Den svenska kapitalismen uppvisar flera krisinslag.
Aktörerna på marknaden pressar staten att medverka i
övervältringen av krisbördorna på det arbetande folket.
Regeringen underordnar sig kapitalets vilja.
Budgetförslaget från regeringen innehåller inga
förbättringar för folkflertalet. Tvärt om aviseras
försämringar och hot om ytterligare försämringar om inte
anpassningen till kapitalets vilja sker. SAFs och regeringens
fixering vid lönerna som orsak till den höga inflationen gör
att Rehnbergskommissionens udd riktas mot de
lågavlönade. Avsaknad av varje försök att tämja
prissättarna innebär en fortsatt inflationskarusell med
reallönesänkningar.
Vänsterpartiet är ett arbetarparti. Partiets politik
grundar sig på arbetarrörelsens socialistiska värderingar om
ett samhälle med rättvisa och jämlikhet, solidaritet och
gemenskap. Därför tar vänsterpartiet ANSVAR för
Sverige. Ansvaret för människors utveckling i en bra
miljö, med arbete, välfärd, trygghet och skaparkraft,
innebär att vänsterpartiet ställer fyra politiska områden i
centrum för att möta den nyliberala anstormningen mot det
arbetande folket:Rättvis fördelningspolitik och
arbete åt alla. Det behövs en rättvis fördelningspolitik
på alla områden, med värnande om låginkomsttagarna, den
sociala välfärden och full sysselsättning i centrum. Rättvis
fördelning gäller inte enbart tillväxten utan en
omfördelningspolitik som gäller alla samhällets resurser.
En bättre miljö. I första hand gäller det en väg bort
från resursslöseri och för återvinning, satsning på
trafikmiljön genom fler kollektiva transporter och stopp för
utsläpp och föroreningar. ''Tillväxt'' skall ske inom de
ekologiska ramar som natur och miljö sätter.
Värnande om demokrati och nationell
självständighet med i första hand kontroll, inflytande
och makt över investeringar och ökat inflytande och makt i
arbetslivet för de anställda. En politisk inriktning som
återger människorna tron på den demokratiska politiska
processen i stället för att hänvisa dem till kapitalets
marknad och individualism.Uppvärdering av
kvinnors kunskaper och erfarenheter genom att den
manliga maktstrukturen bryts. En arbetsvärdering som
garanterar lika lön för likvärdigt arbete, en väl utbyggd
offentlig sektor och en förkortning av arbetsdagen till sex
timmar är viktiga förutsättningar för kvinnans frigörelse och
ett jämlikt samhälle.
1.2 Politiken till höger
Sveriges problem är att kapital, borgerliga partier och
regeringen inte tar det nödvändiga ansvaret för Sverige.
Den viktigaste skiljelinjen i svensk politik går mellan
arbetarrörelsens värderingar och nyliberala idéer, som även
fått fäste inom socialdemokratin. En nyliberal linje som
vältrar över kapitalets kriseffekter på det arbetande folket,
och en politisk vänster som vägrar finna sig i att politiken
skall leda till ökade klassorättvisor, sämre miljö och
tummande på det demokratiska inflytandet.
De senaste årens politiska utveckling går högerns väg.
Skatteomläggningen gynnar högavlönade. Ständiga
angrepp på den sociala välfärden genomdrivs nu senast i
form av försämrad sjukförsäkring. Kommunerna sätts på
svältkur. Regeringen kräver lönestopp som leder till
reallönesänkningar. Riksdagen beslutar om ansökan om
medlemskap i EG på kapitalets villkor. Från regering och
riksdag riktas upprepade attacker mot
fackföreningsrörelsens möjligheter att tillvarata sina
medlemmars intressen m.m. Allt detta är högerpolitik som
det socialdemokratiska arbetarepartiets regering
effektuerar. Skillnaderna i politiken mellan de borgerliga
partierna och regeringspartiet minskar och är snart
marginella.
Denna politik genomförs för att kapitalismen i Sverige
och övriga världen har problem med att klara vitala
mänskliga, sociala och produktiva anspråk. Från både
högern och regeringen hörs samma klagolåt och samma
medicin föreslås.
1.3 Kapitalismen orsakar problem -- inte arbetarna
Det kapitalistiska systemet står inför gigantiska
problem. Systemet har problem med tillväxten och
produktiviteten, pris-, löne- och vinstutvecklingen,
produktionens miljöförstörelse och resursslöseri,
sysselsättningen, arbetsmiljön och utslagningen. Det är inte
de svenska arbetarna som orsakar problemen. I Sverige
finns en bra kunskap och arbetsmoral, en duktig och
ansvarskännande arbetarstam. Det är inte folkets krav på
rättvisa och välfärd som är orsaken till problemen eller att
svenska folket skulle vara miljöförstörande. Sanningen är
att kapitalismens inre egna lagbundna förhållanden skapar
sin egen kris.
Ett system som bygger på ständig ensidig kvantitativ
tillväxt för sin överlevnad, hamnar förr eller senare i
konflikt med vitala mål. Produktiviteten kan inte
upprätthållas när inflytande och delaktighet i verksamheten
är kraftigt begränsad och arbetsmiljön är undermålig i såväl
fysisk som psykisk mening, därför att makten och
verksamhetsinriktningen i första hand syftar till högsta
möjliga vinst.
Ökad tillväxt och kapital, som ständigt skall växa och
förränta sig, har sina gränser. Därför uppstår problem med
pris-, löne- och vinstutveckling i en ekonomi som inte
genererar tillräckligt överskott för fortsatt tillväxt.
Tillväxten sker till priset av miljöförstörelse och
resursslöseri.
1.4. De svenska storbolagen
Den svenska ekonomin vilar traditionellt på
storföretagen. Under åttiotalet har dessa framför allt
utnyttjat devalveringsfördelarna till att stärka sin ställning.
Utlandsinvesteringar och uppköp av utländska företag har
gjort de svenska företagen än större.
De stora transnationella bolagen har även stärkt sin
ställning och makt över kapital, marknader och nationernas
handlingsfrihet. Det har skett med en strategi som utgått
från en långsiktig planering. Samma planeringsgrund
finns hos de svenska företagen, samtidigt som de i andra
sammanhang hyllar den fria marknaden och lovordar
konkurrensen. Nyliberalismens koncept innebär att det går
bra att planera om det handlar om stora privata företag,
men att det är helt förkastligt om motsvarande planering
görs av demokratiskt valda organ. Eller är allt tal om
marknadens fria konkurrens bara ett medel för att kapitalet
självt skall bestämma marknadens alla villkor?!
De svenska storföretagen lämnar alltmer Sverige.
Forskningens och utvecklingens tyngdpunkt förflyttas steg
för steg utomlands. Svensk närings- och industripolitik kan i
detta skede inte enbart lämnas till marknadens krafter, utan
behöver en bestämt uttalad viljeinriktning. En utveckling
mot produktion av varor och tjänster som dels är
konkurrenskraftiga på en exportmarknad och dels behövs
på den svenska hemmamarknaden för att tillfredsställa
nationella behov, som i förlängningen kan minska
importbehovet.
Denna utveckling av ekonomins bas i vårt land är
nödvändig i alla tänkbara lägen. Skulle det mycket felaktiga
beslutet om en ansökan om medlemskap i EG ge till resultat
att Sverige blir medlem, krävs samma typ av insatser. Om
Sverige stannar utanför ett EG-medlemskap finns det större
möjligheter att med demokratiska åtgärder stärka det
svenska näringslivet.
Regeringens inriktning av politiken och dess nu
framlagda budgetförslag löser inte några problem.
Regeringens politik stärker redan välsituerade grupper, ger
än mer fritt spelrum för vinst- och spekulationsintressen,
samt släpper greppet om den fulla sysselsättningen och den
generella välfärdspolitiken.
Vänsterpartiets budgetalternativ har utifrån denna
politiska verklighet följande inriktning:Fördela från
kapital till arbeteFördela från höginkomsttagare till
låginkomsttagareFördela från privat konsumtion till
offentlig konsumtionFördela från spekulation och
vinster till investeringar 2.
Den tredje vägens slut 2.1.
Låg tillväxt
Under senare år har allt fler varningsord höjts för att
tillväxten i vårt land skulle vara för låg. Åtskilliga
jämförelser har gjorts med utvecklingen i andra länder.
Orsaken till den låga tillväxten är den dåliga
produktivitetsutvecklingen inom industrin. Mellan 1980 och
1987 ökade produktiviteten inom den svenska
tillverkningsindustrin med i genomsnitt 2 1/2 % per år.
Ungefär samma tillväxt registrerades i Västtyskland och en
rad andra industriländer. Under de senaste åren har
emellertid den svenska industrin halkat efter. Trots
högkonjunktur och en synnerligen kraftig
investeringsuppgång har produktivitetstillväxten upphört.
