Under hösten 1990 beslöt riksdagen att till regeringen
hemställa om ett förslag till ändring i lagen om vapenfri
tjänst som innebär att prövningsförfarandet väsentligt
förenklas. Beslutet innebär ett stort steg mot en större
respekt för den enskildes samvetsbestämda hållning till
bruket av våld och bidrar därmed till att öka respekten för
de mänskliga rättigheterna.
Även efter detta beslut kvarstår dock vissa problem
olösta. Ett sådant gäller inriktningen av de vapenfria
tjänstgöringsalternativen. 1988 beslöt riksdagen att den
vapenfria tjänsten skulle anknytas ännu närmare till
totalförsvaret. Likafullt har lagen inneburit en betydande
breddning av tjänstgöringens innehåll, jämfört med
förhållandena under den föregående vapenfrilagen. Det
hindrar inte att den starka anknytningen till de civila
totalförsvarsmyndigheterna kan tänkas provocera
värnpliktiga som skulle vara berättigade till vapenfri tjänst
att i stället totalvägra.
Många vapenfria har som primärt önskemål att tjänsten
skall vara inriktad på fredsbefrämjande åtgärder och fredlig
lösning av konflikter, medan statsmakterna tenderar att
främst se de vapenfria som en viktig resurs om Sverige
skulle komma i krig. Dessa olika synpunkter behöver inte
vara oförenliga -- men blir det om endera kravet drivs utan
hänsyn till det andra.
Av detta drar vi slutsatsen att det grundläggande kravet
på den vapenfria tjänsten bör vara att den är samhällsnyttig
i vid mening. En avsevärd del av tjänsterna kan säkerligen
också, såsom redan är fallet, utan problem anknytas till
beredskapsplanlagda delar av totalförsvaret. Det är
samtidigt angeläget att ordningen på detta område kan
kännetecknas av en viss flexibilitet. Det är trots allt att
föredra att vapenfria, som har svårt att godta en i deras
tycke alltför nära anknytning till totalförsvaret, ändå gör en
i vidare mening samhällsnyttig tjänst framför att de
totalvägrar och döms till frihetsstraff.
Vi vill alltså förorda att även inriktningen av den
vapenfria tjänsten blir föremål för översyn. Såsom
försvarsutskottet upprepade gånger framhållit finns det ett
samband mellan avvägningarna på olika punkter.
1973 års vapenfriutredning hävdade att ingen skall
behöva dömas till fängelse enbart av det skälet att han
vägrar att bära vapen och föreslog samhällstjänst utdömd av
domstol som ett sätt att lösa problemet. En rad praktiska
och principiella invändningar framfördes emellertid mot
förslaget, som inte följdes upp i propositionen. Även detta
problem är alltjämt olöst, låt vara att det är av mindre
omfattning än tidigare.
Utredningens nyss refererade ståndpunkt bör enligt vår
uppfattning aktualiseras. Det bör vara angeläget att
utarbeta förslag i syfte att så långt möjligt undanröja det
problem som fängelsestraff vid vapen- och värnpliktsvägran
utgör, och måste utgöra, i ett samhälle med respekt för
människors samvetsbestämda övertygelser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den vapenfria tjänsten.
Stockholm den 24 januari 1991
Berndt Ekholm (s)
Torgny Larsson (s)
Viola Furubjelke (s)
Oskar Lindkvist (s)
Evert Svensson (s)
Inga-Britt Johansson (s)