vår
mening arbetslöshetsförsäkringen reformeras.

I dag finansieras arbetslöshetskassorna till 95 procent
genom statsbidrag. Detta medför att kostnaderna för den
arbetslöshet som orsakats av alltför höga lönelyft endast till
en liten del bärs av arbetslöshetskassans medlemmar. Det
finns anledning befara att detta minskar incitamenten för
organisationerna att i avtalsförhandlingarna ta tillräcklig
hänsyn till hotet om ökad arbetslöshet.

Vi anser att arbetslöshetsförsäkringen bör reformeras så
att den dels finansierar vissa arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, dels till större del betalas med egenavgifter. På det
sättet skulle riskerna för arbetslöshet till följd av för höga
avtal på ett annat sätt än i dag behöva vägas in i
löneförhandlingarna. Det skulle förhoppningsvis få en
återhållande effekt.

Vissa tekniska frågor i anslutning till
arbetslöshetsförsäkringens finansiering utreds för
närvarande. En överenskommelse finns mellan regeringen
och folkpartiet liberalerna att höja egenavgiften till 10
procent. Vi anser man bör kunna gå längre. En rimlig nivå
kan vara 30 procent.

Det har i debatten uttryckts farhågor att en så hög
egenavgift skulle kunna leda till att många avstod från att
försäkra sig. För att undvika detta finns det skäl att i
samband med en omläggning av försäkringen göra den
obligatorisk. Samtidigt bör kostnadsfördelningen mellan
kassorna liksom de skilda avgiftsnivåerna ses över.

En förändring av arbetslöshetsförsäkringen enligt de
riktlinjer som här redovisats bör ske skyndsamt. Riksdagen
bör hos regeringen begära förslag härom.

6.6. Striktare spelregler på arbetsmarknaden

Sedan lång tid har arbetsmarknadens parter i Sverige
genom fria förhandlingar och kollektivavtal haft ansvaret
för lönebildningen. Under 1980-talet har benägenheten att
tillgripa stridsåtgärder ökat och som en följd därav behovet
av medling. Samtidigt har lönebildningen blivit alltmer
decentraliserad.

I ett decentraliserat system är det svårt att förhindra att
små nyckelgrupper försöker utnyttja sin ställning till att
pressa fram extra stora lönehöjningar. Risken är särskilt
påtaglig i offentlig verksamhet men finns också i privat.
Därför är det nödvändigt att reglerna för när konflikter
skall betraktas som samhällsfarliga skärps. Vidare bör
partssammansättningen i de organ som skall fatta beslut om
samhällsfarliga konflikter förändras så att även andra än
parterna själva är representerade.

Det maximala skadeståndsbeloppet för vilda strejker har
legat oförändrat på samma nominella belopp, 200 kr, sedan
1928. Möjligheterna att utdöma ett högre belopp är i dag
ytterst begränsade. Dessa skadeståndsbelopp måste höjas
kraftigt i syfte att åstadkomma en större respekt för
ingångna avtal. Ett förslag om höjda strejkböter fanns med
i den proposition regeringen lade fram i februari 1990, det
s.k. stopp-paketet, men fullföljdes inte då.

Regeringen har tillsatt en utredning som ser över
spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden. Enligt
direktiven skulle utredningen ha slutfört sitt arbete i
oktober 1990. Det är angeläget att de delar av förslaget som
vi nämnt ovan snabbt genomförs.

6.7. Avskaffad avdragsrätt för medlemsavgift i
arbetsmarknadens organisationer

Rätten för medlemmar i facket att vid beskattningen
göra avdrag för sin medlemsavgift och motsvarande rätt för
arbetsgivarna, måste avskaffas.

Hösten 1990 beslutade den socialdemokratiska
partikongressen att avdragsrätten för fackföreningsavgifter
borde fördubblas. Regeringen har ännu inte fört fram detta
förslag till riksdagen, men ett steg i denna riktning togs i
höstas då socialdemokraterna med vänsterpartiets hjälp
beslutade att begränsningen av den medlemsavgift som
skulle ge rätt till skattereduktion slopades. Enligt tidigare
beslut skulle skattereduktion medges med 20 procent av
avgiften, dock högst av 2 500 kr. Skattereduktionen skulle
alltså kunna bli högst 500 kr. Detta tak är nu borta.

Det finns ingen anledning att skattevägen subventionera
medlemskap i organisationer vars huvudsakliga uppgift är
att tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen. Till
yttermera visso blir subventionen i praktiken en subvention
till uppbyggnaden av konfliktfonder. Den har därför med
stor sannolikhet bidragit till att öka konfliktbenägenheten
på arbetsmarknaden.

7. Liberal offensiv för tillväxt!

7.1. Den nödvändiga tillväxten

För att en ekonomisk politik inriktad på
inflationsbekämpning och värnande av den fasta
växelkursen skall lyckas krävs omfattande insatser för att
komma till rätta med de långsiktiga strukturella problem
som präglar den svenska ekonomin.

De senaste årens låga tillväxt har inneburit att ekonomin
redan vid ett mycket måttligt efterfrågetryck har tenderat
att bli överhettad. Detta är ett tecken på att utbudssidan i
ekonomin fungerar dåligt. Om vi inte kommer till rätta med
detta grundläggande problem kommer ekonomin att gång
på gång drabbas av kriser liknande den Sverige nu befinner
sig i. Inflationen blir högre än i omvärlden, industrins
konkurrenskraft undergrävs, bytesbalansen visar växande
underskott, trovärdigheten för den fasta växelkursen skadas
och räntorna skjuter i höjden. Vi redogör nedan för
riktlinjerna för en liberal politik för att stärka den
ekonomiska tillväxten.

Den ekonomiska utvecklingen måste vara långsiktigt
hållbar. Därför är det nödvändigt att styra tillväxten, t.ex.
genom ekonomiska styrmedel, så att miljöförstöring
undviks.

Åtgärder för att stimulera ekonomins utbudssida ökar
möjligheten att varaktigt minska överhettningstendenserna
och inverkar därför dämpande på inflationsförväntningarna
vilket stärker trovärdigheten för den fasta växelkursen och
minskar räntedifferensen gentemot utlandet.

