Det första steget och det väsentliga inslaget i
avvecklingen är att avskaffandet av fondskatterna
genomförs snarast möjligt och att fondbyråkratin i form av
styrelser och kanslier befrias från sina arbetsuppgifter.
Vinstdelningsskatt skall således inte tas ut för inkomståret
1990. Den del av tillläggspensionsavgiften (0,2
procentenheter) som tillfallit löntagarfonderna försvinner
automatiskt som tillskott till fondsystemet och ATP-
avgiften bör därmed sänkas i motsvarande mån.
Avvecklingen av löntagarfonderna görs under
beaktande av vissa grundläggande krav:Den skall vara
definitiv.Den får inte utsätta aktiebörsen för kraftig
kurspress.Den skall stärka möjligheterna att varaktigt
uppnå en högre ekonomisk tillväxt i den svenska ekonomin.
Fondernas tillgångar omvandlas från kollektivt ägande
till individuellt ägande på följande sätt:För alla som är
berättigade att delta i allemanssparandet, ca 8,5 miljoner
människor, framräknas en andel i fondtillgångarna. Det
exakta beloppet fastställs när fonderna skiftas ut. Värdet på
varje andel maximeras dock till 1 200
kronor.Fondandelen utgår i form av en
sparpremie till de personer som efter beslutet om
fondavveckling deltar i allemansfondsparandet. För att
erhålla en fondandel krävs att minst 2 400
kronor sparas under en tvåårsperiod.
De tillgångar som härigenom inte tas i anspråk används
för att på andra sätt stimulera tillväxten i svensk
ekonomi:Medel bör avsättas för att främja forskning vid
främst universitet och högskolor på områden som bidrar till
en varaktig tillväxt. Tillgångarna bör därvid överföras till en
eller flera fristående stiftelser och avkastningen finansiera
sådan verksamhet. Detta innebär också ett stöd till den
högre utbildningen.Till de forskningsområden som enligt
ovan skall främjas hör miljöstrategisk forskning.
Preciseringen av hur fondernas tillgångar slutgiltigt skall
skiftas bör bli föremål för skyndsam utredning och beslut
senast våren 1992. Skulle någon del av tillgångarna därvid
återstå bör de användas för att stimulera ett långsiktigt
bundet sparande.
Genom att fondtillgångarna i första hand används för att
stimulera till individuellt riskvilligt sparande tas ett viktigt
steg i riktning mot ett breddat enskilt ägande i näringslivet.
Bakgrund
Den 21 december 1983 fattade den socialistiska
majoriteten i riksdagen beslut om att införa kollektiva
löntagarfonder i Sverige. Detta skedde efter en mångårig
hård politisk debatt och mot folkmajoritetens vilja. Våra
partier har i motioner och utskottsutlåtanden redovisat
varför vi är motståndare till löntagarfonderna. Denna
uppfattning har på intet sätt förändrats.
Många olika argument för kollektiva löntagarfonder har
anförts under årens lopp. Det uppgivna syftet med fonderna
har skiftat åtskilliga gånger. Motiv som anförts har bl a varit
förbättrad riskkapitalförsörjning, stöd för den solidariska
lönepolitiken och dämpad lönekostnadsutveckling,
jämnare förmögenhetsfördelning, tryggare pensioner samt
stärkt löntagarinflytande.
Alla dessa motiv har vid en närmare granskning visat sig
ohållbara.
De stimulanser för aktiesparande som infördes av de
ickesocialistiska regeringarna visade att den svenska börsen
kunde fungera som en effektiv marknad för riskvilligt
kapital. Nyemissioner och börsintroduktioner har under
senare år kunnat placeras utan problem.
Kapitalbildningen har inte förbättrats genom införandet
av kollektiva löntagarfonder. De har finansierats framför
allt med vinstmedel från företagen, vinster som annars hade
kunnat användas till investeringar och framtidssatsningar.
