Sänkt skattetryck genom sänkt skatt på nödvändig kon-
sumtion20
--
Avkastningskrav20
--
Framtidssatsning på infrastruktur och utbildning21
--
Övriga centersatsningar21
--
Tillkommande utgifter22
--
Centerns budgetbalans22 5.2.3
Övriga finanspolitiska åtgärder25 5.2.4
Kommunernas ekonomi25
--
Regeringens förslag om indragning av kommunala
medel26
--
Kommunal skatteutjämning27
--
Indragning från kyrkofonden27 5.2.5
Miljö och knappa naturresurser27 5.2.6
Inflationsbekämpning och aktiv
arbetsmarknadspolitik28 5.2.7
Förnyelse av offentlig sektor30 5.2.8
Personligt ägande och sparande31 5.2.9
Fungerande marknader32 5.2.10
Penning- och valutapolitiken33 5.2.11
Handelspolitiken och Europa-frågorna34
Hemställan34
1. Sammanfattning
Den ekonomiska politiken måste nu inriktas på en aktiv
krisbekämpning kombinerat med kraftfulla
strukturåtgärder och långsiktiga investeringar för
framtiden. Utgångspunkten måste vara en fortsatt stram
finans- och penningpolitik. Valutapolitikens mål ligger fast.
Devalveringar avvisas. Utrymme för investeringar måste
skapas genom att offentlig och privat konsumtion hålls
tillbaka.
Centerns budgetalternativ är stramt. I förhållande till
regeringens budget innebär centerns budget ett positivt
budgetsaldo för budgetåret 1991/92 på 2 168 miljoner kr.
Centerns budgetalternativ innebär stora besparingar i
statsutgifterna. De innebär att statsbudgeten i förhållande
till regeringens förslag förstärks med 5 978 miljoner kr
jämfört med regeringens förslag. Det motsvarar över 1,3 %
av de totala statsutgifterna.
Centerns budgetalternativ innebär för budgetåret
1991/92 sänkta skatter och avgifter, netto, med i förhållande
till regeringens förslag 5 810 miljoner kr. Det motsvarar en
sänkning av det totala skatte- och avgiftstrycket med ca 0,5
procentenheter. Inräknas även skatter och avgifter utanför
statsbudgeten innebär centerns förslag ett sänkt skatte- och
avgiftstryck med nära 0,6 procentenheter.
Centern föreslår sänkt skatt på nödvändig konsumtion.
Matmomsen sänks till 13,64 % på alla livsmedel utom
alkoholhaltiga drycker och tobak. Finansiering för detta
sker bl.a. genom att den ordinarie mervärdeskattesatsen
tills vidare ligger kvar på 25 %. Vidare sänks bl.a.
byggmomsen, och energimomsen slopas, vilket sänker
boendekostnaderna. Som finansiering för
byggmomssänkningen föreslås att investeringsbidrag ej
utgår. Centern fullföljer rättvisepolitiken. Skattereformens
snedfördelning måste rättas till. Sänkta mat- och
boendekostnader gynnar främst låg- och
medelinkomsttagarna, som använder förhållandevis störst
andel av sitt ekonomiska utrymme till mat- och
boendekostnader.
Centerns budgetalternativ innebär en framtidssatsning
på kommunikationer och utbildning. För kommande
budgetår satsar centern 3,5 miljarder kr på infrastrukturella
åtgärder utöver regeringens budgetförslag. 2,5 miljarder kr
tillfaller en satsning på framförallt järnvägen, men även
vägnätet. 1 miljard kr satsas på den högre utbildningen.
2. Den internationella utvecklingen
Den internationella högkonjunkturen är över. 1991
försämras läget. Tillväxten sjunker och inflationen stiger.
Redan nästa år kommer dock troligen en återhämtning att
ske.
Samtidigt som den ekonomiska aktiviteten generellt
började minska under förra året, ökade också skillnaderna
något mellan de största ekonomierna. I Japan och Tyskland
är fortfarande tillväxten god och inflationen under kontroll.
I Tyskland har enandet mellan de bägge tidigare staterna
lett till omfattande statlig upplåning i det forna
Västtyskland, vilket medfört budgetunderskott. I USA
fortsätter ekonomin att försvagas. En svag dollar samt
effekten från Gulfkriget riskerar leda till ökad inflation.
Samtidigt förstärks USAs konkurrenskraft genom
dollarnedgången vilket bör kunna ge effekt i en ökad
tillväxt nästa år.
Aktiemarknaderna världen över föll under förra året.
Delvis berodde det på krisen i Mellersta Östern, men också
på allmänt stigande räntor och problem i flera länders
finansiella sektorer, bl.a. i USA och Japan.
En försämrad tillväxt och ökad arbetslöshet leder till att
det är svårare än tidigare att minska budgetunderskotten på
grund av att skatteintäkterna utvecklas oförmånligt, medan
de offentliga utgifterna kvarstår eller ökar. Detta gäller
framför allt i USA. Gramm-Rudman-lagen i USA ökar
kontrollen över de offentliga utgifterna, men
förutsättningarna för en radikal minskning av underskottet
är inte speciellt goda. Till de tidigare budgetproblemen skall
läggas ökade militärutgifter till följd av Gulfkriget. Även
för andra länder kommer Gulfkriget att ge negativa effekter
på ekonomin.
Finanspolitikens minskade möjligheter att motverka
ökad inflation leder till ett ökat tryck på penningpolitiken,
vilket riskerar leda till en högre ränta med åtföljande
ytterligare dämpande effekt på världsekonomin.
Krisen i Mellersta Östern, tillsammans med oron i
Sovjetunionen, bidrar till den allmänna osäkerheten och
riskerar att öka inflationsförväntningarna. Om kriget inte
blir långvarigt och oljepriset inte stiger till mycket höga
nivåer, bör dock effekten på den internationella ekonomin
kunna bli begränsad. Västvärldens oljeberoende är mindre
idag än i samband med 70-talets oljeprischocker, då också
priset steg till betydligt högre nivåer än vad som hittills
inträffat denna gång. I detta sammanhang är det viktigt att
inte upprepa misstagen från 70-talet, utan låta en
oljeprisuppgång slå igenom i ländernas ekonomier. Annars
riskerar den importerade inflationen att dra igång en löne-
/prisspiral. För att minska sårbarheten i den internationella
ekonomin inför råvaruprisförändringar är det också
utomordentligt viktigt att arbeta för ökad effektivitet i
energianvändning, hushållning och användning av förnybar
energi. Därmed minskar också beroendet av importerade
energiråvaror, främst olja. Detta rekommenderar också
OECD i sin senaste Economic Outlook.
Till den allmänna osäkerheten i världssamfundet bidrar
givetvis också utvecklingen i Sovjetunionen med bl.a
övergreppen i Baltikum. Detta har redan försämrat
relationerna, och kommer att fördröja, i värsta fall att
omöjliggöra, ett ökat ekonomiskt utbyte mellan
västländerna och Sovjetunionen och det bidrag till den
internationella ekonomins utveckling som därigenom
väntats.
Det faktum att Uruguay-rundan inom GATT
misslyckades i december bidrar också till risk för
förväntningar om en försämrad utveckling och därmed en
lägre aktivitet. Världshandeln kommer av allt att döma att
utvecklas oförmånligt under innevarande år i förhållande
till de senaste åren.
Inom de europeiska OECD-länderna mattas tillväxten
något under innevarande år. Framför allt utvecklingen i
Storbritannien och i Norden, men även i Frankrike och
Italien är den svag. Fortfarande bidrar dock
integrationsprocessen inom EG och mellan EG och EFTA
till att hålla uppe tillväxten, framför allt via ökade
investeringar. Även om Tyskland fortfarande spelar en
central roll i den europeiska ekonomiska utvecklingen, kan
den tyska återföreningen innebära en belastning för den
tyska ekonomin. Arbetslösheten kommer enligt
prognoserna att sammantaget ligga kvar runt 8 procent.
Bland de nordiska länderna är bilden över utvecklingen
splittrad, men utgångsläget är i allmänhet svagare än inom
övriga OECD-länder. Danmark och Norge uppvisar en
ökande ekonomisk aktivitet och konkurrenskraft, medan
ekonomin i Finland och Sverige försämras. I Finland mattas
tillväxten och exportutvecklingen, inte minst på grund av en
försämrad konjunktur för skogsprodukterna. Inflationen är
låg i Danmark och Norge men arbetslösheten oförändrat
hög. I Finland stiger arbetslösheten och inflationen är
fortsatt hög.
Sammantaget bedömer vi att utvecklingen inom OECD-
länderna för innevarande år bör innebära en försvagad
tillväxt på ca 2%, en ökad inflation på i genomsnitt ca 5 %
och en något ökad arbetslöshet på ca 7 %. Nästa år bör en
svagt ökad tillväxt kunna bli fallet. Japan och Tyskland
kommer att vara de länder som drar utvecklingen, men
även USAs ekonomi förväntas, med reservation för den
osäkerhet som ligger i Mellersta Östern-krisen, bidra till
ökad ekonomisk aktivitet.
3. Den svenska utvecklingen 3.1
Utvecklingen under 1990
Medan tillbakagången i svensk ekonomi de senaste åren
ej motsvarats av en liknande internationell situation, finns
nu en parallellitet i utvecklingen. Den internationella
ekonomin försvagas, så gör också den svenska. I Sverige
slår nu följderna av en försvagad konkurrenskraft igenom
på ett mer påtagligt sätt. Antal varsel, företagsnedläggelser
och arbetslösheten ökar markant. Samtidigt försvagas den
internationella konjunkturen.
Under 1990 har den svenska konjunkturen fortsatt att
försvagas. Priser och kostnader har fortsatt att stiga
snabbare än i konkurrentländerna. Industrins
kapacitetsutnyttjande har minskat och orderingången
försämrats. Denna tendens har förstärkts efter årsskiftet
1990/91.
Konsumentpriserna har stigit med över 11 %, varav 4 %
tillkommit som en följd av politiska beslut. Vårens
åtstramningspaket med momshöjningen stod för 1 %.
Skattereformen har stått för 3 % av prisökningarna.
Oljeprishöjningarna som en följd av Iraks invasion av
Kuwait har hittills bidragit till inflationen med 0,5 %.
Timlönekostnaderna har stigit med 10,4 % som ett
genomsnitt för samtliga löntagare och 9,5 % i
tillverkningsindustrin. Inom OECD var motsvarande siffra
för tillverkningsindustrin knappt 6 %, vilket inneburit en
ytterligare försvagad konkurrenskraft och tappade
marknadsandelar.
Handelsbalansen har försämrats genom en svagare
utveckling av exporten. Därtill har kraftigt ökade
räntebetalningar till utlandet och ett försämrat
resevalutanetto, bl a beroende på höjningen av
turistmomsen, gjort att bytesbalansen har kraftigt
försämrats. Av budgetpropositionen framgår också att
Sverige fortsätter att tappa marknadsandelar.