7.2 Förnyelse av den offentliga sektorn

Den offentliga sektorns utveckling är av avgörande
betydelse för svensk samhällsutveckling på 1990-talet. Den
sysselsätter 35 procent av alla anställda i Sverige, värdet av
dess konsumtion utgör 26 procent av BNP och de tjänster
den tillhandahåller är avgörande för den enskilda
människans trygghet, välfärd och utvecklingsmöjligheter.

De offentliga utgifternas andel av BNP stiger, som
tidigare framgått, åter. Oavsett hur man mäter tillhör
Sverige den grupp av länder som har högst skattetryck.
Trots de höga offentliga utgifterna råder allvarliga brister
inom den offentliga sektorns ansvarsområde.
Infrastrukturen har eftersatts, t.ex. vägar, järnvägar,
forskning och högre utbildning. Detta är en bidragande
orsak till att svensk ekonomi stagnerat. Mitt i den svenska
välfärden finns det öar av skriande orättvisor. Vissa gamla
som drabbas av ålderssjukdomar får leva sina sista år under
ovärdiga former. Handikappade förnekas livschanser som
med fullt rimliga insatser från samhällets sida skulle blivit
möjliga. Valfriheten för den enskilde är inom hela den
sociala tjänstesektorn mycket begränsad.

Folkpartiet liberalerna arbetar för en
valfrihetsrevolution i den offentliga sektorn. Vi vill
avmonopolisera och avreglera, släppa in enskilda alternativ,
uppmuntra offentliganställda som vill starta eget och skapa
mer neutrala statsbidragsregler. I en partimotion om
förnyelse av den offentliga sektorn ger vi en mer detaljerad
beskrivning av våra förslag på detta område.

På sikt är det troligt att de reformer vi föreslår medför
betydande effektivitetsvinster. Det finns ingen anledning
tro att konkurrens är av mindre vikt för att skapa
effektivitet i produktion av tjänster än i produktion av
varor. Vi bedömer att dessa vinster till stor del kommer att
behöva tas i anspråk för behovet av kvalitetsförbättringar i
den offentliga sektorn. För att skapa utrymme för
sänkningar av skattetrycket måste vi därför huvudsakligen
förlita oss på besparingar i de stora transfereringssystemen.

7.3 Skattepolitiken

Under 1980-talet har det blivit alltmer uppenbart att
skattesystemet och de många skattehöjningarna har varit
negativa för den ekonomiska utvecklingen. Den stora
skattereform som genomförs i år innebär ett radikalt
uppbrott från det gamla skattesystemet.

Det allvarligaste problemet med detta system var att det
kraftigt deformerade incitamenten för arbete och sparande.
Det lönade sig dåligt att arbeta och det lönade sig mer att
låna än att spara. Dessutom var motiven till en
samhällsekonomiskt skadlig skatteplanering starka
eftersom olika typer av inkomster, konsumtion och
investeringar beskattades olika.

Det nya skattesystemet bygger på systematiska
överväganden vars ledstjärna varit att så långt möjligt
eliminera de snedvridande effekter som karaktäriserade det
gamla skattesystemet. Marginalskatterna sänks och
skattesystemet görs mer likformigt. På så vis skapas
förutsättningar för en bättre fungerande marknadsekonomi
och därmed för ökad tillväxt.

Eftersom Sverige har ett högt skattetryck är det särskilt
viktigt att skattesystemet utformas på ett sätt som är så litet
snedvridande som möjligt. Dock utgör även det höga
skattetrycket i sig ett problem.

Alla skatter medför att de priser på varor och tjänster
som styr individers och företags beteende avviker från de
priser som speglar samhälleliga knapphetsförhållanden.
Detta riskerar leda till att fördelningen av resurser
snedvrids i förhållande till den samhällsekonomiskt mest
produktiva användningen. Det gäller t.ex. beslut om hur
mycket och var man skall arbeta, avvägningen mellan
sparande och konsumtion, konsumtionens sammansättning
och investeringarnas omfattning och inriktning.

Skatter tas ut främst för att finansiera offentliga utgifter.
Folkpartiet liberalerna slår vakt om en generell
välfärdspolitik. Det innebär med nödvändighet ett
förhållandevis högt skattetryck.

Internationella jämförelser av skattetryck är vanskliga.
Många justeringar av beräkningar och definitioner måste
göras för att de skall bli rättvisande. I en bilaga till LU 90
om ''Den offentliga sektorn'' redovisar Stefan Fölster vissa
beräkningar på skattekvoten i olika länder sedan hänsyn
tagits till skillnader i bl.a. demografisk struktur och
finansiering av sjukvården. Det framgår då att Sveriges inte
är ensamt om att ha ett högt skattetryck. Vi tillhör en grupp
på ett tiotal länder som ligger i topp vad gäller skattetrycket.

Även om Sveriges skattetryck enligt denna bedömning
inte är så unikt högt som det kan synas i traditionella
sammanställningar av skattekvoten, är det angeläget att
sänka skattetrycket. Det är t.ex. till föga hjälp för svenska
företag som konkurrerar med företag i andra länder med
lägre skatter att dessa lägre skatter delvis beror på en mer
fördelaktig demografisk struktur.

Ett sänkt skattetryck kan, främst genom minskade
skattekilar, väntas bidra till en bättre användning av
resurser och därmed stimulera den ekonomiska tillväxten.
Skattetrycket (mätt som skattekvoten) bör enligt vår
bedömning, utan att ge avkall på den generella
välfärdspolitiken, på sikt kunna sänkas till ungefär 50
procent av BNP.

En sänkning av skattetrycket måste i första hand ta sikte
på de skatter som är mest skadliga. Mest framträdande
torde då kapitalbeskattningen vara, inte minst av hänsyn till
kapitalets internationella rörlighet. Även efter en dämpning
av inflationen i Sverige framstår den svenska
kapitalbeskattningsnivån som hög.

Även löneskatten och mervärdeskatten är mycket höga.
I synnerhet den s.k. särskilda löneskatten har skadliga
effekter. Den särskilda löneskatten är den del av de sociala
avgifterna som inte motsvaras av några sociala förmåner.
Den är således inte någon ''försäkringspremie'' utan en ren
skatt. Det är angeläget att den sänks.

Det kommer även att vara önskvärt att sänka momsen,
om inte förr så när Sverige blir medlem i EG. Detta gäller
oavsett om EG formellt kommer överens om någon
harmonisering, eftersom gränshandeln annars utsätts för
stora påfrestningar.