Produktionen per arbetad timme var t.o.m. lägre 1989 än
två år tidigare. Detta måste betecknas som en inte bara unik
utan också mycket oroande utveckling.
Att produktiviteten reducerats trots högkonjunktur och
omfattande investeringar kan inte förklaras på annat sätt än
att en rad felsatsningar gjorts. Långtifrån alla investeringar
har hamnat på rätt ställe. I hög grad är detta en följd av den
tredje vägens politik. Under 1970- och början av 1980-talet
växte de forsknings- och kunskapsintensiva företagen
mycket snabbt. De arbetsintensiva och kapitalintensiva
sektorerna växte då långsammare än genomsnittet. Under
andra hälften av 80-talet har utvecklingen svängt. Orsaken
är i hög grad devalveringarna 1981 och 1982. Den tredje
vägens politik medförde ett alltför högt vinstläge inom bl.a.
basindustrin. Istället för en fortsatt omställning blev
resultatet en fastlåsning av den traditionella
industristrukturen. De senaste årens omfattande
investeringar har i stor utsträckning genomförts i
basindustrin och transportmedelsindustrin. Sektorer där
den internationella efterfrågeutvecklingen varit svag.
Devalveringspolitiken har hämmat nytänkande och
offensiva framtidsinvesteringar. Felsatsningarna är en viktig
förklaring till den låga produktivitetstillväxten och de
växande underskotten i handeln med omvärlden.
2.2. Växande bytesbalansunderskott
Utlandsskuld och utlandsupplåning behöver inte vara
något skadligt. Avgörande är hur stor upplåningen är, dess
kostnader och hur den används. Att låna pengar till låg
ränta till investeringar som ger framtida tillväxt är inget fel.
Investeringar som leder till ökad produktion innebär ju att
förmågan att betala av utlandsskulden ökar.
Som tidigare konstaterats har emellertid inte de senaste
årens investeringsuppgång gett den tillväxt som man kunnat
vänta sig. Resultatet har blivit överhettning, en växande
utlandsskuld och i förlängningen höjda räntor.
Investeringarna har således inte inneburit att förmågan till
en nedamortering av utlandsskulden ökat. Underskotten i
bytesbalansen har i stället fortsatt växa.
2.3. Hög inflation
Ett annat allvarligt problem är den höga inflationen.
Den är i Sverige betydligt högre än i många andra länder.
Den höga inflationen hämmar inte bara tillväxten utan
försämrar också förutsättningarna för en rättvis
fördelningspolitik.
Under 80-talet har timlönen i genomsnitt höjts med 113
% samtidigt som konsumentpriserna ökat med 108 %. Trots
höga nominella lönelyft har m.a.o. reallönen bara förstärkts
med ett par tiondelar per år. I Västtyskland höjdes under
samma period lönerna med 50 % samtidigt som
konsumentpriserna steg med 30 %. Trots betydligt lägre
nominella lönelyft ökade reallönen med 1 1/2 % per år.
Löntagarna i Västtyskland har m.a.o. haft en avsevärt
mycket bättre reallöneutveckling än löntagarna i Sverige
trots betydligt lägre nominella lönepåslag.
Den tredje vägens politik är en viktig förklaring till 80-
talets inflationskarusell. Avsikten med
''superdevalveringen'' 1982, infarten till den tredje vägen,
var inte att som vid tidigare devalveringar återställa förlorad
konkurrenskraft. Syftet var istället att upprätta avsevärda --
och som man också trodde bestående -- kostnadsfördelar
gentemot omvärlden. Det enda som på sikt blivit högre är
emellertid inflationen.
2.4. Högt ränteläge
Hög inflation och låg tillväxt i kombination med snabbt
växande underskott i bytesbalansen har medfört ett
försvagat förtroende för vår valuta. För att aktörerna på
penning- och valutamarknaden skall våga hålla
räntebärande papper utfärdade i svenska kronor fordras
därför en ''riskpremie'', dvs en något högre avkastning
(ränta) på dessa placeringar. Stigande inflationstal och
växande bytesbalansunderskott har haft en räntehöjande
effekt.
I ett läge med svåra underliggande problem -- i hög grad
en följd av den tredje vägens politik -- genomför regeringen
inte bara en skattereform som påtagligt höjer
inflationstalen utan passar dessutom på att avveckla
valutaregleringen vilket kraftigt höjer utlandsupplåningen.
Regeringens politik har på ett aktivt sätt bidragit till
räntehöjningen.
Valutaregleringen avskaffades helt i strid med
valutakommitténs rekommendationer. Denna slog i sitt
slutbetänkande (SOU1985:52) fast att ''en avreglering i
dagsläget inte framstår som ett realistiskt alternativ. De
kvarstående obalanserna och de ackumulerade stockarna av
likvida tillgångar inom landet och av skulder utom landet
kan vid en total avreglering befaras utlösa
anpassningsrörelser med icke önskvärda effekter på räntor
och växelkurs''. Samt vidare: ''detta talar för att en
avveckling liksom mer omfattande liberaliseringar av
regleringen inte kan aktualiseras förrän ett stabilt och
växande överskott inträtt i bytesbalansen''.
När regeringen så avskaffar valutaregleringen är inte
bara underskotten extremt stora utan dessutom snabbt
växande. Ur denna synvinkel kunde man knappast valt en
sämre tidpunkt för en avreglering. De gigantiska köp av
utländska aktier, fastigheter och företag som därefter följt
har heller inte balanserats av något motsvarande intresse för
svenska tillgångar från utländsk sida. De svenska uppköpen
har därför finansierats med export av räntebärande papper,
dvs en ökad utlandsupplåning. Härigenom har volymen
lättrörligt kapital kraftigt ökat och därmed riskerna för
stora plötsliga valutaflöden. Denna utveckling har
ytterligare förstärkts genom en nedamortering av statens
utlandsupplåning.
Det är på sikt nödvändigt att komma tillrätta med den
alltför höga inflationen, den svaga
produktivitetsutvecklingen och de stora underskotten i
bytesbalansen. Den snabba valutaavregleringen samt
statens utlandslånenorm har ökat riskerna för
återkommande räntechocker. Regeringen har härigenom
försvårat möjligheterna för en nödvändig realekonomisk
sanering med bibehållen hög sysselsättning.
2.5. Vid vägs ände
Syftet med devalveringen 1982 var att höja vinstläget
inom näringslivet. Härigenom skulle investeringarna öka
och sysselsättningen stiga. En stram finanspolitik skulle
samtidigt underlätta överförandet av resurser från offentlig
sektor och hushåll. Politiken skulle vara en tredje väg.
Tredje vägen är vid resans mål. Investeringarna har ökat
samtidigt som arbetslösheten hållits låg. I dessa avseenden
har färden varit lyckad. Omgivningarna kring slutmålet
förefaller emellertid en aning märkliga. Fortsatt hög
inflation, stagnerande produktivitet, samt kraftigt växande
bytesbalansunderskott var det aldrig tal om när vi startade.
Det är också en aning underligt att chauffören hoppade av
så snart man kunde skymta vägens slut...
3. Utsikterna för 1991 och 1992 3.1.
Regeringens bedömning
Regeringen förutser en tämligen svag utveckling av den
svenska ekonomin under de närmaste åren. BNP beräknas
minska med 1/4 % i år för att sedan växa med 1% 1992. För
1990 har tillväxten preliminärt beräknats till 0,9%. Man får
gå tillbaka till perioden 1980--1983 för att finna tre år med
lika låg tillväxt.
Uppbromsningen beror framför allt på en försvagning av
investeringsviljan och den internationella konjunkturen,
men tillväxten väntas bli låg inom i stort sett samtliga delar
av ekonomin. Den svaga utvecklingen medför att
arbetslösheten växer. Nästa år beräknas antalet arbetslösa
vara uppe i 130 000 personer. Detta motsvarar 2,8% av
arbetskraften, vilket innebär en fördubbling jämfört med
1990.
Regeringens bedömning av den ekonomiska
utvecklingen utgår från att ett stabiliseringsavtal kommer
till stånd på arbetsmarknaden enligt den modell som
föreskrivits av Rehnbergkommissionen. Avtalet innebär att
lönerna höjs med 1% från den 1 juli i år och då enbart för
de löntagare som 1990 hade en total årsinkomst
understigande 170 000
kr. Till följd av redan inträffade höjningar, samt
förlängningen av semestern med två dagar för vissa grupper,
skulle då de samlade lönekostnaderna öka med 5% jämfört
med 1990. För 1992 beräknas lönerna öka med 3%.
Regeringen anser att ett stabiliseringsavtal är
nödvändigt för att få till stånd en snabb pris- och
lönedämpning. Härigenom skapas förutsättningar ''för en
återhämtning av den svenska ekonomin redan 1992''.