Ränteläget har varit högt. Vid flera tillfällen har
krislägen uppstått, med valutautflöden som följd. Det har
tvingat Riksbanken att höja räntorna. Valutautflödena har
avspeglat ett klart misstroende mot den svenska ekonomin
och regeringens förmåga att sköta den ekonomiska
politiken. Spekulationer om en förestående devalvering har
också tidigare legat bakom.
Förväntningarna på höstens krispaket var höga men det
visade sig dock vara av betydligt mindre format än väntat.
Först sedan regeringen ställt ut löften om nya
åtstramningar, kunde räntenivån sänkas. I OECDs senaste
Economic Outlook benämns följdriktigt krispaketet under
beteckningen ''slight fiscal tightening'' (något skärpt
finanspolitik).
Stockholmsbörsen har fallit mycket kraftigt under året,
liksom fastighetspriserna. Flera finansbolag råkade i akut
likviditetskris. Detta medförde i sin tur stora kreditförluster
i flera banker.
Inte heller Sverige som nation har undgått kritik.
Moodys ratinginstitut flyttade ner svenska staten ett pinnhål
på kreditvärdighetsskalan, vilket innebär ökade kostnader
för framtida upplåning. Orsaken uppgavs vara framför allt
den försämrade konkurrenskraften.
3.2 Prognoser för 1991 och 1992
I höstas prognostiserade regeringen den svenska
ekonomins utveckling i propositionen om ekonomisk
politik på medellång sikt. Regeringen fokuserade i denna
på lönekostnaderna som det centrala i sammanhanget. Två
alternativ ställdes upp. I alternativ 1 skulle för 1991 en
förlängning ske av 1990 års löneavtal, vilket skulle innebära
att lönekostnaderna ökade med 4 %. I alternativ 2 skulle
lönekostnaderna stiga med 7 % under 1991. Alternativ 1
skulle leda till en positiv, men svag tillväxt 1991, medan
alternativ 2 skulle medföra en negativ tillväxt. Liknande
alternativ ställdes upp för 1992.
Centerns bedömning i detta läge var att alternativ 1 var
alltför orealistiskt, ehuru önskvärt. Även om ett
stabiliseringsavtal skulle komma till stånd menade vi att
löneglidningen skulle spräcka kalkylen. Vi ansåg att
alternativ 2 möjligen skulle kunna innebära en realistisk
bedömning. Vidare skrev vi att tillväxten troligen skulle
komma att bli negativ under 1991 och att arbetslösheten kan
vara uppe i 4 % i slutet av 1992.
Efter att Rehnberg-gruppen framlagt sitt förslag till
stabiliseringsavtal har nu regeringen modifierat sina
bedömningar i enlighet med det vi förutsåg. Alternativ 1,
som är stabiliseringsavtalet, leder nu enligt regeringen till
timlöneökningar på 5 % 1991 och 3 % 1992. Alternativ 2
innebär att lönerna antas helt bestämmas av läget på
arbetsmarknaden. I det senare fallet ökar lönerna med 7 %
1991 och 5 % 1992. Regeringen antar alltså att
löneutvecklingen under alla förhållanden dämpas avsevärt i
förhållande till de senaste åren. Regeringen räknar vidare
med att tillväxten blir negativ under 1991, vilket för
närvarande är unikt inom OECD. Vid slutet av 1992 sägs en
arbetslöshet på 4 % vara trolig.
Lönekostnaderna är alltid av stor betydelse för
konkurrenskraften och den ekonomiska utvecklingen. I
nuvarande läge är utgången av avtalsrörelsen förmodligen
av än större betydelse än normalt. Därvidlag
överensstämmer av allt att döma vår uppfattning med
regeringens. Likaledes är det vår bedömning att det
försämrade arbetsmarknadsläget, tillsammans med en ökad
förståelse för vikten av ansvarsfulla avtal bland
arbetsmarknadens parter, gör att löneavtalen torde bli lägre
än tidigare år. Även löneglidningen bör minska av samma
orsak.
Regeringen sätter sin lit till lönerörelsens utgång. Den
ekonomiska utvecklingen de närmaste åren beror dock på
så mycket mer. Av fundamental betydelse är bl.a. en stram
finanspolitik, en trovärdig valutapolitik och fortsatta
strukturella reformer.
Även med ett stabiliseringsavtal kommer troligen inte
regeringens förutsägelser i alternativ 1 att kunna
förverkligas. Med en rätt utformad politik kan möjligen
alternativ 2 nås. Det skulle enligt regeringen bl.a. innebära
en negativ tillväxt på --0,5 % under 1991, en negativ
utveckling av industriproduktionen, kraftigt minskade
investeringar, ett bytesbalansunderskott på över 50
miljarder kr och en inflation på 8 %. Läget är emellertid
osäkert och den senaste tidens internationella utveckling
förbättrar inte möjligheterna.
Tilltron till den svenska ekonomins förmåga att få ner
pris- och kostnadsutvecklingen är uppenbarligen begränsad
utomlands. OECD bedömer bl.a. att konsumentpriserna i
Sverige stiger med 10,0 procent 1991.
Skattereformens prishöjande effekter har bidragit till att
hålla uppe farten i pris- och lönekarusellen. Reformen har
dels haft direkt inflationsdrivande effekter, dels lett till
kompensationskrav p.g.a. det fördelningspolitiska utfallet.
Även i början av innevarande år stiger konsumentpriserna
med ca 3,5 % som en följd av reformen. När dessa effekter
dock så småningom bortfaller blir följden en lägre inflation.
Det försämrade arbetsmarknadsläget bör också leda till
ett lägre underliggande pris- och kostnadstryck.
Skillnaderna i realräntorna gentemot omvärlden bör också
kunna minska, dels till följd av en sänkt inhemsk inflation,
dels till följd av att den internationella inflationen och
räntorna tenderar att öka. Det bör under 1991 kunna leda
till att försämringen av pris- och kostnadsutvecklingen i
förhållande till konkurrentländerna bromsas upp. Samtidigt
kommer en försämrad internationell konjunktur att leda till
minskad efterfrågan från utlandet. Det medför för Sveriges
del en försämrad handelsoch bytesbalans. Den svenska
importen kommer att minska. Risken för ytterligare
utslagning av företag och sysselsättningstillfällen kommer
att vara betydande.
Vi har svårt att tro att industriproduktionen och
sysselsättningen, som regeringen hävdar, åter kan börja
stiga redan under 1991. Under förutsättning av
samhällsekonomiskt ansvarsfulla löneavtal kan dock en
sådan omsvängning komma under 1992. På ytterligare
längre sikt är det möjligt att pris- och kostnadsutvecklingen
kan komma att understiga våra konkurrentländers, vilket är
nödvändigt för att förbättra konkurrenskraften. Det ställer
dock stora krav på den ekonomiska politiken.
4. Regeringens ekonomiska politik 4.1
Bakgrund
Den internationella ekonomin har sedan 1983 präglats
av oavbruten högkonjunktur. Det är mot denna bakgrund
de socialdemokratiska regeringarnas insatser sedan 1982
måste utvärderas.
Erfarenheterna från 70-talet varnar för
överbryggningspolitik och borde ha inneburit att Sverige
under 80-talet givit ökad vikt åt de strukturella problemen.
Tyvärr har det visat sig att socialdemokraterna inte lärt
läxan.
4.1.1 80-talet
Den ekonomiska politik som den socialdemokratiska
regeringen fört under 80-talet döptes av dem själva till
''tredje vägen''. Politiken inleddes efter regeringsskiftet
1982 med en 16-procentig devalvering. Dessvärre har
eftervården av denna varit alltför passiv, vilket medfört
växande problem för samhällsekonomin. Regeringens
ekonomiska politik har framförallt präglats av oförmåga att
komma till rätta med det i förhållande till omvärlden alltför
höga pris- och kostnadsläget. Under hela 80-talet har
utvecklingen av priser och kostnader varit betydligt
snabbare än genomsnittligt i våra konkurrentländer.
I upprepade partimotioner har centern kritiserat den
socialdemokratiska regeringens devalvering och
ekonomiska politik. Den har inte löst de fundamentala
samhällsekonomiska problemen, utan tvärtom givit en rad
negativa effekter, bl.a.:Ihållande pris- och
kostnadsproblemMinskat internationellt förtroende för
valutapolitikenÖkade inkomst- och
förmögenhetsskillnaderÖkade regionala obalanser
Utebliven förnyelse i näringslivetEftersatta investeringar
i infrastrukturen.
Efter devalveringen 1982 var tillväxten till en början
exportledd, men blev efter hand istället konsumtionsledd,
vilket den fortsatte att vara resten av årtiondet. Eftervården
av devalveringen har med andra ord eftersatts.
Finanspolitiken var inte tillräckligt stram för att hålla
tillväxten exportledd och för att hålla pris- och
kostnadsökningarna inom de samhällsekonomiska
ramarna. Detta är också något som erkänns i årets
finansplan.
Erfarenheterna från den devalvering som
socialdemokraterna gjorde 1982 är således inte goda. Den
har följts av en successiv nedskrivning av den svenska
kronan mot bl.a. den tyska marken. En mot omvärlden allt
öppnare ekonomi är kraftigt beroende av denna omvärlds
förtroende. Devalveringsspekulationer driver upp räntorna
vilket är skadligt för ekonomin. Devalveringar löser inga
grundläggande problem. Fortsatta devalveringar är därför
en långsiktigt ohållbar strategi.
''Den tredje vägens ekonomiska politik'' har
misslyckats. Regeringen nämner inte längre denna strategi.
I årets finansplan nämns inte ''den tredje vägen'' under
avsnittet ''1980-talets utveckling i Sverige'', trots att denna
var ett samlingsbegrepp för socialdemokraternas politik.
De konkurrensförstärkande effekterna av devalveringen är
ekonomiskt förbrukade. Det konstateras även i
finansplanen. Samhällsekonomin är krisdrabbad och har
fundamentala obalanser. Resultatet borde ha kunnat vara
ett annat efter 1980-talets högkonjunktur.
4.1.2 Krispaket och åtstramningar
Sent omsider, efter att överhettningen redan passerat sin
kulmen, föreslog regeringen åtstramning. De senaste åren
har präglats av återkommande krispaket med sådana
förslag.
Centern föreslog åtstramning i form av
överhettningsavgifter på oprioriterat byggande under 1987.
Det dröjde dock till våren 1989 innan regeringen vände sig
till riksdagen med ett åtstramningsförslag. Centern
medverkade då till en konjunkturpolitiskt anpassad
åtstramning genom tillfälliga åtgärder, bl a tillfälligt
obligatoriskt personligt sparande och arbetsmiljöavgifter.
Åtgärderna har visat sig ligga rätt i konjunkturcykeln.
Åtstramningspaketet från 1989 har således fullföljt sitt
syfte.
