Sverige har haft förmånen att kunna leva i fred i snart
200 år. Vi har därmed sluppit ifrån den förödelse som två
världskrig medfört. I fred och frihet har vi kunnat bygga upp
ett samhälle, som är väl värt att försvara.
Vi vill fortsätta att leva i frihet, att själva kunna
bestämma över samhällsutvecklingen och slå vakt om
medborgarnas individuella frihet. En av de allra viktigaste
gemensamma uppgifterna blir därmed att bygga upp och
vidmakthålla ett så starkt försvar att friheten kan bevaras.
Vi svenskar hemfaller ofta till ett historielöst
önsketänkande så snart det internationella klimatet
förbättras. Det sägs att historien aldrig upprepar sig men vi
kan ändå lära oss mycket av den. 1925 är ett intressant år i
detta sammanhang.
Det var då vi i Sverige efter stormakternas löftesrika
överenskommelser beslöt att nedrusta det svenska
försvaret. Läget i Östersjöbäckenet var lugnt och fredligt.
Sovjet var tillbakaträngt till Finska viken och Tyskland var
svagt.
Åtta år senare kom Adolf Hitler till makten. Vad som
hände sedan vet vi. Först när det andra världskriget var slut
1945 hade vi i Sverige lyckats återskapa en trovärdig
försvarsmakt.
Det går således fort att riva ned ett försvar men det tar
lång tid att bygga upp det igen.
Beträffande nedrustningsavtalet i Paris bör vi inte bara
titta på vad som tas bort utan mera på vad som finns kvar. I
Europa kommer i framtiden att finnas 40 000
tunga stridsvagnar, 20 000
artilleripjäser och 30 000
pansrade stridsfordon.
Luftlandsättningsförband, transportflyg,
sabotageenheter, amfibieförband och specialtonnage för
kustinvasion berörs inte av överenskommelsen. Nybyggnad
av rorofartyg och stora svävare innebär att kapaciteten för
snabba landstigningsföretag ökar. Som jämförelse kan
nämnas att vi i Sverige har cirka 600 ej helt moderna
stridsvagnar som vi vill ersätta med 300 moderna.
Nedskärningarna sker också från en mycket hög nivå
eftersom man i Europa genom åren lyckats behålla
kvantiteten och öka kvaliteten på stridskrafterna. I Sverige
har vi under samma tidsperiod halverat vårt flygvapen och
vår flotta och reducerat arméns kvalificerade förband med
ungefär 40 procent.
Det är i denna situation vi skall fatta ett försvarsbeslut
1992 som inte berör dagens läge med dess ringa krigsrisk
utan i stället handlar om Sveriges säkerhet 15--20 år framåt
i tiden! Eftersom vi i Sverige redan genomfört stora militära
nedskärningar och framtiden är osäker är det dags för ''is i
magen'' innan vi nu går vidare i nedrustningen.
Sverige utgör ett viktigt basområde för operationer som
berör skyddet av kärnvapenförbanden i norr, strider runt
Östersjön och kampen om Atlanten med angränsande havs-
och landområden. Det finns ett starkt sammanhang mellan
dessa operationer.
Ju tidigare i en konflikt någon av parterna kan utnyttja
svenskt luftrum och territorium, desto större blir fördelarna
gentemot den andra parten. Kontrollen över södra Sverige
med dess många flygbaser har således här en avgörande
betydelse.
Det är inte rimligt att vi, som vissa debattörer hävdar,
utformar vårt framtida försvar så att vi endast kan gardera
oss mot en eller två angreppsriktningar t.ex. mot Övre
Norrland och/eller Stockholmsområdet.
Det är sant att ett anfall över havet och genom luften --
en kustinvasion -- mot Sydsverige är ett svårt företag. Det
gäller dock bara under en bestämd förutsättning
nämligen att Sverige har ett försvar, som kan möta hotet.
Det är ju själva meningen med det fredsbevarande
svenska försvaret -- att en ev. angripare skall inse att
kostnaderna är större än vinsterna och därmed avstå från
angrepp.
Mot ett svagt svenskt försvar blir en kustinvasion inte
särskilt svår för en angripare utan mer en transportteknisk
fråga.