Uppgången i arbetslösheten kan härigenom begränsas. En
snabbare lönetillväxt än denna skulle leda till minskade
investeringar och i förlängningen en kraftigt ökad
arbetslöshet.
3.2. Regeringens sidoalternativ
Sin vana trogen har regeringen även denna gång gjort en
noggrann bedömning av vad som händer vid en snabbare
löneutveckling. I regeringens alternativ 2 antas lönerna
bestämmas helt av läget på arbetsmarknaden, dvs om inga
regleringar vidtas. Lönerna antas då öka med 7% 1991 och
5% 1992 vilket är 2 procentenheter mer än i basscenariot.
Detta skulle, enligt regeringen, resultera i att
arbetslösheten närmar sig 4% i slutet av 1992, dvs den
högsta nivån i modern tid.
Alternativkalkylens syfte är som vanligt att varna för
vådorna av alltför höga lönelyft. Det är givetvis så att
regeringen av pedagogiska skäl vill få de ekonomiska
konsekvenserna av en alltför snabb löneutveckling att
framstå som så negativa som möjligt. Rehnberggruppens
förslag framstår då som nationens enda räddning. Utan ett
sådant avtal kommer arbetslösheten att fortsätta växa och
investeringarna att minska ytterligare. Ett
stabiliseringsavtal skulle därför vara den enda möjligheten
att på sikt trygga tillväxten och den fulla sysselsättningen.
3.3. Den svenska konkurrenskraften
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att vi nu
kommit till en punkt där inflationsspiralen måste brytas.
Den kan inte fortsätta öka. Detta skulle på sikt leda till
kraftigt ökad arbetslöshet. Det är därför dags att nu bryta
denna utveckling och växla om från inflationslöner till
reallöner.
Vänsterpartiet delar emellertid inte regeringens
uppfattning att det svenska kostnadsläget nu skulle vara så
dåligt att det inte räcker med att löneökningarna kommer
ner i nivå med omvärlden, utan att dessutom
''kostnadsutvecklingen under flera år måste vara
långsammare i Sverige än i våra konkurrentländer''.
Det har visserligen skett en påtaglig försämring av det
svenska kostnadsläget under senare år till följd av den
relativt snabba löneutvecklingen och den förhållandevis
dåliga produktivitetstillväxten. Men denna utveckling kan
inte analyseras fristående från den påtagliga förbättring av
det relativa kostnadsläget som de fem devalveringarna
under perioden 1976--1982 medförde. Sannolikt är
''vinsterna'' av dessa devalveringar nu i hög grad uppätna,
men exakt hur vi ligger till i nuläget är inte så där alldeles
lätt att säga. Olika analyser kommer till olika resultat.
Regeringen visar att arbetskraftskostnaden per
producerad enhet inom industrin har ökat med 7--8 % i
Sverige relativt våra viktigaste konkurrentländer under 80-
talet (Preliminär nationalbudget för 1991 sid 25). Statistiska
centralbyrån har i en liknande undersökning kommit fram
till att de relativa kostnaderna istället har sänkts i
motsvarande grad (SCB Indikatorer, Nr 1990:12 sid 8). Med
så stora skillnader finns det anledning att iaktta en viss
försiktighet vid valet av politik.
Under de två senaste åren har lönerna i genomsnitt ökat
med omkring 10% per år. Detta är ungefär 4
procentenheter mer än i vår omvärld. Regeringens
''höglönealternativ'' innebär en lönetillväxt på 7% i år och
5% 1992. En liknande utveckling kan man förvänta sig i
våra s.k. konkurrentländer. Försvagningen av det svenska
kostnadsläget skulle därmed kunna upphöra.
3.4. Konjunkturinstitutets bedömning
Regeringens bedömning av den svenska ekonomins
utveckling grundar sig på konjunkturinstitutets (KI)
prognos från i december. I denna utgick KI från en antagen
lönetillväxt på 7% 1991 och 5% 1992, dvs samma
löneantaganden som i regeringens sidoalternativ.
Konjunkturinstitutet ger emellertid en avsevärt mer positiv
bild av den svenska ekonomins utveckling än vad
regeringen gör. I tabellen nedan presenteras en jämförelse
av de två prognoserna:
På i stort sett varje punkt ger KI en mer positiv bild av
utvecklingen. Det bör då också poängteras att
konjunkturinstitutet inte tagit hänsyn till de
stimulansåtgärder för ökade investeringar som aviserades i
finansplanen. Tas dessa med i beräkningen förbättras KI:s
bild av investeringarna och därmed produktionens
utveckling ytterligare något.
3.5. Strukturproblemen måste lösas
Den tredje vägens politik innebar att löneläget hamnade
under vad som kan betraktas som långsiktig jämvikt relativt
omvärlden. Med hög lönsamhet och snabb expansion var
det naturligt att kostnaderna kom att stiga snabbt. Det låga
löneläget bidrog också till att felsatsningar gjordes. En
alltför stor del av investeringarna hamnade i den
arbetskraftsintensiva delen av industrin. Bristen på
arbetskraft och återupprättandet av tidigare
kostnadsrelationer med omvärlden har medfört växande
problem för en rad företag. Den tredje vägen måste därför
betecknas som en återvändsgränd. Det går inte att sänka
löneläget under vad som kan betraktas som långsiktig
jämvikt i ett land där man samtidigt vill prioritera målet om
full sysselsättning.
Det svenska näringslivet står nu inför stora
omställningsproblem till följd av de felsatsningar som
gjorts. Tillväxten kommer att bli begränsad under några år.
Strukturproblemen beror emellertid inte på ett för högt
kostnadsläge och kan därför inte lösas genom en
devalvering eller andra liknande åtgärder som syftar till att
återföra kostnadsläget till den låga nivå som rådde tidigare.
Denna politik har visat sig misslyckad och skulle på sikt
enbart föra oss tillbaka till det läge där vi nu är med hög
inflation och otillräcklig produktivitetstillväxt. Regeringens
recept är åtstramning och social nedrustning, vänsterpartiet
förordar istället en mer offensiv strategi.
4. En ny ekonomisk politik 4.1.
Ekonomiska riktlinjer
Som redan framgått av motionen tar vänsterpartiet
ansvar för Sveriges ekonomi, förverkligande av
arbetarrörelsens värderingar och den generella
välfärdspolitiken. I tider när kapitalismen uppvisar
krisproblem som sätter djupa spår i nationen och välfärden,
är det endast vänsterpartiet som utifrån nationell bas
förespråkar en svensk lösning. Tanken att EG skall lösa
Sveriges problem är en illusion. Däremot är det viktigt att
Sverige skapar en sådan struktur, att ekonomi och
näringsliv har en god konkurrenskraft. Kunskap,
demokratiskt inflytande och ansvarstagande skall vara
Sveriges viktigaste konkurrensmedel.
Vänsterpartiets ekonomiska politik syftar till att skapa
bättre balans i ekonomin, där basen är en ekologisk balans
utifrån de ramar natur och miljö sätter.
Denna politik skapar förutsättningarna att samla hela
arbetarrörelsen och i förlängningen skapa ett nytt samhälle.
Dagens nyliberala värderingar ersätts med arbetarrörelsens
värderingar om rättvisa, jämlikhet, solidaritet och
gemenskap. Varje individs rätt till utveckling i demokratisk
anda kan inte ske i ett samhälle som gynnar egoistiska och
enskilda värderingar samt den rikes förtur och rätt.
Riktlinjerna för den ekonomiska politiken kan
formuleras utifrån följande mål som är beroende av
varandra och jämställda: Rätten till ett meningsfullt
arbete genom en arbetsskapande närings-, arbetsmarknads-
och ekonomisk politikÅtgärder mot den ekologiska
krisen och en resursbevarande och miljöinriktad
energipolitikUppvärdering av kvinnors kunskaper och
erfarenheter genom brytande av den manliga
maktstrukturenRättvis fördelningspolitik på alla
samhällets områden. Särskilt beaktas låginkomsttagare
Inflationen bekämpas med en aktiv prispresspolitik
Försvar av och utveckling av den generella
välfärdspolitikenDemokratiska rättigheter i arbetslivet
och bättre arbetsmiljö med minskad utslagningFörsvar
av den nationella suveräniteten bl.a. genom riktade
framtidsinvesteringar för ett slagkraftigt och ändamålsenligt
näringsliv 4.2.
Lön, pris och Rehnbergkommissionen
Regeringen har kört fast med inflationsbekämpningen.
Den ensidiga fixeringen vid löneökningarna innebär att
regeringen mer och mer hamnat på kapitalets politiska
linje. Stimulera höga vinster, bekämpa löneökningar och
sänka skatten, mest för högavlönade, är nu regeringens
kännetecken.