Efter misslyckade Haga-förhandlingar med
arbetsmarknadens parter under hösten 1989, återkom
regeringen i februari 1990 med ytterligare ett krispaket --
byggt på långsiktigt verkningslösa ''stopp-åtgärder'' såsom
pris-, löne-, hyres- och utdelningsstopp, samt
inskränkningar i strejkrätten. Regeringens förslag om
strejkförbud röstades ned av riksdagen och regeringen
avgick. Regeringen återkom dock. Under våren hjälpte
folkpartiet regeringen med ett krispaket som innebar att
regeringen frångick vallöftena om utbyggd
föräldraförsäkring och sex veckors semester. Ett
kommunalt skattestopp infördes och mervärdesskatten
höjdes med 1 % i ett redan försvagat konjunkturläge.
4.1.3 Skattereformen
Det sista steget i den beslutade omläggningen av det
svenska skattesystemet har nu genomförts. Behovet av en
omläggning har länge framstått som uppenbart.
Centerpartiet har aktivt verkat för genomförandet av flera
av de grundläggande principerna. Det gäller bl a lägre
skattesatser för arbetsinkomster, förhöjt grundavdrag för
lägre inkomstlägen, enhetlig kapitalbeskattning -- d v s
samma procentsats för beskattning av inkomsträntor,
avdrag för utgiftsräntor och huvuddragen i
företagsbeskattningen m m.
Centerpartiet har emellertid hävdat en delvis
annorlunda finansiering. Vi har således konsekvent motsatt
oss den höjda mervärdesskatten inom bygg- och
bostadssektorn, liksom införande av mervärdesskatt på
energi, kollektivtrafik och för utspisning och övernattning.
Vi har också föreslagit att mervärdesskatten på mat sänks
till den tidigare nivån för byggande m m. Om våra förslag
genomförts skulle omläggningen ha fått en mera fördelaktig
fördelningsprofil samtidigt som en betydande rundgång via
barn- och bostadsbidrag kunnat undvikas liksom ett ökat
inflationstryck, vilket riskerar att urholka den nu beslutade
skattereformen. När det gäller hotell- och
restaurangsektorn och turistsektorn har den minskade
basen -- d v s omsättningen -- medfört att den höjda
mervärdesskatten sannolikt inte lett till något nettotillskott
till finansieringen, snarare tvärtom.
När vi nu kan se effekterna av de genomförda
förändringarna visar de sig i allt väsentligt överensstämma
med de av oss gjorda bedömningarna. Boendekostnaderna
har t ex radikalt skjutit i höjden, kostnaderna för
kollektivtrafiken likaså. Höjningarna slår givetvis hårdast
mot de grupper som tjänar minst på sänkningen av
arbetsinkomster. Det är därför angeläget att snarast rätta
till de skadeverkningar som omläggningen medfört och
medför. Vi återkommer därför med förslag till reducerad
mervärdesskattesats i en särskild partimotion, där vi också
kräver sänkt mervärdesskatt på livsmedel. I en annan
partimotion om boendekostnader återupprepar vi kravet på
sänkt mervärdesskatt på byggande och boende.
En annan invändning som vi i centerpartiet har haft mot
omläggningen är att den medför att arbetsfrånvaro
stimuleras framför arbetsnärvaro. Detta sker framförallt
genom försämringar i avdrag för arbetsresor liksom resor
med egen bil i tjänsten men också genom sociala avgifter
på ersättningar för kostnader i samband med arbetsnärvaro.
Också dessa bedömningar besannas nu i den verklighet som
vi upplever dagligdags. Vi upprepar därför i stort våra
tidigare förslag även på detta område.
När det gäller pensionärernas beskattning upprepar vi
kravet på en utredning om höjd grundpension i en särskild
motion.
Självklart medför justeringar av redan genomförda
förändringar svårigheter. Vi upprepar inte alla våra tidigare
förslag. Vi bedömer emellertid de flesta av våra krav vara
så samhällsnyttiga att smärre svårigheter får godtas.
Vi anser att det måste införas andra sparstimulanser för
att samhällets krav på ökat sparande ska kunna uppfyllas.
Vi har utvecklat förslag till detta i en särskild motion om
sparande, där vi bl a föreslår personliga investeringskonton.
Inom företagsbeskattningen återkommer vi bl a med
förslag om slopad förmögenhetsbeskattning av i företag
arbetande kapital och en begränsad kvittningsrätt mellan
inkomst av tjänst och inkomst av näringsverksamhet.
Det fördelningspolitiska kravet, att låginkomsttagare
inte skulle betala höginkomsttagares skattesänkningar, har
dessvärre dock inte uppnåtts. Den främsta orsaken till detta
är den breddade och höjda momsen, eftersom denna
drabbar de med små ekonomiska marginaler hårdast. I och
med en kärvare samhällsekonomisk situation med bl.a.
högre räntor slår dessutom skattereformens
regelförändringar hårdare än vad som förutsattes vid
beslutstillfället.
Den breddade och höjda momsen innebär samtidigt en
politiskt beslutad inflation som uppgår till ca 3% 1990 och
3,5 %
1991. Detta är olyckligt i ett läge där landets främsta
samhällsekonomiska problem är de alltför höga pris- och
kostnadsökningarna. Skattereformen leder till
kompensationskrav i lönerörelserna och försvårar
möjligheterna till ett stabiliseringsavtal på
arbetsmarknaden.
4.1.4 Mellersta Östern-konflikten
Genom Iraks invasion i Kuwait i början av augusti förra
året fördubblades i ett slag oljepriserna. De låg sedan under
hela tiden fram till krigsutbrottet mellan Irak och de
allierade på en hög nivå. Därefter har emellertid priserna
sjunkit.
För svensk ekonomi innebär konflikten en ytterligare
åtstramning. Handelsbalansen försvagas och inflationen
stiger. Sveriges relativt låga oljeberoende gör dock att vårt
land sannolikt drabbas i något lägre grad än genomsnittligt
inom OECD. För de svenska hushållen innebär
oljeprishöjningarna en ytterligare påfrestning, framför allt i
form av höjda uppvärmningskostnader och kostnader för
att pendla till och från arbetet, d.v.s. nödvändig
konsumtion.
Västvärldens oljeberoende är mindre idag än i samband
med 70-talets oljeprischocker, då också priset steg till
betydligt högre nivåer än vad som hittills inträffat denna
gång. I detta sammanhang är det nödvändigt att låta en
oljeprisuppgång slå igenom i ländernas ekonomier. Risken
vid en kompensation till oljeanvändarna är annars att den
importerade inflationen drar igång en löne-/prisspiral.
För att långsiktigt minska sårbarheten i den
internationella ekonomin inför råvaruprisförändringar är
det också mycket viktigt att arbeta för ett minskat beroende
av olja och andra icke förnybara energislag, en lägre
energianvändning och en ökad effektivitet i
energianvändningen. Energiuppgörelsen mellan centern,
folkpartiet och socialdemokraterna är ett viktigt led i
omställningen och förnyelsen av det svenska
energisystemet.
4.1.5 Valutakris och nytt krispaket
Valutautflödet i oktober avspeglade, som vi ovan sagt,
ett misstroende mot den svenska ekonomin och regeringens
förmåga att sköta den ekonomiska politiken. Spekulationer
om en förestående devalvering låg också bakom. Den
dramatiska valutasituationen uppstod i direkt anslutning till
att regeringen presenterat proposition 1990/91:39 om den
ekonomiska politiken på medellång sikt. Till följd av
räntehöjningarna lovade regeringen återkomma med ett
omfattande krispaket. Förväntningarna blev höga.
Krispaketet visade sig dock vara av betydligt mindre
volym än väntat. Det blev en besvikelse också för
valutamarknadens aktörer. Räntorna sjönk endast i ringa
utsträckning. Först sedan löften om nya åtstramningar
ställts ut, denna gång inför föreliggande budget, kunde
räntenivån sänkas.
Enligt vår uppfattning var regeringens åtgärder alltför
begränsade för att få avgörande effekter på den reala
ekonomin i det korta och medellånga perspektivet. Därför
aviserade och redovisade centerpartiet besparingar
motsvarande ca 20 miljarder kr för budgetåret 1991/92.
Dessa besparingsförslag har vi nu följt upp i vårt
budgetalternativ.
4.2 Finansplanen och statsbudgeten
Finansplanen anger att en fortsatt stram finanspolitik är
nödvändig. Målen för den ekonomiska politiken ligger fast,
hävdas det. Där nämns även regional balans och god miljö.
Vi ser positivt på dessa målformuleringar. Att regeringen
exempelvis för första gången nämner uthållig tillväxt och
sambandet mellan ekonomi och ekologi när det gäller
inriktningen av den ekonomiska politiken är hoppfullt, och
en framgång för centerpolitiken.
Regeringen anger att följande riktlinjer skall gälla för
den ekonomiska politiken:att skapa förutsättningar för
Sverige att delta i den internationella integrationenatt
bromsa kostnadsutvecklingen och stärka
konkurrenskraftenatt bidra till tillväxtatt bidra till att
utjämna levnadsvillkoren genom att arbetslinjen hävdas
att, som ovan nämnts, den ekonomiska politiken skall bidra
till uthållig tillväxt.
Regeringens finansplan ger en relativt korrekt bild av det
ekonomiska tillståndet. De allmänna riktlinjer som föreslås
överensstämmer rent allmänt med våra. En granskning av
regeringens förslag och statsbudgeten ger dock delvis en
annan bild av vad regeringen eftersträvar. När det kommer
till budgetpropositionens konkreta förslag är
överensstämmelsen ofta dålig med regeringens allmänna
riktlinjer. Indragningen av kommunala medel 1992
stämmer illa med regeringens allmänna riktlinjer för att
förnya den offentliga sektorn. En kommunal självstyrelse
värd namnet är enligt vår uppfattning nödvändig för
kommunal förnyelse och kommunalt ansvar.
Uppgörelsen mellan centern och socialdemokraterna
våren 1989, som innebar att arbetsmiljöavgiften i sin helhet
skall återgå till arbetsgivarna, frångår regeringen. Den
föreslår att 500 milj kr tas ur arbetslivsfonden och förs över
till försäkringskassan.
Regeringens budget är enligt förslaget till statsbudget i
stort sett balanserad. I själva verket är det underliggande
budgetsaldot enligt finansplanen minus 15,6
miljarder kr.
En stor del av det underliggande saldot beror på
indragning av överskott i olika fonder vid sidan av
statsbudgeten.
Liksom de senaste åren presenterar regeringen en
budgetproposition som är ofullständig. En rad anslag
bestäms först i och med kommande särpropositioner och i
kompletteringspropositionen. I likhet med tidigare år
kritiserar vi detta förfarande.