I en partimotion om skattepolitiken utvecklar vi vår syn
på dessa frågor.

7.4 Reformera socialförsäkringssystemen

Sverige har ett väl utbyggt system för inkomsttrygghet i
samband med sjukdom, arbetsskada, arbetslöshet,
pensionering m.m. Inkomstöverföringar av detta slag är en
viktig del av den generella välfärdspolitiken.

Som systemen är uppbyggda är de emellertid behäftade
med svagheter. Avgiftskonstruktionen kan i vissa fall antas
ha negativa effekter på den samhällsekonomiska
effektiviteten. Ersättningsnivåerna varierar mellan
systemen men är inte alltid utformade utifrån principen att
det skall löna sig bättre att arbeta än att uppbära ersättning.

Utgifterna inom systemen, framför allt
sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och
förtidspensioneringen, har vuxit kraftigt och på ett delvis
okontrollerat sätt. Någon gång in på nästa sekel kommer
utgifterna för pensioner att öka kraftigt, både därför att
antalet pensionärer ökar och därför att allt fler kommer in i
ATP-systemet.

Utan reformeringar i systemen kommer därför krav att
resas på ökade avgifter och/eller ökade budgetmedel, vilket
innebär ett höjt skattetryck. Detta skulle naturligtvis
motverka ambitionen att sänka skattetrycket. Alla
systemen kan därför komma att bli föremål för översyn.

I vår motion om socialförsäkringarna utvecklar vi våra
förslag, men vill även här nämna de viktigaste.

Sjukförsäkringen. Genom att införa en s.k.
arbetsgivarperiod, sjuklön, på två veckor ökar
arbetsgivarnas incitament att vidta åtgärder för att minska
sjukfrånvaron. Denna reform har, som vi tidigare redovisat,
på ett olyckligt sätt fördröjts genom socialdemokraternas
vacklande. I det förslag som riksdagen nu har beställt av
regeringen är det dessutom oklart om arbetsgivaravgifterna
kommer att sänkas som kompensation för överflyttningen
av kostnaderna. Vi anser det självklart att införandet av
sjuklön måste kombineras med sänkta arbetsgivaravgifter i
motsvarande mån.

Sänkningen av arbetsgivaravgiften innebär att
skattetrycket sänks. Den viktigaste effekten av sjuklönen är
dock att det ökar arbetsgivarens motiv att sätta in åtgärder
mot frånvaron, t.ex. i form av bättre arbetsmiljö eller
arbetsorganisation. Därmed reduceras på sikt även
utgifterna för längre sjukfall och utrymme skapas för
ytterligare skattesänkningar.

Vi anser också att ett arbetsgivarinträde bör
genomföras, dvs. att företagen till viss del tar över
administrationen av sjukförsäkringen även efter de första
14 dagarna. Även detta bör innebära besparingar.

Arbetsskadeförsäkringen. I sin nuvarande
konstruktion motverkar arbetsskadeförsäkringen i många
fall sitt syfte genom att den orsakar att
rehabiliteringsinsatserna försenas. Vi har flera gånger fört
fram förslag till förändringar, bl.a. genom en längre
samordningstid med sjukförsäkringen och förändringar i
praxis vid bedömningen av vad som klassas som
arbetsskada.

Liksom i sjukförsäkringen anser vi det viktigt att det
finns ett nära samband mellan den enskilde arbetsgivarens
utgifter för försäkringen och det reella skadeutfallet. Detta
kan uppnås t.ex. genom ökad självrisk och
premiedifferentiering. Utöver vad vi tidigare framfört om
samordning och praxis bör övervägas om
arbetsskadeförsäkringen kan ersättas med en obligatorisk,
lagfäst försäkring utanför försäkringskassan. Den skulle
kunna tecknas hos olika försäkringsbolag.

Det framgår av budgetpropositionen att regeringen har
planer på en samordning av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen. Vi får därför anledning att
återkomma när en proposition har lämnats.

Delpensionen. I enlighet med principen att det
skall löna sig att arbeta, anser vi att det finns anledning att
se över ersättningsnivån inom delpensioneringen.
Eventuella ändringar skall självklart enbart gälla nya
delpensionärer.

ATP-systemet. Även ATP-systemet måste
reformeras med utgångspunkten att det skall löna sig att
arbeta. Pensionsberedningen har just avslutat en större
översyn av systemet och de anspråk detta vid nuvarande
konstruktion kommer att ställa på den ekonomiska
tillväxten. Vi anser att ett närmare samband mellan avgifter
och förmåner måste skapas. Det nuvarande ATP-taket på
7,5 basbelopp bör ligga fast. Sambandet mellan betalning
och förmåner måste öka. Det finns starka skäl att som ett
första steg i denna riktning avskaffa ATP-avgifter på
inkomstdelar ovanför taket.

Vi återkommer till pensionssystemet när
pensionsberedningens betänkande har remissbehandlats
och ett mera fylligt underlag finns tillgängligt. Vi vill dock
redan nu framhålla det i och för sig självklara att
förändringar i pensionssystemet måste ske med stor
varsamhet och successivt så att enskilda människor inte
kommer i kläm utan ges rimlig tid för anpassning, t.ex.
genom att bygga upp ett personligt pensionssparande.

7.5 Stimulera arbetsutbudet

Ett ökat arbetsutbud är en viktig förutsättning för
ekonomisk tillväxt.Det nya skattesystemet innebär ett
viktigt genombrott för principen att ''det skall löna sig att
arbeta''. De sänkta marginalskatterna medför att den
privatekonomiska lönsamheten av att öka sin arbetstid ökar
betydligt. Långtidsutredningen räknar med att
skattereformen på lång sikt kommer att leda till en ökning
av arbetsutbudet med fyra procent.