Denna politik är än mer anmärkningsvärd vid tanke på
åttiotalets kraftiga omfördelning till kapital, spekulation
och högavlönade. Näringslivets ekonomer har också
uttryckt sin förtjusning över åttiotalets omfördelningar.
Denna politik har lett till en regeringskris och från
räntekrisen i höstas finns det starka indikationer på att
regeringen inte tänker bekämpa arbetslösheten som
tidigare och därmed skulle Sverige anpassa sig till EG:s
arbetslöshetsnivå för att bekämpa löneökningar. Denna väg
är ett brott mot hela arbetarrörelsens värderingar.
Vid hög inflation blir det inga reallöneökningar för de
lågavlönade. Regeringen, SAF och hela borgerligheten
vägrar inse att det är mekanismerna bakom prissättningen
som är grunden till inflationen. Med hög inflation måste
lönerna öka, utöver det utrymme som ges av
produktivitetsutvecklingen.
Vänsterpartiet anser att höga vinstkrav,
monopolprissättning, statliga och kommunala pålagor av
skatt och avgifter, samt den nyliberala politikens gynnande
av välbetalda, är huvudorsaken bakom dagens
inflationsspiral. Därför är den enda framgångrika vägen
att bekämpa inflationen att sätta press på
prisökningarna.
Rehnberggruppen arbetar utifrån felaktiga premisser.
Som bakgrund finns åttiotalets löne- och
skatteomfördelning från lågavlönade till högavlönade. Ett
lönestopp utan några garantier mot prisökningar drabbar
främst de lågavlönade. När dessutom Rehnberggruppen
föreslår inskränkningar i förhandlingsrätten, tas ett stort
steg mot en direkt statlig lönepolitik. Vänsterpartiet värnar
om den fria förhandlingsrätten och kan under inga
omständigheter godkänna en tvångslag eller tvångsmedling
i någon form.
SAF och den nyliberala ideologin vill att alla
avtalsförhandlingar skall decentraliseras och föras ned till
lokal nivå. SAF:s strategi är att bryta sönder
arbetarrörelsens solidariska lönekamp. Genom s.k.
marknadsanpassade löner vill man frångå principen om lika
lön för likvärdigt arbete. Bakom denna linje ligger tanken
att en hög arbetslöshet skall pressa tillbaka lönekraven.
Vänsterpartiet motsätter sig en sådan politik.
Vänsterpartiet menar dock att de centrala avtalen måste
förenas med en lokal förhandlingsrätt. Denna rätt är en
grundval för den fackliga aktiviteten som vänsterpartiet slår
vakt om. Den fackliga rörelsen kan och skall ta sitt
samhällsansvar genom en lönepolitisk samordning som
bygger på solidariteten med de lägst avlönade. En
förutsättning för en sådan solidarisk samordning är dock en
aktiv fördelningspolitik och en medveten satsning på att
pressa priserna från de politiska organens sida.
Rehnberggruppen har lagt förslag som har sin udd riktad
mot de lågavlönade. Gruppen har inte lagt fram några
konkreta förslag eller utverkat några bindande löften i syfte
att pressa tillbaka prisökningarna. Rehnberggruppens
förslag om mycket låga lönepåslag kommer däremot i
praktiken att urholka reallönerna för de lågavlönade. De
högavlönade kommer däremot att ha goda möjligheter att
tillskansa sig löneökningar långt över de formella avtalen.
Vänsterpartiet ställer kravet på regeringen att underlätta
avtalsrörelsen genom att kompensera de lågavlönade för de
negativa effekterna av skatteomläggningen och genom att
vidta kraftfulla åtgärder mot prisökningar, ev ett prisstopp
som följs av en omfattande prisökningskontroll.
Det ankommer varken på regeringen eller vänsterpartiet
att diktera villkoren för avtalsrörelsen. Emellertid
föreskriver regeringen, nyliberalerna och arbetsgivarna i
praktiken nollavtal, dvs att löneökningarna skall stoppas.
Vänsterpartiets medlemmar arbetar i fackföreningar och i
andra avtalssammanhang för avtal med låglöneprofil som
ger förbättrade reallöner.
För detta syfte kan olika vägar prövas, t.ex. avtal där de
arbetande i utbyte mot höga nominella lönekrav på förhand
garanteras kompensation för kommande prisökningar. Ett
annat alternativ är krontalspåslag istället för procentpåslag,
med rätt till omförhandlingar för att kompensera
prisstegringar över en viss nivå och att dessa
omförhandlingar skall ske utan fredsplikt.
Sådana avtal kan vara en grundval för reallöneökningar
och framgångsrik prispress. Därmed läggs huvudansvaret
för inflationsutvecklingen på företagens och
myndigheternas prissättning samt på dem som fattar
politiska beslut om räntor, skatter, avgifter, taxor, m.m.
Med en sådan inriktning kan befolkningen få förtroende
för prisbildningen. Detta kan resultera i nominellt lägre
löneökningar och lägre inflation. Ett resultat som skulle
gynna hela nationen. Frågan är varför regeringen inte vill
pröva prisbekämpningsvägen?! Det är en rättvise- och
jämlikhetsfråga, likaväl som en solidaritetsfråga med de
lågavlönade, att de lönearbetande skall erhålla
kompensation för prisökningar.
4.3. Arbete åt alla
För ett år sedan var Sverige ett överhettat land med brist
på arbetskraft, främst i koncentrationsområdena. Nu står vi
inför hotet om en kraftig ökning av arbetslösheten. En
svagare konjunktur har gjort sig påmind. Som vid alla
nedgångsperioder försöker kapitalet säkra sina vinster på
lönearbetarnas bekostnad. Valuta- och räntekriser ingår i
denna politik.
Den socialdemokratiska regeringen har tidigare med viss
framgång kunnat skryta med sin arbetslöshetsbekämpning.
Den tiden är förbi. Någon generell efterfrågestimulans för
att motverka en uppgång i arbetslösheten kommer inte
regeringen att vidta. Med andra ord vidtar inte regeringen
tillräckliga åtgärder för att möta en ökad arbetslöshet. EG:s
arbetslöshetspolitik har blivit Sveriges. Den gamle
folkpartiledaren Bertil Ohlins tes på femtiotalet, att
arbetslöshet är bra för ekonomin, kan förverkligas av en
socialdemokratisk regering.
För vänsterpartiet är arbete åt alla en av de viktigaste
fördelningspolitiska frågorna. Ingen möda får sparas för att
alla skall garanteras rätten till arbete. Arbetsmarknads-,
närings- och ekonomisk politik skall vara arbetsskapande.
Det värsta som kan hända en människa är ofrivillig
arbetslöshet. Efter en kort tids frånvaro på
arbetsmarknaden kan utslagningsmekanismerna slå till. En
sådan utveckling måste förhindras.
Arbetsmarknadspolitiken skall utöver utbildning och
rehabilitering ta ansvar för allas rätt till ett arbete.
Beredskapsarbeten och andra tillfälliga lösningar måste
användas. Dessutom måste regeringens ekonomiska politik
direkt ta ansvar för människan och motverka en uppgång i
arbetslösheten.
4.4. Slå vakt om den generella välfärdspolitiken
Allas rätt till arbete, sjukförsäkringssystemet,
pensionssystemet och kommunernas socialt viktiga delar är
grunden i den generella välfärdspolitiken. Med
försämringarna i sjukförsäkringen, som beslutades före
årsskiftet, och den redan tidigare påbörjade åtstramningen
av kommunernas verksamhet är den generella
välfärdspolitiken i gungning.
En av ekonomins grundvalar skall vara rättvisa,
jämlikhet och solidaritet. Därför måste den generella
välfärdspolitiken hävdas mot varje angrepp. En lägre
ambitionsnivå lämnar dörren öppen för välfärd efter
plånbokens storlek, privatiseringar och ytterligare
förstärkta orättvisor.
Med nuvarande politik är kommunernas socialt viktiga
delar den största krisbranschen. Trots volymtillväxten
under 80-talet har behoven ökat mer. Kommunernas
ekonomi är körd i botten. Statens begränsningar av
skatteunderlaget och transfereringar är en huvudorsak.
I den kommunala offentliga verksamheten utförs några
av samhällets viktigaste uppgifter i vård, omsorg, skola och
kultur. Resurser krävs på flera plan, både när det gäller
ökade insatser för att klara männskors behov inom dessa
områden och när det gäller de anställdas förhållanden,
arbetsmiljö, arbetstid och lön.
Vänsterpartiet vill ha en effektiv och ändamålsenlig
offentlig verksamhet utan att för den skull överföra
näringslivets värderingar. Det behövs inga privata lösningar
eller privata vinstintressen för att klara dessa uppgifter.
Privatfinansiering är definitivt utesluten.
Det kommunala skattestoppet i kombination med den
ständiga urholkningen av statens bidrag till kommunerna
leder till social nedrustning.