Under det innevarande budgetåret har regeringen -- av
allt att döma -- använt posten tillkommande utgiftsbehov
för att manipulera statsbudgeten. Denna budgetpost, som
normalt minskar i takt med budgetåret, var då budgetåret
inleddes preciserad till 4 miljarder kr. Därefter justerades
den, efter regeringens instruktioner, i RRVs budgetprognos
oförklarligt upp med hela 11 miljarder kr, d.v.s. till 15
miljarder kr. Därefter har den åter justerats ned till 8
miljarder kr. RRV räknade i sin senaste prognos med ett
budgetöverskott på ca 0,9 miljarder kr. I proposition
1990/91:100 räknar regeringen nu med ett budgetunderskott
för budgetåret 1990/91 på ca 2,6 miljarder kr.
5. Centerns ekonomiska politik 5.1
Riktlinjer
De närmaste åren måste inriktas på en aktiv
krisbekämpning kombinerad med kraftfulla
strukturåtgärder och långsiktiga investeringar för
framtiden. Utgångspunkter måste vara en fortsatt stram
finanspolitik och en fast valutapolitik. För att inte
bytesbalansen ytterligare skall försämras måste utrymme
för investeringar skapas genom att offentlig och privat
konsumtion hålls tillbaka i motsvarande grad.Ekonomi
och ekologi hör ihop. En i verklig mening framgångsrik
ekonomisk politik möjliggör en utveckling som
tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande
generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.
Detta är också definitionen på en hållbar utveckling sådan
den beskrivits av FN. Den ekonomiska politiken måste nu i
högre grad integrera frågor om bland annat god miljö och
resurshushållning. Den på lång sikt viktigaste
strukturfrågan är dock att hejda miljöförstöringen.
Energiuppgörelsen är ett steg i rätt riktning. Den måste nu
följas av konkreta åtgärdsförslag också på andra områden.
Nationalräkenskaper som tar hänsyn till miljö och
naturresurser måste tas fram och komma till användning.
Inflationsbekämpningen skall ha högsta prioritet. Det skall
åstadkommas genom en stram finans- och penningpolitik.
Överbryggningspolitik avvisas. Kompensationskrav i
lönerörelserna måste undvikas genom en politik för rättvis
fördelning, bl a låg beskattning av nödvändig konsumtion.
Stor försiktighet måste iakttas med politiska beslut som är
direkt prishöjande. Erfarenheterna av skattereformen
måste leda till korrigeringar. Mekanismerna bakom
lönebildningen måste ses över och åtgärdas. Ett
stabiliseringsavtal för de närmaste åren kan åstadkomma
reallöneökningar vid lägre nominella lönelyft.
Arbetslöshet skall inte användas som ett ekonomiskt-
politiskt medel. Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken
skall vidareutvecklas. Den motverkar ökade klyftor och
minskar utslagning, resursslöseri och de
samhällsekonomiska kostnaderna samt ökar
arbetskraftsutbudet. För detta syfte kommer medel från
arbetsmiljöavgiften att spela en viktig roll för att främja
rehabilitering och god arbetsmiljö. Stor restriktivitet måste
iakttas med reformer som minskar tillväxt och
arbetskraftsutbud. En väl fungerande arbetsmarknad
möjliggör lägre arbetslöshet vid en given inflationsnivå.
Den ekonomiska politiken måste ges en större långsiktighet
genom att strukturpolitiken får ökad vikt i förhållande till
stabiliseringspolitiken. Strukturförändringar inom en rad
områden måste till. Den offentliga sektorn måste förnyas.
Skattetrycket och de offentliga utgifterna måste minska.
Inom en rad marknader, exempelvis bostadsmarknaden och
livsmedelssektorn, fungerar konkurrensen inte
tillfredsställande och måste därför stärkas.Förnyelsen av
den offentliga sektorn är en av de viktigaste
strukturfrågorna under 90-talet. Förnyelsen måste leda till
ökad decentralisering, personalinflytande och
avbyråkratisering. Förnyelsearbetet skall inriktas på att
förena ökad valfrihet och jämlikhet. Det kan ske genom
offentligt styrd och finansierad verksamhet, som ska kunna
produceras genom olika huvudmän. Den offentliga sektorn
skall rikta sina resurser till det som är kärnan i det offentliga
ansvaret. Hela eller delar av verksamheter som gäller
allmän service eller varuproduktion kan frigöras från den
offentliga sektorn. En vårdnadsersättning där det statliga
stödet till barnomsorgen fördelas direkt till föräldrarna skall
införas. Socialförsäkringarna skall i första hand ge
grundtrygghet, med möjlighet till frivillig privat
påbyggnadsförsäkring. Vissa socialförsäkringar har idag en
alltför snabb kostnadsökning. Dessa försäkringar måste
reformeras. Socialförsäkringarna skall utformas så att de
ger signaler om rätt beteende till såväl enskilda som till
företag. Förnyelsen av den offentliga sektorn redovisas i en
särskild motion från centern.Den totala skattekvoten och
den offentliga utgiftskvoten måste sänkas. Detta arbete
inleds med våra förslag under kommande budgetår. I första
hand måste skatten på nödvändig konsumtion sänkas vid en
sänkning av det totala skattetrycket. Ett sänkt skattetryck
skall åstadkommas med bibehållna ambitioner för att
utveckla social välfärd och rättvis fördelning.
Sänkningar av marginalskatterna inom ramen för
skattereformen var nödvändiga. Skattereformen måste
dock korrigeras för att bättre främja rättvis fördelning, god
miljö, sparande och företagande. Detta innebär
förändringar vad gäller bl.a. delar av
mervärdeskatteuttaget, miljöprofilen och småföretagens
beskattning.Det gäller att nu lägga grunden för en god
ekonomisk utveckling på längre sikt. Därför måste
investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning
prioriteras. För att ekonomiskt klara de omfattande
framtidsinvesteringar vi föreslår i årets budgetalternativ,
krävs en hård prioritering i de offentliga budgetarna, bland
finansieringsmodeller där privat kapital erbjuds delta,
erbjudande till allmänheten att delta via exempelvis
järnvägsobligationer, samt utnyttjande av kapital från
utförsäljning av statliga företag och avveckling av
löntagarfonderna.En god ekonomisk utveckling i
framtiden kräver också att Sverige deltar i utvecklingen mot
en ökad internationalisering och frihandel i
världsekonomin. Utgångspunkten för vårt deltagande i den
europeiska integrationen skall vara att vi kan hävda vår
självständighet och våra grundläggande värderingar om
demokrati, god miljö, social trygghet och regional
utveckling. Sveriges deltagande i EG-samarbetet ska
formas med hänsyn till utvecklingen inom EG och till
Europa i sin helhet. Gränserna för vårt deltagande i den
europeiska integrationen sätts av Sveriges oberoende
utrikes- och neutralitetspolitik.
Arbetet på att få till stånd ett EES-avtal skall fullföljas.
Handelsförbindelserna med länderna runt Östersjön, inte
minst Baltikum, måste utvecklas. Detsamma gäller utbytet
med länderna i det kontinentala Östeuropa.
Det är av stor betydelse att Uruguay-rundan inom
GATT, trots misslyckandet i december, kan föras vidare till
resultat. Sverige skall i takt med övriga länder eftersträva
en ökad frihandel med omvärlden. Ensidig svensk sänkning
av gränsskyddet t ex på jordbruksområdet, som antyds i
finansplanen, måste avvisas.Det totala sparandet i
ekonomin måste öka. Sparande i offentliga budgetöverskott
har inget egenvärde. Det totala sparandet i ekonomin måste
öka, främst genom att det personliga hushållssparandet
främjas. Såväl statlig som privat maktkoncentration skall
motverkas. En rad statliga företag skall säljas ut på den
öppna marknaden. En spridning av ägandet ska främjas.
Ökat institutionsägande skall motverkas. Ett spritt
personligt aktieägande skall således stimuleras. Personliga
och kooperativa vinstdelningssystem i företagen skall
uppmuntras.
Avvecklingen av kärnkraften inleds och genomförs i takt
med resultaten av hushållning och tillförsel av alternativ,
helst förnybar, inhemsk energi. Klara signaler till
marknaden är nödvändiga. Den sista reaktorn skall tas ur
drift senast år 2010 i enlighet med folkomröstningens
resultat och riksdagens beslut. En stor satsning görs på
effektivare energianvändning och inhemska biobränslen
liksom andra förnybara och miljövänliga energialternativ.
Produktivitet och tillväxt skall främjas. Det sker bland
annat genom skattereformens marginalskattesänkning,
genom reformer i den offentliga sektorn -- inte minst
beträffande socialförsäkringssystemet genom förbättrad
arbetsmiljö och satsning på arbetslinjen, genom arbete för
en sänkt total skattekvot, genom att satsa på infrastruktur,
utbildning och forskning, genom att stimulera personligt
ägande och sparande, genom att stimulera små- och
nyföretagande och genom att ta till vara hela landets
produktionsförmåga.
Skatte- och avgiftsinstrumenten skall aktivt användas för
att styra utvecklingen i miljövänlig och resurshushållande
riktning. Miljöavgifter är då ett bra instrument för att sätta
pris på miljön.
Marginaleffekterna för pensionärer kan minskas genom
införande av en grundpension som samordnar olika
ersättningssystem.
Den konkurrensutsatta sektorn skall stärkas. Det kan
ske genom att den offentliga konsumtionen hålls tillbaka,
vilket ökar utrymmet för investeringar inom ramen för den
totala efterfrågan. Därför bör den kommunala sektorns
volymtillväxt begränsas till högst 1 % per år.Hela Sverige
skall leva. Den produktionsförmåga som finns i alla delar av
landet måste tillvaratas. Det kräver investeringar i
infrastruktur men också satsning på små- och
nyföretagande. Ett tillvaratagande av hela landets
produktionsförmåga minskar risken för
överhettningssituationer, och bidrar därmed till att hålla
nere inflationen.
Den kommunala skatteutjämningen skall förbättras.
Samtliga kommuner skall ingå i och omfattas av
skatteutjämningssystemet. Merparten av de
specialdestinerade statsbidragen överförs till
skatteutjämningssystemet. Skatteutjämningssystemet skall
enbart bygga på faktorer som kommunerna inte kortsiktigt
kan påverka, såsom skattekraft, åldersstruktur och
geografiska förhållanden. Därmed blir
kommunalskattenivåerna en fråga om effektivitet och
ambitionsnivå i den kommunala verksamheten. För att
främja förnyelse i offentlig verksamhet samt effektivitet
skall statsbidragssystemet förenklas och antalet lagar och
tvingande detaljregler från statens sida gentemot
kommunerna minskas. Staten skall inte övervältra uppgifter
på kommunerna utan att anvisa fullgod finansiering.
Monopolprissättning, vare sig den härrör från privat eller
offentligt bedriven verksamhet, skall motverkas.