Fortfarande återstår många områden där åtgärder måste
vidtas för att stimulera arbetsutbudet:Barnomsorgen
måste, såsom riksdagen beslutat, byggas ut så att alla som
efterfrågar barnomsorg utanför hemmet kan få det.
Ursprungligen var målet att full behovstäckning skulle
uppnås från och med i år. Nu vet vi att regeringen har
misslyckats. Trots detta håller regeringen fast vid det
kanske viktigaste hindret för ett ökat utbud av dagisplatser,
nämligen den bestämmelse i statsbidragsförordningen som
kallas Lex Pysslingen, och som innebär att barnomsorg som
bedrivs i ''uppenbart vinstsyfte'' inte skall få statsbidrag.
Denna bestämmelse måste avskaffas.
Socialförsäkringarna måste reformeras enligt principen att
det skall löna sig att arbeta. Vi har ovan översiktligt
redovisat några förslag på detta område.Den sjätte
semesterveckan bör ej genomföras. Beslutet om det första
steget, som inneburit att semestern förlängts med två dagar,
bör rivas upp.

7.6 Öka konkurrensen

En aktiv konkurrens i olika samhällssektorer är
nödvändig inte bara för att skapa valfrihet och låga priser
utan också för att ekonomins resurser skall användas så
effektivt som möjligt. Väl fungerande marknader är en
förutsättning för att omställningar i ekonomin skall kunna
ske på ett smärtfritt sätt. En ökad konkurrens och bättre
fungerande marknader är ett nödvändigt inslag i den
ekonomiska politiken.

Den del av den svenska ekonomin som i dag har minst
inslag av konkurrens är den offentliga sektorn. Men även i
den privata sektorn finns det många områden där
konkurrens och valfrihet inte är tillräcklig. Regleringar och
etableringskontroll utgör i vissa fall skadliga hinder för en
fri konkurrens.

I ett litet land som Sverige är en fri handel med
omvärlden av avgörande betydelse för att upprätthålla
konkurrens och för att skapa ett brett utbud av varor och
tjänster. På områden där en stark internationell konkurrens
saknas, t.ex. inom delar av tjänstesektorn, är det därför
särskilt viktigt med en aktiv konkurrenslagstiftning.

Svenskt medlemskap i den Europeiska Gemenskapen är
den mest betydelsefulla enskilda åtgärd som kan
genomföras för att öka konkurrensen och därmed sänka
prisnivån på den svenska marknaden. Genom det skärpta
konkurrensläge som den fria rörligheten för varor, tjänster
och kapital innebär tvingas producenter och distributörer
förbättra kvaliteten och pressa priserna. Dessutom har EG
en omfattande konkurrenslagstiftning. Det är denna fasta
övertygelse om konkurrensens och mångfaldens betydelse
som gör att EG-integrationen är till gagn för
konsumenterna.

Effektiv konkurrens i näringslivet förutsätter dels
etablerings- och näringsfrihet, dels en effektiv
konkurrensbefrämjande politik från statsmakternas sida.

Friheten att starta företag är ett omistligt inslag i ett
marknadsekonomiskt system. Näringsfriheten är i dag
delvis kringskuren av monopol, auktorisationskrav och
etableringskontroll. Alla propåer om utökad
vandelsprövning, etableringskontroll etc. som inte kan
motiveras med behovet av skydd för människors hälsa och
säkerhet måste avvisas.

Men konkurrensen hotas inte bara av offentliga
regleringar. I många branscher förekommer, helt lagligt,
kartell- och monopolbildningar till men för konsumenterna.
En skärpning av konkurrenslagstiftningen är nödvändig.
Det kan därvidlag starkt ifrågasättas huruvida den hittills
tillämpade huvudprincipen inom konkurrensrätten varit
tillräckligt verksam. En övergång till den s.k.
förbudsprincipen bör övervägas.

Det är av yttersta vikt för den fria konkurrensen att de
konkurrensvårdande myndigheterna fungerar effektivt. Vi
vill därför uppmärksamma att frågan om en lämplig
myndighetsstruktur på konkurrensområdet kräver en snar
lösning. De avregleringar som nu sker i flera branscher
kommer inte att ge önskat resultat om de inte kombineras
med insatser för att stärka konkurrensen, eftersom
regleringarna har givit upphov till koncentration och
karteller.

Att så skett är uppenbart bl.a. inom livsmedelssektorn.
De redan höga svenska livsmedelspriserna steg under 1980-
talet snabbare i Sverige än i något annat västligt
industriland. Vi ser därför positivt på den avreglering som
påbörjats. Gränsskyddet gör dock i kombination med den
starka koncentrationen i livsmedelssektorn att en
lagstiftning mot marknadsdelning och visst annat samarbete
på jordbruksområdet är nödvändig. För att långsiktigt
garantera en ökad konkurrens och sänkta priser måste
ytterligare steg tas, främst genom att gränsskyddet sänks.
Detta bör ske inom ramen för GATT-förhandlingarna och
det är av detta skäl angeläget att dessa kan föras i hamn.

För att öka konkurrensen i detaljistledet, både vad gäller
livsmedel och andra varor, är det viktigt att företag som står
utanför samarbete i de tre stora dagligvarublocken kan
komma in på marknaden. Plan- och bygglagen (PBL) måste
därför ändras så att den uttryckligen markerar intresset av
konkurrens.

Den avreglering som under senare tid skett av
finanssektorn är en förutsättning för skärpt konkurrens
mellan aktörerna på marknaden. Vissa tecken tyder
emellertid på att konkurrensen i banksektorn, i synnerhet
på inlåningssidan, inte är så stark som vore önskvärt. Det är
därför viktigt att bankerna tillåts konkurrera genom
inlåningskonton med olika kombinationer av räntor och
avgifter. Vi vill också öka konkurrensen i bank- och
försäkringssektorn genom att tillåta utländskt ägande av
svenska banker och försäkringsbolag liksom av andra
företag. Detta kan göras genom att avskaffa lagen om
utländska förvärv av svenska företag.

I partimotionerna ''Ökad konkurrens för konsumentens
bästa'' och ''Sverige i Europa'' presenterar vi våra förslag på
detta område.

7.7 Öka det enskilda sparandet och ägandet

Marknadsekonomin vilar på det enskilda ägandets
grund. Omsorgen om den egna egendomen är en
grundpelare för ett samhälles möjligheter att skapa,
utveckla och vårda resurser.

Den enskilda egendomen och sparandet är viktiga också
för individens privata ekonomi. En sparad slant skänker en
känsla av trygghet, ökar oberoendet av myndigheters och
arbetsgivares makt och skapar en frihet som gör det möjligt
att välja livsform.