Dessutom har cirka 90 procent av fondernas medel använts
till att köpa aktier från andra aktieägare. Slutligen har
löntagarfonderna nu börjat placera i investmentbolag
inriktade på placering i utländska aktier. Effekten av
fonderna har således blivit närmast motsatsen till den
önskade, i den meningen att näringslivet undandragits
riskvilligt kapital.
Vi anser inte att politiker eller fackliga företrädare kan
använda företagens vinstmedel mer effektivt än vad
företagen klarar av. Erfarenheterna är i allt väsentligt de
motsatta.
Näringslivets behov av riskkapital under 90-talet
kommer av allt att döma att vara stort. För att tillgodose
detta behov krävs ett ökat enskilt sparande och en ökad
tilltro till svensk ekonomi. Dessa krav är oförenliga med ett
bibehållande av löntagarfonderna.
Löntagarfonderna har vidare bidragit till den regionala
maktkoncentrationen. Omfattande kapitalströmmar har
gått från små och medelstora företag ute i landet till
börsföretagen med sina huvudkontor framför allt i
storstadsregionerna.
Ett annat motiv som anförts är att fonderna skulle stödja
den solidariska lönepolitiken och bidra till
löneåterhållsamhet. Det finns varken teoretiskt eller
empiriskt stöd för att en extra vinstskatt ger lägre lönekrav
vare sig lokalt eller centralt. Det är inte trovärdigt att
medlemmarna i de fackliga organisationerna skulle vara
beredda att sänka sina löneanspråk för att facket och
politikerna skall få disponera över fondmedel för aktieköp.
Att de enskilda löntagarna skulle vilja sänka sina lönekrav
och sin standard för att löntagarfonderna skall kunna köpa
aktier motsägs också av att flertalet löntagare inte vill ha
löntagarfonderna överhuvudtaget.
Senare års avtalsrörelser ger inte heller något belägg för
att löntagarfonderna skulle ha bidragit till återhållsamhet i
lönekraven eller lugna avtalsrörelser. Tvärtom har
lönestegringstakten i Sverige avvikit mer från
konkurrentländernas efter fondernas införande än före.
Det har vidare påståtts att löntagarfonderna skulle ge en
jämnare förmögenhetsfördelning. Men kollektiva
löntagarfonder har i stället inneburit en fortsatt
koncentration av ägandet. Under de icke-socialistiska
regeringarnas tid visade vi att det var möjligt att
åstadkomma en snabb spridning av aktieägandet genom
åtgärder som stimulerade en decentraliserad individuell
förmögenhetsbildning. Vårt förslag till fondavveckling
inrymmer åtgärder för att åstadkomma en ökad spridning
av ägandet i näringslivet.
Fonderna tryggar inte pensionerna. Under fondernas
sex första år har de bidragit med endast 0,39 procent av
pensionsutbetalningarna. Löntagarfonderna har återfört en
avsevärt mindre summa till de pensionsutbetalande
fonderna än vad som influtit från den förhöjda ATP-
avgiften. Fonderna hämmar tillväxten i ekonomin, och
eftersom denna utgör den reella grunden för pensionerna,
medverkar fonderna i stället till att undergräva
pensionstryggheten.
Det avgörande motivet för att införa kollektiva
löntagarfonder var strävan att flytta makten och inflytandet
över företagen från de nuvarande ägarna. Regeringen
hävdade att löntagarfonderna skulle komma att stärka
löntagarnas inflytande över produktionen. Detta var också
det först uttalade målet för de s.k. Meidner-fonderna,
nämligen att överföra makten över produktionsmedlen till
de fackliga organisationerna.
Det är inte rimligt och önskvärt att de fackliga
organisationerna skall få ännu mera makt och inflytande
över näringslivet. Fondernas införande ger nämligen inte
makt åt de enskilda anställda i företagen utan denna
förbehålls de fackliga organisationerna och deras
företrädare. De kollektiva löntagarfonderna har inneburit
en ökad makt- och ägarkoncentration till de fackliga
organisationerna, vilket varit negativt såväl för ekonomins
funktionssätt som för samhällslivet i övrigt.