Statsbidragen till kommunerna ska även i fortsättningen
utgå som riktade sektorsbidrag. Två viktiga skäl ligger
bakom denna ståndpunkt. För det första för att staten skall
kunna ge sina bidrag inte som en allmän
inkomstförstärkning, utan till av samhället prioriterade
åtgärder. För det andra för att staten ska kunna utvärdera
att statsbidragen fått avsedd effekt.
Vänsterpartiets alternativ innehåller en satsning på ett
kommunpaket som på årsbasis ger nära 10 miljarder
kronor. Dessutom sker satsningar i vänsterpartiets budget
på områden som ytterligare stärker kommunerna, bl.a.
skolan.
4.5. Skatteomläggningen
Vänsterpartiet har inte accepterat principerna bakom
skatteomläggningen. Framför allt är det tre områden som
går på tvärs med en rättvis fördelningspolitik. För det första
höginkomsttagarnas stora skattesänkningar i jämförelse
med de lågavlönade. För det andra finansieringen, som
drabbar boendet och kollektiva transporter särskilt hårt,
och för det tredje den låga företagsbeskattningen.
Vänsterpartiet företräder en kraftfull fördelningspolitik
baserad på arbetarrörelsens rättvise- och jämlikhetsideal.
Grunden för fördelningen ges i kampen mellan kapital och
arbete, framför allt i lönekampen. Staten skall inte som
hittills blanda sig i lönerörelserna på arbetsköparnas sida.
Skatt skall utgå efter bärkraft. Skatt på kapital och
spekulation är centralt liksom att skattesystemet skall gynna
de lägsta inkomsttagarna. En central fråga i skattepolitiken
är slopad matmoms, kombinerad med skärpningar av skatt
på kapital och höginkomsttagare.
I vänsterpartiets skattemotion till årets riksdag föreslås
korrigeringar i skatteomläggningen, bl.a. kraftigt skärpt
skatt för högavlönade, företag och borttagande av moms på
kollektivresor.
4.6. Tillväxt och miljö
Basen för den mänskliga existensen är den biologiska
produktionen och jordens förråd av ändliga råvaror. Detta
''naturresurskapital'' måste vi hushålla med och vårda så att
det består. Detta kan tyckas som en självklarhet, men
insikten har kommit sent. Bristande hushållning och negativ
miljöpåverkan har fört världen till gränsen för vad de
biologiska systemen kan tåla.
Den ekonomiska tillväxten är inget självändamål.
Produktion som leder till onödig lyxkonsumtion, hög
energiförbrukning, samt nedslitning av människor och
miljö, är i själva verket raka motsatsen till ökad välfärd.
Idag baseras industriproduktionen på fortsatt intensivt
råvaruutnyttjande. Återvinning sker i alltför liten
omfattning. I produktionsleden skapas miljöfarliga
produkter, utsläpp och avfall. Produktionens kretslopp
måste slutas och likna naturens. Återvinningsmaterial
måste bli en viktig råvara. Resurshushållning måste
stimuleras.
Ett demokratiskt system ger möjligheten att sätta
omsorgen för miljön före kraven på ensidig tillväxt.
Det är enligt vänsterpartiets uppfattning också självklart
att hänsyn tas till situationen i andra länder. Jorderosion,
försaltning och intensivt kemikaliejordbruk är några
faktorer som på sikt hotar den globala
livsmedelsförsörjningen. Jordens resurser är inte bara
ojämnt fördelade, utan också begränsade. Den
resursförbrukning vi vant oss vid i Sverige är knappast
möjlig i världen i stort. Det är inte möjligt ur
miljösynvinkel.
För vänsterpartiets del innebär dessa förutsättningar ett
klart ställningstagande mot miljöförstöring och
resursslöseri. Genom lagstiftning och kontroll, som lägger
ansvaret hos producenten och genom utbildning och
information skall investeringarna i ökad utsträckning styras
över mot miljövänlig produktion. Utvecklingen får inte
innebära att vi i Sverige ökar vår förbrukning av jordens
resurser.
I dag finns en mycket stor insikt om hur allvarlig
situationen är. Denna insikt måste ligga till grund inte bara
för det vi traditionellt betecknar som miljöpolitik, utan för
politiken på många andra områden: samhällsplanering,
industripolitik, forskningspolitik m.m.
Uppbyggnaden av energisystem, trafiksystem och
industriella processer måste förändras så att våra samhällen
blir ekologiskt uthålliga. Vänsterpartiet har tagit detta som
utgångspunkt för politiken på alla områden.
4.7. Energipolitiken på fel väg 80-talets
oklara energipolitik och brist på konsekvens
har resulterat i en olycklig överenskommelse om
energipolitiken mellan regeringspartiet, folkpartiet och
centern. En uppgörelse som förskjuter avvecklingen av
kärnkraft framåt i tiden och i praktiken kommer att späda
på vår energikonsumtion, i stället för att inleda hushållning
och sparande. Det är vänsterpartiets uppfattning att det
krävs en handlingsinriktad, konsekvent och ny energipolitik
för att klara viktiga mål inom miljö-, fördelnings-, energi-
och utrikespolitiken, samt för att få till stånd en
konkurrenskraftig industriell utveckling.
Sverige ligger i topp internationellt när det gäller
energikonsumtion per person. Det kan delvis förklaras med
den höga industrialiseringsgraden, vår industristruktur och
det kalla klimatet. Men vi är också dåliga på att använda
energin på ett vettigt sätt. Så har t.ex. dumpningen av
elpriset, med åtföljande expansion av direkteluppvärmda
villor, tvingat in många villaägare i ett ur
hushållningssynvinkel förödande elberoende.
Ny teknik kommer att leda till en minskning av
elkonsumtionen, men frånsett detta krävs
omstruktureringar av energikrävande processer inom
industrin. Elintensiv industri måste självfallet få den energi
den behöver, men det måste samtidigt finnas styrmedel, så
att en satsning sker på effektiv energianvändning.
Sverige är ett högteknologiskt land som har levt högt på
att ligga främst inom ett antal näringar och
kunskapsområden. Utvecklingen går nu mot att vi också
exporterar kunskap och administrativa system inom många
områden. Det är då av central betydelse att staten ansvarar
för och satsar på forskning och utbildning inom
teknologiområdet.
4.8. Näringspolitik för självständighet och miljö
De svenska direktinvesteringarna i utlandet har ökat
från 4,6 miljarder 1980 till 61,9 miljarder kr. 1989. Redan
för 1990:s första elva månader är de preliminära
investeringarna i utlandet 78,9 miljarder kr.
Direktinvesteringarna i fastigheter utomlands var 12,4
miljarder 1989. För jan--nov 1990 är investeringarna 14,5
miljarder kr.
Ett stort problem i bytesbalansstatistiken är posten
avkastning av kapital, som visar på det ökade
kapitalutflödet i form av räntebetalningar på lån upptagna i
utlandet.
Utvecklingen visar på en fortsatt förflyttning av
tyngdpunkten i investeringarna mot utlandet. Det är en
oroande utveckling som underlättats av regeringens
ensidiga exportinriktning av politiken, underdånigheten
och flatheten gentemot EG och slopandet av
valutaregleringen.
Denna tyngdpunkt i investeringsströmmarna
undergräver Sveriges självständighet.
Kapitalkoncentrationen och vinstökningarna har medfört
ökade investeringar i Sverige, men alltför stora delar har
gått till finansiella placeringar och spekulation.
Sverige har inte någon offensivt utformad
industripolitik. Regeringens industripolitik baseras och
styrs främst från den av kapitalet kontrollerade marknaden.
Resultatet är att framtidsinvesteringar sker i alltför ringa
omfattning. De huvudsakliga investeringarna har skett för
att bygga ut kapacitet eller satsningar i ''mogna'' branscher
som inte kommer att vara de områden som expanderar i
framtiden. Det senare är en stor del av förklaringen till
problemen med tillväxt och produktivitet.
Det krävs en medveten industri- och näringspolitik som
bryter med nuvarande trender. Det krävs ett ansvarsfullt
investeringskapital som ser Sverige som sitt hemland.
AP-fonderna och löntagarfonderna bör få denna nya
uppgift. AP-fondernas kapital skall användas för denna
utveckling genom att de lokala arbetarkollektiven ges ökad
makt över sparande och investeringar. Med dessa fonder
som grund kan regeringen skapa en industripolitik som
beskär privatkapitalets äventyrliga politik och utifrån
regionaloch samhällsekonomiska utgångspunkter
garanterar framtidsinvesteringar i Sverige.
En ny industri- och näringspolitik skall styras utifrån de
ekologiska betingelser som vi redovisat under
avsnittet 4.6. Det behövs en medveten styrning av
näringslivets utveckling mot produktionsmetoder, teknik
och material som är skonsamma mot miljön.