Vi kan heller inte dimensionera vårt framtida försvar på
förhoppningar att någon annan makt skulle ingripa till
Sveriges hjälp vid ett angrepp över havet. Försvaret av
Sverige är faktiskt vår egen uppgift. Att påstå något annat
vore att sända ut helt fel säkerhetspolitiska signaler till vår
omvärld.
Trots detta har vårt försvar efter hand urholkats. Sedan
1960-talet har det militära försvarets andel av statens
utgifter mer än halverats. En normalinkomsttagare betalar
idag cirka 135--140 kronor i månaden till det militära
försvaret. Denna siffra kan jämföras med kostnaderna för
bilförsäkring, hemförsäkring etc.
Det försvarsbeslut riksdagen fattade våren 1987 byggde
på en uppgörelse mellan socialdemokraterna och
folkpartiet. Redan ett år senare stod det klart att
försvarsbeslutet var ohållbart. Bland annat var
beslutsunderlaget vad avsåg arméns inriktning inte tillfyllest.
I flera andra avseenden som gällde även de andra
försvarsgrenarna krävdes omedelbara förstärkningar.
I november 1988 beslöt regeringen att tillmötesgå
kraven från bl.a. Moderata Samlingspartiet på en ny
försvarsutredning, tidigareläggning av nästa försvarsbeslut
och en upplösning av den särskilda kommitté som hade att
utreda arméns situation.
Utredningen tog med förtur fram ett underlag för beslut
om främst arméns utveckling under hösten 1989. I
proposition 1989/90:9 föreslog regeringen på denna grund
en neddragning av arméns fredsutbildning med
utgångspunkt i en kraftig reduktion av dess
krigsorganisation. Moderata Samlingspartiet motsatte sig
nedläggningen av brigadproducerande fredsförband med
hänsyn till att antalet brigader i krigsorganisationen skulle
vara minst 21.
Denna utredning kunde inte enas om inriktningen av
vårt framtida försvar utan avgick innan man fullföljt sitt
uppdrag.
Skånes läge
Skåne är ett av landets mest tättbefolkade landskap. Det
svarar för en omfattande produktion av för hela landets
försörjning viktiga jordbruksprodukter. Med tyngdpunkt i
kuststäderna finns i Skåne ett flertal betydelsefulla
industrier som är av avgörande betydelse för den fortsatta
varuförsörjningen under avspärrning eller krig.
Säkerhetspolitiskt och militärgeografiskt har Skåne
genom sin belägenhet i södra Östersjön och vid Öresund ett
mycket utsatt läge. Ett anfall från öst för att nå
operationsmål i södra och västra Sverige samt södra Norge
för att därmed skaffa sig kontroll över Östersjöutloppen och
Kattegatt går över Skåne vid en landstigning i hamnar och
på öppen kust kompletterad med omfattande
luftlandsättningar. Möjligheterna för sådana operationer
har under senare år ökat kraftigt.
Överflygningstiden från baser i omgivande länder till
Skåne är bara några få minuter. Överfartstiderna med
modernt landstigningstonnage rör sig om några få timmar.
Hamnkapaciteten i de stora skånska hamnstäderna är
omfattande. Området är mycket sårbart för flyganfall och
förvarningstiderna för sådana blir i kustområdena extremt
korta. Den skånska öppna terrängen erbjuder dessutom --
om försvarets resurser är otillräckliga -- goda möjligheter
för luftlandsättningar och för mekaniserade förband att nå
snabba framgångar.
Det bör också observeras att tillgången på flygbaser i
Skåne och dess närområde är stor. Den kan vara av vitalt
intresse för båda stormaktsblocken att endera disponera
dessa för egen räkning eller förhindra motståndarna att få
tillgång till dem.
I FU 88 föreslogs som tidigare sagts kraftiga
neddragningar av bl.a. arméns kvalificerade förband.
Reduceringar av denna omfattning gör det omöjligt att lösa
de uppgifter som idag åläggs de operativa militära cheferna.
Särskilt hårt drabbas södra Sverige och Skåne.
Vi måste även i framtiden kunna försvara hela Sverige.
I de delar av vårt land där folk, industri och jordbruk finns --
där vår nationella försvarspotential skapas och utvecklas --
krävs också ett starkt försvar.
Vad krävs?
Det är nödvändigt att tillräckligt snabbmobiliserande,
välutbildade och väl-utrustade krigsförband finns att tillgå
för Skånes försvar. Dessa förband måste direkt efter
mobilisering kunna möta och hejda samt slå en angripare så
nära kusten som möjligt. Armén bör omfatta minst 20
kvalificerade brigader på fastlandet.