Konkurrens och mångfald skall eftersträvas. Flera
marknaders funktionssätt måste härvidlag förbättras. Det
gäller bland annat energi-, livsmedels-, bygg- och
bostadssektorn samt flera offentliga monopol. En rad
statliga företag skall försäljas till allmänheten.
Ett nytt GATT-avtal skulle ge fastare spelregler och
bättre fungerande marknader. Nödvändig
strukturomvandling inom näringslivet skall inte hållas
tillbaka genom generella statliga stöd.Ett gott
företagsklimat är nödvändigt för ekonomisk utveckling och
för att den ekonomiska krisen inte skall förvärras.
Investeringar inom den konkurrensutsatta sektorn måste i
ökad utsträckning göras inom landet istället för utomlands.
Små- och nyföretagens riskkapitalförsörjning måste
främjas.
Centern motsätter sig uppbyggandet av regionala
riskkapitalbolag och indragning av medel från
utvecklingsfonderna. En särskild redovisningsmetod skall
införas i enskild näringsverksamhet och kvittningsrätt
mellan tjänst och näringsverksamhet tillåtas för nystartade
företag.
Det svenska jordbruket skall ges goda
utvecklingsmöjligheter genom att statsmakterna främjar
omställning av åkermark som inte behövs för
livsmedelsproduktion till alternativ användning, bland
annat energiproduktion.
Sverige skall minska de externa regleringarna i samma
takt som omvärlden. Skärpt konkurrenslagstiftning skall
kombineras med förbättrade villkor för den kooperativa
samverkansformen.
Fasta spelregler skall sättas upp för bedrivande av
näringsverksamhet. Engångsskatter och lagstiftning med
retroaktiv inriktning skall inte användas.
Maktkoncentrerande fonder skall avvecklas.
Löntagarfonderna skall avvecklas och bl.a. användas till
infrastrukturella investeringar.Devalvering av den
svenska kronan avvisas. Den fortsatta utvecklingen av den
svenska valutapolitiken bör gå i riktning mot en ökad
anknytning till starka valutor.
Ett EMS-medlemskap är för närvarande inte möjligt
eftersom sådant medlemskap förutsätter medlemskap i EG.
De avgörande åtgärderna måste vara att skapa ekonomisk
balans genom stabiliseringspolitik på hemmaplan. Endast
så blir Sverige en internationellt trovärdig
samarbetspartner.
5.2 Finanspolitiken 5.2.1
Allmänt
Finanspolitiken måste vara fortsatt stram. Utrymme för
investeringar måste skapas genom att offentlig och privat
konsumtion hålls tillbaka. Såväl de statliga utgifterna som
konsumtionen inom den kommunala sektorn måste hållas
tillbaka.
Ett sänkt skattetryck bör åstadkommas genom
motsvarande neddragning av de offentliga utgifterna i
statens budget. Ökningen i de kommunala utgifterna bör
begränsas till högst 1 % per år.
Sänkningen av skattetrycket måste i första hand ske
genom sänkning av skatten på nödvändig konsumtion
såsom mat och boende. Det innebär en förbättrad
fördelningspolitik som motverkar kompensationskrav i
avtalsrörelserna. Dessutom minskar behovet av bidrag.
Beroende på vilka antaganden som görs om löneavtalen
för de kommande åren, räknar regeringen med att
skattetrycket under innevarande år sänks med mellan 0,8
och 0,3 procentenheter av BNP. Detta är dock knappast
resultatet av en aktiv och medveten politik från regeringens
sida. I förhållande till föregående år bortfaller fr.o.m. 1991
arbetsmiljöavgiften på 1,5 %, samt vinstdelningsskatten
som gått till löntagarfonderna.
Enligt centerns förslag sänks dessutom ATP-avgiften
med 0,2 procentenheter, motsvarande den del som likt
vinstdelningsskatten gått till löntagarfonderna. Beträffande
småföretagens sociala avgifter återkommer centerpartiet i
samband med aviserad proposition.
5.2.2 Centerns budgetalternativ
Budgetsaldo
Centerns budgetalternativ är stramt. I förhållande till
regeringens budget innebär centerns budget ett positivt
budgetsaldo för budgetåret 1991/92 på 2 168 miljoner kr.
Sänkta offentliga utgifter
Centerns budgetalternativ innebär för budgetåret
1991/92 minskade utgifter på statsbudgeten uppgående till 5
978 miljoner kr jämfört med regeringens förslag. Det
motsvarar över 1,3 % av de totala statsutgifterna.
Centern föreslår att byggmomsen åter sänks till 60 % av
den ordinarie momsen. Det innebär att det särskilda
investeringsbidraget för bostadsbyggande tas bort (5,5
miljarder kr). Detta minskar rundgången av skatter och
bidrag och är den största besparingen i centerns
budgetalternativ.
Stora besparingar görs också på socialdepartementets
område genom skärpta regler för sjukpenning vid
utbildning (2 000 milj kr) och genom att medel avsatta för
bl.a. information kring äldreomsorgsreformen ej anvisas,
utan används till direkta insatser i sjukvården.
Försäljning av statliga företag till allmänheten medför
vidare förbättrat räntenetto för staten motsvarande 500 milj
kr.
Inom jordbruksdepartementets område tas några av de
bidrag som bekostats av skogsvårdsavgiften bort. Istället
avskaffas skogsvårdsavgiften.
Centern avvisar regeringens neddragning av
biståndsramen på utrikesdepartementets område med 700
milj kr. Regeringens förslag innebär nämligen att att en-
procentmålet ges upp.
På justitiedepartementets verksamhetsområde föreslår
centern en indragning av medel från domstolsverket.
På kommunikationsdepartementets område anser
centern att högst hälften av de uppgifter som tidigare låg på
transportrådet bör föras över på andra myndigheter.
Beträffande finansdepartementet föreslår centern att
medel ej anvisas till riksskatteverket och till regional och
lokal skatteförvaltning för dessa myndigheters övertagande
av administrationen av folkbokföringen. Vi anser att
reformen bör rivas upp och folkbokföringen återgå i
kyrkans regi.
Inom arbetsmarknadsdepartementets område föreslås
besparingar på central administration inom AMS samt
nedskurna flyttningsbidrag. Flyttningsbidrag bör endast
kunna utgå vid flyttning tillbaka till stödområdena.
Vidare anvisas 350 milj kr ur biståndsramen för
utbildning av u-landsflyktingar.
Inräknas även åtgärder vid sidan av statsbudgeten
innebär centerns förslag att den offentliga utgiftskvoten
(utgifternas andel av BNP) sjunker med nära 0,6
procentenheter.
Sänkt skattetryck genom sänkt skatt på nödvändig
konsumtion
Centerns budgetalternativ medför på budgetåret 1991/92
ett sänkt skattetryck med 5 790 milj kr i förhållande till
regeringens förslag. Inräknas även skatter och avgifter
utanför statsbudgeten innebär centerns förslag ett sänkt
skatte- och avgiftstryck med nära 0,6 procentenheter. I
detta är inte medräknat den sänkning av
arbetsgivaravgifterna vi föreslår som en följd av införande
av sjuklön.
Centern föreslår sänkt skatt på nödvändig konsumtion.
Matmomsen sänks till 13,64 % på alla livsmedel utom
alkoholhaltiga drycker och tobak. Finansiering för detta
sker bl.a. genom att den ordinarie mervärdeskattesatsen
tills vidare ligger kvar på 25 %. Vidare höjs skattesatsen och
breddas skatteunderlaget för skatten på choklad och
konfektyrer.
Centern föreslår också sänkt moms på tjänster
förknippade med boendet till samma nivå som matmomsen.
Detta berör föjande skatter:Moms på byggandeMoms
på vatten/avlopp, renhållning och sophämtningMoms på
fastighetsförvaltning (även i egen regi)
Boendekostnaderna sänks också genom att vi föreslår
borttagande av energimoms och införande av punktskatter.
Vi föreslår följande skattesänkningar:
''turistmomsen'' (moms på serverings- och hotelltjänster)
sänksmoms på persontransporter avskaffasingen skatt
på värdepapperslopad förmögenhetsskatt på arbetande
kapitalslopad skogsvårdsavgiftnedsättning av sociala
avgifterkvittningsrätt mellan inkomstslagen tjänst och
kapital för nystartade företaghöjt avdrag för resor i
tjänsten
Vi föreslår följande skattehöjningar:alkohol- och
tobaksskatten inflationsuppräknasschablonavdraget
sänks till 2 000 krborttagen skattereduktion för
fackföreningsavgift och borttagen avdragsrätt för
arbetsgivare för medlemsavgift till arbetsgivareförening
skatteskalan räknas inte upp utöver inflationen
förmånsbeskattningen av fri bil höjs.
Avkastningskrav
Avkastningskraven på televerket och byggnadsstyrelsen
höjs.
nFramtidssatsning på infrastruktur och utbildning
Genom trepartimotionen mellan (c), (m) och (fp) om
försäljning av statliga företag sker totalt sett en försäljning
till ett värde av 10 miljarder kr. Detta kapital används dels
för avbetalning på statsskulden, dels till en kraftig satsning
på infrastrukturella åtgärder. För kommande budgetår
satsar centern 3,5 miljarder kr på infrastrukturella åtgärder
utöver regeringens budgetförslag. 2,5 miljarder kr tillfaller
en satsning på framförallt järnvägen, men även vägnätet. 1
miljard kr satsas på ''infrastruktur'', i den högre
utbildningen -- lokaler etc. Framförallt sker en satsning på
de mindre högskolorna.
Övriga centersatsningar
Inom industridepartementets område satsas bl.a. 328
milj kr på regionala utvecklingsinsatser respektive
landsbygdsutveckling 390 milj kr. Vidare sker bl a en
satsning på rymdteknik med anslag utöver regeringens på
10 milj kr.
De regionalpolitiska satsningarna finansieras genom att
en omföring görs från överskott i arbetsmarknadsfonden till
budgeten för offensiva närings- och
arbetsmarknadspolitiska insatser med minskad arbetslöshet
som följd.
På arbetsmarknadsdepartementets område görs en
satsning på arbetshandikappade med 100 milj kr och
Samhall med 100 milj kr.
Centern avvisar regeringens förslag om minskade anslag
till bl.a. köp av olönsam järnvägstrafik och transportstöd till
Norrland och Gotland på kommunikationsdepartementets
område. Vidare föreslår vi att bidraget till köp av
avgasreningsutrustning kvarstår.
Inom bostadsdepartementets ansvarsområde satsar
centern på ett helt nytt bostadsfinansieringssystem. Det
innebär en grundtrygghetslösning med räntebidrag till en
normalbostad istället för regeringens räntelån.
Boendekostnaderna sänks. Centerns förslag är till skillnad
från regeringens långsiktigt hållbart och ger en rättvisare
fördelning av stödet.
Som ovan nämnts motsätter sig centern att
biståndsmålet urholkas (utrikesdepartementet). Vidare
anvisar vi 300 milj extra som stöd till Central- och
Östeuropa.