Löntagarfonderna i kombination med andra offentligt
kontrollerade marknadsaktörer kommer att medföra en
sådan makt- och ägarkoncentration att grunden för
marknadsekonomin undermineras. Detta kommer särskilt
att bli fallet om planerna på utvidgad placeringsrätt för
första--tredje fondstyrelserna inom AP-fonden
förverkligas. En sådan utveckling kan vi inte acceptera.
Riktlinjer
Löntagarfonderna skall avskaffas. Avvecklingen skall
ske under beaktande av vissa grundläggande krav:
1. Den skall vara definitiv.
2. Den får inte utsätta aktiebörsen för kraftig kurspress.
3. Den skall stärka möjligheterna att varaktigt uppnå en
högre ekonomisk tillväxt i den svenska ekonomin.
Den av oss valda metoden för avveckling beaktar dessa
krav.
Löntagarfondsystemet har bestått av en
finansieringssida -- d.v.s. ett antal skatter; en administrativ
apparat -- d.v.s. styrelser och kanslier; samt slutligen
tillgångar i form av aktier, konvertibler och likvida
placeringar. I det följande redovisar vi hur avvecklingen
skall tillgå.
Fondskatterna och fondbyråkratin
Medlen i fonderna har sitt ursprung i två olika källor.
Den tillfälliga vinstskatten och den permanenta
vinstdelningsskatten, som uppgått till 20 procent av
företagets beräknade ''reala vinst'' över ett visst
fribelopp.0,2 procentenheter av tilläggspensionsavgiften
på f.n. 13,0 procent har varit den andra finansieringskällan.
De belopp som kunnat tillföras fonderna begränsades
första året 1984 till 2 miljarder kronor. Summan har sedan
räknats upp med index. Denna medelsram har praktisk
betydelse om influtna fondskatter skulle överstiga
medelsramen.
Enligt av riksdagen fattade beslut upphörde
uttaxeringen av direkta medelstillskott till löntagarfonderna
i och med utgången av år 1990. Löntagarfonderna har nu
rekvirerat praktiskt taget allt det fondkapital som de varit
berättigade till enligt den satta medelsramen. Följande
gäller för närvarande beträffande fondskatterna:
Vinstdelningsskatten är avskaffad sedan den 1 juli 1990,
men tillämpas vid 1991 och tidigare års taxeringar.Den
del av tilläggspensionsavgiften som tillfallit
löntagarfonderna ligger kvar på tidigare nivå, medan
medlen i fortsättningen i sin helhet tillgodogörs första--
tredje fondstyrelserna inom AP-fonden.
Det första steget och det väsentliga inslaget i
avvecklingen är nu att avskaffandet av fondskatterna
genomförs snarast möjligt och att fondbyråkratin i form av
styrelser och kanslier befrias från sina arbetsuppgifter.
Detta kan ske snabbt, och procedurerna är inte särskilt
komplicerade från vare sig juridisk eller administrativ
synpunkt.
Fondskatterna bör hanteras på följande sätt. Lagen om
upphävande av lagen om vinstdelningsskatt bör ändras så
att den upphävda lagen inte heller skall tillämpas vid 1991
års taxering. Tilläggspensionsavgiften bör per den 1 juli
1991 sänkas motsvarande den del som tidigare tillfallit
löntagarfonderna -- d.v.s. med 0,2 procentenheter.
Fondstyrelserna skall upplösas och de anställda sägas
upp. I och med att verksamheten upphör den 1 juli 1991
utgör detta saklig grund för uppsägning.
En något mera komplicerad uppgift än fondskatterna
och fondbyråkratin är att hantera de tillgångar som vid
avvecklingens början finns i fondsystemet.
Fondernas tillgångar
Aktiekurserna har fallit kraftigt under det gångna året.
