Internationella
perspektiv 2.2 1980-talet
-- förlorade år för Sverige 2.3
Nedgången
fördjupas 3.
Regeringens
ekonomiska politik 3.1
Finansplanens
riktlinjer 3.2
Budgetpolitiken 4.
Riktlinjer
för den ekonomiska politiken 4.1
Grundläggande
principer 4.2
Privatisering
av sparandet 4.3
Lönebildningen 4.4
Arbetsmarknaden 4.5
Sänkt
skattetryck 4.6
Reformerad
offentlig sektor 4.7
Budgetpolitiken 4.8
Den
kommunala ekonomin 4.9
Statsskuldspolitiken 4.10
Penningpolitiken 5.
Effekter
av en marknadsliberal politik
Hemställan 1.
Europavägen ger ny fart åt Sverige
Efter det förlorade 1980-talet måste Sverige få ett
politikskifte på 1990-talet. Med dagens politik halkar
Sverige efter alltmer. Med en ny politik kan vi få en ny start.
Den tredje vägens socialdemokratiska politik har
misslyckats. Sverige går nu in i en svår kris. Under de
närmaste åren kommer konsekvenserna av detta att drabba
alla och envar.
Ökade kostnader, minskade marknadsandelar,
sjunkande produktion och växande köer är följden av den
socialistiska kvarlåtenskapen i den socialdemokratiska
politiken.
Ett allt högre skattetryck har bromsat tillväxt och
företagande. Ett dogmatiskt fasthållande vid de offentliga
monopolen har skapat kris i välfärdssystemen. Oförmåga
att få bukt med de offentliga utgifterna har spätt på inflation
och kostnader.
Alternativet
Moderata samlingspartiet anser att Sverige behöver en
ny regering. Vi har tillsammans med folkpartiet liberalerna
presenterat gemensamma riktlinjer för den politik vi vill
genomföra.
I denna motion vidareutvecklar vi dessa riktlinjer. En
omläggning av politiken är nödvändig för att Sveriges
ekonomi skall återfå den utvecklingskraft som krävs för att
lägga en ny och bättre grund för framtidens välfärd.
Vår politik syftar till att skapa arbetstillfällen i stället för
arbetslöshet, lägre prisökningar i stället för rekordhög
inflation och lägre skatter i stället för ständigt högre.
Tredje vägens misslyckande
Det som kallats den svenska modellen -- en stor offentlig
sektor, standardiserade enhetslösningar, höga skatter,
central lönesamordning -- fungerar allt sämre i en tid som
ställer krav på flexibilitet, dynamik, närhet och
nytänkande.
Under hela 1980-talet har moderata samlingspartiet
konsekvent arbetat för en annan politik. Vår kritik mot den
tredje vägens politik har varit klar och konsekvent. Vi har
ingen anledning att ompröva de idéer som var våra i
valrörelserna 1982, 1985 och 1988.
Den tredje vägens politik nämns inte längre av
regeringen. Misslyckandet är uppenbart. Men regeringen
har inte förmått att formulera en ny ekonomisk-politisk
strategi som kan visa vägen för 1990-talet.
För ett år sedan sade regeringen att den ekonomiska
politiken stod vid en kritisk punkt. Kunde inte
kostnadsutvecklingen bringas under kontroll 1990 skulle
utvecklingen obönhörligen leda till en kraftigt ökad
arbetslöshet.
Nu är facit där. Under 1990 accelererade
lönekostnadsutvecklingen i jämförelse med närmast
föregående år. I förhållande till de mål regeringen själv satte
upp blev den ekonomiska utvecklingen under 1990 ett stor
misslyckande. Och därmed kommer de kommande årens
kris att bli än djupare.
Under de senaste åren har krispaketen varit legio. De
har oftast lagts fram under kaotiska former. Beslut har
fattats utan sammanhang, perspektiv eller framtidstro. Vi
har bevittnat en regering på defensiven.
De olika krispaketen har inneburit att regeringen på
vissa punkter närmat sig den politik som moderata
samlingspartiet länge förordat. Det gäller t.ex. så olika
saker som medlemskap i EG och ersättningsnivåerna inom
sjukförsäkringssystemet. Detta välkomnar vi.
Men samtidigt kvarstår grundläggande låsningar på
andra områden. Den socialistiska kvarlåtenskapen är
fortfarande stor. Regeringen är ideologiskt blockerad.
Motviljan mot att på allvar ta itu med de offentliga
monopolen och därmed bygga välfärden på allas valfrihet
kvarstår. Försöken att genom olika former av
överbeskattning tränga tillbaka enskilt ägande och sparande
till förmån för offentlig kontroll har snarast förstärkts.
Oförmågan att få bukt med de offentliga utgifternas ökning
skapar en fortsatt press uppåt på världens redan särklassigt
högsta skattetryck. Regeringen skönmålar ekonomins
tillstånd, och inser inte de krav som den europeiska
integrationen kommer att ställa.
Svensk ekonomi försämras nu i rask takt. Nedgången är
snabbare än vad som någonsin tidigare kunnat konstateras.
Ovanpå detta kommer de effekter på den internationella
ekonomiska utvecklingen som krisen i Mellersta Östern kan
komma att medföra.
Detta innebär att Sverige nu går mot sämre tider. 1991
och 1992 blir de sämsta åren för svensk ekonomi i modern
tid. Tillväxten kommer att vara obefintlig eller negativ.
Att ett viktigt industriland som Sverige under flera år inte
har någon produktionsökning alls är närmast unikt. Inget
annat land i hela OECD-området får negativ tillväxt 1991.
Vi halkar efter det övriga Europa än mer.
Investeringarna kommer att minska dramatiskt. Redan nu
faller industriinvesteringarna påtagligt. Bostadsbyggandet
kommer sannolikt att i det närmaste stanna upp. Svenska
investeringar flyr och utländska investeringar skyr Sverige
p.g.a. det försämrade näringsklimatet. Arbetslösheten
ökar snabbt. Under januari har arbetslösheten ökat med 5 000
personer i veckan, och AMS räknar med över 100 000
arbetslösa vid månadsskiftet. Varslen slår alla
rekord. Sverige kommer att få en rekordarbetslöshet som
man kommer att få gå tillbaka till tiden före det senaste
världskriget för att hitta motsvarighet till.
Kostnadsökningarna kommer att fortsätta. Även med
regeringens bästa alternativ blir inflationen 1991 ca 10
procent och lönekostnadsutvecklingen alltför hög.
Räntorna förblir mycket höga. Underskotten mot
omvärlden ökar dramatiskt. Inte ens i regeringens mest
optimistiska prognoser skymtar en vändning. Utvecklingen
innebär att Sverige blir allt mer beroende av höga räntor
och kortfristig internationell upplåning. De närmaste årens
kris är det oundvikliga resultatet av misslyckandet för den
tredje vägens politik. För denna kris och alla dess
konsekvenser bär socialdemokraterna det fulla politiska
ansvaret.
Utvecklingen kan och måste vändas. Och inte ens
regeringen själv förefaller tro att det är möjligt med
socialdemokratisk politik.
Sverige måste med konsekvens slå in på en politik enligt
de riktlinjer som moderata samlingspartiet sedan lång tid
arbetat för. Något annat alternativ finns inte om vi åter skall
kunna få fart på Sverige.
Europavägen
I denna motion anges riktlinjerna för den Europaväg
som svensk politik måste följa under 1990-talet.
Den innebär att den europeiska samverkan får sätta sin
prägel på politikens olika områden. Den innebär ett
närmande av Sverige till Europa i övrigt för att vi fullt ut
skall kunna ta tillvara den europeiska samverkans alla
möjligheter.
Under ett kvarts sekel har Sverige genom
socialdemokraternas agerande 1971 varit utestängt från
kärnan i det europeiska samarbetet. Under denna tid har
våra problem växt och vår eftersläpning blivit allt tydligare.
Riksdagens beslut den 12 december 1991 att Sverige
skall söka medlemskap i EG öppnar en ny historisk
möjlighet för vårt samhälles utveckling. Men denna nya
möjlighet förutsätter en ny politik.
En ansökan om fullt medlemskap måste lämnas in under
1991. Med denna som grund bör förhandlingar kunna
slutföras under 1993 för godkännande vid en
folkomröstning i samband med riksdagsvalet den 18
september 1994 och fullt förverkligat medlemskap 1995.
EG-medlemskapet ställer nya krav på Sverige. Och
dessa krav måste redan nu få ett avgörande inflytande på
politikens utformning.
Med fortsatt socialdemokratisk politik och stagnation
riskerar EG-medlemskapet att innebära att vi slås ut
snabbare i den nya konkurrensen. Men med en politik
enligt våra riktlinjer skapas förutsättningarna för en gyllene
period för Sverige.
Det finns inte längre utrymme för någon tredje väg
mellan marknadsekonomi och socialism. Och skall Sverige
följa den europeiska marknadsekonomins väg, måste
Sverige också ha en politisk ledning som verkligen tror på
Europa och genuint tror på marknadsekonomin. Tvekan
och tvehågsenhet formar inte framtiden.
Det är bara vår Europaväg som kan ge Sverige
framtidstron tillbaka.
Sänkt skattetryck till Europanivåer
En grundläggande förutsättning för att vi åter skall
kunna få fart på Sverige är att skattetrycket sänks. Dagens
extremt höga skattetryck är det allvarligaste hotet mot
välfärden.
Sverige har idag världens högsta skattetryck på ca 56
procent av BNP. Världstvåan Danmark har ett skattetryck
på ca 50 procent och är klart inriktat på att sänka detta.
Inom EG-länderna ligger skattetrycket i allmänhet kring 40
procent.
En rad olika undersökningar visar att det svenska
välfärdssystemet i olika avseenden inte är överlägset
systemen i motsvarande andra västeuropeiska länder. Trots
detta är det svenska skattetrycket markant högre.
All erfarenhet visar att höjda skatter bromsar tillväxten.
Den extra skattebörda socialdemokraterna lagt på Sverige
sedan 1982 har bromsat vår utveckling. Den bördan måste
snabbt lättas.
Skattepolitiken måste därför inriktas på att skattetrycket
under 1990-talet successivt sänks ner mot nivåerna i
motsvarande andra jämförbara europeiska länder. Som
riktmärke över en tidsperiod anges att skattetrycket sänks
med motsvarande en procentenhet av BNP varje år.
I 1990-talets skattestrategi bör i första hand de skatter
som direkt bromsar produktion, företagande och sparande
sänkas eller tas bort. Utan en växande produktion, ett ökat
företagande och ett stärkt enskilt sparande kommer Sverige
att fortsätta att halka efter.
Dessa skattesänkningar är en förutsättning för att kunna
ta Sverige ur krisen genom nya investeringar, nya jobb och
ett nytt företagarklimat.
Därefter kommer det att vara nödvändigt att också
sänka skatter på t.ex. konsumtion, som annars kommer att
leda till att delar av svenskt näringsliv förtvinar i
konkurrensen. Det gäller t.ex. den rekordhöga momsen.
En successiv sänkning måste ske.
Skattepolitikens grund är emellertid alltid strävan efter
ett samhälle där en allt större del av människornas behov
tillgodoses genom eget val och eget ansvarstagande. Vi vill
bryta utvecklingen mot ett ständigt allt större
bidragsberoende.
I vårt samhälle skall det vara en självklarhet att man
skall kunna leva på sin lön eller pension utan att tvingas att
söka bidrag.
Framtidssatsningar
Det nya Europa ställer nya krav på Sverige i en rad olika
avseenden.
Att satsa på kunskaper och kvalitet är att satsa på en
bättre konkurrenskraft i framtiden. Enligt vår uppfattning
krävs det en betydande uppryckning av inte minst den högre
utbildningen och forskningen.
Därför har vi lagt fram förslag om fristående universitet
som med kvaliteten i sin utbildning skall kunna konkurrera
med det övriga Europa. I vårt budgetalternativ inryms en
extra satsning på den högre utbildningen på 500 miljoner
kronor.
Väl fungerande kommunikationer blir allt viktigare.
Även här krävs en uppryckning.
På telekommunikationernas område kommer den
avreglering och privatisering vi föreslår att öppna för
konkurrens och mångfald. Vi kan därmed vänta en
snabbare och en billigare utbyggnad av våra
telekommunikationer.
Väginvesteringarna har länge eftersatts. I många delar
av landet börjar resultaten nu att bli allt tydligare. Därför
föreslår vi en extra satsning på 2 miljarder kronor på
underhåll av vägar och på nya väginvesteringar.
Även de kollektiva kommunikationerna i form av
järnvägar har eftersatts. Sverige riskerar att komma på
efterkälken i de storsatsningar som nu sker i Europa på
moderna järnvägsnät. Vi föreslår en extra satsning på 500
miljoner kronor för investeringar. Snabbt beslut om och
snabbt förverkligande av den fasta förbindelsen över
Öresund är av stor betydelse.
Vårt budgetalternativ
Moderata samlingspartiets budgetalternativ innebär
betydande besparingar för att bereda vägen för viktiga
omedelbara skattesänkningar och skapa möjlighet för
kommande större skattesänkningar.
Vårt budgetalternativ innebär utgifter som ligger ca 13,6
miljarder kronor under dem som regeringen föreslagit. Till
detta skall läggas tillfälliga inkomstökningar genom bl.a.
utförsäljningar av statliga tillgångar på netto ca 7 miljarder
kronor.
Trots dessa stora besparingar inryms viktiga
förbättringar på bl.a. rättsskyddets, utbildningens,
familjepolitikens, infrastrukturens och försvarets områden.
Besparingar och skattesänkningar måste ses som en
helhet i budgetalternativet. Minskade kommunbidrag 1992
med 4 miljarder kronor balanseras t.ex. av minskade
löneskatter för kommunsektorn.
Vårt alternativ innebär omedelbara skattesänkningar på
ca 6,4 miljarder kronor. För att dämpa den snabba
ökningen av boendekostnaderna föreslås som ett första steg
en sänkning av fastighetsskatten med en tredjedel. Därmed
bromsas den snabba ökningen av bidragsberoendet, bl.a. i
form av bostadsbidrag. För att förbättra näringslivets
konkurrenskraft och skapa förutsättningar för nya jobb
föreslås en sänkning av löneskatterna på sammanlagt minst
4,5 procentenheter. Av dessa är ca 2,5 procentenheter en
följd av vår metod att införa arbetsgivarperiod i
sjukförsäkringen. Skulle denna sänkning enbart resultera i
nya arbetsplatser skulle det teoretiskt motsvara ca 70 000
nya jobb. För att förhindra att Sverige dräneras
på sparande och kapital i ett finansiellt öppet Europa
föreslås en sänkning och ett borttagande av en rad skatter
för sparande. Genom de dynamiska effekter som utlöses är
kostnaden för detta liten eller obefintlig. För att dämpa
kostnadsutvecklingen föreslås ett snabbare avskaffande av
det enligt vår mening felaktiga extra momsuttaget på 1,5
procentenheter samt lägre momssatser på bl.a.
turisttjänster och inrikes resor. För att öka det
ekonomiska oberoendet för individer och familjer skapas
förutsättningar för en sänkning av kommunalskatterna
genom att skatteutjämningsavgiften avskaffas för de
kommuner och landsting som tillsammans sänker skatten
med 50 öre eller mer.
Vårt budgetalternativ innebär ett för 1991/92 i
jämförelse med regeringen förstärkt budgetsaldo på ca 11
miljarder kronor. Tas hänsyn till utförsäljningar m m är
förstärkningen ca 4 miljarder kronor.
Vårt budgetalternativ innebär, att det skapas en reserv
1992 för ytterligare skattesänkningar på 7 miljarder kronor.
Införandet av en reserv motiveras av osäkerheten om den
samhälls- och statsfinansiella utvecklingen. Ambitionen är
att genomföra ytterligare skattesänkningar under 1992,
varvid främst löneskatter och moms blir aktuella.
Därmed skulle skattetrycket kunna minskas med mer än
2 procentenheter av BNP. Sverige skulle tydligt slå in på
Europavägen.
2. Den ekonomiska utvecklingen 2.1
Internationella perspektiv
Världsekonomin har under större delen av 1980-talet
och fram till och med första halvåret 1990 upplevt den
längsta högkonjunkturen under efterkrigstiden. En
avmattning inträdde emellertid under loppet av förra året.
I genomsnitt var den ekonomiska tillväxten god under 1990,
men skillnaderna mellan länderna blev större. Den kraftiga
tillväxteffekt som härrör från Tysklands enande tillsammans
med den japanska ekonomins fortsatt snabba utveckling
utgör de starkaste inslagen, medan en dämpning märktes i
USA och Storbritannien redan före krisen i Persiska viken.
Efter det att Irak ockuperade Kuwait har osäkerheten
om framtiden blivit större. Farhågor för ett utdraget krig
med höga oljepriser gör att investerare avvaktar.