På socialdepartementets ansvarsområde anvisar centern
genom omfördelning 1 miljard kr till direkta
sjukvårdsinsatser.
Vidare föreslår centern en beskattad vårdnadsersättning
med 18 000 kr per barn för alla barn under 7 år. Detta
kopplas till avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader.
Principen för en familjepolitik med beskattat
vårdnadsbidrag presenteras i en trepartimotion gemensam
med (m) och (fp). Förslaget får inga kostnadskonsekvenser
för budgetåret 1991/92. Centern motsätter sig att friåret för
förtidspensionärer i sjukvården slopas. Till organisationer
som gör ett humanitärt arbete för uteliggare (hemlösa)
anslår centern 3 milj kr.
De besparingar som regeringen föreslår på det allmänna
skolväsendet inom utbildningsdepartementets område
återförs av centern. På kulturen satsar centern 65 milj kr
mer än regeringen, bl.a. för den regionala
teaterverksamheten. Till idrotten anslås 62 milj kr utöver
regeringen, vilket bl.a. utgör kompensation för
skattereformens effekter.
Inom justitiedepartementets område satsar centern bl.a.
på ökad polisutbildning och ökat anslag til kriminalvården.
Tillkommande utgifter
Vi bedömer att våra tillkommande utgifter kommer att
rymmas inom den av regeringen föreslagna ramen om 3
miljarder kr.
Centerns budgetbalans
Nedan redovisas en sammanställning i tabellform över
centerns budgetalternativ.
Vi har i sammanställningen inte tagit med indragningen
av medel från kommunerna på 3 miljarder kr 1992. De är
att betrakta som lånade pengar varför de ej bör redovisas
på statsbudgeten.
I motsats till regeringen gör vi ingen indragning av medel
från arbetslivsfonden till försäkringskassan. Rehabilitering
kommer ändå till stånd, genom att arbetslivsfonden får i
uppdrag att låta 500 milj kr specialdestineras till köp av
yrkes- och medicinsk rehabilitering.
Centern avvisar regeringens förslag till minskad tillfällig
föräldrapenning vid vård av sjukt barn. Den ökade utgiften
finansieras inom sjukförsäkringssystemet.
Samtliga siffror i förhållande till prop. 1990/91:100.
Budgetsaldo
2 168
1 318
SUMMA Minskade utgifter
10 491
10 491
SUMMA Ökade utgifter
4 513
7 313
Nettobesparingar
5 978
3 178
SUMMA Skatte-/avgiftshöjningar
21 350
29 550
SUMMA Skatte-/avgiftssänkningar
27 160
33 410
Netto Skatte-/avgiftsförändringar
--5 810
--3 860
SUMMA Inlyft
5 000
5 000
SUMMA utlyft
3 600
3 600
Netto In/utlyft
1 400
1 400
SUMMA Ökade avkastningskrav
600
600 5.2.3
Övriga finanspolitiska åtgärder
Utanför statsbudgeten föreslår centern bl.a. att
företagens investeringsfonder och för de mindre företagen
investeringsreserverna släpps fria. Detta föreslog vi redan
hösten 1990 i samband med regeringens krispaket.
Regeringen lägger nu själv fram detta förslag, vilket vi ser
med tillfredsställelse. Vi anser dock inte att frisläppande
skall ske i regioner där investeringsskatt uttas -- det vore att
gasa och bromsa samtidigt.
På avgiftssidan föreslår vi att ATP-avgiften sänks
motsvarande den del som tidigare gick till
löntagarfonderna, d v s 0,2 procentenheter.
Vi föreslår också att de egna avgifterna i
arbetslöshetsförsäkringen höjs från 6 % till 10 % i
genomsnitt. Det innebär ingen besparing på statsbudgeten
men väl minskade utbetalningar från fonden.
Slutligen anser vi att det tillfälliga obligatoriska
sparandet ska utbetalas. Utbetalningen överförs till den
enskilde som frivilligt hushållssparande.
5.2.4 Kommunernas ekonomi
Den kommunala konsumtionen har det senaste
decenniet vuxit med en genomsnittlig årstakt om ca 2 %,
d.v.s. väsentligt mera än den takt som riksdagen uttalat sig
för.
Ökningstakten har till stor del orsakats av statliga
direktiv och pålagor, exempelvis inom omsorgs- och
tillsynsverksamheter. Regeringen föreslår nu i
budgetpropositionen ett uttalande om att den kommunala
sektorns volymtillväxt måste begränsas till högst 1 % per år.
Det nödvändiggör, enligt föredraganden, rationaliseringar
och omprövningar i befintlig verksamhet.
Enligt vår uppfattning måste offentlig och privat
konsumtion hållas tillbaka för att skapa utrymme för
investeringar. Vi kan därför, under vissa förutsättningar,
ställa upp på det mål, högst 1 % volymtillväxt per år, som
regeringen anger. Förutsättningarna måste bl.a. vara att
den kommunala sektorn inte åläggs nya uppgifter utan att
godtagbar finansiering kan anvisas från statens sida. Vidare
måste den kommunala självstyrelsen respekteras.
För att åstadkomma en verklig förnyelse måste
kommunerna känna det egna ansvaret, inte minst gentemot
kommuninnevånarna. Det kommunala skattestoppet
undanröjer detta ansvar -- det tas istället över av staten. En
verklig förnyelse av verksamheten är dessutom svår att
genomföra under en mycket ansträngd ekonomi. För att
åstadkomma förnyelse måste medelsanvändningen bli
friare genom att statsbidragen görs mer generella och
merparten förs över till skatteutjämningssystemet.
Pågående utredningsarbete bör syfta till detta.
Den kommunala sektorns ekonomi är mycket svag.
Under år 1990 beräknas den kommunala sektorns utgifter
bli 20 miljarder kr större än inkomsterna. I många
kommuner och landsting är rörelsekapitalet förbrukat. De
tvingas låna till driftskostnader. Samtidigt har den
försämrade ekonomin medfört att kommunernas upplåning
fördyrats.
Den ekonomiska situationen har ytterligare försvagats
av den socialdemokratiska regeringen. Kommunsektorn
har under 80-talet påförts nya uppgifter motsvarande 5 kr
i skattehöjning. Under samma tid har kommunalskatterna
höjts med drygt 1,70 kr.
Regeringens förslag om indragning av kommunala
medel
Under 1991 och 1992 råder kommunalt skattestopp.
Centern motsatte sig dess införande. Vi anser att
kommunalt skattestopp måste harmoniera med den
kommunala självstyrelsen. Centern föreslog därför som ett
alternativ till dessa tvångsåtgärder överläggningar mellan
staten och kommun- och landstingsförbunden. Sådana
överläggningar har tidigare tilllämpats med framgång.
Under 1990 var den kommunala sektorns finansiella
sparande kraftigt negativt. Även under innevarande år
kommer kommunernas ekonomi att försvagas. Under 1992
skulle dock kommunernas ekonomi förbättras, men endast
temporärt eftersom ekonomin vänder nedåt igen åren
därefter. I det läget föreslår regeringen en
likviditetsindragning på 3 miljarder kr under 1992, som
uttas genom en höjning av skatteutjämningsavgiften med 25
öre per skattekrona. Kommunalekonomiska kommittén ges
i uppdrag att föreslå hur medlen skall återföras till
kommunerna. Enligt vår uppfattning är de kommunala
företrädarna fullt kapabla att på ett ansvarsfullt sätt hantera
den tillfälliga finansiella lättnaden under 1992. Det finns
dessutom ingen reell garanti att kommunerna verkligen får
tillbaka sina pengar.
Beträffande tiden efter 1992 har regeringen och
kommun- och landstingsförbunden kommit överens om att
det kommunala skattetrycket inte heller efter 1992 bör öka.
Om kommuner och landsting inte följer denna
rekommendation, förklarar sig regeringen i finansplanen
beredd att ytterligare förlänga det kommunala
skattestoppet. Även om regeringen inte har förtroende för
de kommunala företrädarna, bekräftar ändå denna frivilliga
uppgörelse att likviditetsindragningen är onödig.
Regeringen har fört in likviditetsindragningen i
statsbudgeten. Om regeringen menar allvar med
återbetalningen är dock denna enbart att betrakta som ett
lån.
nKommunal skatteutjämning
Det föreligger alltför stora skillnader i skatteuttag
mellan olika kommuner. Skillnaden mellan kommun med
högsta respektive lägsta kommunalskatt uppgår till nära 7
kr per skattekrona. Detta orsakas till största delen inte av
skillnader i servicegrad och effektivitet utan är framför allt
en följd av skillnader i skattekraft mellan olika kommuner.
Människor i kommuner med lägst genomsnittlig inkomst
betalar de högsta kommunalskatterna.
Centern har angett de utgångspunkter vi vill se för ett
effektivare och rättvisare kommunalt finansieringssystem.
Dessa innebär att:samtliga kommuner ingår i och
omfattas av skatteutjämningssystemet,merparten av de
specialdestinerade bidragen överförs till
skatteutjämningssystemet, samt attsystemet enbart skall
bygga på faktorer som kommunerna inte kan påverka --
såsom skattekraft, åldersstruktur och geografiska
förhållanden.
Kommunalekonomiska kommittén bör lägga fram förslag
om detta med den inriktning vi här angett.
Indragning från kyrkofonden
Regeringen anför i bilaga 9 till budgetpropositionen att
skattereformens och folkbokföringens effekter
sammantaget bör ge ett neutralt utfall för de kyrkliga
kommunerna. Slutsatsen blir för regeringens del en
indragning från kyrkofonden med 140 milj kr budgetåret
1991/92. Eftersom centern anser att folkbokföringen skall
kvarstanna i kyrkans regi uppkommer inte någon
likviditetsmässig ''vinst'' för de kyrkliga kommunerna med
centerns förslag. Vidare innebär centerns skatteförslag en
betydligt mindre momsbelastning för dessa. Sammantaget
innebär detta att för vår del inget behov finns av en
indragning från kyrkofonden. Regeringens förslag avvisas.
5.2.5 Miljö och knappa naturresurser
Ett av de mest fundamentala strukturfelen i ekonomins
nuvarande funktionssätt är att miljö och knappa
naturresurser i stort sett betraktas som fria nyttigheter.
Priserna på varor och tjänster beaktar därmed inte den fulla
samhällsekonomiska kostnaden.
Marknadsekonomin lämnad åt sig själv förmår inte klara
uppgiften att inkludera de samhällsekonomiska
kostnaderna och måste därför styras och anpassas i önskad
riktning. Därvidlag bör marknadens egna mekanismer och
dynamik utnyttjas. Det finns en lång rad tekniker och medel
som kan användas i detta syfte.