Försvaret måste därför tillföras så stora resurser att
krigsförbandens kvalité kan höjas samtidigt som de får en
tillräcklig omfattning. Det förutsätter en högre kvalité på
grundutbildningen och ett genomförande av
repetitionsövningar av kvalificerade förband i full
utsträckning. Det krävs också en materiell förstärkning av
de skånska krigsförbanden. För att möta de mekaniserade
förband som kan komma att användas vid en operation mot
Skåne krävs förstärkta pansarvärnsresurser genom bl.a.
tillförande av förband utrustade med
pansarvärnshelikoptrar. De nuvarande stridsvagnarna
måste under 1990-talet ersättas med nya moderna. Medel
för studier och av påbörjad svensk utveckling av en ny
stridsvagn måste avsättas.
Samtidigt som den tekniska utvecklingen har
mångdubblat en potentiell angripares möjligheter att med
flygstridskrafter nå Skåne har vår egen luftförsvarsförmåga
nedgått. Denna utveckling måste vändas. I avvaktan på att
JAS-flygplan kan tillföras bör ytterligare minst en
jaktdivision sättas upp för bl.a. luftförsvaret av Skåne.
Försvaret av Skåne inleds långt utanför kusterna genom
insatser av flygförband och marina förband. Även vad
beträffar de senare har försvarsförmågan nedgått. Under de
närmaste åren faller flera av marinens fartyg för
åldersstrecket. Marinen bör tillföras kustkorvetter och en
ubåt utöver försvarsbeslutets inriktning. Civilbefolkningen
i Skåne kan komma att bli hårt utsatt redan i inledningen av
ett krig genom den förbekämpning som inleder en invasion.
Förvarningstiderna är mycket korta, varför det finns behov
av skyddsrum som medger vistelse under lång tid. För att
utöka förvarningstiderna krävs att tillförsel av luftburen
radar prioriteras till områden med kort förvarning. Stora
delar av Skåne kan komma att bekämpas även i samband
med markstrid. Det krävs därför god tillgång till skydd för
civilbefolkningen i form av skyddsrum och skyddsmasker.
Liksom när det gäller de militära förbanden måste
civilförsvarets undsättande enheter kunna användas direkt
efter mobilisering. Fortfarande finns brister i detta
avseende.
Fredsförbanden
Riksdagsmajoriteten beslöt hösten 1989 att lägga ned
flera brigadproducerade fredsförband. Förslaget i FU 88
om en nedläggning av P 6 och tvåbrigadsutbildning vid P 7
fördes emellertid inte fram. Något definitivt beslut togs
inte. Riksdagsmajoriteten beslöt avvakta till dess det står
klart om P 6-brigaden skall finnas kvar i
krigsorganisationen.
Det är för oss en självklarhet att den pansarbrigad P 6
producerar inte kan utgå ur krigsorganisationen. Som
tidigare nämnts krävs minst 20 fastlandsbaserade brigader i
krigsorganisationen varav flera välutrustade
pansarbrigader. Det är vidare orimligt ur
utbildningssynpunkt att samma fredsförband skall
producera två pansarbrigader. P 6 måste därför vara kvar
som fredsförband. I den mån några rationaliseringsvinster
kan uppnås bör en samlokalisering med A 3 i Norra Åsum
bli aktuell.
Beslut om en nedläggning av T 4 i Hässleholm byggde
inte på ett genomarbetat underlag. Studier om den framtida
underhållsfunktionen i armén har ännu inte fullföljts. Detta
borde ha skett innan något fredsförband lagts ner.
Den bedömning som gjordes bara för någon månad
sedan måste starkt förändras efter vad som hänt under den
allra senaste tiden i Persiska viken och i Baltikum. Det
borde vara en kuslig påminnelse även för de ivrigaste
påhejarna bland nedrustarna.
Hemställan
Med hänvisning till vad som anförts hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om resurser för Skånes försvar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om pansarvärn och anskaffning av
en ny stridsvagn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppsättning av ytterligare en
jaktdivision,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de marina förbanden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om civilförsvarets
undsättningsstyrkor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om P 6.
Stockholm den 25 januari 1991
Wiggo Komstedt (m)
Bo Lundgren (m)