Övergången till marknadsekonomi och
återuppbyggnadsarbetet i Östeuropa har också mött större
svårigheter än vad alla från början förutsåg.
Det förekommer sedan en tid tillbaka också oro på de
finansiella marknaderna. Fastighetspriserna har i många
länder fallit, samtidigt som räntorna stigit. Detta beror inte
bara, och inte främst, på krisen i Mellersta Östern utan på
svagheter i de finansiella systemen. En tilltagande global
kapitalbrist har uppmärksammats. De minskande japanska
bytesbalansöverskotten bidrar till knapphet i ett läge, då
både Tyskland och USA har stora upplåningsbehov.
Det är svårt att förutse hur dessa tendenser till s.k.
''credit crunch'' kommer att påverka den globala
makroekonomiska utvecklingen. Mycket tyder emellertid
på att den internationella finansiella integrationen kan klara
situationen och att det främst kommer att bli tal om
omfördelningar mellan olika grupper inom ekonomierna.
Krigsförloppet vid Persiska viken är svårt att förutse.
Den tillväxthämmande effekten blir uppenbar om kriget
blir långvarigt, särskilt om en stor del av oljeproduktionen
i området skulle slås ut. Höjda oljepriser får dock inte
tillnärmelsevis samma inverkan på tillväxten som vid
oljeprischockerna 1973--74 och 1979, då de fyrdubblades
respektive dubblerades. Sedan dess har ekonomierna blivit
bättre rustade att klara denna typ av externa chocker.
Blir det däremot ett relativt snabbt övergående krig i
Persiska viken, drabbas inte världsekonomin av någon
långvarig tillväxthämmande effekt, och konjunkturen kan
väntas vända uppåt mot slutet av detta år. Både Japan och
Tyskland har goda förutsättningar att bidra som
tillväxtlokomotiv. Återuppbyggnaden av östra Tyskland
samt flera andra central- och östeuropeiska f.d.
kommuniststater är inte bara ett bekymmer utan kan också
medföra ökad ekonomisk aktivitet.
USA:s ekonomi utvecklas för närvarande svagt.
En vändning uppåt var väntad till 1991, men kriget i
Persiska viken kan vålla ett avbräck. Centralbanken har
tvingats hålla räntorna på en hög nivå längre än vad den
inhemska utvecklingen motiverat. Den svaga tilltron till den
federala budgetpolitiken sätter press nedåt på dollarkursen,
vilket gör att ränteläget endast marginellt kunnat justeras
nedåt. Inflationen måste stävjas, samtidigt som det finns
starka inhemska önskemål om att politiken skall läggas om i
en mer expansiv riktning. Den ekonomiska tillväxten väntas
emellertid åter ta fart mot slutet av detta år.
Japan har i flera år utmärkts av en mycket stark
ekonomisk tillväxt. Den privata konsumtionen fortsätter att
öka kraftigt, vilket sammanhänger med en mycket gynnsam
utveckling av hushållens disponibla inkomster.
Investeringsnivån stiger fortfarande, avspeglande ett högt
kapacitetsutnyttjande. Arbetslösheten är låg och ligger
stabilt på drygt 2 procent, och brist på arbetskraft råder.
Den japanska tillväxten väntas öka med ca 4 procent både
1991 och 1992.
Det före detta Västtyskland har de senaste åren uppvisat
en ekonomisk tillväxt, som vid sidan av den japanska
utvecklingen varit unik i världsekonomin. Denna utveckling
bidrog 1990 till att möjliggöra återföreningen av de två
tyska staterna till Tyskland. Ekonomin arbetar i den
västra delen nära fullt kapacitetsutnyttjande, och
inflationstendenser framträder. Prisstegringen hålls dock
tillbaka av att D-marken stärkts gentemot dollarn.
Utsikterna för 1991 och 1992 är ljusa för den tyska
ekonomin med en väntad BNP-ökning på ca 3 procent per
år.
I Storbritannien har tillväxttakten avtagit sedan
1989. Den inhemska efterfrågan avtog påtagligt under
andra halvåret 1990. Arbetslösheten ökade något under
loppet av förra året, och den förhållandevis snabba
inflationen, ca 9 procent 1990, tycks vara svår att dämpa.
De höjda oljepriserna dämpar inte efterfrågan särskilt
mycket, då den inhemska oljeindustrin stimuleras, vilket till
viss del kompenserar övriga sektorers minskade
efterfrågan. Under 1991 kan exporten hållas tillbaka av ett
starkt pund och en försvagad exportmarknad. Ändå väntas
exportökningen, ca 5 procent, bli det starkaste bidraget till
BNP. Tillväxten kan väntas öka till ca 2 procent 1992.
Den ekonomiska utvecklingen i Frankrike avtog
något förra året. Under innevarande år kommer
inflationsimpulserna, delvis härrörande från de höjda
oljepriserna, att drabba Frankrike relativt litet, då dels
energikonsumtionen är låg, dels de indirekta skatterna
sänks och löneutvecklingen väntas bli beskedlig mot
bakgrund av det försämrade arbetsmarknadsläget. Detta
bidrar till att hålla näringslivets lönsamhet uppe, vilket
möjliggör en fortsatt god investeringsutveckling. Tillväxten
väntas öka 2 à 3 procent per år 1991 och 1992.
Demokratiseringsprocessen i Östeuropa ställer
vissa krav på övriga Europa. De östeuropeiska
ekonomierna har visat sig kräva omfattande investeringar
för att kunna klara en någotsånär snabb omställning. Olika
former av finansiell hjälp har ställts till förfogande.
Återuppbyggnadsarbetet kan, särskilt för Tyskland, bli en
efterfrågestimulerande faktor.
Den ekonomiska utvecklingen i Norden är
splittrad. Finland har glidit in i en självgenererande
recession, där såväl arbetslöshet som inflation överstiger
nivåerna i konkurrentländerna. Strukturproblemen
dominerar över det cykliska konjunkturmönstret. Även om
tillväxten ännu är låg i Danmark och förhållandevis god i
Norge, finns där likheter. I båda länderna har en ekonomisk
politik bedrivits som syftat till inflationsbekämpning. Detta
har givit god utdelning, då inflationen i Danmark är den
lägsta inom Europa och Norge lyckats pressa inflationen
ned till nivåer som understiger många konkurrentländers. I
Norge anknöts kronan till ecun i oktober 1990.
Utgången av de pågående GATT-förhandlingarna är av
stor vikt. En ökad liberalisering av världshandeln skulle
gynna Sverige. Marknadstillväxten för de svenska
exportföretagen väntas öka förhållandevis kraftigt 1992.
Om kriget vid Persiska viken inte blir av långvarig karaktär,
finns det således då förutsättningar för draghjälp åt den
svenska ekonomin. Detta ställer emellertid stora krav på
den ekonomiska politiken.
2.2 1980-talet -- förlorade år för Sverige
När regeringen i årets finansplan blickar tillbaka på
1980-talet och bedömer det aktuella ekonomiska läget, blir
den motsägelsefulla slutsatsen att det har gått riktigt bra för
Sverige och att ekonomin idag präglas av allvarliga
problem. Det konstateras att tillväxten är för låg, att
inflationen är snabb, att bytesbalansen försvagas för varje
år och att sparandet är otillräckligt. Särskilt under senare år
har den svenska ekonomin mer påtagligt börjat avvika från
utvecklingen i våra viktiga konkurrentländer.
Frågan inställer sig då hur detta har kunnat ske.
Regeringen pekar på isolerade problem men förmår inte
göra en samlad analys, där det ekonomiska systemet och
grunddragen i den ekonomiska politiken sätts i fokus.
En återblick på 1980-talet visar att den internationella
ekonomin präglades av stabil tillväxt, till skillnad från det
turbulenta 1970-talet. I början av årtiondet lyckades de
stora industriländerna i väst genom bl.a. en mycket stram
penningpolitik reducera inflationstakten i världsekonomin.
Det skedde till priset av några år med lågt
kapacitetsutnyttjande och ökad arbetslöshet.
Prisstabiliseringen var en nödvändig grund för 1980-talets
ökade välfärd i OECD-området. Stabila priser gynnade
investeringarna och höjde därmed tillväxten.
De stora västeuropeiska länderna, Nordamerika och
Japan förde en marknadsekonomiskt präglad politik med
lägre offentliga utgifter, skattesänkningar, avregleringar
och privatiseringar av statliga företag som huvudinslag.
Denna modell -- som kan kallas ''den första vägen'' --
baserades på insikten att den ekonomiska miljön måste
liberaliseras för att tillväxt och välståndsutveckling skulle
främjas. Företagandets och kapitalets villkor sattes i
förgrunden. Entreprenörandan uppmuntrades.
De socialistiska länderna i Central- och Östeuropa
utmärktes av växande problem med ineffektivitet, köer och
varubrist som ständigt närvarande inslag i den ekonomiska
bilden. Dessa länder kan sägas ha försökt att med ''den
andra vägens'' ekonomiska system utan privat äganderätt
eller några andra incitament åstadkomma en effektiv
produktion och distribution av varor och tjänster.
I Sverige har socialdemokraterna hävdat att det finns en
medelväg mellan kapitalism och socialism. Vad som kallats
den svenska modellen har inneburit västvärldens högsta
socialiseringsgrad av inkomsterna (skattetrycket), de
högsta offentliga utgifterna och den mest omfattande
offentliga verksamheten i alla OECD-länder. Sverige
utmärks av extremt stora socialiserings- och regleringsinslag
jämfört med övriga västekonomier, även om vi aldrig gått
så långt som länderna i Östeuropa. Denna tredje väg litar i
alltför ringa grad till marknadsekonomi vad gäller i första
hand organiserandet av tjänsteproduktionen. Både den
svenska tredje vägen och den östeuropeiska vägen har visat
att det inte utan konkurrens mellan privata företag går att
få en kostnadseffektiv produktion av vare sig varor eller
tjänster.
I Sverige försökte socialdemokraterna under 1980-talet
hävda att det fanns en ''tredje väg'' även vad gäller
stabiliseringspolitiken. I stället för att följa resten av
Europa med ''den första vägens politik'' i början av 1980-
talet valde socialdemokraterna att försöka expandera oss ur
problemen med hjälp av en undervärderad krona.
Devalveringen 1982 genomfördes i ett läge när
kapacitetsutnyttjandet i svensk ekonomi var mycket lågt.
Ungefär samtidigt lades den amerikanska finanspolitiken
om i expansiv riktning. Resultatet blev att svensk export,
industriproduktion och lönsamhet i den konkurrensutsatta
sektorn ökade ordentligt de första åren efter devalveringen.
Det skedde huvudsakligen genom ett höjt
kapacitetsutnyttjande.
Efter 1984 försvann dock styrkan i uppsvinget. Någon
relativ utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn kom ej
till stånd. De senaste åren har i stället kännetecknats av att
export, investeringar, tillväxt och välstånd utvecklats
betydligt sämre i Sverige än i omvärlden. Som framgår av
diagram 1 föll marknadsandelarna brant från mitten av
1980-talet samtidigt som relativpriserna stigit.
Diagram 1
Marknadsandelar och relativpriser 1979-91
Export av bearbetade varor till OECD
Index 1970=100
Källa: Konjunkturinstitutet
Vi är nu återigen på väg in i en allvarlig kostnadskris med
snabbt fallande marknadsandelar, vinster och sysselsättning
i den konkurrensutsatta delen av vår ekonomi.
Förutsättningarna för industriell verksamhet liknar dem
som gällde i slutet av 1970-talet. Bytesbalansunderskottet
är, som framgår av diagram 2, det största under 1980-talet
och stigande.
Diagram 2
Bytesbalansen 1980-1990
Källor: Riksbanken och Konjunkturinstitutet
Det var en illusion att tro att vi var på rätt väg under
1980-talet. I stället blev ''den tredje vägens politik'' ett rejält
misslyckande. De ständigt återkommande krispaketen de
senaste åren visar att det inte finns någon genväg som
innebär att vi slipper att ta itu med de grundläggande
problemen i svensk ekonomi.
1982 års devalvering medförde aldrig någonting annat än
en kortvarig smärtlindring. Genom devalveringen doldes
under flera år de grundläggande strukturproblem som är
hänförliga till ''den svenska modellen''. Utan 1982 års
försök att skapa en undervärderad krona skulle trycket på
att undanröja strukturfelen ha varit större. Problemen med
kostnadsutvecklingen, de höga offentliga utgifterna,
skattetrycket och alla andra störningar av
marknadsekonomin var akuta redan 1982.
Den kraftiga devalveringen 1982 gav kortsiktigt
gynnsamma effekter på kapacitetsutnyttjandet, vilket fick
den socialdemokratiska regeringen att tro att Sverige var på
rätt väg. Man nöjde sig därför med att försöka begränsa
lönekostnadsökningarna via Rosenbadsrundor och diverse
inkomstpolitiska grepp. I åtta år har denna centrala
övertalningskampanj varit huvudinslaget i regeringens
försök att dämpa inflationen. Ändå visar all teoretisk analys
och empirisk erfarenhet att inkomstpolitik och övertalning
är verkningslösa instrument i ekonomier med
överhettningstendenser.
Förutom att få fart på ekonomin var ett andra
huvudsyfte med devalveringen att åstadkomma en
överflyttning av resurser till den konkurrensutsatta sektorn
(K-sektorn) från den övriga ekonomin (S-sektorn). För att
en devalvering skall få en sådan effekt på
produktionsstrukturen krävs att den leder till att priset på
K-sektorns produkter och produktionsfaktorer (arbetskraft
och kapital) stiger i relation till S-sektorns produkter och
produktionsfaktorer, d.v.s. att den leder till en real
devalvering mellan sektorerna. Om relativpriset på K-
sektorns produkter stiger, kommer även K-sektorns andel
av den totala ekonomin att öka på S-sektorns bekostnad.
1981 och 1982 års devalveringar resulterade i en mycket
begränsad och kortvarig relativprisförskjutning till förmån
för K-sektorns produkter. K-sektorns andel av ekonomin
ökade endast från 29 till 31 procent mellan 1982 och 1985.
Därefter vände utvecklingen och 1988 var K-sektorns
relativpris och BNP-andel lägre än före devalveringarna. K-
sektorns relativa storlek är idag t.o.m. mindre än någon
gång tidigare under efterkrigstiden. Devalveringarna har
med andra ord misslyckats med att stärka K-sektorn, vilket
skulle ha varit nödvändigt för att klara bl.a. bytesbalansen.
För att möjliggöra en utbyggnad av K-sektorn hade det
behövts en stram politik som hållit tillbaka S-sektorn. Den
socialdemokratiska regeringen gjorde emellertid efter 1984
inte ens några allvarliga försök att hålla tillbaka denna
sektors expansion. Från och med 1985 hade Sverige ett läge
med överfull sysselsättning, vilket gjorde det omöjligt för
K-sektorn att dra till sig resurser från de offentliga och
privata tjänstesektorerna. I stället ökade löneglidningen i
K-sektorn, vilket snabbt urholkade konkurrenskraften.
De mycket goda vinster som under några år skapades i
den svenska K-sektorn har i stor utsträckning använts till
expansion i utlandet bl.a. till följd av att den reala
devalveringen misslyckades. Mellan 1985 och 1988 ökade
de utländska direktinvesteringarnas andel av K-sektorns
totala investeringar från 30 till 50 procent. Andra orsaker
till den snabba expansionen av utlandsinvesteringarna är
det ogynnsamma investeringsklimatet i Sverige relativt
utlandet. Oklarheten vad gäller Sveriges relationer till EG,
energipolitiken, bristen på arbetskraft, sjukfrånvaron, de
offentliga monopolen, kostnadsutvecklingen och därmed
sammanhängande lönsamhetsproblem är faktorer som
missgynnar investeringar i Sverige. Ur Sverige i tid tycks
vara ledmotivet för delar av K-sektorn.
Som framgår av diagram 3 har lönekostnadsökningarna
i Sverige sedan mitten av 1980-talet varit högre än i
omvärlden. Eftersom produktiviteten utvecklats allt sämre
i Sverige relativt sett, stiger den relativa
arbetskraftskostnaden per producerad enhet mer än
lönekostnaden. Den konkurrensfördel som förelåg efter
1982 års devalvering var därmed förbrukad redan 1989.
Diagram 3
Relativ timlönekostnad (heldragen linje) och relativ
lönekostnad (streckad linje) per producerad enhet i Sverige
jämfört med 11 OECD-länder, gemensam valuta
Källa: Konjunkturinstitutet
Lärdomen av 1980-talet är att det var ett misstag att
försöka devalvera Sverige ur problemen. Hade vi i stället
valt den europeiska vägen med inflationsbekämpning och
införande av marknadsekonomi i de skyddade sektorerna,
skulle vårt läge idag ha varit betydligt bättre.
2.3 Nedgången fördjupas
Av tabell 1 framgår att tillväxten i svensk ekonomi förra
året avtog till knappt 1 procent och att den i år blir negativ.