Naturen sätter gränser för hur stora utsläpp eller
resursuttag som kan tolereras. Samhällets toleransnivå
bestäms i dag i första hand genom den tillståndsprövning
som görs för större industrier och eldningsanläggningar
inom ramen för bl.a. miljöskyddslagen. Vi anser att man i
större utsträckning också bör använda
marknadsekonomiska styrmedel.
Till dessa styrmedel hör att genom miljöavgifter
åstadkomma att produkter och verksamheter bär sina
miljökostnader fullt ut. På så sätt blir det lönsamt för
utsläpparna att utnyttja den bästa reningsteknik som är
ekonomiskt tillgänglig inom ramen för miljökostnaden eller
att ersätta en miljöförstörande produkt med en som har
mindre miljöpåverkan.
Många miljöproblem är till sin karaktär globala. Det är
därför också naturligt att angripa dessa problem globalt.
Internationella överenskommelser är önskvärda och
överstatliga beslut kan enligt vår uppfattning komma att bli
nödvändiga.
När det gäller de samhällsekonomiska besluten behövs
nationalräkenskaper som tar hänsyn till miljö- och
naturresursutnyttjande. Centern har mot denna bakgrund
länge hävdat att de traditionella målen måste kompletteras.
Till de ekonomisk-politiska målen måste också höra god
miljö och regional balans. Detta har så småningom vunnit
gehör i riksdagen och god miljö och regional balans ingår nu
bland de ekonomisk-politiska målen.
Tillväxt framställs ofta som synonymt med det
övergripande välfärdsmålet. Det är en värdering och en
förväxling som vi motsätter oss. Tillväxt är ett bland flera
ekonomisk-politiska mål och bruttonationalprodukt (BNP)
ett mått på värdet av den totala produktionen -- inte ett
universellt välfärdsmått. Tillväxtens innehåll måste
fokuseras och tillväxten formas så att den blir miljövänlig.
Ökad tillväxt måste vägas mot andra icke-materiella mål
såsom bättre miljö och ökad fritid.
Kommande generationers välfärd måste beaktas i den
ekonomiska politiken. FNs världskommission för miljö och
utveckling (''Brundtlandkommissionen'') introducerade ett
lämpligt begrepp -- ''hållbar utveckling'' -- som just
uttrycker detta. Definitionen på hållbar utveckling är ''en
utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att
äventyra kommande generationers möjligheter att
tillfredsställa sina behov''. Vi anser att det övergripande
välfärdsmålet för den ekonomiska politiken i framtiden
måste definieras i överensstämmelse med detta begrepp.
Sverige bör gå före och utveckla ''gröna
nationalräkenskaper''. Vidare bör Sverige trycka på i
internationella fora för att användningen av gröna
nationalräkenskaper skall bli en global företeelse. Detta
gäller inte minst i samband med den kommande
världsmiljökonferensen i Brasilien.
Detta räcker dock inte. Förekomsten av dessa gröna
nationalräkenskaper måste också sätta spår i de beslut som
fattas så att miljö- och naturresursaspekter blir
grundläggande i all samhällsplanering.
Även det obetalda arbete som utförs, bl.a. i hemmen,
bör i framtiden bättre avspeglas i nationalräkenskaperna.
5.2.6 Inflationsbekämpning och aktiv
arbetsmarknadspolitik
Det kanske största problemet i ekonomin är den i
förhållande till konkurrentländerna alltför snabba pris- och
kostnadsutvecklingen. Detta problem har bl a sin grund i
lönebildningens bristande funktionssätt. Löneökningarna
har i genomsnitt överstigit det samhällsekonomiska
utrymmet och den konkurrensutsatta sektorn har ej varit
löneledande. Detta har medfört relativprisökningar i
förhållande till omvärlden och förlorade marknadsandelar.
Den konkurrensutsatta sektorn har minskat och blivit för
liten i förhållande till andra sektorer i ekonomin vilket
resulterat i kroniska bytesbalansunderskott.
Arbetsmarknadens parter måste i högre utsträckning
bära kostnaderna av sina egna avtal. Arbetsgivarna bör få
betala för höga avtal med lägre lönsamhet.
Arbetstagarorganisationerna bör betala detta genom högre
egenavgifter till arbetslöshetskassorna.
Arbetslöshet är misshushållning med mänskliga
resurser. Ett arbete är nödvändigt för nästan alla, för
utkomst och för bibehållen värdighet.
Inflationsbekämpning och full sysselsättning är för oss
jämställda mål. Arbetslöshet får inte användas som ett
ekonomisk-politiskt medel. Som regeringen påpekar i
finansplanen finns på lång sikt ingen motsättning mellan
inflation och arbetslöshet. På lång sikt bestäms istället
lönerna av produktivitetens utveckling. På kort sikt finns
däremot ett samband.
Enligt bl.a. den senaste långtidsutredningen är lönerna i
den svenska ekonomin starkt beroende av efterfrågeläget
på arbetsmarknaden. Den svenska arbetsmarknaden är
effektiv. Det innebär att den svenska ekonomin kan klara
samma inflationstakt som omvärlden vid en mycket låg nivå
på arbetslösheten. Denna nivå ligger enligt
långtidsutredningen under 2 %. Detta är en nivå som
brukar betraktas som full sysselsättning i Sverige.
Arbetsmarknadspolitiken och arbetslinjen har mot
denna bakgrund en nyckelroll att spela vid
inflationsbekämpningen. En effektiv
arbetsmarknadspolitik möjliggör lägre arbetslöshet vid en
given inflationsnivå. Arbetsmarknadspolitiken bör i första
hand inriktas på kompetenshöjande utbildning på områden
där arbete kan erbjudas. Sådan utbildning är också viktig
för att undanröja flaskhalsar på arbetsmarknaden.
Uppkomsten av arbetsskador måste motverkas. En aktiv
rehabilitering måste sättas in vid de arbetsskador som trots
detta uppträder. Arbetslinjen skall tillämpas. Målet måste
vara att återföra den arbetsskadade i arbete och till ett
värdigt liv, istället för att uppbära passivt kontantstöd.
Arbetslivsfonden kommer att ha en stor och viktig roll att
fylla för en bättre arbetsmiljö, en aktivare rehabilitering och
en effektivare arbetsmarknad. Att sätta arbetslösa i
beredskapsarbete som oftast inte innebär långsiktiga
möjligheter för den enskilde är bara den näst bästa
lösningen. Flyktingar skall ha rätt att förvärvsarbeta i
väntan på besked om uppehållstillstånd.
För att undvika kompensationskrav i avtalsrörelserna
måste stor försiktighet iakttas med politiska beslut som är
direkt prishöjande. En rättvis fördelning främjar lugna
avtalsrörelser. Ett led i en politik för rättvis fördelning är en
låg beskattning av nödvändig konsumtion.
Lönebildningen bör ske i fria förhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter. Försiktighet måste därför iakttas
från statsmakternas sida när det gäller att styra parterna.
Det är emellertid av utomordentligt stor vikt att
samhällsekonomiskt ansvarsfulla avtal nu sluts för de
kommande åren. Förutsättningarna för att få till stånd ett
stabiliseringsavtal i enlighet med Rehnbergkommissionens
förslag borde finnas.
5.2.7 Förnyelse av offentlig sektor
Den offentliga sektorns utbyggnad med användning av
ständigt ökade resurser är över. Det råder numera bred
politisk enighet om att skattetrycket och de offentliga
utgifterna som andel av den totala ekonomin, måste
minska. Dessa krav förstärks av den ökande
internationaliseringen. Samtidigt kvarstår många
otillfredsställda behov för välfärdspolitiken, och många
behov tenderar att öka -- t.ex. behovet av vård och omsorg.
Människors önskningar om ökad valfrihet och mer
individuella lösningar ökar också kraven på den offentliga
sektorn. En förändringsprocess inom den offentliga sektorn
har inletts men arbetet är ännu i sin början -- mycket
återstår.
Centern har varit med om att bygga den generella
välfärdspolitiken. Vi vill värna välfärden, också i den
föränderliga tid som nu förestår.
Utmaningen för förnyelsen och utvecklingen av den
offentliga sektorn är, som vi ser det, att åstadkomma bättre
kvalitet, mer valfrihet och högre effektivitet inom den
offentliga sektorn, samtidigt som en sänkning av skattetryck
och offentlig utgiftsandel möjliggörs och den generella
välfärdspolitiken garanteras. Den offentliga sektorn måste
förändras, inte för att bryta ner välfärdssamhället utan för
att värna det.
I bilaga 2 till budgetpropositionen (1990/91:100)
redogörs för regeringens arbete med utvecklingen av den
offentliga sektorn. Ett förändringsarbete pågår, men vi
anser att omvandlingen måste gå snabbare och att större
strukturgrepp måste tas.
Det utvecklings- och förnyelsearbete som nu måste
bedrivas inom den offentliga sektorn måste syfta till
följande:Att värna den sociala tryggheten och den
generella välfärdspolitiken.Att öka den offentliga
sektorns måluppfyllelse vad avser kvalitet, tillgänglighet,
produktivitet och effektivitet.Att decentralisera och öka
brukarinflytandet. Den offentliga sektorn måste komma
närmare den enskilde, d.v.s. service och öppethållande
förbättras, medborgarnas inflytande och insyn ökas samt
regler och verksamhet förenklas och avbyråkratiseras.
Att öka den enskildes valfrihet och möjlighet att anpassa
den offentliga sektorns tjänster efter de egna behoven och
önskningarna.Att vidga personalens ansvar och
möjligheter att utifrån givna mål och förutsättningar
självständigt forma den konkreta verksamheten.Att den
offentliga sektorn i ökad utsträckning skall medverka till en
god samhällsekonomisk utveckling.
Det totala skattetrycket måste sänkas under 90-talet. En
målsättning under den aktuella tidsperioden bör vara att
pressa ned skattetrycket till 50 %. Detta kräver samtidigt
att de offentliga utgifternas andel av BNP minskas. Detta
kan, och skall, ske utan att samhället ger avkall på den
generella välfärdspolitiken. Sänkningen av skattetrycket
måste också ske med beaktande av den aktuella
konjunktursituationen vid varje tillfälle.
Förnyelsen av den offentliga sektorn behandlas i en
särskild partimotion.
5.2.8 Personligt ägande och sparande
Ett decentraliserat personligt ägande främjar ekonomisk
utveckling, kreativitet, engagemang och ansvar. Ett ökat
sparande är nödvändigt för att minska de
bytesbalansunderskott som svensk ekonomi lider av. En
utveckling mot decentraliserat personligt ägande bör bl.a.
åtstadkommas genom goda villkor för små- och
nyföretagande, ökat hushållssparande och spritt enskilt
aktieägande.
Småföretagen är näringslivets ryggrad och framtid.
Nyföretagandet innefattar ofta innovationer, av stor
betydelse för landets framtida välfärd. Strukturella
regelförändringar måste till för att skapa ett bättre klimat
för småföretagen inför framtiden. Det gäller bl.a.
småföretagens riskkapitalförsörjning och deras
beskattningssituation.