Den senaste tillgängliga officiella statistiken beträffande
löntagarfondernas tillgångar daterar sig till den 31 augusti
1990 då, enligt delårsrapporter, det samlade värdet uppgick
till 24,5 miljarder kr. Även därefter har aktiekurserna fallit,
även om en viss uppgång skett den senaste tiden. Enligt
Affärsvärldens generalindex har den allmänna kursnivån
under tiden den 31 augusti till den 18 januari sjunkit med
drygt 13 %. Det finns anledning att förmoda att fondernas
tillgångar ändrats i ungefär motsvarande grad. Under
resterande del av första halvåret 1991 antas ingen
värdeförändring av fondernas tillgångar äga rum. Med
hänsyn till dessa antaganden kan de totala tillgångarna i
fonderna den 30 juni 1991 ungefärligen uppskattas till 21
miljarder kr.
Plan för avvecklingen av tillgångarna
Det finns tre huvudalternativ för hur tillgångarna kan
hanteras:
a) återbetalning till inbetalarna,
b) sparstimulans till medborgarna,
c) ytterligare åtgärder för varaktig tillväxt.
Den lösning som vi förordar innehåller inslag från alla
tre modellerna.
Återbetalning
En återbetalning av tidigare års vinstskatter skulle möta
stora praktiska problem. Ett stort antal
företagsdeklarationer måste då göras om, eftersom även
bolagsskatten påverkas.
Vinstskatten för inkomståret 1990 tas emellertid inte ut.
Man kan dock inte helt undgå att en del företag under
1991 (och i vissa fall även 1992) till följd av det utdragna
taxeringsförfarandet måste betala fondskatter från tidigare
år.
Man har från olika håll pekat på de orimligheter som
främst vinstdelningsskatten lett till. Genom avvecklingen
begränsas detta till att avse inkomståren 1984--89 (eller
motsvarande verksamhetsår).
Skulle företag till följd av orimligheter i
vinstdelningsskattens konstruktion komma i stora
svårigheter får särskilda åtgärder övervägas.
Det har riktats skarp och berättigad kritik mot
tillvägagångssättet när löntagarfonderna infördes.
Myndigheter och organisationer fick inte möjlighet att
förutsättningslöst granska löntagarfondsförslaget på
remisstadiet. Även lagrådet har kritiserat handläggningen.
Regeringen drev igenom löntagarfonderna utan att på ett
tillfredsställande sätt utreda de konstitutionella grunderna.
Vår uppfattning framgår av den avvikande meningen i KU
1983/84:2y.
När fonderna avskaffas, upphör det förfarande som är
konstitutionellt tveksamt: att ekonomiska tillgångar utan
ersättning tas i anspråk för att överföra ägarmakt till de
fackliga organisationerna.
Sparstimulans och ägandespridning
Vi vill på nytt erinra om de riktlinjer vi satt upp för
avvecklingen. Vi anser att ett viktigt sätt att uppfylla dessa
är att utnyttja löntagarfondsmedlen för sparstimulans och
ägandespridning. Härigenom förstärks det enskilda
sparandet, löntagarfonderna avvecklas definitivt och man
undviker den påverkan på aktiekurserna som en
utförsäljning av aktier skulle kunna ge.
Utifrån våra principiella överväganden och med hänsyn
till önskemålet att nå en enkel och praktisk lösning föreslår
vi att fondtillgångarna används för en sparstimulans som
riktas till alla dem som har rätt att delta i
allemanssparandet, d.v.s. var och en som är kyrkobokförd i
landet. Den prognos över de tillgångar som kan komma att
stå till förfogande vid utskiftningstillfället uppgår, enligt vad
som tidigare sagts, till ungefär 21 miljarder kr. För alla som
är berättigade att delta i allemanssparandet framräknas en
andel i fondtillgångarna. Storleken på varje andel kommer
således att bestämmas genom att det belopp som finns
disponibelt divideras med det antal individer som är
berättigade att delta i allemanssparandet. Detta antal
uppgår till ca 8,5 miljoner personer. Det exakta beloppet
fastställs vid utskiftningstillfället, men det får maximalt
uppgå till 1 200
kronor.
Vårt förslag innebär att den som uppfyller de sparvillkor
som anges i det följande får sin andel i fondtillgångarna förd
till det egna allemansfondkontot. Ett antal personer
kommer sannolikt inte att utnyttja denna möjlighet. Dessa
personers fondandelar får hanteras på särskilt sätt, vilket
beskrivs närmare nedan. Detta innebär att ingen får en
större andel därför att andra avstår.