Recessionen är ett faktum. För utvecklingen innevarande
och nästa år redovisar regeringen två alternativ, varav det
första förutsätter att löneutvecklingen till följd av ett
centralt stabiliseringsavtal stannar vid 5 resp. 3 procent och
det andra att lönerna stiger med ytterligare 2
procentenheter med de båda åren. Mot bakgrund av de
erfarenheter Sverige har av ringa inverkan från centrala,
inkomstpolitiskt präglade överenskommelser är enligt vår
mening alternativ 2 mest realistiskt.
Tabell 1
Försörjningsbalans och nyckeltal för Sverige
Försörjningsbalans (procentuell volymförändring)
Den blygsamma BNP-tillväxten föregående år härrörde
från bruttoinvesteringar, offentlig konsumtion och export.
BNP:s ökningstakt sjönk succesivt under året. För att
regeringens prognos för 1990 skall bli verklighet, måste det
ännu oredovisade fjärde kvartalet bjuda på en
förhållandevis kraftig ökning, vilket förefaller mindre
sannolikt, särskilt som industriproduktionen sjönk med 0,6
procent i november 1990. Utgångspunkten för finansplanen
är således väl optimistisk.
Den privata konsumtionen föll påtagligt under förra året
och är tillsammans med den ökande arbetslösheten ett
tydligt tecken på en begynnande lågkonjunktur.
Ökad konsumtion gör att BNP inte minskar mer 1991 än
vad som nu förutses. Både privat och offentlig konsumtion
bidrar positivt till BNP, medan kapitalbildningen i form av
nettoexport och investeringar avtar desto kraftigare.
Regeringen förutser att den offentliga konsumtionen skall
öka med endast 0,3 procent. Historiskt sett är detta en
synnerligen låg ökningstakt. Det kommunala skattestoppet
kombinerat med statliga sparplaner kan knappast beräknas
ge så positiva effekter redan i år. Stelheter i byråkratin samt
kommunernas möjligheter att öka belåningsgraden
fördröjer anpassningsprocessen.
Lönebildningen blir av avgörande betydelse för
utvecklingen i år. En lönekostnadsökning på 7 procent
innebär ett antagande om en unikt låg löneglidning, då
avtalsmässiga höjningar, överhäng från föregående år och
politiskt beslutade kostnadsökningar kan beräknas uppgå
till ca 6 procent. Löneglidningen har legat på i genomsnitt
3,2 procent sedan 1985, och blev 4 procent 1990.
Regeringens antagande om 1,5--2 procents löneglidning för
i år är därför lågt.
För att kunna nå låga lönekostnadsökningar måste
inflationstakten vara låg eller produktiviteten utvecklas så
starkt att högre löneökningar därigenom kan kompenseras.
Bilden är tyvärr att svensk ekonomi dras med fel
kombination av egenskaper, d.v.s. snabb inflation och dålig
produktivitetsutveckling.
De svenska konsumentpriserna stiger väsentligt
snabbare än i våra konkurrentländer. Inflationstakten
väntas stiga till ca 13 procent i början av 1991 för att sedan
avta till ett genomsnitt på ca 10 procent. Den kraftiga
nedgång som regeringen förutser för 1992 är därmed svagt
grundad.
Industriproduktionen minskade redan under 1990.
Orderingång och orderstockar tyder på att denna utveckling
fortsätter i snabb takt. Den senaste konjunkturbarometern
var osedvanligt dyster. Det är ofrånkomligt att nedgången
slår igenom på sysselsättningen. Redan inkomna varsel om
friställningar tyder på att regeringens antaganden om
arbetslösheten ligger i underkant.
Eftersom varken de relativa lönekostnaderna eller
produktiviteten har förbättrats, har utvecklingen av
kostnaden per producerad enhet, ULC, ökat mer än i
konkurrentländerna. Enligt OECD var det endast i
problemekonomierna Grekland och Portugal som ULC
förra året ökade mer än i Sverige. Resultatet blir en
försämrad lönsamhet för företagen. I diagram 4 visas
kapitalkvoten och lönsamheten inom svensk industri. Det
framgår tydligt att bruttovinsten i förhållande till
kapitalstocken sjönk dramatiskt förra året med ca 4 procent
och att kapitalstocken i förhållande till produktionen vuxit
mycket kraftigt. Med så låg lönsamhet och stor befintlig
kapitalstock blir det inte särskilt intressant att nyinvestera,
vilket förklarar att nyinvesteringarna inom industrin 1991
beräknas falla med 10 procent.
Diagram 4
Kapitalkvot och lönsamhet inom industrin
Källa: Konjunkturinstitutet
Kombinationen av höga kostnader och dålig lönsamhet
har gjort att svenska företag förlorar marknadsandelar
gentemot de utländska konkurrenterna. Handelsbalansen
för 1990 visade ett krympande överskott på 13,4 miljarder
kronor. Då bör beaktas att importen dämpas av en svag
inhemsk efterfrågan. Den prognos för handelsbalansen som
redovisas i den preliminära nationalbudgeten för
innevarande år, 10 miljarder kronor, får bedömas som
osäker. De svenska företagen möter i år en försvagad
marknad, särskilt i USA och Storbritannien. Priserna
pressas och därigenom även marginalerna, vilket gör
konkurrensläget svårt på utländska marknader.
Underskottet i bytesbalansen beräknas i finansplanen bli
ca 33 miljarder kronor 1990 och ca 51 miljarder kronor
innevarande år. För 1992 förutses en fortsatt ökning till vad
som motsvarar 4 procent av BNP, ett högre tal än den
tidigare högstnoteringen 1982. Om den tidigare
beräkningsmetoden för bytesbalansen används, d.v.s. utan
avdrag för återinvesterade vinstmedel, kommer
bytesunderskottet mellan 1988 och 1992 att växa från 12
miljarder till ca 100 miljarder kronor.
Direktinvesteringar i utlandet samt köp av utländska
aktier och fastigheter framstår som mer attraktivt för
svenska placerare än investeringar i Sverige. Som framgår
av diagram 5 finns inte samma starka intresse utomlands för
investeringar i Sverige. Tillsammans med stigande
bytesbalansunderskott skapar denna utveckling ett snabbt
växande långsiktigt kapitalutflöde -- en förskjutning i något
som internationellt brukar kallas ''basic balance'' -- som
måste neutraliseras med vad som ofta blir korta lån i
utländsk valuta.
Diagram 5
Investeringsströmmar 1980--1990
Anm.: 1990 baserad på statistik 1:a halvåret
Källa: Riksbanken
Situationen tenderar att bli ohållbar. De långfristigt
utgående nettoflödena beräknas i år uppgå till 120--150
miljarder kronor. Stocken av korta utlandslån, som uppgår
till 300 miljarder kronor, måste alltså öka avsevärt. För att
detta skall ske krävs gentemot omvärlden allt större
räntedifferens, vilket ytterligare försämrar investeringsoch
tillväxtförutsättningarna i Sverige.
De svenska räntorna har rört sig mycket oroligt under
1990, främst beroende på osäkerhet om regeringens
ekonomisk-politiska strategi. Spekulationer förekom om en
förestående devalvering. Av diagram 6 framgår att
räntedifferensen till euro-räntan ökade under året, dels i
samband med regeringskrisen i februari, dels i oktober, då
avsaknaden av ekonomisk-politiska åtgärder blev påtaglig.
Ett omfattande valutautflöde tvingade riksbanken att
ingripa. Även om de svenska räntorna sjunkit de senaste
veckorna, är differensen mot omvärlden större än under
1989. De svenska räntorna kommer att ligga på en hög nivå
jämfört med korg-räntan ända tills förtroendet för den
ekonomiska politiken återställs.
Diagram 6
Ränteutvecklingen
Källa: Affärsvärlden
Den snabbt tilltagande försämringen av svensk ekonomi
kommer på ett för Sverige mindre fördelaktigt sätt till
uttryck i tidningen Economist, som löpande följer
utvecklingen i en rad OECD-länder. Under loppet av 1990
hamnade Sverige, sedan nyckeltal som BNP,
konsumentprisutveckling m.m. sammanvägts, på sista plats
månad efter månad i denna förhållandevis omfattande
jämförelse. Tidningen konstaterar den 19 januari 1991
följdriktigt att ''These days the Swedish model is looking
less desirable''. Även OECD har i sin Economic Outlook,
december 1990, redovisat att Sverige ligger på jumboplats
vad gäller tillväxt bland OECD-länderna. Sverige är ensamt
om att uppvisa negativ tillväxt 1991. Den försämrade
ekonomiska situationen föranledde
kreditvärderingsföretaget Moody's att i januari
innevarande år sänka Sveriges betalningsförmåga från
toppbetyget AAA till AA1. Utländsk upplåning blir
därigenom dyrare inte bara för svenska staten utan även för
kreditinstituten.
Slutsatsen blir att svensk ekonomi nu är mitt i en allvarlig
recession, där det försämrade läget främst framkallats av
strukturella obalanser på ekonomins utbudssida. Det
finns -- tvärtemot vad regeringen hävdar i finansplanen --
inga tecken på att denna recession skall vändas till en
uppgång redan mot slutet av detta år. De finansiella
obalanserna gentemot omvärlden kommer att tvinga
riksbanken att hålla en hög räntenivå och en förhöjd
räntedifferens gentemot Sveriges konkurrentländer.
Regeringens oförmåga att vidta de ekonomisk-politiska
åtgärder som behövs för att komma till rätta med de interna
och externa obalanserna förvärrar läget månad för månad.
Sverige har inte längre råd med en regering som inte tycks
förstå orsakerna till obalanserna -- än mindre förmår
uppbåda viljan att konkret angripa dem. Vad som nu krävs
är en marknadsliberal politik för framtiden.
3. Regeringens ekonomiska politik 3.1
Finansplanens riktlinjer
Årets finansplan kännetecknas ändå av krismedvetande,
och det görs egentligen inga försök att förgylla verkligheten.
I ljuset av den turbulens som den utslätade propositionen
1990/91:39 om den ekonomiska politiken på medellång sikt
framkallade i höstas har insikten vuxit om behovet av
realistisk analys och omprövning av etablerade
föreställningar.
Det är bra att regeringen håller fast vid sitt under hösten
i hast improviserade ställningstagande till förmån för
svenskt medlemskap i EG. Problemet är emellertid att
Sverige genom att dröja så länge med att anpassa sig till den
europeiska integrationen redan har hamnat kraftigt på
efterkälken. Givetvis är det välkommet att regeringen nu är
beredd att undanröja formella hinder för utländska företag
att etablera sig i Sverige. Men detta hjälper inte långt, om
de reella hindren kvarstår i form av bl.a. rekordhårt
skattetryck, hög kostnadsnivå och dålig
produktivitetsutveckling. På samma sätt är det osäkert om
den i och för sig vällovliga åtgärden att släppa loss
investeringsfonderna, vilket vi för övrigt anser bör ske
generellt, kommer att locka företagen till satsningar här
hemma i rådande ogynnsamma näringsklimat.
Regeringen vidhåller också den omprövning av
prioritetsordningen för de ekonomisk-politiska målen som
skedde i höstas, när kampen mot inflationen sattes i främsta
rummet. Men oklarheten beträffande avvägningen mot
sysselsättningsmålet kvarstår fortfarande. Generell
efterfrågestimulans avvisas som en metod att hålla
sysselsättningen uppe, men samtidigt förordas selektiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder mot arbetslösheten, trots
att det numera råder bred enighet om att det är förändringar
i antalet öppet arbetslösa som påverkar
lönekostnadsutvecklingen. Denna målkonflikt kommer att
bli allt mer svårhanterlig, efterhand som antalet varsel och
friställningar ökar på den svenska arbetsmarknaden.
I syfte att dämpa prisstegringen aviserar regeringen en
sänkning av gränsskyddet på jordbruksprodukter, vilken
enligt finansplanen skall ske ''i ljuset av GATT-
förhandlingarna''. För närvarande är dock utsikterna till
framgång i dessa förhandlingar inte särskilt goda. I samband
med att den långsiktiga jordbrukspolitiken lades fast förra
våren klargjorde riksdagen att någon ensidig svensk
neddragning av gränsskyddet inte kan bli aktuell. Behovet
av en anpassning till de nivåer som råder inom EG bör dock
beaktas.
Regeringen berömmer sig också av att via centrala
förhandlingar i anknytning till det arbete som utförts av
Rehnberg-gruppen ha pressat tillbaka planerade hyres- och
prishöjningar. Effekten av dessa insatser, liksom av den
nyligen lanserade prispressarverksamheten, är högst
diskutabel. Ingen hyresgäst torde uppfatta den kraftiga
höjningen av sina boendekostnader som nedpressad. Och i
den mån detaljhandeln minskar sina marginaler beror det
på att volymutvecklingen varit dålig under senare tid.
Möjligheterna att genom centrala förhandlingar och
politiska påtryckningar varaktigt påverka prisbildningen får
anses synnerligen begränsade.
Det är emellertid främst genom åtgärder på
lönebildningens område som regeringen räknar med att få
ned inflationen. Den fäster stor vikt vid att få till stånd ett
stabiliseringsavtal och förefaller beredd till långtgående
inkomstpolitiska åtgärder för att åstadkomma detta. Ändå
råder naturligtvis på lönemarknaden samma villkor som
gäller för prisbildningen i övrigt. All erfarenhet visar att det
är utbud och efterfrågan på arbetskraft som till slut
bestämmer löneutvecklingen. Ett centralt avtal kan slutas
på en låg nivå, men beroende på
arbetsmarknadsutvecklingen blir löneglidningen då desto
högre. Vad statsmakterna kan göra -- utöver att föra en
allmänt kostnadsdämpande ekonomisk politik -- är att
stimulera utbudet av arbetskraft och att underlätta dennas
rörlighet.
Den nu genomförda skatteomläggningen anges i
finansplanen som en strukturell förändring som skall öka
arbetsutbudet, sparandet och tillväxten. Men för att
tillväxten skall stimuleras måste det totala skattetrycket
sänkas. Att bara omfördela det mellan olika skattekällor
och individer löser inga problem. Som vi tidigare påpekat,
är det dessutom alldeles obegripligt att sparandet skall
kunna stimuleras av att kapital från och med innevarande år
beskattas med 30 miljarder kronor mer än tidigare.
Om behovet av ett centralt stabiliseringsavtal framstår
som regeringens ena fixering, är strävan att kunna uppvisa
balans i statsbudgeten den andra. Att tillmäta saldot mellan
statens utgifter och inkomster ett enstaka år det stora
intresse som finansministern gör antyder en brist på
förståelse för de verkliga problemen. Det är
samhällsekonomin som är i kris, inte statsfinanserna.
Sveriges aktuella svårigheter sammanhänger med det
bristande förtroendet för den ekonomiska politiken och den
negativa bedömningen av Sverige som ett land att investera
i.
Kostnadsstegringen är snabb och
produktivitetsutvecklingen dålig. Bytesbalansen försämras
kraftigt, vilket trots den avtagande aktiviteten i ekonomin
framtvingar höga räntor. När därtill kommer att
näringsklimatet präglas av regleringar och inbyggda
stelheter, blir slutsatsen att den ekonomiska politiken i
första hand måste ta sikte på strukturella åtgärder som
vrider dessa förhållanden rätt.
Till de nödvändiga strukturförändringarna hör
naturligtvis en förnyelse av den offentliga sektorn. Men i
detta avseende innehåller finansplanen mycket tal och litet
handling. Den enda konkreta strukturåtgärd som förs fram
är den omläggning av sjukförsäkringen som genomdrevs
med moderata samlingspartiets hjälp i december 1990.
Härigenom ges långsiktiga förutsättningar för ett ökat
arbetsutbud.
Jämfört med den uppmärksamhet som ägnas
avtalssamordningen och budgetsaldot sägs det påfallande
litet om det svenska näringslivets svaga konkurrenskraft
och tendensen till fortsatt kapitalutströmning. Bristen på
förståelse för och åtgärder mot produktivitetssvikten och
investeringsflykten är oroande. Än värre är att
strukturproblemen delvis bortförklaras. Regeringen skriver
att de svenska företagens direktinvesteringar i utlandet är
av engångskaraktär. Det finns emellertid inga tecken på att
dessa kommer att upphöra eller att det främst skulle röra sig
om en s.k. stockanpassning.
Problemet med den snabba svenska
kostnadsutvecklingen är allvarligt. Regeringen satsar på
inkomstpolitiska grepp och tycks hoppas på att
lågkonjunkturens avkylande effekt dessutom skall dämpa
löneutvecklingen. Men det innebär ingen varaktig
förändring, eftersom överhettning och inflationstryck
uppstår igen när konjunkturen vänder, om inga strukturella
förändringar dessförinnan genomförts.