Skattereformen som nu trätt i kraft vid årsskiftet har i
huvudsak lämnat egenföretagarnas skattesituation olöst.
Från centerns sida anser vi att arbetet nu skyndsamt måste
föras vidare för att skapa en rimlig skatte- och avgiftsnivå
för egenföretagen.
En viktig princip som bör förverkligas är att den enskilde
företagaren skall kunna särskilja näringsverksamheten från
sin privatekonomi ur skattesynpunkt.
För att stimulera kapitalbildningen i egenföretag föreslår
vi vidare att förmögenhetsbeskattningen av arbetande
kapital slopas. Kvittningsrätt bör för nystartade företag
tillåtas mellan inkomst av tjänst och inkomst av kapital.
Förutom en gynnsammare beskattning av företagens
kapitalbildning i egen- och småföretag krävs också åtgärder
för att främja riskkapitalförsörjningen i s.k. tillväxtföretag.
Värdepappersfondsystemet har i all huvudsak kommit
att begränsas till de börsnoterade bolagen. Nuvarande
regler för värdepappersfonder möjliggör att högst 10 % av
portföljens värdepapper får vara oregistrerade eller
onoterade. Nya värdepappersfonder bör tillskapas där
möjlighet ges med en högre andel oregistrerade/onoterade
värdepapper.
Det totala sparandet i ekonomin måste öka. Det är inte
minst viktigt för att minska underskotten i bytesbalansen.
Sedan länge har fördelningen av sparandet mellan olika
samhällssektorer varit sådan att det offentliga, kollektiva
sparandet dominerat, medan hushållssparandet varit lågt,
eller t.o.m. negativt. I årets finansplan förutses för första
gången på flera år en, om än liten, positiv sparkvot inom
hushållssektorn. Det är ett steg i rätt riktning. Det finns
enligt vår uppfattning inte något egenvärde i ett sparande
genom offentliga budgetöverskott, ej heller i ett sparande i
socialförsäkringssystemet.
Enskilt sparande bidrar till en decentraliserad
samhällsutveckling. Vidare medför det enskilda sparandet
ökad ekonomisk trygghet för hushållen genom att
sparandet blir en finansiell buffert. Ett högt
hushållssparande medför också minskad konsumtion vilket
minskar risken för inflation och bytesbalansunderskott.
Ett ökat hushållssparande som ersättning för offentligt
sparande är också en nödvändig ingrediens för att det skall
bli möjligt med en sänkning av skattetryck och offentliga
utgifter.
Vi anser mot denna bakgrund att hushållens sparande
måste prioriteras under 90-talet. Det är särskilt viktigt att
höja det långsiktiga målsparandet. Den metod vi förordar
för att åstadkomma detta är personliga investeringskonton.
Regeringen föreslår att spardelegationen läggs ned. Det är
en riktig åtgärd, som vi i flera år föreslagit. Bankerna själva
kan, tillsammans med bankinspektionen, sköta de uppgifter
som delegationen ansvarat för.
Principerna för avveckling av löntagarfonderna innebär,
enligt det förslag som (c), (m) och (fp) ställt sig bakom, att
incitament skapas för ett ökat hushållssparande.
Allmänheten kommer nämligen att ha möjlighet att få en
andel på 1 200 kr av de avvecklade fonderna under
förutsättning att de inom allemansfondsystemet på högst
två år sparar en begränsad summa -- 2 240 kr -- själva.
En målsättning bör sättas upp för hushållssparandet,
innebärande att hushållens sparkvot i slutet av 90-talet skall
uppgå till minst 10 %. Genom skattereformen sänks
kapitalbeskattningen till 30 % för banksparande. Om
inflationen dessutom kan sänkas kommer detta att leda till
en bättre real avkastning efter skatt, vilket bör höja det
finansiella hushållssparandet. De åtgärder vi ovan föreslagit
skulle medverka till att ovanstående mål kan bli möjliga att
nå. Detta bör ges regeringen till känna.
Det svenska aktieägandet är väl spritt bland hushållen,
men en stor del av detta kanaliseras genom
allemansfondsystemet, d.v.s. ägandet är i praktiken
indirekt. Enligt vår uppfattning är det angeläget att
ytterligare sprida det enskilda, direkta aktieägandet och
samtidigt motverka ökat institutionellt ägande.
Ovan har vi bl.a. givit förslag på värdepappersfonder
med ökad placeringsrätt i icke börsnoterade företag.
Genom förslaget om avveckling av löntagarfonderna sprids
det enskilda aktieägandet. En lika kraftig decentralisering,
medförande ett direkt ägande, sker genom förslaget om
försäljning av statliga tillgångar.
För att inte ytterligare minska osäkerheten och därmed
benägenheten att satsa på företag och aktieägande, måste
de spelregler som det offentliga ställer upp, ha en rimlig
stabilitet. Engångsskatter och lagstiftning av retroaktiv
karaktär skall därför inte förekomma.
5.2.9 Fungerande marknader
Den svenska ekonomin uppvisar stora strukturella
brister. Inte minst det faktum att Sverige trots låg tillväxt
uppvisat en stark överhettning de senaste åren tyder på
detta. Den ekonomiska politiken bör i större utsträckning
ägnas åt att undanröja flaskhalsar och att öka dynamiken i
ekonomin genom att åstadkomma fungerande marknader.
Monopolprissättning, vare sig den härrör från privat
eller offentligt bedriven verksamhet, skall motverkas.
Konkurrens och mångfald skall eftersträvas.
Därför måste skatten på nödvändig konsumtion sänkas
och differentierad moms med sänkt skatt på mat införas.
En avreglering av livsmedelssektorn måste innebära att
det kommunala planmonopolet luckras upp så att
lågprisbutiker enklare kan etableras. Livsmedelsindustrins
konkurrenssituation bör särskilt studeras och lämpliga
åtgärder vidtas för att öka konkurrensen och stimulera till
ökad effektivitet.
En avveckling av gränsskyddet för jordbruksprodukter
kommer att ha stora konsekvenser för det svenska
jordbruket och kan komma i konflikt med målet om en
levande landsbygd och möjligheterna till försörjning vid
avspärrning och krig.
Enligt vår uppfattning måste konkurrensen öka också på
bostadsmarknaden och de offentliga utgifterna för
bostadssubventioner minska. Bostadsfinansieringssystemet
är krångligt, föga kostnadseffektivt och mycket dyrt för
skattebetalarna.
Centern har föreslagit ett system med räntebidrag
istället för räntelån och där räntebidraget schabloniseras så
att det motsvarar kostnaden för en ''normalbostad''.
Begränsningen av räntebidraget till en normalkostnad
skulle medföra en stark prispress på byggmarknaden. Stora
kostnader sparas genom minskad byråkrati och förkortade
handläggningstider.
Boendet tillhör, liksom maten, den nödvändiga
konsumtionen. Det är angeläget att beskatta detta
återhållsamt. Centern föreslår i årets budgetalternativ bl.a.
sänkt byggmoms, sänkt moms på tjänster förknippade med
boendet, samt punktskatter istället för energimoms.
Centern föreslår också, som ovan nämnts, tillsammans
med (m) och (fp) omfattande försäljning av statliga företag.
Det samhällsekonomiska värdet av en utförsäljning
ligger i om företaget kan bli effektivare i privat regi. Vi är
övertygade om att så är fallet.
Statligt ägande sätter marknadens dynamik ur spel.
Vidare finns också starka rättssäkerhetsskäl till att staten
skall avstå från att driva företag. Statens främsta uppgift är,
och skall enligt vår uppfattning vara, att ge aktörerna på
marknaden ramar och förutsättningar inom vilka de skall
verka.
En rad olika effekter på ekonomin vid större
försäljningar av statliga tillgångar kan förutses. En
effektivisering av företagssektorn kan ske genom att
företagen i högre grad utsätts för konkurrens. En positiv
utveckling sker genom att resursanvändningen i ekonomin
effektiviseras.
5.2.10 Penning- och valutapolitiken
För att en anpassning till omvärldens kostnadsutveckling
och inflation skall kunna ske måste både en fast penning-
och finanspolitik föras. När en anpassning till omvärldens
kostnadsnivå har skett är det viktigt att den
konkurrensutsatta sektorn tillåts leda den påföljande
expansionen av ekonomin.
Penningpolitiken måste understödja den fasta
växelkursen. En stram penningpolitik måste fortsätta att
föras för att förhindra spekulationer mot kronan.
Devalvering avvisas. Den fortsatta utvecklingen av den
svenska valutapolitiken bör gå i riktning mot en ökad
anknytning till starka valutor, men de avgörande åtgärderna
måste vara att skapa trovärdighet genom
stabiliseringspolitik på hemmaplan. Medlemskap i det
europeiska valutasamarbetet EMS är i dagsläget inte
möjligt, eftersom det förutsätter medlemskap i EG.
5.2.11 Handelspolitiken och Europafrågorna
En god ekonomisk utveckling i framtiden kräver också
att Sverige deltar i utvecklingen mot en ökad
internationalisering och frihandel i världsekonomin.
Utgångspunkten för vårt deltagande i den europeiska
integrationen skall vara att vi kan hävda vår självständighet
och våra grundläggande värderingar om demokrati, god
miljö, social trygghet och regional utveckling. Sveriges
deltagande i EG-samarbetet ska formas med hänsyn till
utvecklingen inom EG och till Europa i sin helhet.
Gränserna för vårt deltagande i den europeiska
integrationen sätts av Sveriges oberoende utrikespolitik och
neutralitet.
Arbetet på att få till stånd ett EES-avtal skall fullföljas.
Handelsförbindelserna med länderna runt Östersjön, inte
minst det baltiska området, skall utvecklas. Detsamma
gäller utbytet med länderna i det kontinentala Östeuropa.
Det är önskvärt att Uruguay-rundan inom GATT leder
till resultat. Sverige skall i takt med övriga länder
eftersträva en ökad frihandel med omvärlden.
nHemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
finanspolitiken som förordas i motionen,
3. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som förordas i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas ekonomi,
[att riksdagen avslår regeringens förslag till indragning av
statsbidrag till kyrkofonden i enlighet med vad i motionen
anförts, 1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökade
inleveranser från televerket med 300 milj.kr. budgetåret
1991/92, 2]
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökade
inleveranser från byggnadsstyrelsen med 300 milj.kr.
budgetåret 1991/92,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ökad andel egna avgifter i
arbetslöshetsförsäkringen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljö och knappa naturresurser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande penning- och
valutapolitiken.
Stockholm den 25 januari 1991
Olof Johansson (c)
Karl Erik Olsson (c)
Görel Thurdin (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Karin Söder (c)
Gunnar Björk (c)
Gunilla André (c)
Pär Granstedt (c)
Börje Hörnlund (c)
Karin Israelsson (c)
Agne Hansson (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Larz Johansson (c)