Men ägandet får inte vara alltför koncentrerat. Ett
koncentrerat ägande leder till trygghet och oberoende bara
för vissa. Ett decentraliserat enskilt ägande är också helt
avgörande för att kapitalmarknaderna skall fungera väl.

Både rättviseskäl och omsorgen om ekonomins
funktionssätt talar därför för att ägandet måste spridas på
många händer. Inom ramen för fri företagsamhet och
enskild äganderätt bör det ekonomiska inflytandet fördelas
till så många individer som möjligt. Ägande- och
sparandepolitiken måste användas aktivt för att uppnå ett
större privat sparande och en större ägandespridning.

Den socialdemokratiska regeringen har i stället fört en
politik som bidragit till kollektivisering och koncentration
av ägandet. Löntagarfonderna som beslutades av riksdagen
1983 är det mest flagranta exemplet på detta, det utbredda
statliga ägandet av alla möjliga slag av verksamheter ett
annat.

Fortfarande hävdas det från socialdemokratiskt håll att
bristen på privat sparande bör balanseras av ett ökat
offentligt sparande. I socialdemokraternas 90-talsprogram
säger man att det offentliga sparandet under de närmaste
åren bör växa med 10--15 miljarder kronor om året. LO har
lagt ett förslag om att tredubbla AP-fonderna och att dessa
fonder fritt skall få placera sitt kapital. Regeringen har nu
aviserat en proposition om friare placeringsregler för de
nuvarande AP-fonderna.

De argument som industriministern anfört för ett utökat
kollektivt ägande är att få ordning på lönebildningen, att ge
löntagarna del i förmögenhetsökningen och att rädda
pensionssystemet.

Vad gäller lönebildningsargumentet kan konstateras att
löntagarfonderna inte på något sätt lett till dämpade
lönekrav. Inte heller har dessa, eller någon annan form av
kollektivt ägande, lett till att löntagarna fått del i
förmögenhetsökningen. För detta krävs ett sådant enskilt
ägande som folkpartiet liberalerna förespråkar. Talet om att
pensionerna skulle kunna tryggas med större och friare AP-
fonder är fullständigt felaktigt. Den ökade avkastning som
fonderna skulle kunna ge är försumbar jämfört med
pensionsutbetalningarnas storlek.

Framtidens pensioner kan endast garanteras genom en
hög ekonomisk tillväxt. En sådan främjas inte på något sätt
av ett ökat offentligt ägande. Folkpartiet liberalerna tar
bestämt avstånd från dessa socialiseringsplaner.

Det är inte bara rättviseskäl, privatekonomisk trygghet
och en bättre fungerande marknadsekonomi som talar för
att ägandet måste spridas och sparandet öka. En annan
viktig aspekt på det enskilda ägandet är sparandets
samhällsekonomiska roll. Ekonomisk tillväxt förutsätter
investeringar i realkapital, forskning och
produktutveckling.

Sverige har för närvarande ett stort och snabbt ökande
underskott i bytesbalansen. Detta är ett uttryck för bristen
på sparande i landet.

Som en följd av den nyligen genomförda skattereformen
kan förändringar väntas. Totalt sett väntas hushållens
sparande öka. Dessutom sker sannolikt en förskjutning från
realt sparande till finansiellt. Från samhällsekonomisk
synpunkt är detta angeläget, eftersom det är hushållens
finansiella sparande som bl.a. finansierar investeringarna i
näringslivet.

Gynnsamma skatteregler är inte tillräckligt för att
åstadkomma ett högre enskilt sparande. Det krävs också en
förutsägbar och konsekvent ekonomisk politik. För att
människor skall våga avstå från konsumtion och spara för
framtiden behöver Sverige en ekonomisk politik som
bygger på fasta normer och avstår från
stabiliseringspolitiska ''överraskningar'' som
tvångssparandet och i praktiken retroaktiva skatteregler
som engångsskatten på pensionssparande.

Folkpartiet liberalernas ägande- och sparandepolitik
bygger på att skapa ekonomiska ramar och institutioner
som stimulerar enskilda människors intresse för
frivilligt sparande och för ägande. Som ett led i detta
vill vi exempelvis slopa de sociala avgifterna på avsättningar
till företagsanknutna vinstandelssystem (under
förutsättning att pengarna binds under fem år).

Vi anser också att hyresrätter i ökad utsträckning bör
ombildas till bostadsrätter. Allting tyder på att ett ökat
privat lägenhetsägande skulle utgöra en avsevärd stimulans
till sparande. Vi vill också stimulera långsiktigt bundet
sparande för barn och ungdomar genom att sänka
skattesatsen på sparande som binds upp till 18 års ålder.

En sänkt förmögenhetsskatt och avskaffad
sambeskattning utgör nödvändiga stimulanser för ökat
enskilt ägande. För att underlätta företagens
kapitalförsörjning vill vi också avskaffa
förmögenhetsskatten på arbetande kapital och
omsättningsskatten på aktier.

7.8 Satsa på högre utbildning, forskning och
infrastruktur

För att främja tillväxt behövs en bättre infrastruktur. I
det begreppet innefattar vi bl.a. högre kvalitet och större
kvantitet i högskolans forskning och utbildning samt en
bättre fungerande transportapparat.

Folkpartiet liberalerna föreslår i andra partimotioner en
kraftig satsning på forskning och högre utbildning. De tre
viktigaste delarna i det programmet är:En stor ökning av
antalet platser inom högskolan.En kraftig
forskningssatsning, som blir möjlig genom ett beslut om
avveckling av löntagarfonderna.En rad insatser för att
främja utbildningens internationalisering.

Bakgrunden till vår kraftiga prioritering av forskning
och högre utbildning är de tecken som tyder på att Sverige
håller på att sacka efter andra industriländer när det gäller
högteknologi och andra kunskapsintensiva verksamheter.
Två tendenser pekar i en oroväckande riktning. Den ena är
det sjunkande ''FoU-innehållet'' i vår export. Visserligen
sker en hel del forskning och utveckling inom svenska
företag, men den avspeglar sig inte i vår export i
motsvarande omfattning. Enligt OECD-beräkningar ligger
Sverige en bra bit under genomsnittet för alla OECD-länder
och en liten bit under EG-genomsnittet när det gäller
relationen mellan högteknologiexport och landets
sammanlagda export. En bra bit över OECD-genomsnittet
ligger framför allt Japan och USA.