Det finns inslag i finansplanen, som vittnar om en
påtaglig misstro mot marknadshushållningen. Beträffande
finansbolagens pressade läge tar regeringen ingen hänsyn
till den makroekonomiska bakgrunden och de
förutsättningar som myndigheterna bestämmer utan
förklarar frankt att ''risknivån och belåningsgraden i delar
av det finansiella systemet varit osunt hög'' och att ''det som
nu sker bör ses som en behövlig sanering av det finansiella
systemet''. Denna brist på förståelse för de bakomliggande
orsakerna ger inget hopp om att regeringen ser som sin
uppgift att underlätta för viktiga marknader att fungera.
Som ett led i stabiliseringspolitiken säger sig regeringen
vilja öka det inhemska sparandet. Att det nuvarande ATP-
systemet inte går att kombinera med en låg tillväxt erkänns
nu även av socialdemokraterna. Men förkärleken för
kollektivt sparande framträder, när det i finansplanen
förklaras att ''under det närmaste decenniet bör en ökad
fondering inom ramen för det allmänna pensionssystemet
komma till stånd''. Mot bakgrund av vad som sades vid
partikongressen 1990 är detta illavarslande. Avsevärt
utökade fonder med rätt att köpa aktier utgör inte bara ett
högst påtagligt socialiseringshot utan går också stick i stäv
med de trender i vår omvärld där privatisering och
individualisering utgör ledmotiv.
Att på detta sätt öppna för en socialiseringsvåg är
mycket olyckligt. Det är just ovisshet i sådana avseenden
som skapar osäkerhet om de långsiktiga förutsättningarna
för affärsverksamhet och därmed beträffande investeringar
i vårt land. Regeringen borde ha lärt sig från i höstas, då
frånvaron av svar på viktiga framtidsfrågor ledde till en
förtroendekris för den svenska kronan. Om inte klarhet
skapas om hur det framtida sparandet skall bedrivas,
kommer åter en förtroendekris att bli följden.
Regeringen tycks inte ha förstått att vad som behövs är
en politik, som innebär att företag och medborgare skall se
ljuset i slutet av tunneln. Det är, kort uttryckt, en politik
som innebär att skattetrycket sänks och att förhållandena i
övrigt uppfattas som jämbördiga med vad som gäller i våra
grann- och konkurrentländer.
3.2 Budgetpolitiken
Enligt finansplanen är avsikten att de offentliga
utgifternas andel av BNP skall minskas som ett led i
inflationsbekämpningen och i syfte att skapa utrymme för
att ''på sikt'' sänka skattetrycket. Mot denna bakgrund är
det anmärkningsvärt -- vilket framgår av den preliminära
nationalbudgeten -- att den statliga utgiftsandelen steg från
60,2 procent av BNP 1989 till 61,4 procent förra året och
väntas fortsätta att stiga till 61,6 procent 1992. Detta
illustrerar avsaknaden av den statliga utgiftsstrategi som i
många år utlovats från regeringens sida men aldrig blivit
framlagd. Har man bestämt sig för att sänka utgiftstrycket
är det naturligtvis ingen bra början att höja det under en
följd av år.
Regeringen gör nu i stället ett stort nummer av att
statsutgifterna förutses växa med endast 3,4 procent
budgetåret 1991/92, och denna siffra jämförs med en
beräknad ökning med 10,6 procent under innevarande
budgetår. Det är bara det att den utgiftsökning för
budgetåret 1990/91 som redovisades i föregående års
budgetproposition också låg på drygt 3 procent. Att den
sedan stigit beror på att kommande utgiftsökningar för
höjda löner m.m. regelmässigt underskattas, och
motsvarande förhållande torde gälla även inför nästa
budgetår.
Ett liknande påpekande måste göras beträffande
utvecklingen av skattekvoten. I budgetpropositionen
förefaller det som om den ständiga stegringen av
skattetrycket nu skall vändas till sin motsats. Efter att ha
ökat från 56,4 till 56,8 procent mellan 1989 och 1990 sägs
skattekvoten skola sjunka till 56,0 procent i år och 55,4
procent nästa år. Men i förra årets budgetproposition
förutsågs skattetrycket sjunka ända ned till 55,1 procent
redan 1991. Uppjusteringen sedan dess förklaras bl.a. av
tillkommande oplanerade skattehöjningar. Erfarenheten
lär att nya sådana i förening med en än svagare BNP-
utveckling än beräknat kan leda till att skattetrycket -- trots
alla försäkringar om motsatsen -- stiger även i år.
Härtill bör läggas att den kalkylerade minskningen av
skattetrycket beror på att kommunsektorn fått rätt till
avdrag för erlagd mervärdeskatt och att den tillfälliga
arbetsmiljöavgiften, som tillkom genom en uppgörelse
mellan socialdemokraterna och centerpartiet, försvinner
1991. Enbart den förra faktorn, som är en rent teknisk
omläggning, motsvarar en skattetrycksförändring med en
procentenhet. Det faktiska skattetrycket stiger därför även
enligt regeringens beräkningar mellan 1990 och 1991 trots
att arbetsmiljöavgiften inte längre tas ut.
Enligt regeringens egen betygsättning är
budgetpolitiken mycket stram. Det beror naturligtvis på
vad man jämför med och vilka förväntningar som finns.
Enligt redovisningen i den preliminära nationalbudgeten
beräknas finanspolitiken i år och nästa år få en kraftigt
expansiv effekt på samhällsekonomin. Det behöver inte
vara fel i nuvarande konjunkturläge, men beteckningen
stram framstår som missvisande.
Ett problem när det gäller att bedöma regeringens
budgetförslag är att det i likhet med vad som blivit vanligt
under senare år måste beskrivas som mycket ofullständigt.
Ett stort antal anslagsförslag är ''stjärnmärkta'' i avvaktan
på kommande särpropositioner. Detta understryker
angelägenheten av den översyn av budgetprocessen m.m.
som inletts inom riksdagen efter bl.a. ett moderat
motionsinitiativ vid det förra riksmötet.
Som tidigare påpekats fäster regeringen en överdrivet
stor vikt vid att budgetförslaget för 1991/92 uppvisar balans
mellan utgifter och inkomster. Det heter att besparingar och
inkomstförstärkningar skall ge en samlad effekt på
budgeten i storleksordningen 30 miljarder kronor.
Uppgiften är svår att bedöma, eftersom det inte framgår
vilken jämförelsepunkten är. Ungefär hälften av summan
består dessutom av engångsåtgärder och av
bokföringsmässiga transaktioner som inte har någon
finanspolitisk effekt. Belysande är att det underliggande
budgetsaldot redovisas till minus 15,6 miljarder.
Å andra sidan måste statsinkomsterna bedömas vara
underskattade, eftersom beräkningen baseras på ett
orealistiskt lågt inkomstantagande och dessutom förutsätter
en mindre ökning av den privata konsumtionen än vad
exempelvis KI räknar med. Av det förra skälet bör
inkomstskatterna och av det senare momsen och andra
konsumtionsskatter ge större utdelning av vad som anges i
finansplanen. Som påvisades i den nyssnämnda motionen
till förra årets riksmöte brukar budgetutfallet förbättras
från den första presentationen i finansplanen till bokslutet
efter budgetårets slut.
Det finanspolitiska värdet av det framräknade
budgetsaldot urholkas dessutom ytterligare av regeringens
sätt att laborera med posten Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto. I statsbudgeten för 1990/91 är denna
upptagen med 4 miljarder kronor. Normalt skall den minska
under pågående budgetår, efterhand som oredovisade
förslag framläggs och förverkligas. Men i RRV:s
budgetprognoser under hösten steg siffran -- enligt uppgift
på föranstaltan av finansdepartementet -- upp till 15
miljarder, av allt att döma för att få saldot att hålla sig kring
noll. Enligt vår mening får denna budgetpost inte hanteras
på detta sätt.
I försöken att förklara de stora variationerna i posten
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto, har planerna
på en infrastrukturfond figurerat. Nu är det tydligen
meningen att en sådan skall inrättas redan under första
halvåret 1991 med ett startkapital på drygt 5 miljarder
kronor. Någon utgift i egentlig mening lär det dock inte bli
tal om under budgetåret. Om man hade dröjt med åtgärden
till efter halvårsskiftet, vilket framstår som motiverat från
saklig synpunkt, skulle resultatet ha blivit att budgetsaldot
kom att försämras i stället för att förbättras mellan de båda
budgetåren.
Större betydelse än det statliga budgetsaldot har det
totala offentliga sparandet inom den offentliga sektorn.
Detta kommer även fortsättningsvis att uppvisa ett
betydande överskott, även om detta reduceras från
toppåren 1989 och 1990. Denna neddragning ligger i linje
med vad vi förordat, eftersom vi avvisar den med
överbeskattning genomförda uppbyggnad av det offentliga
sparandet som socialdemokraterna siktar till. Men
förutsättningen är en politik som stimulerar det enskilda
sparandet, så att vi får bukt med den totala sparandebristen
i vårt land.
4. Riktlinjer för den ekonomiska politiken 4.1
Grundläggande principer
Målet för den ekonomiska politik moderata
samlingspartiet förespråkar är ytterst att öka den enskildes
frihet och välfärd. Det förutsätter god ekonomisk tillväxt,
stabila priser och arbete åt alla som vill arbeta. De målen
kan nås endast med en politik som stärker
marknadshushållningen och avlägsnar de tillväxthinder som
under lång tid byggts in i den svenska ekonomin.
Inom den ekonomiska politikens ram måste större vikt
läggas vid den långsiktiga strukturpolitiken. Denna
skall skapa förutsättningar för omvandling och dynamik.
Nya lönsamma företag måste kunna utvecklas och gamla
olönsamma avvecklas. För en ekonomisk tillväxt i nivå med
omvärldens krävs dels god konkurrenskraft, dels en
förbättrad utvecklingskraft. Att förbättra såväl
konkurrenskraft som utvecklingskraft är den dubbla uppgift
som den ekonomiska politiken står inför under de närmaste
åren.
Utvecklingskraften förstärks genom att man ökar
ekonomins flexibilitet och förmåga att på marknadsmässiga
villkor dirigera resurser mot områden med gynnsamma pris-
och tillväxtförutsättningar såväl på hemmamarknaden som
på världsmarknaden. Det skapar förutsättningar för en
varaktigt högre tillväxt. Genom en bättre
funktionsduglighet hos olika marknader och högre
produktivitet minskar också inflationsbenägenheten i
ekonomin, vilket underlättar stabiliseringspolitiken.
Den viktigaste åtgärden för att öka drivkraften att
arbeta, spara och starta företag samt för att underlätta
lönebildningen är att sänka det totala skattetrycket. Sänkta
marginalskatter inom ramen för ett oförändrat skattetryck
betyder att andra skatter i kompenserande syfte måste
höjas. Detta leder till olika former av störningar. Särskilt
angeläget är att beskattningen av företagande och sparande
inte markant avviker från förhållandena i omvärlden.
Den offentliga sektorn måste reformeras. Alternativ till
den offentliga verksamheten i form av privata
marknadslösningar skall möjliggöras. Detta innebär inte
bara möjligheter till en effektivare och därmed billigare
produktion utan även större variationsrikedom i
tjänsteutbudet, vilket skulle befrämja valfriheten för både
konsumenter och berörda yrkesutövare. Det skulle också
innebära en större frihet för dem som arbetar i offentlig
sektor att välja arbetsgivare eller starta eget.
En försäljning av statliga företag och andra tillgångar till
den enskilda sektorn befrämjar effektiviteten, sprider
ägandet, stimulerar hushållssparandet och skapar dessutom
möjligheter att reducera statens ränteutgifter.
Offentliga ingrepp i form av regleringar och föreskrifter
som hämmar näringslivet bör prövas och i största möjliga
utsträckning slopas. En avreglerad kapital- och
valutamarknad fördelar de finansiella resurserna smidigare,
snabbare och säkrare till de områden där de gör mest nytta.
Lagstiftningen på arbetsmarknaden bör moderniseras så att
den underlättar och inte försvårar strukturomvandlingen.
Bostadsmarknaden måste fås att fungera bättre genom att
subventioner successivt tas bort, fastighetsskatten stegvis
avskaffas samt centralstyrning och byråkrati ersätts med
rörlighet och anpassning.
Stabilitet och långsiktighet måste bli honnörsord inom
den ekonomiska politiken. För att möjliggöra en över tiden
stadig tillväxt måste ekonomins spelregler vara kända och
uppfattas som rimliga. Många investeringar av långsiktig
karaktär, inom t.ex. energisektorn, basindustrierna och
byggnads- och anläggningssektorerna, tenderar att skjutas
på framtiden eller förläggas till andra länder, om villkoren
för näringslivet uppfattas som osäkra. Den kortsiktighet
och ryckighet som kännetecknat den socialdemokratiska
politiken under senare år har förstärkt sådana reaktioner
hos företagare och anställda. Den ekonomiska politikens
inriktning bör därför ligga fast över tiden.
Stabiliseringspolitiken skall inriktas på att skapa
förutsättningar för en god tillväxt inom hela ekonomin utan
att trånga sektioner uppstår inom vissa branscher eller
regioner. När ekonomin nu är inne i en recession med
tendenser till kostnadsinflation, måste politiken inriktas på
att skapa förutsättningar för kommersiella nysatsningar,
samtidigt som orsakerna till de kraftiga pris- och
löneökningarna undanröjs.
Det är främst på ekonomins utbudssida som åtgärder
behöver sättas in. Det kan bl.a. ske genom ett
förnyelseprogram för den offentliga sektorn, som innebär
att en del av den idag bedrivna offentliga varu- och
tjänsteproduktionen förs över till den privata sektorn. Då
produktivitetsutvecklingen inom denna sektor överstiger
den i offentlig sektor, uppstår samhällsekonomiska vinster.
Även den ökade flexibilitet som härigenom uppstår bidrar
till att utbudet inom dessa områden överensstämmer med
efterfrågan. På detta sätt minskar produktionen av sådant
som inte efterfrågas, och resurser frigörs till områden med
större tillväxtpotential.
Trots lågkonjunkturen, med ökande arbetslöshet, råder
det inom vissa sektorer brist på utbildad personal. Detta bör
mötas med effektiv och meningsfull utbildning i såväl privat
som offentlig regi. Dessutom bör möjligheter till privat
arbetsförmedling skapas så att det blir lättare för
arbetstagare och arbetsgivare att finna varandra.
En förbättrad konkurrens skapar förutsättningar för
bättre resursutnyttjande och lägre pris- och
kostnadsökningar. Detta gäller både på det privata och det
offentliga området. Avregleringar inom t.ex. byggsektorn
och jordbruket bör kombineras med en ökad
internationalisering. Genom ett svenskt närmande till EG
kommer företagen att kunna nå större marknader men
också utsättas för en effektivitetsbefrämjande konkurrens.
Stabiliseringspolitiken bör inte sikta till finjusteringar av
den inhemska efterfrågan. Erfarenheten visar att insatta
åtgärder i allmänhet får effekt så sent att de motverkar det
tilltänkta syftet. En aktiv konjunkturpolitik i Keynes' anda
tenderar att snarare förstärka än dämpa ekonomins
svängningar.
Mot denna bakgrund har moderata samlingspartiet
länge avvisat finanspolitiska ingrepp för att finjustera
efterfrågan. Stabiliseringspolitiskt motiverade insatser bör i
första hand åvila penningpolitiken, varvid målet att bevara
den fasta valutakursen skall vara vägledande.
Det moderata alternativet till regeringens ekonomiska
politik innefattar således en strukturpolitisk omvandling
genom skattelättnader och avreglering samt en icke-
interventionistisk, normbaserad uppläggning av
stabiliseringspolitiken. Detta program har större
möjligheter än en interventionistisk politik att varaktigt och
trovärdigt värna den fulla sysselsättningen.
För denna inriktning talar också den allt snabbare
internationaliseringen. Inom Europa blir strävandena till
ekonomisk integration allt starkare, men alldeles oavsett
detta ökar beroendet länder emellan. Sverige får inte
isolera sig från denna process utan bör tvärtom aktivt delta
i integrationsarbetet. Då Sverige utgör ett litet och
synnerligen handelsintensivt land, finns det stora fördelar
med ökat samarbete över gränserna. Men detta förutsätter
en vilja till anpassning till internationella regelsystem och
förhållandena i andra länder.
Frihandel innebär att tillgängliga resurser används på
bästa sätt. De samhällsekonomiska vinster som uppstår
bidrar till att öka den globala välfärden. För att principen
om frihandel skall kunna utvecklas måste de pågående
GATT-förhandlingarna fullföljas. Om inte syftet helt nås i
denna omgång, skall Sverige ändå fortsätta att verka
pådrivande i arbetet på att riva ned gränshinder.
Moderata samlingspartiet verkar för att Sverige skall
ansöka om medlemskap i EG under 1991. Förhandlingar
om villkoren kan pågå fram till och med 1993. I anslutning
till riksdagsvalet i september 1994 bör svenska folket i en
folkomröstning ta ställning till det avtalsförslag mellan
Sverige och EG som då torde föreligga. Fullvärdigt
medlemskap bör därmed kunna uppnås till den 1 januari
1995.
