Tvärtemot vad som hävdats under senare år har 1929 års kommunalskattelag som helhet haft en logisk och konsekvent struktur. Problemen i kommunalskattelagen härrörde i stället från det successivt höjda skattetrycket, som ställde krav på frekventa ändringar i det mer detaljerade regelsystemet.
Enligt tidigare lagstiftning skulle företag i kommunen betala kommunalskatt. Även kommunal fastighetsskatt utgick för företagens fastigheter. Att företag skulle betala skatt i den kommun de var belägna i var logiskt. Företag ådrar kommunen kostnader för trafiklösningar, för miljöåtgärder, för brandskydd och räddningstjänst etc.
Trots de nya skatteprinciperna måste kommunerna fortfarande finansiera de ovan uppräknade uppgifterna. Samtidigt har dessa vuxit i omfattning och komplexitet. Detta gäller i hög grad räddningstjänsten framförallt på de större industriorterna.
En återgång till rätt för kommunerna att beskatta företagen är inte ett realistiskt alternativ. Strukturen på vårt skattesystem har förändrats. Nu måste andra vägar nyttjas, på vilka de negativa effekterna av att företagen inte längre är kommunala skatteobjekt rättas till.
Räddningstjänsten
Kommunerna är enligt lag skyldiga att hålla en räddningstjänst.
De stora riskerna i samhället genereras i första hand av industrier, transportföretag och liknande även om de enskilda hushållen svarar för risker vad gäller bostads-, vinds- och källarbränder m.m. Även kommunala inrättningar genererar risker.
Kommunens räddningstjänst är i dag i första hand dimensionerad för att klara de av hushållen skapade olyckorna. Bekämpning av exempelvis bränder vid sjukhus och skolor prioriteras också.
Stora problem vid bekämpning av mer omfattande industribränder har uppmärksammats vid flera tillfällen under senare år. Det är ingen tvekan om att räddningstjänsten behöver genomföra nya investeringar för att kunna lösa sina uppgifter vid större industribränder och vid olyckor vid transporter av farligt gods. Kommunerna har dock under senare år visat en betydande njugghet när det gäller räddningstjänsten med hänvisning till att företagen inte längre genererar kommunala skatteintäkter utan att pengarna går till staten. Detta kan visa sig dyrt för framtiden -- dålig brandbekämpning av industribränder leder till betydande företags- och samhällsekonomiska förluster. Växande skador vid industribränder och transportolyckor leder till högre försäkringspremier och som följd härav högre kostnadsläge för våra företag.
Åtgärder
De problem som nu berörts kan lösas genom att en extra avdragsgill avgift uttas för att delfinansiera den kommunala räddningstjänsten. Systemet skulle kunna utformas på följande sätt:
1. Kommunens räddningschef bör tillsammans med aktuellt försäkringsbolag riskklassificera försäkrat företag efter fastställd riskmall.
2. I relation till riskklass, försäkringsbelopp etc åläggs företaget att utöver nuvarande försäkringsavgift betala en meravgift till den räddningstjänst som kommunen måste hålla på grund av de risker företagen i kommunen genererar. Meravgiften rör sig om promille.
3. Meravgiften för delavgiften av kommunens räddningstjänst skall vara avdragsgill vid den statliga beskattningen av företaget.
4. Eftersom beskattningsrätten av företagen endast är statlig, blir effekten att staten får betala en del av kommunernas räddningstjänstkostnader. De blir på detta sätt bättre överenstämmelse mellan utgifter och skatteintäkter, dvs en av de grundläggande skatteprinciperna, intresseprincipen, tillgodoses.
Två effekter av det nu beskrivna systemet kan leda till lägre totala kostnader:
1. En moderniserad räddningstjänst bör skapa bättre brandoch annan olycksbekämpning med åtföljande minskade skadekostnader.
2. Genom en öppen kostnadsdebitering, där hänsyn tas till företagens riskklassificering, stimuleras företagen till att minska sina risker. Mycken slentrian som skapar risker kan undvikas.
Med hänvisning till vad som anförts i motionen hemställs
att riksdagen hos regeringen begär lagstiftning om finansiering av räddningstjänsten i enlighet med de principer som angivits i motionen.
Stockholm den 22 januari 1991 Margit Gennser (m)