För att få fondandelen överförd till det egna kontot
måste följande sparprestation göras. På konto inom
allemanssparandet skall ett regelbundet sparande ske under
andra halvåret 1991, 1992 och första halvåret 1993. Detta
skall sammantaget uppgå till minst 2 400
kronor och vara fördelat på minst tolv
månadsinsättningar samt innebära att kontobehållningen
vid utgången av denna period -- exklusive värdeförändring
och avkastning -- ökat med minst 2 400
kronor.
Det är angeläget att aktieägandet ges en så vid spridning
som möjligt liksom att särskilt stimulera
riskkapitalbildningen. Detta talar för att enbart sparande på
allemansfondkonto berättigar till sparpremien. Dessutom
bör den sparprestation som krävts, d.v.s. 2 400
kr, samt sparpremien spärras för uttag under en
period av tre år räknat från utskiftningstillfället.
Eftersom sparandet skall kunna fullgöras under en
tvåårsperiod, föreslår vi att kretsen av sparberättigade
bestäms så att den omfattar alla som är kyrkobokförda i
landet den 1 juli 1991.
Fondmedlen delas per den 1 juli 1993 i lika många
andelar som antalet berättigade. Tillgångarnas värde vid
denna tidpunkt ligger till grund för att bestämma varje
andels storlek, dock högst 1 200
kronor. Förmögenheten, som består av aktier,
statspapper och kontanter, överförs till respektive
allemansfond i proportion till antalet berättigade sparare i
varje sådan fond. Den överförda sparpremien skall i första
hand bestå av aktier.
Ytterligare åtgärder för tillväxt och sparande
Vi räknar med att det ovan framförda förslaget kommer
att medverka till en kraftig breddning av enskilda
människors riskvilliga sparande. En del av dem som är
berättigade till sparpremier ur löntagarfondernas tillgångar
kan emellertid antas inte vilja delta i det föreslagna
sparandet. Dessutom kan fondernas samlade tillgångar
väntas överstiga det belopp som maximalt avsatts för
sparpremier. De medel som härigenom inte tas i anspråk
bör användas till andra tillväxtbefrämjande åtgärder.
Det är angeläget att vidta åtgärder som främjar en
varaktig tillväxt och som därmed kommer samtliga
människor till del. Detta är också insatser som långsiktigt
tryggar pensionssystemet. Medel bör avsättas för att främja
forskning och utbildning vid främst universitet och
högskolor på områden som bidrar till en varaktig tillväxt.
Tillgångarna bör överföras till ett antal fristående stiftelser,
vars avkastning går till finansiering av sådan verksamhet.
Medel bör därvid avsättas bl.a. till miljöstrategisk
forskning. Sådan forskning är av stor betydelse för att skapa
förutsättningar för en varaktig tillväxt.
Preciseringen av hur fondernas tillgångar slutgiltigt skall
skiftas bör bli föremål för skyndsam utredning och beslut
senast våren 1992. Skulle någon del av tillgångarna därvid
återstå, bör de användas för att stimulera ett långsiktigt
bundet sparande.
Interimistisk förvaltning
Vårt förslag innebär att löntagarfondernas tillgångar
skall skiftas vid mitten av 1993. Fram till dess måste en
interimistisk förvaltning ordnas. Denna bör handhas av
särskilda avvecklingsnämnder.
Det torde ankomma på vederbörande utskott att
utforma erforderlig författningstext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om
upphävande av lagen om vinstdelningsskatt att
vinstdelningsskatt ej tas ut vid 1991 års taxering i enlighet
med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar att tilläggspensionsavgiften
sänks med 0,2 procentenheter fr.o.m. den 1 juli 1991 i
enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
avveckling av löntagarfonderna i enlighet med vad i
motionen anförts.
Stockholm den 23 januari 1991
Carl Bildt (m)
Bengt Westerberg (fp)
Olof Johansson (c)