4.9. Infrastrukturen
Samhällsutvecklingen måste styras mot regional balans.
Satsning på infrastrukturutbyggnad i de regionalpolitiskt
utsatta områdena är strategiskt viktigt. Därför krävs en
demokratisk och samhällelig behovsinriktad styrning för en
miljömässigt och regionalpolitiskt rättvis infrastruktur.
Vänsterpartiet har tidigare år föreslagit en miljardsatsning
på detta område och återkommer med förslag när den s.k.
tillväxtpolitiska propositionen presenteras under våren.
Den kapitalistiska marknaden är ingen demokratisk
företeelse. Den styrs av transnationella bolag, finansbolag
och andra kapitalintressen. Den fria konkurrensens
marknad finns bara i drömmarnas värld.
För att infrastruktursatsningar ska komma hela
samhället till del är det nödvändigt att den demokratiska
strukturen i landet har en planering för den utveckling man
vill stimulera. I annat fall kan satsningen på infrastruktur
riskera bli ett bidrag till kapitalets kortsiktiga
lönsamhetsintressen.
Vänsterpartiet vill redan nu aktualisera behovet av en
infrastrukturfond. Denna behövs bl.a. för att finansiera ett
väl utbyggt och moderniserat spårbundet system som kan
utgöra stommen i marktransporterna.
Även om det inte märks i produktionsstruktur eller
exportstatistik så har Sverige ett av världens mest
forskningsintensiva näringsliv. En stor del av FoU-
satsningarna sker emellertid i storföretag med stor del av
tillverkningen förlagd utomlands. Den tilltagande
ekonomiska integrationen innebär att storföretagen i
huvudsak växer utomlands. Den svenska basen blir därför
inte bara mindre viktig utan dessutom mindre expansiv.
Vi kan inte längre förlita oss på att de stora
exportföretagen skall driva den industriella utvecklingen
här hemma. Det behövs därför en ökad expansion inom
små och medelstora företag, inte minst för att minska vår
sårbarhet. Speciellt viktigt är i det här sammanhanget en
satsning på forsknings- och kunskapsintensiv verksamhet.
Riksdagen kan medverka till denna utveckling genom att
skapa de grundläggande förutsättningarna i form av bred
utbildning och grundforskning.
4.10. EG
Regeringspolitiken har under åttiotalet och i synnerhet
det senaste året varit helt underställd aktörerna på de
internationella kapital- och finansmarknaderna.
Vänsterpartiets alternativ till ekonomisk politik utgår från
att Sveriges ekonomi skall vara självständig mot de
internationella kapitalblocken, oavsett om Sverige är
medlem i EG eller står utanför. Självständigheten från
de verkliga ekonomiska maktmonopolen -- de
imperialistiska blocken -- är en huvuduppgift för svensk
arbetarrörelse. Regeringen drar fel slutsats när den
ytterligare stärker beroendet av EG. En mer självständig
utveckling för att minska beroendet är den enda väg
som på sikt kan leda till framgång.
EG har tillkommit som ett politiskt uttryck för
intressena hos främst dominerande delar av det
västeuropeiska storkapitalet. Dess syfte är dels säkerhets-
och militärpolitiskt betingade, men även betingade av att i
Europa skapa en så oreglerad kapitalism som möjligt. EG
begränsar därmed folkligt inflytande och urgröper den
nationella självbestämmanderätten. EG:s planer på en inre
marknad och politisk union syftar till vidgade friheter för
kapitalet, men tvång för alla stater inom gemenskapen.
EG:s planer på en inre marknad 1992 är att skapa en mur
kring en del av Europa. Udden är riktad mot länderna
utanför EG. Vänsterpartiet har alltid hävdat hela
Europatanken som vägledande. Sverige bör på allvar arbeta
för samarbete med alla länder i Europa. En alltför nära
anslutning till EG kan försvåra Sveriges möjligheter att göra
konstruktiva insatser i t.ex. Östeuropa. Vi kan knytas upp
till EG-kapitalets östeuropapolitik.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen uttalar sig mot att
Sverige underordnar sig EG:s politik. Målsättningen mot
EG skall vara densamma som mot andra stater: beredskap
till samarbete och frihandel men inte underordning och
beroende. Samtidigt skall Sverige verka för en ekonomisk
världsordning som gynnar den tredje världens sociala
utveckling. Spridning av handelsrelationer, samarbete i hela
Europa, EFTA-samarbete och ökat nordiskt samarbete bör
vara huvudinriktningen.
Vänsterpartiet har sagt nej till att riksdagen i ett
uttalande ska klargöra Sveriges intresse av att söka
medlemskap i EG.
Vi vill uttala fyra huvudinvändningar:
Konstitutionellt: Innan beslut om medlemsansökan kan tas
måste grundlagen ändras, eftersom ett EG-medlemskap
kommer att innebära att riksdagen överlåter beslutsrätt till
överstatliga organ. Enligt EG-kommissionens president
Delors kommer det framtida EG att fatta upp till 80 % av
de beslut som tidigare fattats av nationella parlament. En så
allvarlig försämring av landets suveränitet kan inte få ske
utan omfattande diskussion. Ännu saknas en bred och
omfattande EG-debatt i Sverige. Beslut om
medlemsansökan kan därför inte pressas fram i stor hast.
Det beslut som fattas -- oavsett vilket -- måste vara resultat
av en bred debatt där hela folket getts möjlighet att delta.
Utrikes- och säkerhetspolitiken: EG har redan fattat beslut
att samordna sin utrikes- och säkerhetspolitik. En snar
svensk medlemsansökan är att meddela hela världen att vi
avser att inom några år överge vår hittills självständigt förda
utrikespolitik. En sådan signal i dagens värld präglad av
tilltagande spänning mellan nord och syd vore djupt
olycklig. Den skulle allvarligt skada Sveriges anseende och
roll i världspolitiken, framför allt bland den tredje världens
utsugna och förtryckta stater.Bunden anpassningspolitik:
Att i nuläget ansöka om medlemskap vore också att
meddela att vi avser att ge upp alla svenska lagar och regler
som strider mot EGs regelverk. På ett flertal områden
innebär detta försämringar som drabbar både människa och
miljö.Felaktig tidpunkt: Oavsett vad man anser om EG
kan man konstatera att EG inte avser att ta in nya
medlemmar förrän den första centrala
integrationsprocessen avslutats l993. Efter 1993 kan det
vara aktuellt med nya medlemmar. Sverige har därför ingen
anledning att jäkta fram. Att avvakta beslut om
medlemsansökan innebär dessutom att bilden av EG
klarnar. 1993 vet vi mycket mer om vilken typ av EG vi har
att ta ställning till. Det kommer också att underlätta den
politiska diskussionen om EG och det definitiva
ställningstagandet till medlemskap. Det finns således inga
skäl att under stor tidspress nu hasta fram ett beslut.
4.11. Arbetslivets demokratisering
Konkreta demokratiska rättigheter till de lokala
fackföreningarna och de anställda på arbetsplatserna är
1990-talets viktigaste politiska fråga. Det handlar om att
utgå från partsförhållanden, i stället för samarbete mellan
parter, som från början har helt ojämlika positioner. Den
ena parten äger produktionsmedlen, medan de anställda
säljer sin arbetskraft. De har inte gemensamma intressen.
Medan kapitalägarna har förräntning av sitt kapital -- hög
lönsamhet -- som sitt främsta intresse, har de anställda som
huvudintresse en trygg försörjning, möjlighet till utveckling
och bra arbetsmiljö.
Medbestämmandefilosofin har aldrig gynnat de
arbetande. Det krävs nu en sådan demokratisering av
arbetsplatserna att villkoren förändras. Det krävs
omedelbart förändringar av arbetsorganisationerna så att
de arbetande får ett direkt inflytande över sina arbeten. Det
krävs insatser för en teknologiutveckling som sprider makt
och motverkar elitism. För detta krävs demokratiska
rättigheter i arbetslivet.
Vänsterpartiets ekonomiska politik syftar till att ändra
dagens orättvisa, ojämlika och osolidariska samhälle till
dess motsats. Förändringarna måste börja i arbetslivet.
4.12. Maktkoncentration -- demokrati och vinst
En grundläggande demokratisk fråga är vem som skall
ha den avgörande bestämmanderätten över produktionen
av varor och tjänster och därmed bestämma relationen
mellan människorna och deras villkor.
En avgörande fråga i samhället gäller meningen med
människors arbete och produktiva insatser: skall dessa vara
till för folkets väl eller öka bolagens vinster och
förmögenheter ?! Den socialdemokratiska regeringen har
accepterat kapitalmakten vilket strider mot
arbetarrörelsens ursprungliga strävanden, att
demokratisera det ekonomiska systemet.