4.2 Privatisering av sparandet
I Sverige har under senare år en överflyttning av
sparande skett från hushåll och företag till den
konsoliderade offentliga sektorn. Sparandet har med andra
ord socialiserats. Det är en viktig uppgift för den
ekonomiska politiken att vända denna utveckling.
Finanspolitiken skall inte längre inriktas på att generera
överskott för fondering i offentlig regi, utan sparandet bör
ske hos hushåll och företag.
Socialdemokraterna eftersträvar en ordning, där det
offentliga sparandet sätts i centrum. Detta sker med klara
politiska motiv samt utifrån en uttalad uppfattning att
hushåll och företag inte själva klarar av uppgiften att spara
i den utsträckning som behövs. Införandet av
löntagarfonder, uttaget av pensionsskatt, utvidgningen av
AP-fondens placeringsmöjligheter och tillkomsten av femte
AP-fonden utgör led i denna politik och därmed inslag i ett
alltmer omfattande kollektivt sparande. Hösten 1990
lanserade dessutom LO förslag som innebär kraftigt ökat
uttag av arbetsgivaravgifter för att ytterligare förstärka AP-
fonden, samtidigt som denna skulle ges vidgade möjligheter
att placera i aktier och fastigheter.
Moderata samlingspartiet förespråkar en annan väg. Det
sparande och den kapitalbildning som krävs för
näringslivets utbyggnad skall ske i den enskilda sektorn.
Efter hand som de åtgärder vi föreslår leder till ett ökat
hushållssparande, bör den offentliga sektorns finansiella
sparande kunna reduceras. Målsättningen för den
konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande bör
vara att det balanserar över en konjunkturcykel.
I linje med denna politik ligger de borgerliga förslagen
att avveckla löntagarfonderna och att privatisera statliga
företag.
För att förbättra det dåliga hushållssparandet måste en
generell politik föras. Det gäller att skapa såväl motiv som
förutsättningar för sparande. Det går inte att nämnvärt öka
sparandet med hjälp av skattemässiga styråtgärder eller
selektiva åtgärder i övrigt. Att med tvångsmedel försöka
höja sparandet är direkt olämpligt. Det motverkar
sparviljan och leder endast till omfördelning av sparande
eller till upplåning. Det tvångssparande som
socialdemokraterna och centerpartiet genomdrev våren
1989 bör snarast återbetalas.
Det är främst genom kombinationen av stabila regler
och sänkt skattetryck som hushållens sparande skall kunna
öka. Tillsammans med en ekonomisk politik som inriktas på
inflationsbekämpning blir incitamenten till sparande
radikalt bättre. Dessutom gör våra förslag om reformerad
kapitalbeskattning sparandet mer lönsamt. Den reala
avkastningen efter skatt ges härigenom förutsättningar att
bli positiv.
Därutöver är det viktigt att särskilt stimulera långsiktigt
bundet sparande samt att sprida ägandet av bostäder och
aktier till enskilda hushåll.
I bank bör ett startsparande införas där bl.a. föräldrar
kan bygga upp ett startkapital för barn och ungdomar.
Vidare bör pensionssparandet breddas så att det också kan
ske i bank med liknande skattefördelar som för
försäkringssparandet.
Ett av de viktigaste sparmålen är bostaden. Sparande till
och i egen bostad bör främjas bl.a. genom att
fastighetsskatten och förmögenhetsskatten successivt
slopas. Dessutom skall omvandling av hyreslägenheter till
bostadsrätts- och även ägarlägenheter underlättas och
bosparande stödjas med statliga premier.
En väl fungerande aktiemarknad förutsätter att
diskrimineringen av privatpersoners aktiesparande upphör.
Om det skall finnas förutsättningar för företagen att på
inhemska marknader finna personer som önskar köpa
nyemitterade aktier, måste dubbelbeskattningen av
aktieutdelningar avvecklas samt reavinstbeskattningen
förenklas och lindras. De ofördelaktiga villkor på
aktiebeskattningens område som för närvarande gäller i
Sverige förstör förutsättningarna för att utnyttja den
omfattande sparpotential som hushållen representerar.
Moderata förslag för att öka hushållssparandet
presenteras i motion 1990/91:Fi602 Sparande och
ägandespridning av Lars Tobisson m.fl. (m).
4.3 Lönebildningen
Lika viktigt som att ge kapitalbildningen gynnsamma
förutsättningar är det att skapa goda villkor för
lönebildningen, så att denna inte medverkar till
kostnadsökningar utöver vad som förekommer i
omvärlden. Länge har den höga lönehöjningstakten i
Sverige urholkat vår konkurrenskraft. Som framgått av det
föregående är regeringens linje att försöka styra
lönebildningen med hjälp av inkomstpolitiska ingripanden.
Erfarenheterna av sådana såväl här hemma som utomlands
är emellertid genomgående negativa.
Moderata samlingspartiet har vid flera tillfällen under
det senaste året haft anledning att ställa sig avvisande till
förslag om olika former av lönereglering. Vi ser
lönebildningen som ett specialfall av den allmänna
prisbildningen i en marknadsekonomi.
Löntagarorganisationernas uppgift blir då att pressa upp
arbetskraftens ersättning mot den nivå som svarar mot
marginalproduktiviteten. Går de längre, uppstår störningar
som tar sig uttryck i antingen inflation eller arbetslöshet
beroende på den ekonomiska politikens inriktning.
Förutsättningen för en ekonomiskt försvarbar
löneutveckling är en klar arbetsfördelning mellan den
politiska makten och arbetsmarknadens parter. På regering
och riksdag ankommer det att klargöra sin bedömning av
det samhällsekonomiska läget och vilka ekonomisk-
politiska åtgärder denna föranleder. Av stor vikt i detta
sammanhang är att det anges vilket löneutrymme som är
förenligt med samhällsekonomisk balans och vad som
händer om det skulle överskridas. Själva lönebildningen
blir sedan en uppgift för parterna. Dessa skall då vara
medvetna om att eftersom statsmakterna inte är beredda att
ackommodera alltför stora lönehöjningar, får de själva bära
ansvaret för konsekvenserna i form av arbetslöshet samt
konkurser och företagsnedläggelser. Endast i egenskap av
arbetsgivare har staten anledning att spela en aktiv roll i
avtalsrörelserna, och då i syfte att utifrån uppställda
personalpolitiska mål till lägsta möjliga kostnad tillgodose
föreliggande personalbehov.
Moderata samlingspartiet har ända sedan Rehnberg-
gruppens tillkomst varit skeptisk till dess möjligheter till
framgång. Den tillsattes i våras, sedan regeringsförslaget
om lönestopp och strejkförbud hade avvisats av riksdagen,
och dess uppgift var ursprungligen att redan i april 1990 ha
åstadkommit ett lågt utfall av både prisklausulen för detta
år och avtalsförhandlingarna för 1991. Uppdraget var
omöjligt, och i båda avseendena blev resultatet ett
misslyckande. För vissa avtalsområden är föregående års
priskompensationsförhandlingar ännu inte avslutade, och
beträffande 1991 föreligger ännu nio månader senare inte
några avtal.
Rehnberg-gruppen gjorde på regeringens uppdrag en
nystart under hösten och presenterade strax före jul ett
förslag till stabiliseringsavtal. Hela förfarandet är fullt av
paradoxer. Arbetsgivarna, som i princip motsätter sig
central avtalssamordning, har ställt sig positiva till förslaget,
därför att det innehåller låga löneökningar. De fackliga
organisationerna, vilka gärna vill ha centrala avtal, har ställt
sig mer eller mindre negativa, därför att de inte är nöjda
med innehållet. Och regeringen, som säger sig avvisa statlig
inblandning i avtalsrörelserna, fullföljer sina försök att styra
lönebildningen genom att hota med lagreglering.
Det följer av vår syn på lönebildningen som en form av
prisbildning på en marknad att det enligt vår mening inte
går att fastställa lönehöjningarnas storlek endast i ett
centralt avtal. Det är i praktiken omöjligt att hindra en
arbetstagare och en arbetsgivare, som är överens om att
lönen bör höjas, att också göra så. På en fungerande
marknad måste dessutom denna form av flexibilitet finnas.
En fastlåsning av lönestrukturen, om den nu vore möjlig att
genomföra, skulle vara direkt skadlig för den ekonomiska
utvecklingen.
Rehnberg-gruppen har dock haft det goda med sig att
löneförhandlingarna har blivit försenade. Normalt skulle
redan i höstas de fackliga organisationerna ha hållit sina
avtalskonferenser och trissat lönebuden i höjden för att så
här i början av det nya året kanske vara framme i ett
varselläge. Som det nu är har knappast några löneyrkanden
formulerats. Dröjsmålet har medfört att parternas
medvetande om det ekonomiska lägets allvar har ökat.
Enligt vår mening bör arbetstagare och arbetsgivare nu
ges tillfälle att utifrån redan förda diskussioner förhandla på
egen hand och träffa avtal på den förhållandevis låga nivå
som under nuvarande omständigheter kan förväntas.
Därmed vinner man att parterna själva får ta sitt ansvar för
utvecklingen. En lönelag skulle lyfta av dem detta och
bädda för revanschtänkande inför perioden därefter.
Eftersom en svaghet med det svenska lönesystemet visat sig
vara att förhandlingarna förs på tre nivåer med nya påslag
varje gång, finns det skäl att låta dem ske så decentraliserat
som möjligt.
4.4 Arbetsmarknaden
Rätten för en facklig organisation att vidta stridsåtgärder
är ett självklart inslag på en fri arbetsmarknad. För att
lönebildningen skall fungera tillfredställande måste det
dock föreligga viss grundläggande balans mellan parterna.
Därför är det motiverat med övergripande spelregler kring
fackliga konflikter.
De senaste årens arbetskonflikter har understrukit
behovet av sådana spelregler. Regeringen har tillsatt en
utredningsman för att utarbeta förslag till förändringar.
Denne har dock enligt mediauppgifter förhindrats att
presentera sina förslag. Det är olyckligt, eftersom det är hög
tid att vidta åtgärder.
För att lönebildningen skall fungera krävs respekt för
avtalen. När fredsplikt råder skall arbetskonflikter inte
förekomma. Ändå är mer eller mindre explicita hot om
olovliga stridsåtgärder ofta ett inslag i de lokala
förhandlingarna. Skadeståndet för deltagande i en olovlig
konflikt bör stå i överenstämmelse med den skada som
konflikten orsakar. Den nuvarande s.k. 200-kronorsregeln
saknar verklighetsförankring. Ett lämpligt övre tak är 5 000
kronor.
Även i andra avseenden är det viktigt att
konfliktreglerna förändras. Det gäller bl.a. bestämmelserna
om samhällsfarlighet. Även reglerna om medling vid
konflikter bör övervägas.
Regeringens misslyckade ekonomiska politik avspeglar
sig idag i läget på arbetmarknaden. Tiotusentals anställda är
varslade, och ett stort antal har redan fått lämna sina jobb.
Ungdomar som söker sig in på arbetsmarknaden har svårt
att få arbete. Det finns -- som tidigare nämnts -- dessvärre
anledning att frukta att den av regeringen förutsedda
ökningen av arbetslösheten kommer att överträffas.
Arbetslösheten kan inte primärt bekämpas genom
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Man kan inte avskaffa
arbetslöshet genom olika konstlade åtgärder.
Konsekvensen av en sådan politik är att den förhindrar
arbetsmarknaden att åter komma i balans. Därmed förlängs
perioden med allvarliga arbetslöshetsproblem.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift är inte att skapa
arbetstillfällen -- den är att skapa förutsättningar för en
effektiv arbetmarknad. Arbetsmarknaden måste fungera
både i tider med brist på arbetskraft och när det finns
tendenser till överskott.
Socialdemokraterna talar ofta om att de bedriver en
aktiv arbetsmarknadspolitik. Detta har under de senaste
decennierna inneburit stora satsningar på bl.a.
beredskapsarbeten. Erfarenheterna av dessa är dock inte
särskilt goda. Dels tenderar beredskapsarbeten att vara
dyra, dels finns det en inlåsningseffekt -- arbetslösa som har
beredskapsarbete söker inte arbete aktivt. Senare tids
forskning visar också att stora arbetsmarknadspolitiska
insatser försvårar de nödvändiga anpassningsprocesserna
på arbetsmarknaden. Det är därför tillfredställande att
regeringen -- i alla fall hittills -- har avstått från att öka
antalet beredskapsarbeten. Samtidigt bidrar detta tll att
avslöja att regeringen saknar alternativ för en framtida
arbetsmarknadspolitik.
Vi moderater strävar efter en aktiv
arbetsmarknadspolitik i betydelsen att statens åtgärder skall
vara utformade så att balans snarast återställs på
arbetsmarknaden. En arbetsmarknad i balans är inte en
arbetsmarknad helt utan arbetslöshet -- en sådan
arbetsmarknad är ur balans. Det kommer alltid att finnas
företag som expanderar och kontraherar, det kommer alltid
att finnas personer som söker sig in på arbetsmarknaden,
som flyttar till en ny ort eller dylikt. En kort
arbetslöshetsperiod är inte heller en social katastrof för den
enskilde. Tvärtom är det viktigt att den arbetslöse får
möjlighet att söka olika arbeten, liksom det är en fördel för
en arbetsgivare om han kan välja mellan olika
arbetssökande.
För att arbetsmarknaden skall fungera krävs: En
allmän obligatisk arbetslöshetsförsäkring som ger en
grundtrygghet åt alla. En väl fungerande
arbetsförmedling, vilket förutsätter att möjligheter öppnas
för fristående förmedlingar. En geografiskt rörlig
arbetsmarknad, där stöd kan behöva ges till den som är
beredd att flytta till ort med lediga platser. En
yrkesmässigt rörlig arbetsmarknad, varvid
arbetsmarknadsutbildning kan hjälpa den arbetslöse till nya
yrkeskunskaper.
När arbetslösheten stiger, ökar arbetslöshetsperiodernas
längd. I de flesta fall kan en arbetslös få ny anställning inom
några veckor eller månader. En del drabbas emellertid av
långvarig arbetslöshet. Sådan kan vara socialt nedbrytande.
Erfarenheterna från utlandet visar riskerna för en
bidragsmentalitet, där den arbetslöse successivt blir
oanställbar.
Det är viktigt att den typen av sociala följdverkningar
motverkas. Beredskapsarbeten bör dock undvikas. Redan
finns det personer som regelbundet cirkulerar mellan
beredskapsarbete och arbetlöshetsersättning helt utanför
den vanliga arbetsmarknaden.
4.5 Sänkt skattetryck
Sverige har sedan länge världens högsta skattetryck. För
personer i normala inkomstlägen går nästan två tredjedelar
av den totala arbetsersättningen till olika former av skatter
och lagstadgade avgifter. Tillväxen i ekonomin blir lägre
med ett så högt skattetryck som det svenska. Det sker
genom att stora ''skattekilar'' uppkommer och snedvrider
ekonomiska beslut. Arbete och sparande blir mindre
lönsamt. Enligt vissa studier kan den ekonomiska
tillväxttakten ha påverkats så kraftigt av skatteuttaget att
våra samlade resurser i år är ungefär 100 miljarder kronor
lägre än de skulle kunnat vara. Omräknat per hushåll i
genomsnitt blir det drygt 27 000
kronor.
Marginalskattereformen var nödvändig. Det var
emellertid inte nödvändigt med lika stora höjningar av
andra skatter som i sig har negativa effekter för
samhällsekonomin. Skatteomläggningens finansiering har
lett till högre inflationstakt och ökat bidragsberoende,
vilket försvårar den nödvändiga kostnadsanpassningen.
Beskattningen av sparande har skärpts, vilket leder till
negativa effekter för kapitalbildningen. Särskilt allvarligt är
detta vad gäller det riskvilliga sparandet, som är en grund
för utveckling av nya och existerande företag.
Den skattepolitik moderata samlingspartiet förordar
syftar till att ge enskilda människor möjlighet att själva
disponera över en större del av sina inkomster. Därigenom
minskar deras beroende av den offentliga sektorn. Familjer
och enskilda skall normalt kunna leva på sina inkomster och
ha möjlighet att förbättra sin situation genom egna insatser.
Skattepolitiken är också ett viktigt medel för att uppnå de
ekonomisk-politiska målen om god tillväxt, låg
inflationstakt och arbete åt alla.
Huvudlinjen är strävan att successivt och uthålligt sänka
det totala skattetrycket ned mot den nivå som gäller för
motsvarande andra västeuropeiska länder. Målsättningen
skall vara att sänka skattetrycket med i genomsnitt en
procentenhet per år under 1990-talet.