Den andra tendensen är att det som ibland kallas den
tekniska handelsbalansen och som visar flöden av royalties
och liknande ersättningar till och från svenska företag, tyder
på att kommersialiseringen av utvecklingsarbetet i stor
utsträckning flyttat utomlands. Teknik och produkter som
utvecklats här, vidareutvecklas och produceras utomlands.
FoU i den svenska industrin föll enligt tillgänglig statistik
mellan 1987 och 1989. Preliminära uppgifter tyder på att
denna tendens fortsatte under 1990.

Bilden av Sverige som ett avancerat industriland, som
flyttar ut enklare produktionsmoment till låglöneländer och
koncentrerar sig på de mest kunskapsintensiva delarna av
produktionsprocessen, måste sålunda tyvärr revideras
avsevärt. 1980-talet innebar framför allt en renässans för
basindustrin. Teknikinnehållet i basindustrins produktion
har visserligen ökat, men den konservering av näringslivets
struktur detta ändå innebär, är på längre sikt oroande.
Tillväxten i de mest innovativa och avancerade delarna av
näringslivet förefaller ha varit låg.

I internationell forskningsstatistik ligger Sverige ofta
högt. Men en närmare analys visar att det framför allt är
industrins insatser som ökat. De offentliga satsningarna på
forskning har ökat något under 1980-talet, men inte särskilt
mycket. Om militär forskning (där JAS-projektet väger
tungt) undantas har det statliga forskningsstödets
utveckling inte alls imponerat i internationell jämförelse.
Statens minskande andel av forskningsinsatserna har
bidragit till att en förskjutning skett från grundforskning till
tillämpad forskning, delvis av ett slag som närmast är att
hänföra till produktutveckling. Det kan ha bidragit till att
Sveriges tycks ''få ut'' mindre av sina FoU-satsningar än
andra länder.

Statsmakternas försummelser är emellertid ännu större
när det gäller högskolans grundutbildning. Andelen
svenskar med högskoleutbildning är lägre än motsvarande
tal i andra länder i Västeuropa. Bristande kvalitet och
kvantitet i grundutbildningen har naturligtvis indirekt
effekter också på forskningen, t.ex. genom att de som
påbörjar forskarutbildning kan befaras ha en sämre grund
att stå på.

Vi föreslår, i enlighet med UHÄ:s förslag, att antalet
platser i högskolan redan hösten 1991 ökar med 6 000.
Vi föreslår också att forskningen får del av
löntagarfondernas avkastning. Vi räknar med att resurser i
storleksordningen en halv till en miljard kronor på detta sätt
kan tillföras forskningen.

Sveriges geografiska läge och utbredning gör behovet av
en väl fungerande transportapparat mycket stort. Ändå har
transportfrågorna försummats. Undersökningar på svenska
varor har visat att transportkostnaden har lika stor andel av
varans pris i försäljningsledet som kostnaden för energin vid
tillverkningen. Vissa forskningsresultat tyder på ett
samband mellan produktivitetsutvecklingen i ett land och
nivån på infrastrukturinvesteringarna. Det skulle alltså vara
lönsamt att investera i en bättre transportapparat.

Folkpartiet liberalerna har i en partimotion om trafikens
infrastruktur föreslagit ett underhålls- och
investeringsprogram för de närmaste tio åren på 140
miljarder kronor. För närvarande pågår en omfattande
kapitalförstöring på grund av bristande underhåll av vägar
och broar. Den angivna investeringsvolymen kan uppnås
bl.a. med hjälp av utförsäljning av statliga företag.

Investeringsprogrammet rymmer bl.a. en satsning på
snabbtåg, motorvägar i triangeln Stockholm -- Göteborg --
Malmö, förbättringar av en rad länsvägar, ny järnväg
mellan Göteborg och Oslo samt genomförande av det s.k.
bärighetsprogrammet för broar.

Även om trafikinvesteringarna till största delen sker
med beprövad teknik, finns även här utrymme för nya
tekniska lösningar, som kan främja tillväxten i den
tekniktunga delen av svensk industri. Vi behöver, för att
nämna några exempel, nya kollektivtrafiksystem,
intelligenta terminallösningar, elektroniska system för
inkassering av trängselavgifter i storstäderna, snabbtåg och
datorstödda trafikövervakningssystem.

7.9 Energipolitiken

Historiskt sett har tillgången till billig elektricitet spelat
en stor roll för utbyggnaden av och konkurrenskraften för
svensk industri. Även under 1980-talet har den ökade
tillgången på el varit betydelsefull för exempelvis
övergången till mer vedsnåla processer vid
massatillverkning och för utbyggnaden av
vidareförädlingen inom skogsindustrin.

1988 beslutade riksdagen att kärnkraftavvecklingen
skulle inledas 1995/1996. Detta har skapat osäkerhet om
energiförsörjningen i Sverige. Beslutet fattades trots att
efterfrågan på el har fortsatt öka och trots att de
miljövänliga alternativ som skulle ersätta kärnkraften ännu
inte är tillgängliga. Av en lång rad utredningar som tagits
fram som grund för det uppföljningsbeslut som skulle ha
fattats i fjol framgår att skälen mot att inleda avvecklingen
1995 är mycket starka. Några säkerhetsmässiga motiv att
inleda avvecklingen nu finns inte. Samhällsekonomiska,
miljömässiga och energipolitiska skäl talar entydigt emot.

Det var uppenbart att kostnaderna för att fullfölja 1988
års beslut var orimligt höga. Den slutsatsen drog också den
socialdemokratiska regeringen, som inbjöd folkpartiet
liberalerna och centern till överläggningar om
energipolitiken. Dessa överläggningar har nyligen
resulterat i en överenskommelse där partierna enats om att
avvecklingen av kärnkraften måste anpassas till såväl
hänsyn till välfärd och sysselsättning som manifesterade
resultat av hushållningsåtgärder och alternativ
elproduktion. Det sägs vara ett viktigt syfte med
energipolitiken att för svensk industri säkerställa tillgången
på el till konkurrenskraftiga priser.

