Avskaffande av de kollektiva löntagarfonderna

Motiven för att införa de kollektiva löntagarfonderna
var att ''i första hand genom s.k. vinstdelning bidra till att
bryta den onda cirkel som består i att höga vinster alltid
tenderar att följas av kraftig löneglidning vilket i sin tur
leder till högre inflation och försämrad tillväxtkraft''. I dag
kan konstateras att löntagarfonderna inte haft någon
mätbar dämpande inverkan på löneglidning och avtalade
löneökningar utan att vår löneutveckling fortsätter att vara
starkt ogynnsam gentemot våra konkurrentländer. Någon
uttalad återhållsamhet från arbetstagarorganisationerna
med hänvisning till löntagarfonderna har inte framkommit.
I stället har den höga sysselsättningsnivån och bristen på
arbetskraft drivit upp lönerna betydligt snabbare än i
konkurrentländerna. Ja, så högt att regeringen tvingats
tillsätta en särskild kommission för att få bukt med
löneökningstakten.

Ett annat av de uppsatta målen var att ge löntagarna ett
direkt ansvar för riskkapitalets användning och allokering
samtidigt som de får del i framtida vinster och ett ökat
inflytande. Eller klarare uttryckt ge de centrala
arbetstagarorganisationerna ett ytterligare inflytande över
kapitalets användning.

Detta mål framträder också allt tydligare i takt med att
de andra motiven förbleknar.

Vid slutet av år 1991 kan fonderna ha ett värde på cirka
25 miljarder kronor. I takt med ökade resurser har
löntagarfonderna också sökt sig in på småföretagsområdet,
vilket innebär att småföretagen via vinstdelningsskatt och
den särskilda tilläggspensionsavgiften får betala sin egen
socialisering. Men inte heller detta tycks vara tillräckligt.
Nu vill löntagarfonderna också satsa en del av sina medel i
aktier i utländska företag.

För att ekonomin på sikt skall ha en god balans krävs en
god framtidstro inom näringslivet. En ökad framtidstro som
också leder till ytterligare investeringar. Detta gäller inte
minst i de mindre och medelstora företagen. Där tas
besluten om investeringar av människor som själva byggt
upp sin rörelse och därför mer direkt är beroende av vad
som väntar i framtiden. De beslut som tas i denna
företagskategori är också av avgörande betydelse för
sysselsättningen. I dag skapas 70 % av de nya jobben i det
privata näringslivet i mindre och medelstora företag.

Den enda garantin som dessa företag har för att få
konkurrera på likvärdiga villkor är att marknaden är fri.
Redan i dag finns ett stort antal offentliga konkurrenshinder
som försvårar småföretagens villkor. Och tyvärr tycks
antalet snarare öka än minska. Med den inställning till fri
företagsamhet byggd på enskilt ägande som visats från delar
av den fackliga rörelsen finns det befogad anledning att
befara att de kollektiva löntagarfonderna successivt
kommer att förstärka dessa konkurrenshinder. Ett
belysande exempel är den utredning inom
Landsorganisationen (LO) som föreslagit införandet av
flera nya kollektiva fonder som skall ge
löntagarorganisationerna ännu mer makt över
kapitalbildningen. Därför bör de kollektiva
löntagarfonderna avvecklas omedelbart.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar avskaffa de kollektiva
löntagarfonder som infördes genom proposition
1983/84:50.

Stockholm den 16 januari 1991

Marianne Andersson (c)

i Vårgårda

Hugo Bergdahl (fp)

Ulla Orring (fp)

Charlotte Cederschiöld (m)

Ingvar Eriksson (m)

Marianne Jönsson (c)

Bengt Rosén (fp)