Den nödvändiga sänkningen av skattetrycket bör
genomföras så att de för samhällsekonomin mest skadliga
skatterna sänks i första hand. Hänsyn måste tas till de krav
som den fortgående europeiska integrationen och
utvecklingen i världsekonomin kommer att ställa på
Sverige.
Finansieringen av skattesänkningarna måste få en sådan
utformning att varken den samhällsekonomiska eller den
statsfinansiella balansen äventyras. Finansieringsbehovet
beror på hur produktionen och hushållssparandet
utvecklas. Tyngdpunkten i finansieringen måste vara
rationaliseringar i den offentliga sektorn samt besparingar i
offentlig verksamhet och transfereringar i samband med att
bidragsberoendet minskar till följd av sänkta skatter.
Under 1990-talet måste uttaget av flera olika skatter
sänkas. Arbetsgivaravgifterna sänks och förmånsrelateras
genom att de avgifter som är av ren skattekaraktär
successivt slopas. Beskattningen av kapitalvinster och
kapitalinkomster anpassas, liksom mervärdeskatteuttaget,
till övriga Europa. Skatten på boende och sparande sänks
genom efter hand slopad fastighetsskatt och skatt på
pensionssparande. Förmögenhetsskatten slopas liksom
omsättningsskatten på värdepapper. Våra förslag i detta
avseende redovisas i en särskild partimotion om
skattepolitiken.
4.6 Reformerad offentlig sektor
Den ekonomiska politiken måste inriktas på att skapa
förutsättningar för en stabil tillväxt. Det är då viktigt att
resurserna inom ekonomin styrs till områden där
förutsättningarna för god hushållning är störst. En så stor
andel som möjligt av varu- och tjänsteproduktionen skall
därför underkastas marknadsmässiga villkor. Detta är
nödvändigt för att uppnå kostnadseffektivitet och valfrihet.
Genom avreglering skall den monopoliserade offentliga
tjänsteproduktionen öppnas för konkurrerande privata
alternativ. Därigenom skapas förutsättningar för en bättre
produktivitetsutveckling. Om konkurrens blir möjlig inom
bl.a. sjukvården, barnomsorgen och skolan, kommer
dessutom valfriheten att öka. Medborgarna skall kunna
välja vilket sjukhus de vill besöka liksom vilken form av
barnomsorg som passar bäst i det enskilda fallet. På detta
sätt uppnås en dubbel välfärdsvinst. Dels erhålls
kostnadseffektivitet genom inslaget av konkurrens, dels
kommer alla konsumenter att få den service som de faktiskt
efterfrågar.
Genom att skilja på rollerna som producent och
finansiär ges möjligheter för en efterfrågestyrd produktion.
Om t.ex. de offentliga bidragen i princip följer eleverna,
kan föräldrarna välja skola åt barnen. Även inom
traditionell myndighetsutövning kan denna rollfördelning
sättas i system. Genom att öka upphandlingen från privata
entreprenörer kan både större flexibilitet och lägre
kostnadsnivåer nås.
Det allmänna bör inte bedriva sådan verksamhet som
lika bra eller bättre kan utföras i enskild regi. Därför bör
statliga företag och andra offentligt ägda tillgångar
privatiseras i enlighet med vad som föreslås i en
trepartimotion till årets riksmöte. Därmed kan
myndigheterna ägna sig åt sådan verksamhet som det
allmänna måste ha ansvaret för, t.ex. försvar, rättsväsen och
polis.
Staten har också ett särskilt ansvar för infrastrukturen,
eftersom denna till stor del måste byggas upp och
underhållas i offentlig regi. Under senare år har de
offentliga investeringarna i våra kommunikationssystem
eftersatts, vilket riskerar att påtagligt försämra ekonomins
funktionssätt. Näringslivets möjligheter att expandera
hotas, när infrastrukturen blir en trång sektion på
ekonomins utbudssida. Det är därför viktigt att staten
tillskjuter de medel som behövs för t.ex. väginvesteringar,
samtidigt som privata alternativ ges möjligheter att
konkurrera inom t.ex. järnvägens område. Resurser kan
hämtas från den ersättning staten får vid försäljnigen av
statliga företag m.m.
Den offentliga sektorn har även ett faktiskt monopol på
utbildning i Sverige. Staten styr universitets- och
högskoleväsendet och anger villkoren för forskningen.
Denna planstyrning och övertro på den centrala maktens
förmåga har fått negativa konsekvenser. Genom att utbudet
av utbildning och forskning så dåligt svarar mot efterfrågan
har samhällsutvecklingen kommit att hämmas. Enligt vår
uppfattning bör banden mellan stat och
utbildning/forskning lösas upp. Universiteten och de
tekniska högskolorna bör frigöras från staten och anta
formen av t.ex. stiftelser, vars verksamhet bedrivs inom
ramen för lagstiftning och långfristiga avtal med staten.
Syftet är att inrikta utbildning och forskning på det som
utifrån vetenskaplig synpunkt framstår som mest motiverat.
Våra förslag i detta avseende redovisas i motion
1990/91:Ub801 av Carl Bildt m.fl. (m).
Den svenska energiförsörjningen är i stor utsträckning
offentligt styrd. Energipolitiken måste baseras på
långsiktiga och strategiska beslut, som med stor tydlighet
visar vägen för lång tid framåt. För att få en
kostnadseffektiv och säker energiförsörjning måste ökad
konkurrens i distributionen kombineras med villkor för de
olika energikällorna som inte avviker från förutsättningarna
i de för Sverige väsentliga konkurrentländerna. Detta är av
stor betydelse för företagens konkurrensförmåga och
därmed Sveriges ekonomiska utveckling. Den planerade
förtida avvecklingen av kärnkraften skulle slå hårt mot
särskilt de elintensiva delarna av basindustrin, som
dessutom i stor utsträckning är lokaliserade till redan
utsatta regioner. I en specialstudie till 1990 års
långtidsutredning dras slutsatsen att den förda energi- och
miljöpolitiken inte är förenlig med en årlig tillväxttakt på
minst 2 procent. Enligt vår mening måste tillväxtmålet
sättas än högre. Ett grundläggande krav är att gjorda
investeringar i kärnkraft -- i enlighet med resultatet av
folkomröstningen -- skall utnyttjas så länge det är motiverat
utifrån samhällsekonomiska och säkerhetsmässiga
aspekter. Moderata samlingspartiets energipolitik redovisas
i motion 1990/91:N403 ''Avveckla energipolitiken'' av Carl
Bildt m.fl. (m).
4.7 Budgetpolitiken
Utformningen av finanspolitiken spelar en central roll
för den ekonomiska tillväxt som ger ökad valfrihet och
tryggare välfärd i framtiden.
Den långsiktiga tendensen till att inte bara
statsbudgetens inkomstsida utan även dess utgiftssida ökar
i förhållande till den samlade produktionen (BNP) måste
brytas. Enligt vår mening är det nödvändigt att vid sidan av
skattetrycket även den offentliga utgiftsandelen reduceras.
Detta ger den åtstramningseffekt som erfordras, samtidigt
som resurser frigörs för enskild verksamhet.
Den uppställda målsättningen innebär att de offentliga
utgifternas möjliga ökningstakt i nominella termer bestäms
av den reala tillväxten i ekonomin, den inflationstakt som
råder i de länder mot vilka Sverige har en fast växelkurs
samt det krav på minskning av skattetrycket som ställs upp.
Vårt mål är som nämnts att skattetrycket skall dras ned
med i genomsnitt cirka en procentenhet per år. Det innebär
att de offentliga utgifternas reala ökning måste begränsas
till 0,5--1,0 procent per år, om man utgår från en
genomsnittlig tillväxt i totalproduktionen (BNP) på 2,0-2,5
procent per år, vilken blir möjlig med moderat ekonomisk
politik.
Enligt vår mening är den angivna inriktningen av
budgetpolitiken fullt realistisk. Våra förslag till
avregleringar och avmonopoliseringar skapar tillsammans
med nödvändiga besparingar ett tillräckligt utrymme för att
klara också de nytillkommande offentliga utgiftsbehov som
är ofrånkomliga eller enligt vår mening angelägna att
tillgodose.
Våra reformförslag är så utformade att de främst
begränsar tillväxten i transfereringsutgifterna samt håller
tillbaka kommunernas expansion. Effekterna motverkas
för hushållen genom att skattesänkningarna är större än
besparingarna och för kommunerna genom att minskningen
av statsbidrag kopplas samman med ett slopande av till
dessa knutna villkor och föreskrifter. Med tanke på
lönekostnadernas stora betydelse för kommunernas
ekonomi innebär våra förslag därutöver väsentligt
minskade kostnader för kommunerna, eftersom de av oss
föreslagna skattesänkningarna gör det möjligt att hålla
lönekostnadsökningarna på en låg nivå.
Mot bakgrund av behovet att anpassa den svenska
inflationstakten till den som råder i omvärlden får de
nominella utgiftsökningarna i normalläget vara högst 5
procent för hela den offentliga sektorn. Under den närmast
framförliggande nedgångsperioden borde ökningstakten
helst vara ännu lägre. I likhet med regeringen anser vi det
dock i nuläget vara en riktig finanspolitisk avvägning att
eftersträva ungefärlig balans i statsbudgeten.
Vårt förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92
innefattar -- med hänsynstagande till de konkreta yrkanden
som läggs i skilda motioner -- utgiftsminskningar på 13,6
miljarder kronor i förhållande till regeringens förslag.
Därtill kommer ca 7 miljarder kronor netto av mer eller
mindre engångskaraktär, även om nettointäkter av minst
denna art och omfattning torde kunna beräknas för varje år
under den närmast överskådliga framtiden. Sammantaget
innebär detta en budgetförstärkning på 20,6 miljarder
kronor.
Vårt förslag till statsbudget innebär vidare att
skatteintäkterna till följd av de av oss nu preciserade
förslagen kan beräknas bli 6,4 miljarder kronor mindre än
vad regeringen utgått från. Vi har emellertid med hänsyn till
den osäkerhet om den ekonomiska utvecklingen som
orsakas av bl.a. pågående internationella kriser och
rådande ovissa läge på lönemarknaden reserverat medel för
ytterligare skattesänkningar 1992 i en
skattesänkningsreserv på inalles 7 miljarder kronor. Hur
denna reserv skall utnyttjas får avgöras när större klarhet
skapats om de ekonomiska förutsättningarna. Vår ambition
är dock att i huvudsak använda utrymmet för sänkning av
bredbasiga skatter som arbetsgivaravgifter eller
mervärdeskatten. Inberäknat skattereserven minskar de av
oss beräknade skatteintäkterna med sammanlagt 9,3
miljarder kronor för det kommande budgetåret.
Vårt kassamässiga överskott för budgetåret 1991/92 blir
således 11,3 miljarder kronor större än vad regeringen
föreslagit.
Bortser vi från de icke permanenta besparingarna, som
är ett resultat av föreslagen försäljning av statliga företag
m.m., beräknas den av oss föreslagna budgeten leda till ett
saldo som är 4,3 miljarder kronor starkare än regeringens
budgetförslag. Detta är inte orimligt, eftersom stor
osäkerhet vidlåder många av de beräkningar regeringen
väljer att redovisa i budgetpropositionen. Skulle det mot
budgetårets slut visa sig att överskottet kvarstår, bör detta
utnyttjas för ytterligare skattesänkningar.
Inom ramen för vårt budgetalternativ ryms en kraftig
sänkning av arbetsgivaravgifterna för 1992 på sammanlagt
minst 4,5 procentenheter. Huvuddelen av de till
arbetslivsfonden influtna avgifterna återbetalas till företag,
kommuner och andra arbetsgivare i form av en med 1,5
procentenheter sänkt arbetsgivaravgift.
Delpensionsavgiften sänks med 0,2 procentenheter i
enlighet med riksförsäkringsverkets förslag. Den del av
tilläggspensionsavgiften på 0,2 procentenheter som tidigare
tillfallit löntagarfonderna föreslås avskaffad. Inom
arbetsmarknadsdepartementets område föreslås vissa
justeringar av uttaget av skilda arbetsgivaravgifter som
netto leder till en sänkning av avgifterna med 0,19
procentenheter. Till följd av införandet av en
arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen den 1 januari 1992 kan
sjukförsäkringsavgiften sänkas med mellan 2,5 och 3
procentenheter.
Sänkningen av arbetsgivaravgifterna förbättrar svenska
företags konkurrenskraft och håller
lönekostnadsökningarna nere. Därmed förbättras också
förutsättningarna att bringa ner den svenska inflationen i
nivå med omvärldens.
Den uppläggning moderata samlingspartiet föreslår av
budgetpolitiken är en konsekvens av de politiska
strävanden som redovisats i denna motions inledning.
Förslagen ansluter nära till den politik vi 1988 gick till val
på.
Tre mål har varit väsentliga i arbetet med det moderata
budgetalternativet. För det första att minska de
automatiska utgiftsökningarna och rundgången i ekonomin.
För det andra att öka valfriheten för såväl enskilda som
kommuner och företag. För det tredje att avveckla onödiga
subventioner.
Speciell vikt har lagts vid avvägningen mellan
skattesänkningar och utgiftsbegränsningar. Denna har
gjorts så att hushållens ekonomiska situation förbättras
genom att skattesänkningarna för individer och hushåll är
större än besparingar på direkta transfereringar.
Besparingarna har utformats så att dessa inte drabbar dem
som är i störst behov av offentligt stöd.
Detta gäller t.ex. tandvårdsförsäkringen. Regeringen
föreslår i budgetpropositionen att högkostnadsskyddet i
försäkringen skall försämras genom att ersättningsnivån för
kostnader mellan 3 000
och 7 000
kronor sänks från 75 till 50 procent, vilket för en
behandling kan öka den enskildes kostnader med 1 000
kronor. Det drabbar främst dem som har störst
behov av tandvård, bland annat de äldre. Vi avvisar detta
och föreslår i stället en självrisk om 600 kronor i
försäkringen, vilken skall gälla alla. Det leder till höjda
kostnader för patienterna på normalt 240 kronor om året.
Trots detta innebär det moderata förslaget besparingar som
överträffar regeringens med 680 miljoner kronor.
En stor del av besparingarna träder i kraft redan vid
halvårsskiftet i år, medan merparten av skattesänkningarna
träder i kraft först vid årsskiftet. Den del av besparingarna
som träffar hushållen balanseras mer än väl av vårt förslag
om en tidigareläggning av sänkningen av
mervärdeskatteuttaget med 1,5 procentenheter.
Inom justitiedepartementets område läggs fram förslag
om ökade insatser för att värna om dem som utsätts för
brott. Brottsofferjourer och kvinnojourer tillförs ytterligare
5 miljoner kronor.
Inom utrikesdepartementets område föreslås
omfördelningar av medel inom såväl biståndsramen som i
anslagen till olika organisationer m.m. Sammanlagt
minskar anslagen inom detta område med 1 081
miljoner kronor.
Ulandsbiståndet skall enligt vår mening främja en
utveckling mot demokrati och marknadsekonomi i
mottagarländerna. Nuvarande bistånd till enpartistater
föreslås avvecklade inom en femårsperiod. Vi upprepar
dessutom kravet på en avveckling av biståndet till
Vietnam.
Inom vår biståndspolitiska ram föreslås ökade regionala
satsningar, framför allt i Baltikum, som får ökade anslag
med sammanlagt 50 miljoner kronor. Utanför ramen
föreslås dessutom inrättande av ett kontor i Vilnius samt
ytterligare medel till Sveriges Radios utlandsprogram på de
baltiska språken. Anslagen för demokratiutveckling och
enskilda organisationer föreslås också utökade.
Försvarspolitiken i ett mer långsiktigt perspektiv
kommer att behandlas av riksdagen först 1992. Enligt vår
uppfattning kommer då att krävas väsentliga tillskott för att
förhindra en ytterligare nedgång i försvarets kapacitet.
Budgetpropositionen saknar förslag även för det
kommande budgetåret. Dessa kommer att redovisas först i
en särproposition senare under våren. Vi kommer då att
lägga förslag som innebär att handlingsfriheten inför
kommande försvarsbeslut bibehålls och en fortsatt
urgröpning av försvarskapaciteten förhindras. Medel för
detta har reserverats under anslagsposten Beräknat
tillkommande utgiftsbehov, netto.
Inom socialpolitiken föreslås betydande förändringar i
förhållande till regeringens förslag. Dessa gäller främst de
stora socialförsäkringssystemen. Totalt minskar utgifterna
på detta område med 4,1 miljarder kronor.
Ett första steg mot verklig valfrihet i barnomsorgen tas
genom det gemensamma borgerliga förslaget om riktlinjer
för en familjepolitisk reform. Förslaget innebär att ett
vårdnadsbidrag införs per barn och år i förskoleåldern
tillsammans med avdragsrätt för styrkta
barntillsynskostnader. Småbarnsfamiljerna får därmed
möjlighet att själva avgöra hur barnen skall tas om hand
under hela tiden fram till skolstarten.