När kärnkraftavvecklingen kan inledas och i vilken takt
den kan ske bestäms av möjligheterna att klara dessa
restriktioner. Därom finns inom de tre partierna olika
bedömningar. Bara framtiden kan utvisa vilken bedömning
som är riktig. Vår bedömning är att någon avveckling under
1990-talet inte kommer att bli aktuell. Vi tror också att det
med de givna förutsättningarna är osannolikt att
avvecklingen kan vara avslutad till år 2010. Om dessa årtal
kan man dock i dag endast spekulera.

Det centrala är att enighet nu uppnåtts om de
restriktioner för energipolitiken som skall gälla, liksom om
de statliga energipolitiska programmen för de närmaste fem
åren. De bidrar till att ge svensk industri den trygghet som
är nödvändig för att våga investera i Sverige.

7.10 Uthållig tillväxt

För folkpartiet liberalerna är det självklart att den
ekonomiska politiken skall syfta till en långsiktigt hållbar
utveckling. Detta innebär att den ekonomiska tillväxt som
är önskvärd är den som kan uppnås förutsatt att de
restriktioner som miljön sätter är uppfyllda. När så är fallet
är det emellertid också från miljöpolitisk synpunkt önskvärt
med en hög tillväxt eftersom detta ökar våra möjligheter att
bedriva en ambitiös och offensiv miljöpolitik.

Även om sambandet mellan tillväxt och god miljö är
komplicerat, är det uppenbart att många av de
miljöpolitiska satsningar som är önskvärda samtidigt är
mycket kostsamma. Det är därför oansvarigt att bortse från
behovet av tillväxt för att finansiera en bättre miljö.

För att säkerställa skyddet av miljön förespråkar
folkpartiet liberalerna en politik som utgår från vad miljön
tål. Så kallade kvalitetsnormer skall upprättas i form av
t.ex. gränsvärden för förekomsten av förorenande ämnen i
luft och vatten. Dessa gränsvärden uppnås genom en
effektiv miljöpolitik som bl.a. bygger på ett utökat
användande av ekonomiska styrmedel.

Ekonomiska styrmedel har den fördelen att de skapar en
flexibilitet i var insatserna för miljön sätts in och därmed en
mer kostnadseffektiv rening -- eller mer rening till samma
samhällsekonomiska kostnad. De har också den fördelen
att de stimulerar den tekniska utvecklingen av miljövänliga
metoder. Miljöavgifter har slutligen fördelen att vara den
enda inkomst staten har som inte skapar snedvridningar i
ekonomin utan tvärtom bidrar till att reducera dessa.
Miljöavgifter gör det därför möjligt att sänka sådana
snedvridande skatter.

Ett brett utnyttjande av miljöavgifter förutsätter dock
ofta att dessa införs även i andra länder så att industrins
konkurrensförmåga inte i onödan försämras. Ett svenskt
medlemskap i EG skulle öka våra möjligheter att medverka
till miljöavgifter också i andra europeiska länder.

Vi ser positivt på det arbete som nu bedrivs för att
undersöka hur miljöaspekter bättre kan beaktas i
nationalräkenskaperna. Vi vill dock samtidigt varna för en
överdriven tilltro till möjligheten att fatta korrekta
miljöbeslut enbart på grundval av nationalräkenskaper som
inkluderar miljövärden. Självklart är det positivt att
resursåtgång och miljöförslitning kvantifieras ekonomiskt,
men vi vill samtidigt understryka de tolkningsproblem och
den osäkerhet som nödvändigtvis är förknippade med
denna typ av skattningar. Miljön går inte alltid att värdera i
pengar.

I en partimotion om miljöpolitiken presenterar vi våra
förslag på detta område.

8. En rättvis fördelningspolitik

En rättvis fördelningspolitik är ett viktigt inslag i en
politik för att sanera Sveriges ekonomi. Den medverkar till
att öka förståelsen för de många förändringar och
uppoffringar som kommer att behöva göras på olika
områden inom den ekonomiska politiken. Vi vill framhålla
fyra dimensioner som vi ser som särskilt viktiga.

Solidariteten med utsatta människor i andra länder är en
bärande tanke i den idétradition folkpartiet liberalerna
företräder. Detta ställningstagande innebär att vi bestämt
tar avstånd från regeringens förslag att avräkna kostnader
för asylsökande mot biståndsramen. Detta innebär i
praktiken att vi tar 700 milj.kr. av biståndsmedel för att fylla
våra egna behov i Sverige. Regeringen hänvisar till den
ekonomiska krisen. Det är en kris som uppkommit till följd
av regeringens ekonomisk-politiska försummelser under
1980-talet. Det är skamligt att denna börda skall bäras av de
fattiga folken.

Inom Sverige måste resurser omfördelas till förmån för
de allra svagaste, det glömda Sverige. I andra partimotioner
föreslår vi ökade insatser för familjer med handikappade
barn och ökade arbetsmöjligheter för handikappade. I ett
längre perspektiv framstår en politik för bättre tillväxt som
helt nödvändig för att kunna ytterligare förbättra
livschanserna för människor som lever i det glömda Sverige.

Inga omfördelningssystem eller bidrag kan i längden
kompensera för skillnaden i hushållsekonomin av att ha ett
förvärvsarbete och att vara arbetslös. Långvarig
arbetslöshet är särskilt negativ eftersom den bryter ned
människors självkänsla och tro på den egna förmågan. Den
ekonomiska politik vi förordar har därför som ett viktigt
mål, kanske det viktigaste, att skapa riktiga jobb.

Den fjärde dimensionen i en rättvis fördelningspolitik
gäller inflationen. Stora prisökningar leder till godtyckliga
omfördelningar av inkomster och förmögenheter mellan
olika grupper. Låntagare gynnas framför småsparare.
Människor med små inkomster missgynnas, eftersom de
sällan har möjlighet att på samma sätt som högre
inkomsttagare kompensera sig för inflationen genom lån
och reala placeringar. Det är därför från fördelningspolitisk
utgångspunkt ett starkt rättvisekrav att få ner
prisökningarna.

9. Ett liberalt budgetalternativ

En stram finanspolitik är som framhållits en
förutsättning för att dämpa inflationsförväntningarna i
ekonomin och skapa utrymme för framtida
skattesänkningar. Regeringen har i budgeten föreslagit
omfattande besparingar. Vi har med några undantag
godtagit dessa.