Koncentrationen av kapital och centralisationen av makt
och ägande fortgår i vårt land. Från de 15 dominerande
finansgrupperna på 70-talet kan vi nu urskilja fyra. Störst är
huset Wallenberg, vilket kontrollerar företag med ca 400
000 anställda. De övriga är
Handelsbanken/Industrivärlden, Skanska och Volvo.
Ägarutredningen visade att makten över det ''privata''
näringslivet ligger i allt färre händer. Till detta skall läggas
det ökade internationella beroendet och de svenska
storföretagens internationalisering.
En demokratisering av ekonomin är grundläggande för
att motverka storfinansens maktkoncentration och dess
avgörande inflytande över samhällets utveckling.
Demokratiseringen måste utgå från makten i arbetslivet.
Demokratin i arbetslivet skall understödjas med beslut om
övergripande riktlinjer för ekonomins utveckling samt
styrning av de avgörande samhällsinvesteringarna.
Demokratiskt ägande och kontroll av bank- och
finansinstituten är nödvändig i en sådan politik.
Industrialismens historia präglas av kampen mellan
arbete och kapital. Det stora folkflertalet har enbart kunnat
försörja sig genom att sälja sin arbetskraft till
produktionsmedlens ägare. Västvärldens industristater har
emellertid genom arbetarrörelsens kamp successivt
utvecklats i riktning mot välfärdssamhällen. Men hur
mycket samhället än har förändrats så kvarstår en
grundläggande företeelse: avkastningen av investeringarna
tillfaller kapitalets ägare. I ett land där den övervägande
delen av produktionsmedlen ägs privat innebär detta att den
ekonomiska tillväxten, förmögenhetsökningen, tillfaller
denna grupp av privata ägare. Denna koncentration ter sig
från jämlikhetssynpunkt som oacceptabel.
Även om vinsten är en nödvändig förutsättning i en
ekonomi som den svenska så finns det ingenting som säger
att vinsterna måste tillfalla en viss grupp i samhället. Ett sätt
att få en från jämlikhetssynpunkt mer acceptabel fördelning
är att öka det samhälleliga ägandet. Detta kan ske genom
att första--tredje AP-fonderna får en vidgad roll i det
svenska näringslivets utveckling. Genom denna förändring
av fondernas användning och ett ökat nationellt ägande av
produktionsmedlen kommer förutsättningarna att öka för
en stabil ekonomisk utveckling. Detta innebär minskad
sårbarhet för den svenska ekonomin.
4.13. Kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin
Kvinnor har ingen ekonomisk makt. Få kvinnor finns på
de högsta beslutsfattande positionerna inom det svenska
näringslivet och inom den offentliga sektorns maktsfär.
Ekonomiska beslut fattas av män och för män. Hela
statsbudgeten är ett exempel på detta.
Det är kvinnornas ökade förvärvsfrekvens, som räddat
hushållens standard under 80-talet, men det har skett till
priset av en alltmer ökande utslagning i arbetslivet.
Fortfarande är det så att kvinnorna har de lägsta lönerna,
de tyngsta jobben, och de sämsta arbetstiderna. Och
fortfarande är det kvinnorna som har huvudansvaret för
barnen och hemmet. Kvinnor arbetar mer än män, men en
stor del av arbetstiden är oavlönad marktjänst.
Den nuvarande ekonomiska utvecklingen i Sverige är ett
direkt hot mot kvinnorna. Det är de som drabbas hårdast av
regeringens ekonomiska politik.
Merparten av kvinnorna kommer att förlora på
skatteomläggningen. Det finns från regeringens sida en
förhoppning att skatteomläggningen skall innebära att
kvinnorna skall utöka sin arbetstid, från deltid till heltid,
och på så sätt kunna tillgodogöra sig skattelättnaderna i den
nya skattepolitiken.
Denna förhoppning visar på en brist på kunskaper om
vilka faktorer som styr kvinnors lönearbete. För det första
har många kvinnor så låga löner idag, att även ett
heltidsarbete ligger under gränsen där skattelättnaderna får
effekt. Den skattereduktion som införts räcker på sin höjd
för många till kompensation för de ökade kostnaderna på
en rad områden. För det andra så är inte höga
marginalskatter ett problem för kvinnor. Om man frågar
kvinnor vilken reform de skulle vilja ha så kommer frågan
om en daglig arbetstidsförkortning på första plats.
Sex timmars arbetsdag med full lönekompensation är vad
kvinnor kräver.
En utökning av arbetstiden från deltid till heltid ställer
dessutom andra krav på samhället.En utbyggd
barnomsorg. Många deltidsarbetande löser idag sin
barnomsorg själva, genom att pussla ihop arbetstiderna.
Utbyggd kollektivtrafik. Det är kvinnorna som åker
kollektivt till arbetet.Heltidstjänster. En stor del
av tjänsterna inom den offentliga sektorn är idag inrättade
som deltidstjänster och det är knappast praktiskt möjligt för
de deltidsanställda att utöka sin arbetstid.
Det kan komma att visa sig att ''Århundradets
skattereform'' också blir ''Århundradets kvinnofälla''.
5. Vänsterpartiets budgetförslag 5.1.
Inledning
Den svenska ekonomin glider nu in i en lågkonjunktur.
Risken är stor för växande arbetslöshet. Regeringen räknar
i sin finansplan med att arbetslösheten kan stiga upp mot
4% nästa år. Man får gå långt tillbaka i tiden för att finna
liknande nivåer.
Trots denna utveckling lägger regeringen fram en budget
som på papperet är väl balanserad. Utgifterna
överensstämmer m.a.o. i stort sett med intäkterna.
Regeringens välbalanserade budget är emellertid i hög grad
en följd av osedvanligt låga pris- och löneantaganden. Med
mer realistiska antaganden om pris- och löneutveckling
skulle budgeten uppvisa betydande överskott.
Att regeringen lägger fram en stram budget i ett läge då
man samtidigt förväntar sig kraftigt stigande arbetslöshet
kan inte tolkas på annat sätt än att målet om full
sysselsättning inte längre har högsta prioritet.
Den budget som vänsterpartiet här presenterar avviker
på en rad punkter från regeringens förslag. Innan vi går in
på dessa skillnader bör det konstateras att också
vänsterpartiets budgetförslag är i stort sett balanserat.
Utgifterna överstiger intäkterna med ungefär 2 1/2
miljarder kr. Det förslag till budget som här presenteras
skall emellertid ses som en första preliminär
sammanställning. Under våren avser regeringen att lägga
fram propositioner på en rad områden som t.ex. utbildning,
energi, miljö och näringspolitik. Vänsterpartiet
återkommer då med krav på dessa områden. I en tid med
vikande sysselsättning och ökande arbetslöshet är det
viktigt att kraftfulla satsningar görs på investeringar i
infrastruktur och utbildning. Områden som under 80-talet
fått stå tillbaka.
5.2. Fördelningspolitik
Tyngdpunkten i vänsterpartiets här framlagda
budgetförslag ligger på fördelningspolitiken. Besluten om
nedsättning av sjuk- och föräldraförsäkringen måste rivas
upp. Vi avvisar också förslagen om slopande av friåret vid
sjukhusvård för förtidspensionärer, samt avvecklingen av
det särskilda stödet till flerbarnsfamiljer för köp av
egnahem.
Vänsterpartiet vill ytterligare förstärka
låginkomsttagarnas och barnfamiljernas ställning genom en
nedsättning av mervärdeskatten på en rad områden. Vi
föreslår att mervärdeskatten på kollektivtrafik slopas från
den 1 juli 1991. I syfte att minska boendekostnaderna
föreslår vi att momsen på fjärrvärme, samt
uttagsbeskattningen på fastighetsarbete i egen regi och till
sist fastighetsskatten på de allmännyttiga bostadsföretagen
slopas från årsskiftet 1991/92. Till detta skall läggas en
reduktion av mervärdeskatten på livsmedel med 40% från
årsskiftet.
En grupp som särskilt måste prioriteras är
pensionärerna. Vänsterpartiet föreslår att det kommunala
bostadstillägget ökas med 800 milj. kr. Vidare anvisar vi 1
miljard kr för en satsning till de sämst ställda
pensionärerna.
Vänsterpartiets budgetförslag innebär en direkt
överföring av ca 7 miljarder kr till hushållssektorn jämfört
med regeringens förslag. Därtill kommer lättnaderna i den
indirekta beskattningen. Det bör emellertid understrykas
att vänsterpartiets politik syftar till en omfördelning mellan
hushållen och inte en sammantagen förstärkning av
hushållsektorns ställning gentemot andra sektorer i
ekonomin. En utgångspunkt har därför varit att finansiera
hushållens skattelättnader och bidragen dit med en
motsvarande skärpning för höginkomsttagarna. Bland
förslagen kan nämnas en höjning av den statliga
inkomstskatten till 30% för inkomster över 240 000 kr och
ett slopande av grundavdraget för inkomster över 180 000
kr.
