Kommunerna fick fr.o.m. den 1 juli 1987 överta ansvaret
för civilförsvaret. Det är nu hög tid för kommunerna att
organisera kommunala driftvärn.
Det kommunala driftvärnet skall ha till uppgift att i
krisoch krigslägen säkerställa de tekniska förvaltningarnas
anläggningar vad avser funktion och skydd. Inte minst den
senaste tidens händelser i Baltikum visar behovet av detta.
Strategiska överfall som angreppsform mot mindre
stater i en stormakts närområde och intressesfär ter sig inte
osannolika i framtiden. Är infrastrukturen högteknologisk
och bygger värnkraften i huvudsak på en hemförlovad
värnpliktsarmé, så är det strategiska överfallet en för
fienden inledningsvis väl avpassad angreppsmetod. Det
krävs dock att fullständig överraskning uppnås och att
infrastrukturen är oskyddad och sårbar för att
initialeffekterna skall kunna uppnås. Det strategiska
överfallet indelas i fyra skeden, nämligen sabotageskede,
politiska hot, militära operationer och psykologiska
reaktioner. Här berörs endast den känsliga
inledningsfasen -- sabotageskedet -- där en motståndare
eftersträvar att genom sabotage och likvidation av
nyckelpersonal skapa ett samhällskaos. Syftet är också att
därigenom försvåra eller helst förhindra en allmän
mobilisering.
De statliga verken som t.ex. Statens Järnvägar,
Postverket, Televerket, Vattenfall m.fl. -- även de stora
byggföretagen som ingår i byggnads- och
reparationsberedskapen (BRB) -- har skyddsansvar under
beredskapstillstånd och krig. De utbildar driftvärn i fredstid
på betald arbetstid. Dessa driftvärn har till uppgift att
skydda skyddsföremål i den storskaliga infrastrukturen
(samhällsbyggnaden), vad avser kommunikationer,
energiförsörjning m.m. Kommunala anläggningar och
ledningssystem saknar motsvarande skydd.
Vi anser att hemvärnet som organiserades 1940 bör
tillföras kommunala driftvärn med anledning av den
samhällsutveckling som skett sedan dess.
Samhällsförhållandena skiljer sig markant från
förhållandena under andra världskrigets dagar. Vi har byggt
upp ett samhälle där våra större tätortsbildningar
omöjliggör utrymning av den typ som då var både planerad
och möjlig att genomföra. Kommuninvånarna är av
samhällstekniska skäl låsta till sitt boende även i en
krigssituation.
Det var ett betydelsefullt steg att kommunerna tillfördes
ansvaret för civilförsvaret. Tillkomsten av
hemskyddsorganisationen kan till en del ge
kommuninvånarna trygghet. Vad som dessutom erfordras
är att kommunerna genom kommunala driftvärn kan
garantera att kommunal service även under
sabotageinverkan i kris- eller krigsläge kan ges
kommuninvånarna och är riskfri att utnyttja.
Varken hemvärnet i övrigt, polisen eller
försvarsplutoner (motsvarande) klarar att utöver ordinarie
uppgifter skydda dessa kommunala anläggningar.
Personalen ingående i dessa organisationer/förband känner
heller inte till de kommunala anläggningarnas uppbyggnad
och/eller funktion. Det är endast kommunens egna
anställda som känner till var de svaga punkterna finns och
därmed bäst kan skydda sina anläggningar. Dessa anställda
har som regel fullgjort värnpliktsutbildning och finns på
plats vid anläggningen. De lämpar sig därför mycket väl för
att ingå som driftvärnsmän i ett kommunalt driftvärn.
Ett kommunalt driftvärn som organiseras och verkar
inom hemvärnets ram och vid sidan av kommunens
räddningstjänst och civilförsvar kan ge kommuninvånarna
den grundtrygghet som erfordras för att man med
förtroende ska kunna leva i kommunen även under kris- och
krigsläge.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skyldighet för kommunerna att
organisera driftvärn för att i kris- och krigsläge skydda
viktiga kommunala anläggningar.
Stockhom den 18 januari 1991
Lars Sundin (fp)
Lennart Brunander (c)