Vår bedömning är emellertid att det krävs ytterligare
utgiftsnedskärningar. Vi pekar i denna motion och i vårt
budgetalternativ på möjliga vägar att gå. En central uppgift
är att komma till rätta med de snabba utgiftsökningarna i
transfereringssystemen. Vi menar också att det bör vara
möjligt att genom avreglering åstadkomma minskade
kostnader i statlig och kommunal administration.

Betydande satsningar bl.a. i tillväxtstimulerande syfte
föreslås på infrastruktur i vid bemärkelse. En avveckling av
löntagarfonderna skapar utrymme för en bred satsning på
universitet och högskolor. Försäljningen av statliga företag
skulle inte bara innebära en breddning av ägandet utan
också skapa möjligheter att finansiera en målmedveten
utbyggnad av trafikens infrastruktur liksom att minska
statsskulden.

Liksom förra året föreslår vi en fördelningspolitiskt
motiverad omprioritering för de utsatta grupper som tillhör
det glömda Sverige och för fattiga människor i u-
länderna. Det är enligt vår uppfattning inte acceptabelt
att de tyngsta bördorna läggs på de människor som har allra
svårast att bära dem.

Vi bedömer att ytterligare resurser måste satsas på
miljövård, inte minst för skydd av värdefull och orörd
natur. En kraftfull satsning måste göras på kulturen,
som spelar en viktig roll för människors livskvalitet och för
det andliga klimatet i olika delar av landet.

Vi anser att Sverige bör ta emot fler kvotflyktingar
och föreslår därför ökade anslag till flyktingmottagning.

Våra förslag beträffande det glömda Sverige innefattar
bl.a. förbättrade vårdbidrag för familjer med barn som har
handikapp och utökade insatser för att ge arbete åt
handikappade. Inom miljöpolitiken föreslås bl.a. en utökad
satsning på radonbekämpning och på naturvården.

Därutöver föreslås vissa omfördelningar inom några
sektorer. Bl.a. föreslås en rad insatser för utbildningens
internationalisering.

För att finansiera våra förslag till utgiftsökningar och
skapa utrymme för skattesänkningar föreslår vi följande
besparingar:

I arbetslöshetsförsäkringen vill vi höja
egenavgiften från 5% till 30%.

Inom bostadspolitiken föreslår vi vissa minskade
regleringar som ger lägre kostnader för räntebidrag och
räntestöd för underhåll.

Sjukpenning under utbildning kostar årligen 1--2
miljarder kronor. Vi bedömer att vissa regelförändringar i
detta system kan innebära besparingar på åtminstone 700
miljarder kronor.

Genom att inrätta ett internationellt fartygsregister
skulle staten kunna upphöra att subventionera svensk
sjöfartsnäring. Därför kan anslaget till rederistöd
avskaffas.

Regeringen föreslår att 500 milj.kr. skall överföras från
arbetslivsfonden till försäkringskassorna för att de
skall kunna köpa rehabiliteringstjänster. Vi föreslår att
ytterligare 500 milj.kr. skall föras över för att finansiera
andra kostnader, bl.a. utbildningsbidrag, som är
förknippade med yrkesinriktad rehabilitering.

Varje år utbetalas medel för MBL-information till
arbetsmarknadens organisationer. Regeringen föreslår nu
att dessa medel skall få användas till andra ändamål
eftersom det är 15 år sedan MBL infördes. Vi anser att
pengarna istället bör sparas.

I en trepartimotion tillsammans med moderata
samlingspartiet och centerpartiet föreslår vi att ett flertal
statliga företag säljs ut. Hälften av inkomsten från
försäljningen kan användas till att minska statsskulden.
Detta skulle i sin tur innebära att statens ränteutgifter
minskar.

Vad gäller presstödet föreslår vi en besparing
eftersom vi inte anser att det är förenligt med en sund
konkurrens. Behovet av presstöd är dessutom mindre nu än
tidigare eftersom mediautbudet ökat de senaste åren.

Under posten övrigt ingår i första hand
besparingar i näringspolitiken. Vi motsätter oss den form av
riktat branschstöd som regeringen vill ge till bl.a.
verkstadsindustrin och tekoindustrin.

Tillsammans innebär våra förslag på budgetens
utgiftssida en nettoreducering med ca 4,2 miljarder kronor
på helåret 1992.

Vad gäller budgetens inkomstsida föreslås bl.a. ett
avskaffande av avdragsrätten för medlemsavgifter i fackliga
organisationer och motsvarande förändring för
arbetsgivarna. Förslag framläggs nu om vissa
skattesänkningar, bl.a. en regionalpolitiskt motiverad
utvidgning av arbetsgivaravgiftssänkningen i stödområde
ett, en sänkning av skogsvårdsavgiften och vissa sänkningar
av förmögenhetsskatten.

De besparingar och intäktsökningar vi föreslår skapar
ett sammanlagt utrymme på ca 5,9 miljarder kronor som
kan användas för skattesänkningar nu eller senare, när
detta är lämpligt från samhällsekonomisk synpunkt. Vi
återkommer med synpunkter på hur detta utrymme skall
utnyttjas när utsikterna för 1992 bättre kan överblickas.

Nedan redovisar vi kortfattat våra förslag till
förändringar i statsutgifterna:

nÖkade utgifter (helår): (milj.kr.)

Det glömda Sverige
500
Miljö
200
Bistånd
1 050
Flyktingar
100
Kultur
60
Övrigt
40 1
950 nBesparingar
(helår): (milj.kr.)

Höjda egenavgifter i a-kassorna
2 500
Minskade kostnader bostäder
750
Ändrade regler för sjukpenning
under utbildning
700
Rederistöd
550
Arbetslivsfonden
500
MBL-information
250
Ränteeffekt statliga företag
500
Presstöd
100
Övrigt
350 6
200

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som redovisas i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som redovisas i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i
riksbanken till känna vad i motionen anförts om kredit- och
valutapolitiken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om striktare spelregler på
arbetsmarknaden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar i
arbetslöshetsförsäkringen som ökar egenavgifterna till 30

%,

[att riksdagen beslutar återta sitt beslut om förlängd
semester i enlighet med vad i motionen anförts,1]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en tydligare
budgetteknik.

Stockholm den 25 januari 1991

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)
1 1990/91:A774