Utöver vårdnadsbidraget och avdragsrätten föreslås ett
grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen.
Detta utgår med 3 500
kronor från och med 1992 och ersätter den då
föreslagna barnbidragshöjningen. Detta är ett sätt att
anpassa skatteuttaget efter familjernas försörjningsbörda.
Vi föreslår en höjning av garantibeloppet i
föräldraförsäkringen från 60 till 88 kronor per dag. Förslag
läggs också fram om höjda pensionstillskott till
förtidspensionärer.
Utgifterna på socialområdet påverkas i stor utsträckning
av förslag till förändringar av socialförsäkringssystemen.
Förutom införande av självrisk i tandvårdsförsäkringen,
som redogjorts för tidigare, föreslås, i enlighet med tidigare
förslag, sänkt ersättningsnivå i föräldraförsäkringen till 80
procent. Genom en restriktivare inställning till
sjukpenningersättning vid utbildning sparas miljardbelopp.
Förslaget härvidlag ansluter sig till riksförsäkringsverkets
bedömning. Införandet av en arbetsgivarperiod i
sjukförsäkringen på 14 dagar från och med den 1 januari
1992 gör det möjligt att frigöra resurser från
försäkringskassorna. Sjuktalet sänks. Det senare har
emellertid inte tillgodogjorts vårt budgetalternativ.
Delpensionsavgiften föreslås sänkas från och med den 1
januari 1991 från 0,5 till 0,3 procent i enlighet med
riksförsäkringsverkets förslag. Kompensationsnivån för
nytillträdande återställs vid halvårsskiftet till 50 procent
från nuvarande 65 procent för nytillträdande
delpensionärer.
Inom kommunikationsdepartementets område anslås 2
miljarder kronor för förbättrat underhåll och utökat
byggande av vägar. Detta är av stor betydelse för att
förhindra att vägarna slits ner, vilket betyder att
trafiksäkerheten kan ökas och att trafiken kan flyta på ett
ur miljösynvinkel bättre sätt. Även för nyinvesteringar i
stomjärnvägar föreslås ökade resurser. Ytterligare 0,5
miljarder kronor anslås för denna nödvändiga satsning på
det svenska järnvägsnätet, vilket möjliggör en snabbare
utbyggnad av bland annat Arlanda-, Mälar- och
Västkustbanorna.
Besparingar på sammanlagt 550 miljoner kronor
föreslås. Förslag läggs om ett svenskt internationellt register
för sjöfarten och slopat rederistöd. Fritidsbåtsregistret
avskaffas. Intäkterna täcker idag inte ens utgifterna.
Vi föreslår minskade utgifter på finansdepartementets
område på 1 118
miljoner kronor. Kommunerna ges genom bl.a.
avregleringar frihet att själva avgöra var tillgängliga
resurser skall satsas. En rad specialdestinerade och styrande
bidrag slås samman till ett klumpbidrag. Vi föreslår att
skatteutjämningsavgiften och den s.k. Robin Hood-skatten
avskaffas. Våra förslag gör det möjligt att minska
transfereringarna till kommunerna med sammantaget 2
miljarder kronor för budgetåret, vilket ändå betyder att
kommunerna kan bibehålla en realt oförändrad
verksamhet. Med regeringens politik är detta inte möjligt.
Regeringens förslag om att 1992 innehålla 3 miljarder
kronor av kommunernas pengar avvisas. De kommuner
som sänker skatten i motsvarande mån slipper
indragningen. Detta innebär att kommuner och landsting
kan sänka skatten med 0:25 kronor vardera. För
medborgarna blir skattesänkningen med andra ord 0:50
kronor, vilket motsvarar mer än 1 000
kronor för ett vanligt hushåll. Betalningarna till och
från staten effektiviseras.
Tullen tillförs ytterligare medel för att kunna öka
insatserna mot narkotikasmuggling. Tio nya
narkotikahundar bör införskaffas.
Inom utbildningsdepartementets område föreslås
betydande omfördelningar av anslagen för att stärka
undervisningens kvalitet i skola och högskola.
Särskild vikt läggs vid lärarutbildningen. Vi föreslår att
en ny -- på ämnesstudier grundad -- lärarutbildning inrättas
parallellt med nuvarande grundskollärarutbildning.
Ämnesstudierna betonas i lärarnas fortbildning och 390
miljoner kronor för bland annat detta ändamål tillförs
universiteten.
Tyngdpunkten i förslagen läggs på förstärkningar av
skola och högskola. I ett kärvt samhällsekonomiskt läge
måste resurser till utbildningen av unga prioriteras framför
vuxenutbildningen. Folkbildning och viss annan
kursverksamhet får minskade anslag.
På studiestödsområdet föreslås att det så kallade
fribeloppet avskaffas för heltidsstuderande. Ökade
möjligheter ges gymnasieelever att studera utomlands.
Studier i facklig regi skall inte gynnas genom särskilt
förmånliga bidrag.
Den högre utbildningens och forskningens kvalitet är av
avgörande betydelse för samhällsutvecklingen.
Centralstyrning och otillräckliga anslag för
grundutbildningen har under en lång följd av år försämrat
universitetens möjligheter att bidra till en positiv sådan
utveckling. Universiteten och högskolorna föreslås få ökad
frihet gentemot statsmakterna. Universiteteten, Karolinska
institutet och de tekniska högskolorna föreslås ombildade
till stiftelser, vars verksamhet bedrivs inom ramen för
lagstiftning och långfristiga avtal med staten. För att råda
bot på den akuta bristen vad gäller nödvändig utrustning för
utbildning och forskning föreslås ett engångsanslag på 500
miljoner kronor för budgetåret. Anslagen för ämnesstudier
ökas med 50 procent.
Sammantaget föreslås nettobesparingar på 667 miljoner
kronor för hela utbildningsdepartementets område.
På jordbruksdepartementets område fullföljs riksdagens
livsmedelspolitiska beslut från förra våren.
Skogsvårdsavgiften skall avskaffas. Avgiften halveras redan
den 1 juli 1991. Vissa av de anslag som nu finansieras av
avgiften minskas. Nettobesparingarna på departementets
område uppgår till drygt 150 miljoner kronor.
Inom arbetsmarknadsdepartementets område förändras
ansvar och finansiering inom arbetsmiljöområdet.
Arbetsmiljöfonden övertar det finansiella ansvaret för
arbetsmiljöinstitutet. Arbetslivscentrum avvecklas
samtidigt som motsvarande resurser från arbetsmiljöfonden
ges i anslag till arbetslivsforskning vid universitet och
högskolor. Arbetarskyddsavgiften bör svara för hela
arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens anslag.
Företagshälsovården ges rätt att bedriva sjukvård och
statsbidragsstyrningen avskaffas. Därmed kan
arbetarskyddsavgiften sänkas med 0,19 procentenheter.
De två dagar som införts av den av socialdemokraterna
utlovade sjätte semesterveckan återtas fr.o.m. kommande
semesterår. Redan intjänad semester berörs inte.
Som ett steg på vägen mot en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring finansieras samtliga
utbildningsbidrag via arbetsmarknadsavgiften.
Ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen sänks på
motsvarande sätt som gäller för andra försäkringssystem.
Besparingarna uppgår till sammanlagt 1 678
miljoner kronor.
På bostadsdepartementets område föreslås att
investeringsbidragen för nyproduktion på 5,5 miljarder
kronor inte införs. Åtgärder vidtas i stället i syfte att öka
rörligheten på bostadsmarknaden och minska
boendekostnaderna i det befintliga beståndet.
Fastighetsskatten skall avskaffas och sänks med en tredjedel
redan den 1 januari 1992. Även ''flyttskatten'' avskaffas.
Den sänkta fastighetsskatten leder till en minskad
boendekostnad på mellan 100 och 300 kronor för vanliga
småhus och bostadsrätter. Hyresrätterna får minskade
kostnader i samma storleksordning. Räntebidragen
avskaffas för hus byggda före 1975 och för småhus upplåtna
med hyres- eller bostadsrätt höjs den garanterade räntan
från 0,25 till 0,35 procent. Räntebidragen till reparation,
omoch tillbyggnad avskaffas liksom bostadsbidragen till
förvärvsarbetande hushåll utan barn. Skattefri avsättning
till fastighetsanknutna reparationsfonder föreslås liksom
avdragsrätt för vissa reparationskostnader i småhus.
Bostadsdepartementets belastning på statsbudgeten
minskar med drygt 3,7 miljarder kronor.
Den oroande brottsutvecklingen gör det nödvändigt att
förstärka polisväsendet. Mot denna bakgrund läggs inom
civildepartementets område fram förslag om förstärkning
av polisen med 600 administrativa tjänster. Dessa gör det
möjligt att frigöra poliser för egentligt polisarbete.
Kostnaden beräknas till ca 120 miljoner kronor.
Regeringens förslag till fortsatt försvagning av
polisväsendet genom att minska intagningen till
polishögskolan avvisas. Ytterligare 200 aspiranter bör
antas, vilket kostnadsberäknas till 120 miljoner kronor.
Inom industridepartementets område föreslås en fortsatt
avveckling av de selektiva företagssubventionerna samt en
försäljning av statliga företag. Utgifterna för departementet
minskar med 470 miljoner kronor. Intäkter till följd av
företagsförsäljningen i enlighet med den gemensamma
borgerliga motionen beräknas till 10 miljarder kronor.
Inom miljödepartementets område föreslås ökade
insatser för vård av naturreservat och för att värna
kulturlandskapet. Eftersom budgetpropositionen inte berör
detta område avvaktar vi med att lägga våra förslag till
propositionen förelagts riksdagen. Medel för ändamålet har
reserverats under utgiftsposten Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto.
Besparingarna av engångskaraktär utgörs till största
delen av försäljningar av statliga företag. Detta är med
andra ord besparingar som under en följd av år kan
upprepas. De utgiftsminskningar som avser
socialförsäkringssektorn kommer inte formellt att påverka
budgetunderskottet. De leder i stället till ett större
överskott inom socialförsäkringssektorn. Från
samhällsekonomisk synpunkt är dock dessa förändringar att
jämföra med utgiftsminskningar som får direkta
budgeteffekter. Bokföringsmässiga dispositioner bör vidtas
så att beparingarna formellt påverkar statsbudgeten. Inom
ramen för ett oförändrat uttag av socialförsäkringsavgifter
bör storleksförhållandena mellan de olika avgifterna
justeras.
Sammantaget innebär det moderata budgetförslaget en
viss finanspolitisk förstärkning jämfört med regeringens
förslag om även effekterna av de icke permanenta
besparingarna inkluderas. Detta finner vi emellertid
befogat med hänsyn till det internationella läget och
socialdemokraternas valhänta hantering av den nationella
ekonomiska krisen. Skulle avmattningen under budgetåret
bli än mer markerad än vad vi nu förutser, reduceras det
beräknade budgetöverskottet automatiskt.
Det kan mot bakgrund av i det föregående angivna
riktlinjer synas motsägelsefullt att i en tid av betydande
överskott i den samlade offentliga sektorn förorda ett
visst -- om än beskedligt -- budgetöverskott, vilket ju
ytterligare förstärker det kollektiva sparandet. Det
offentliga sparandeöverskottet hänför sig emellertid i allt
väsentligt till socialförsäkringssektorn, där alla prognoser
pekar på snabbt växande utgiftsökningar i framtiden. Den
av oss åsyftade anpassningen kommer därför i första hand
till stånd genom de föreslagna sänkningarna av
arbetsgivaravgifterna med minst 4,5 procentenheter och
genom att stor återhållsamhet iakttas med kommande
höjningar av socialförsäkringsavgifter.
4.8 Den kommunala ekonomin
Den kommunala verksamheten har en mycket stor
betydelse för den totala samhällsekonomin. Utgifterna
inom denna sektor beräknas 1991 bli ca 360 miljarder
kronor, vilket motsvarar knappt 30 procent av BNP. Denna
andel stiger i år med drygt en procentenhet, vilket
sammanhänger med att de kommunala utgifterna fortsätter
att stiga även realt, medan den totala produktionen förutses
minska.
Under en följd av år har regeringen i finansplanen
uttalat att den kommunala verksamheten får växa med
högst 1 procent. Lika många gånger har den fått konstatera
att detta tak har brutits igenom. Moderata samlingspartiet
har vid varje sådant tillfälle efterlyst åtgärder, som kunnat
sätta kraft bakom orden. Detta har för oss framstått som så
mycket mera angeläget som vi anser att det inte bör
förekomma någon volymtillväxt alls inom den kommunala
sektorn. Inom vissa delområden kan det av demografiska
och andra skäl krävas resursförstärkningar, men utrymme
för dessa får skapas genom rationaliseringar inom andra
sektorer.
Under förra året anslöt sig dock regeringen till det i
många år framförda moderata kravet på ett lagstadgat
kommunalt skattestopp. Detta begränsades till de två åren
1991 och 1992 i avvaktan på resultatet av
kommunalekonomiska kommitténs arbete. I finansplanen
meddelar nu regeringen att den slutit en överenskommelse
med kommun- och landstingsförbunden om ett frivilligt
skattestopp för tiden efter år 1992.
Ledningarna för kommunförbunden kan inte träffa
bindande avtal å de enskilda kommunernas och
landstingens vägnar. Insikten härom kan vara förklaringen
till att regeringen säger sig vara beredd att föreslå ett
förlängt lagfäst skattestopp, om det visar sig att kommuner
och landsting ändå överväger skattehöjningar eller om
volymtillväxten i den kommunala konsumtionen skulle
tendera att överskrida det samhällsekonomiska utrymmet.
Enligt vår mening finns det inget värde i ''frivilliga''
överenskommelser som träffas under hot. Lösningen på
problemet får sökas i regler om någon form av skattetak,
som det ankommer på kommunalekonomiska kommittén att
konstruera. I avvaktan på att ett sådant kan införas bör det
lagstadgade skattestoppet nu utsträckas till att omfatta även
1993.
För att förebygga att den kraftiga förbättring av den
kommunala ekonomin som förutses för 1992 skall utnyttjas
för fortsatt volymexpansion föreslår regeringen att 3
miljarder kronor skall dras in genom extra påslag på
skatteutjämningsavgiften. Dessa medel skall sedan
användas för omfördelande åtgärder i samband med
övergången till det nya statsbidragssystem som
kommunalekonomiska kommittén väntas föreslå. Det blir
således ingen återbetalning av just de pengar som en viss
kommun en gång betalat in.
Som framgått av det föregående vidhåller vi vår
uppfattning att systemet med skatteutjämningsavgifter helt
bör avskaffas. Den förbättring av kommunernas finansiella
sparande som uppträder 1991 och 1992 bör dessutom enligt
vår mening användas för att sänka kommunalskatten. I
stället för att höja skatteutjämningsavgiften extra mycket
föreslår vi att en skatteavgift av motsvarande storlek införs
1992 för de kommuner resp. landsting som inte sänker
skatten med 25 öre vardera.
Våra övriga förslag på det kommunalekonomiska
området framgår av motion 1990/91:Fi303 ''Den
kommunala ekonomin'' av Lars Tobisson m.fl. (m).
4.9 Statsskuldspolitiken
Frågor rörande statsskuldspolitiken berörs knappt alls i
årets finansplan. De diskuteras i stället i
budgetpropositionens bil. 9 under Litt. D
(Riksgäldskontoret och kostnader för statsskuldens
förvaltning). Enligt vår mening bör de emellertid inte
behandlas som en anslagsfråga utan som en del av den
ekonomiska politiken.
Statsskulden uppgick vid det senaste halvårsskiftet till
582 miljarder kronor, varav 83 miljarder var placerade i
utländska valutor. Jämfört med läget ett år tidigare hade
den totala skulden minskat med 8 miljarder och
utlandsskulden med 4 miljarder. I kronor räknat har
statsskulden varit svagt sjunkande under senare år. Enligt
vår uppfattning finns det ingen anledning att nedbringa
statens skuldbörda snabbare än vad som ungefär motsvarar
inflationstakten. En nedamortering skulle förutsätta en
överbeskattning av den aktuella generationen, som alldeles
bortsett från fördelningsmässiga synpunkter kan vara direkt
skadlig för samhällsekonomin.
Med denna utgångspunkt blir det angeläget att utveckla
mål och riktlinjer för förvaltningen av statens skuld. I
anknytning till proposition 1990/91:29 redovisade moderata
samlingspartiet i motion 1990/91:Fi3 sin syn på dessa frågor.
Vi är eniga med regeringen om att det övergripande målet
för riksgäldskontoret och statsskuldspolitiken bör vara att
minimera kostnaderna för statens upplåning.