5.3. Kommunsektorn
Kommunerna dras för närvarande med svåra
ekonomiska problem. Kassakistorna är tömda och
verksamheten går i många fall med stora underskott.
Regeringen räknar med att kommunsektorns utgifter
översteg intäkterna med 19 miljarder kr 1990.
Under de närmaste åren beräknas kommunernas
ekonomi komma att förbättras något. Regeringen tror att
inkomsterna kommer att överstiga utgifterna med 12,6
miljarder kr 1992. Denna förbättring är emellertid enbart
tillfällig. På lite längre sikt sker en gradvis försämring av
kommunernas ekonomi. Detta har regeringen själv visat
bl.a. i sin långtidsbudget.
Vänsterpartiet vill därför långsiktigt stärka
kommunernas ekonomi. Detta sker genom att
grundavdraget för höginkomsttagarna slopas. För
budgetåret 1991/92 beräknas denna åtgärd inbringa
närmare 5 miljarder kr till statskassan, pengar som skall
ställas till kommunernas förfogande i form av ett
kommunalt stödpaket. Satsningar bör i första hand göras
inom barnomsorg, hemtjänst och sjukvård. Dessutom skall
pengar reserveras av det kommunala stödpaketet för den
utökning av de kommunala bostadstilläggen som
presenterats tidigare.
För helåret 1992 innebär detta kommunala stödpaket en
resursförstärkning till kommunsektorn på ca 10 miljarder
kr. Till detta kommer en rad ytterligare satsningar som
vänsterpartiet föreslår, inom kommunsektorn bl.a. på
skolområdet.
5.4. Investeringar i infrastruktur
Som tidigare aviserats kommer vänsterpartiet att längre
fram återkomma med en rad förslag till satsningar på
infrastruktur och miljö. Redan i detta budgetförslag
föreslår vänsterpartiet en utvidgning av anslagen till
spårbunden trafik. Sammantaget rör det sig om ca 3
miljarder kr. Utöver detta vill vi anslå 600 milj kr till
särskilda regionala infrastrukturåtgärder.
5.5. Ökat u-landsbistånd
Att höja de fattiga folkens levnadsnivå var det mål som
en gång sattes för det svenska biståndet. Enprocentsmålet
uppnåddes. Nu backar regeringen från det. 300 miljoner kr
tas från u-landsbiståndet till Östeuropabistånd och 700
miljoner till flyktingmottagning.
Vänsterpartiet kräver att enprocentsmålet omedelbart
återupprättas. Vi föreslår att medel för Östeuropabistånd
anslås under en ny post, kallad Samarbete med Östeuropa.
Flyktingmottagandet skall finansieras på samma sätt som
tidigare. Sammantaget kräver vänsterpartiet 2 1/2 miljard
kr i utökade anslag till biståndspolitiken.
5.6. Budgetsammanställning
Ökade utgifter, milj kr.
Kommunalt stödpaket
4 800
KBT
200
Extra åtgärder till de sämst ställda pensionärerna
1 000
Återställd sjukpenning och föräldraförsäkring
3 700
Utbyggd föräldraförsäkring
650
Invandrar- och flyktingpolitik
945
Utbildning
1 131
Jordbruk
621
Trafik
2 709
U-landsbistånd
2 372
Regionalpolitik
761
Idrott och kultur
395
Övrigt
866
--------------
Summa 20
150
Ökade inkomster, milj kr
Höjd skatt på kärnkraftsel
3 600
Höjd skatt på vattenkraftsel
2 700
Vattenfall
900
Flygbränsleskatt
1 600
Höjd reklamskatt
400
Höjd stämpelskatt
700
Höjd marginalskatt för höginkomsttagare
2 500
Slopat grundavdrag för höginkomsttagare
4 800
Begränsad avdragsrätt
1 200
Skärpt förmögenhetsskatt
250
Höjd skatt på alkohol och tobak
1 500
Ej sänkt generell moms 1/1 1992
4 200
Slopad moms på fjärrvärme
--900
Slopad uttagsskatt på fastighetsunderhåll
--500
Slopad moms på kollektivtrafik
--2 000
Slopad fastighetsskatt för allmännyttan
--750
Reducerad matmoms med 40%
--4 400
Skatt på finansiella företag
750
Omsättningsskatt på fastighetshandel
1 000
--------------
Summa 17
550 5.7.
Intäktssida och budgetsaldo
Vänsterpartiet vill återställa skattesystemets
inkomstomfördelande roll. Vänsterpartiet verkar för
skärpta marginalskatter för höginkomsttagare, höjd
kapital- och vinstbeskattning samt en indirekt beskattning
utformad efter social nytta och miljöhänsyn.
Marginalskatterna höjs för höginkomsttagare, och
grundavdraget slopas för inkomster över 180 000
kr.
De indirekta skatterna och mervärdesbeskattningen bör
differentieras så att baskonsumtion beskattas lägre än
annan konsumtion och lyxbetonade varor och tjänster. I
denna motion läggs förslag om en rad momsreduceringar,
bl.a. sänkt matmoms med 40 %, slopad moms på
kollektivtrafik och fjärrvärme. Som ett led i en övergång till
ett system med differentierad moms och punktskatter så
sänks ej den generella momsen med 1 % den 1 jan 1992,
under förutsättning att mervärdesbeskattningen
differentierats enligt ovanstående. Vänsterpartiet föreslår
vidare höjd skatt på alkohol och tobak samt på reklam.
Vänsterpartiets finansieringsförslag riktar in sig på
kapital och transaktionsekonomi. Detta sker bl.a. genom
förslag om särskild skatt på finansiella företag, skärpt
avdragstak för ränteutgifter, återställd
förmögenhetsbeskattning, höjd stämpelskatt, samt särskild
skatt på fastighetshandel.
Sverige har idag en inkomstbeskattning av företag som
ligger på Västeuropas lägsta nivå. På företagsskattesidan
föreslår vänsterpartiet att en skatteutredning tillsätts med
uppgift att se över den samlade företagsbeskattningen. I
direktiven ingår att lägga förslag om slopad
skatteutjämningsreserv, SURV, och fastighetsskatt på
industrifastigheter. Systemet med SURV sänker det
effektiva skatteuttaget på företag till ca 20 %, och skapar
inlåsningseffekter. En slopad skatteutjämningsreserv ger
intäkter på ca 7 miljarder kr. Förslag om ny
företagsbeskattning ger dock inga skatteinkomster för
budgetåret 1991/92.
På miljöområdet återkommer vänsterpartiet i samband
med de energi- och miljöpolitiska propositionerna med
ytterligare förslag om miljöavgifter och skatter. I denna
motion presenterar vänsterpartiet förslag om höjd elskatt
på uran och vattenkraft, samt skatt på flygbränsle.
Som tidigare påtalats visar vänsterpartiets budgetförslag
ett underskott relativt regeringens förslag. Utgifterna
överstiger intäkterna med ca 2 1/2 miljarder kr. Detta
underskott kan komma att utvidgas under våren då
regeringen kommer med propositioner på en rad områden
som t.ex. utbildning, energi, miljö och näringspolitik.
Vårens propositionsflod kommer dock också att
innebära att vissa reduceringar kan göras på budgetens
utgiftssida. Vänsterpartiet har tidigare krävt en 10-
procentig nedskärning av försvarsutgifterna gentemot
regeringens förslag. Under våren kommer regeringen att
lägga förslag om anslagsramar för försvaret. Sannolikt
kommer vänsterpartiet då att lägga förslag på besparingar
av minst samma omfattning som tidigare, dvs ca 3 miljarder
kr.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjerna för
den ekonomiska politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som förordas i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inflationens huvudorsak och
nödvändigheten av en prispresspolitik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inte införa ytterligare
tvångsmedel på arbetsmarknaden riktade mot de
arbetande,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
om vad i motionen anförts om Rehnbergkommissionens
verksamhet,
6. attriksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den ekonomiska politikens
inriktning att skapa förutsättning för löneökningar, främst
för de lågavlönade,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den ekonomiska politiken och
arbetsmarknadspolitikens prioritering av arbete åt alla,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av att slå vakt om den
generella välfärdspolitiken,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas statsbidrag,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skattepolitikens
inriktning,1]
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillväxt och miljö som
utgångspunkt för den ekonomiska politiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av bred forskning och
utbildning,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny industripolitik och
löntagaroch AP-fondernas roll i en sådan politik,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ekologisk
näringspolitik,2]
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av satsningar på
infrastruktur och regional utjämning och balans,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges relationer till EG och
övriga Europa,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokratisering av ekonomin,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kontroll över bank- och
finansinstituten,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett kvinnopolitiskt perspektiv på
ekonomin,3]
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett kommunalt stödpaket.
Stockholm den 24 januari 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)