Vad den inhemska upplåningen beträffar betyder detta
att det inte kan vara riksgäldskontorets uppgift att stimulera
hushållens sparande, om detta skulle strida mot
kostnadsminimeringsmålet. Vi noterar att utförda
jämförelser med en riktmärkesportfölj bekräftar vår länge
framförda uppfattning att upplåning från hushållen via
allemansspar och sparobligationer blir förhållandevis
kostsam. En rättvisande beräkning för premieobligationer
skulle ge ett liknande resultat.
Till de nackdelar hos allemanssparandet som tidigare
förelegat från statsupplåningens synpunkt kan nu läggas
även konsekvenserna av den fria flyttningsrätten mellan
allemansspar och allemansfond. Vid oro för en förestående
kursnedgång på aktiebörsen kan mycket stora belopp
snabbt flyttas från allemansfonderna till
allemanssparkonton, för att sedan när en uppgång väntas
flyttas tillbaka igen. Det finns ingen anledning att tro att
sådana förändringar skulle sammanfalla med svängningar i
statens lånebehov. Vi vidhåller vår uppfattning att
allemanspar bör avvecklas som statlig upplåningsform.
Ej heller ser vi något behov av nya emissioner av spar-
och premieobligationer eller -- för den delen -- av det
planerade riksgäldskontot. Hushållens bidrag till
statsupplåningen bör i stället lämnas via t.ex.
avkastningsfonder som administreras av kreditinstitut,
vilket skulle bli mera kostnadseffektivt även med hänsyn till
de rationaliseringar och besparingar som då skulle kunna
göras inom riksgäldskontoret.
Vi delar uppfattningen att den s.k. statliga
utlandslånenormen skall ligga fast. Denna innebär att det
inte får förekomma någon nettoupplåning i utländsk valuta
för att finansiera statliga budgetunderskott eller för att
förvalta statsskulden. Däremot finner det vi inte rimligt att
riksgäldskontoret t.o.m. i tider av växande underskott i
bytesbalansen skall vara förpliktat att vid ett valutainflöde,
orsakat av ett högt ränteläge, amortera ned statens
utlandsskuld. Konsekvensen blir en avsevärd höjning av
statens upplåningskostnader, samtidigt som enskilda
''låneförmedlare'' tillgodogör sig en betydande
ränteskillnad. Att detta inte kan vara nödvändigt framgår
därav att möjligheten inte skulle finnas, om utlandsskulden
vore helt nedamorterad eller aldrig hade upptagits.
Enligt vår mening sköts statens upplåning och
skuldförvaltning tillfredsställande. Avsteg från kravet på
kostnadseffektivitet förklaras i allmänhet av politiska
restriktioner, vilka så långt möjligt bör undanröjas. I detta
sammanhang bör också observeras de särskilda kostnader
som uppkommer för riksgäldskontoret till följd av
riksbankens penningpolitiskt motiverade åtgärder.
4.10 Penningpolitiken
Med den långsiktiga, icke-interventionistiska
uppläggning som moderata samlingspartiet vill ge
finanspolitiken ankommer kortsiktiga justeringar av
stabiliseringspolitiken främst på penningpolitiken. Inom de
ramar som sätts av målet om en fast växelkurs gäller det då
att påverka likviditet och räntenivå så att inflation och
arbetslöshet hålls nere. Eftersom ränteutvecklingen i hög
grad styrs av marknadskrafter, blir förändringar av
penningmängden genom marknadsoperationer det
viktigaste instrumentet. Penningpolitiska åtgärder får effekt
betydligt snabbare än finanspolitiska ingrepp, vilket
minskar risken för felaktig tidsanpassning.
Men fördelen med att i stabiliseringspolitiken lägga
tyngdpunkten på penningpolitiken är inte bara det snabbare
genomslaget. Grundläggande är att inflation är ett monetärt
fenomen, medan finanspolitiken främst rör sådana
strukturella frågor som fördelningen mellan enskild och
kollektiv konsumtion och mellan privat och offentligt
sparande.
De dominerande problemen i svensk ekonomi är för
närvarande den alltför snabba kostnadsstegringen och det
växande underskottet i vårt ekonomiska utbyte med
utlandet. Penningpolitiken bör därför helst lösa det dubbla
uppdraget att samtidigt bekämpa inflationen och försvara
kronans yttre värde. Det heter visserligen att man med en
viss typ av ekonomisk-politiska instrument bara kan arbeta
för att realisera ett mål åt gången, men i detta fall går de
båda uppgifterna hand i hand.
Den idag mest dramatiska förändringen av Sveriges
situation kan hänföras till det tidigare berörda
kapitalutflöde som sammanhänger med de senaste årens
stora utlandsinvesteringar i företag, fastigheter och aktier.
Denna utflyttning av placeringskapital i förening med det
växande underskottet i bytesbalansen kan förväntas
framkalla allt större finansiella störningar.
Räntebetalningarna till utlandet stiger snabbt i takt med
omvärldsräntornas uppgång och skuldstockens tillväxt.
Ett stort problem är att det pågående kapitalutflödet
genomgående har långsiktig karaktär, medan
finansieringen till stor del har formen av kortfristig
upplåning. Uppgiften att svara för denna har i betydande
utsträckning kommit att hamna hos finanscheferna i större
svenska företag. För att de skall öka sina positioner i
utländsk valuta, kommer de att kräva en allt större
räntedifferens mellan Sverige och utlandet. Under det
gångna året har oro uppstått på marknaden vid flera
tillfällen, och räntemarginalen har i stort sett fått
fördubblas. Eftersom inget tyder på att kapitalströmmarna
skall vända, måste vi räkna med återkommande
valutakriser med åtföljande ränteryck uppåt.
I denna situation är det vid sidan av den i det föregående
förordade omläggningen av den ekonomiska politiken
angeläget att vidta vissa institutionella förändringar. Syftet
är då primärt att öka effektiviteten i arbetet för att värna
kronans inre och yttre värde. Inte minst viktigt är att
påverka förväntningsbilden såväl här hemma som
utomlands.
Den enskilda åtgärd som skulle betyda mest för
framgång i kampen mot inflationen och för en stabil valuta
är att stärka riksbankens oberoende. Internationella
erfarenheter visar på ett starkt samband mellan goda
resultat för stabiliseringspolitiken och oberoende för ett
lands centralbank. Konkreta förslag för att ge Sveriges
riksbank en mer självständig ställning lades för ett år sedan
fram i motion 1989/90:Fi705 av Lars Tobisson m.fl (m). Där
förordades bl.a. att departementstjänstemän och
riksdagsledamöter inte skall kunna bli fullmäktige i
riksbanken, att den nuvarande treåriga mandatperioden
skall utvidgas till sju år, varvid en plats förnyas varje år,
samt att beskrivningen av riksbankens ändamål i
lagstiftningen skall preciseras till att värna om kronans yttre
och inre värde. Regeringen har alltsedan i våras planerat att
tillkalla en utredning med denna inriktning men inte
kommit längre än att det i finansplanen sägs att den skall
tillsättas inom kort. Eftersom riksbanken är ett riksdagens
verk, bör regeringen skyndsamt ta initiativ till samråd med
riksdagen angående denna utrednings uppdrag och
sammansättning.
Den under senare år genomförda avregleringen av
kreditpolitiken har varit positiv för den svenska ekonomin.
Den inledande kreditexpansionen får ses som en naturlig
anpassning till en oreglerad marknad. Sedan 1989 har
hushållens upplåning i olika finansinstitut dämpats högst
avsevärt. Under förra året framträdde emellertid tecken på
att belåningen av fastigheter och aktier hade drivits för
långt. Fallissemangen för några finansbolag framkallade en
kollaps på den del av penningmarknaden där de brukade
finansiera sig. Bankerna fick därmed oplanerat överta
ansvaret för åtskilliga engagemang, och tidigare vidtagna
åtgärder för att uppfylla de nya kapitaltäckningsreglerna
visade sig snart otillräckliga.
Följden blev under hösten en lika kraftig som oväntad
kreditåtstramning. Välmotiverade investeringsprojekt
kunde trots fullgoda säkerheter inte finansieras på grund av
brist på likviditet i kreditväsendet. Detta är naturligtvis i
rådande samhällsekonomiska läge mycket olyckligt.
Finansiella faktorer kan göra den inledda nedgången
djupare än vad de reala faktorerna i sig motiverar. För att
undvika en självgenererande process liknande den
nedåtgående spiralen vid 1930-talets början bör
motverkande åtgärder vidtas. Sålunda kan det vara
motiverat med större flexibilitet vid tillämpningen av
belåningsgränser.
Det finns också skäl för riksbanken att överväga
lättnader i kassakraven för vissa kreditinstitut utöver det
borttagande av de dubbla kraven för finansbolag som
beslutades i höstas. Åläggandet att hålla medel på konto
hos riksbanken är ju tänkt som ett sätt att motverka
tendenser till överhettning genom att begränsa möjligheten
till kreditexpansion. Om kassakraven behålls oförändrade
även sedan problemet blivit det motsatta, förvandlas detta
kreditpolitiska styrinstrument till ett slags extraskatt på
finansiella företag, vilket understryks av att
räntegottgörelse inte utgår på innestående medel. Eftersom
sistnämnda fråga berör detta kreditpolitiska medels
utformning och inte dess användning, upprepar vi vårt krav
att kassakravsmedel skall berättiga till skälig
ränteersättning. Även förbudet mot realränte/indexlån bör
upphävas.
Vad som här anförts innebär inte att vi finner tiden inne
att släppa de penningpolitiska tyglarna. Behovet av ett
kapitalinflöde, som balanserar underskottet i bytesbalansen
och nettoutströmningen av investeringsmedel, kräver ett
jämfört med omvärlden högt ränteläge. Men finns det
investeringar, som tål den höga räntenivån, vore det
olyckligt, om de inte skulle komma till stånd på grund av en
på administrativ väg framkallad likviditetsbrist.
Penningvårdande myndigheter skall inte bara vaka över
kreditväsendets sundhet utan även tillse att kredit- och
betalningssystemet fungerar.
Under senare tid har det förekommit att avregleringen
av valutapolitiken har getts skulden för problemen i svensk
ekonomi. Vi ser däremot denna förändring som både
nödvändig och riktig. Någon återgång till tidigare ordning
kommer därför inte på fråga. Tvärtom är det angeläget att
avlägsna återstående regleringsinslag i valutalagstiftningen.
Den nya beredskapslagstiftningen bör få tillämpas endast
vid säkerhetspolitiska kriser och krig. De restriktioner i
kapitalrörelserna över gränserna som återfinns i den nya
betalningslagen måste också försvinna som en förberedelse
till Sveriges inträde i EG.
En betydelsefull institutionell förändring gäller frågan
om Sveriges valutapolitiska regim. Målet är och förblir en
fast växelkurs. Sedan ett tiotal år tillbaka anges denna i
förhållande till en korg av utländska valutor. I praktiken har
emellertid den svenska kronans värde påverkats av
kursförändringar för de i korgen ingående valutorna.
Dollarns stora svängningar har spelat en särskild roll,
eftersom denna valuta har givits dubbel vikt i korgen.
En fastare punkt, till vilken kronan kan anknytas,
erbjuder sig i form av det europeiska monetära systemet
(EMS), vars växelkursmekanism (ERM) flertalet EG-
valutor tillhör. Moderata samlingspartiet har sedan mitten
av 1980-talet förordat en svensk anknytning till EMS.
Under senare tid har Norge, Österrike och Malta undersökt
förutsättningarna för inträde där. Sådant medlemskap skall
i princip vara möjligt även för länder som ej är medlemmar
i EG, men situationen kompliceras av pågående
överväganden kring skapandet av en europeisk monetär
union (EMU). Norge har i denna situation valt att ensidigt
anknyta sin krona till den europeiska valutaenheten (ecu)
och har också fått vissa utfästelser om att vid behov få
kursstöd från centralbanker inom EG.
Regeringen och riksbanken har under senare tid visat ett
växande intresse för det europeiska valutasamarbetet. Man
har emellertid enligt finansplanen inte kommit längre än till
att ''bevaka Sveriges möjligheter till ett närmande till detta
samarbete''. Som argument mot en bindning till ecun har
anförts att den svenska inflationen först måste nedbringas,
innan ett sådant valutapolitiskt åtagande blir trovärdigt.
Men detta har nu sagts under åtskillig tid, och
inflationsgapet mot våra viktiga konkurrentländer har bara
vidgats. Andra höginflationsländer, som ålagt sig den
disciplin en EMS-anslutning kräver (t.ex. Frankrike och
Danmark), har nu lyckats få ned prisstegringen till i nivå
med den tyska.
När Sverige i slutet av 1970-talet under trycket av då
rådande stora ekonomiska obalanser utträdde ur den
dåvarande valutaormen, utlovades en förnyad anslutning
till ett europeiskt valutasamarbete, så snart förutsättningar
för detta åter förelåg. Enligt vår mening är detta fallet sedan
flera år tillbaka. Uraktlåtenhet att handla riskerar att tolkas
som att Sverige inte menar allvar med sin fastkurspolitik.
Det är inte heller något stort steg att ta. Efter
Storbritanniens inträde i ERM och Norges anknytning till
ecun kan den sistnämnda valutaenheten sägas representera
ca 70 procent av vår utrikeshandel. Den enda valuta av stor
betydelse för vårt handelsutbyte som skulle ligga utanför är
den lättrörliga dollarn.
Enligt vår mening är det nu hög tid att Sverige markerar
sin avsikt att ansluta sig till det europeiska valutasamarbetet
genom att följa Norges exempel och anknyta kronan till
ecun. Förutom att vår valuta därigenom får en mera stabil
förankring finns det anledning att räkna med att räntenivån
skulle kunna sänkas avsevärt utan risk för påfrestningar på
kapitalbalansen.
5. Effekter av en marknadsliberal politik
Den ekonomisk-politiska strategi som redovisas i denna
motion kan förutses medföra en väsentligt bättre
välfärdsutveckling än den uppläggning som tecknas i
finansplanen. Vår politik ger positiva effekter redan på kort
sikt, men det är främst i ett längre perspektiv som skillnaden
blir avgörande för Sveriges förmåga att tävla i välstånd med
andra utvecklade länder.
Profilen på vår ekonomiska politik är marknadsliberal.
De olika inslagen hänger på ett naturligt sätt samman så att
tillväxt och välfärd inte äventyras. Socialdemokraterna har
länge byggt på kollektiva lösningar och på en överdriven
tilllit till politiska beslut och planstyrning. Inte av
övertygelse utan av yttre omständigheter tvingas nu
regeringen på allt fler områden överge tidigare intagna
ståndpunkter. Men övergången till marknadsstyrning går
naturligtvis snabbare och smidigare, om den genomförs av
politiska krafter, som helhjärtat tror på den.
Det viktigaste inslaget i vår ekonomiska politik är den
målmedvetna strategin för sänkt skattetryck. Människor
kommer att få disponera en större del av sina inkomster.
Var och en konsumerar och sparar enligt egna önskemål.
Samtidigt genomförs en omfattande reformering av den
offentliga sektorn, som genom inriktningen på avreglering
och avmonopolisering kommer att öka möjligheterna för
den enskilde medborgaren att forma sitt liv efter egna
önskemål.
Det gäller inte minst att förbättra det näringspolitiska
klimatet i Sverige och återställa framtidstron. Långsiktighet
och klara linjer skall känneteckna väsentliga områden som
energipolitiken och Europa-politiken. Detta leder till att
svenska och utländska företag investerar för framtiden i vårt
land.
Uttryckt i makroekonomiska termer kommer vår politik
att leda till ökad BNP-tillväxt. Eftersom finanspolitiken
hålls stram, kommer inte det positiva bidraget till BNP från
offentlig konsumtion utan från kapitalbildning. Det
förbättrade näringspolitiska klimatet leder till ökad
investeringsaktivitet, och eftersom satsningarna på
utbudspolitik och inflationsbekämpning stärker
näringslivets konkurrenskraft, kommer exporten att öka.
Även om utrymmet för privat konsumtion växer,
kommer det till betydande del att utnyttjas för enskilt
sparande. Genom skattesänkningar skapas förutsättningar
för hushållen att spara, och genom ändrade skatteregler
kommer incitamenten till sparande att återställas. Även
långsiktigheten och stabiliteten i politiken bidrar till att
medborgarna vågar satsa för framtiden.
Sammantagna innebär våra förslag att Sverige ges
förutsättningar för en stabil och långsiktig tillväxt i ett
integrerat Europa, där ökad frihet och välfärd blir
honnörsord.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som föreslås i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som föreslås i motionen,
3. att riksdagen beslutar omfördela medel från
socialförsäkringssektorn till statsbudgeten i enlighet med
vad som i motionen anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statsskuldpolitiken,
5. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i
riksbanken till känna vad i motionen anförts om kredit- och
valutapolitiken.
Stockholm den 25 januari 1991
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Anders Björck (m)
Görel Bohlin (m)
Rolf Clarkson (m)
Rolf Dahlberg (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gunnar Hökmark (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Arne Andersson (m)
Sonja Rembo (m)
i Ljung