Det militära försvaret har en mycket ofördelaktig
åldersstruktur på sin yrkesofficerskår. Andelen officerare i
åldersskiktet 45--60 år har ökat kraftigt de senaste åren.
Detta skapar ökande problem för att täcka behoven av
yngre befäl i trupputbildningsuppgifter och i
krigsorganisationen.
I efterhand kan vi konstatera, att
pensionsåldershöjningen 1971 har lett till nackdelar, som
inte kunde förutses när beslutet fattades. Strävan under
senare år har varit, och är alltjämt, att minska de
administrativa funktionerna inom försvaret och även att
minska personalramarna som helhet. Resultatet har blivit
att allt fler äldre har haft att konkurrera om ett allt färre
antal befattningar samtidigt som antalet yngre befäl med
trupputbildning som huvudsaklig arbetsuppgift minskat.
Det kan inte uteslutas att strävan att minska den militära
administrationen motarbetas av lokala önskemål att placera
många äldre befäl i just sådana befattningar.
Allvarligare än detta är enligt vår mening den
''förgubbning'' den höjda pensionsåldern medfört inom
krigsorganisationen. Medan strävan i många andra länders
krigsmakter länge har varit att föryngra chefsskikten i
krigsförbanden har utvecklingen i Sverige gått i motsatt
riktning. Det är mot den bakgrunden olyckligt att statens
arbetsgivarverk på senare tid drivit tanken att höja
officerarnas pensionsålder ytterligare fem år till 65.
Den moderna stridsmiljön kräver chefer med hög fysisk
och psykisk uthållighet. Tal om att äldre
krigsförbandschefer generellt har större erfarenhet,
mognad och rutin har blivit ursäkter i stället för motiv för
den äldre befälsstrukturen.
Erfarenheterna från höjningen av pensionsåldern är
nästan enbart negativa. Vi förordar därför en sänkning av
pensionsåldern för yrkesofficerare till 55 år. Om motiv kan
redovisas bör naturligtvis undantag kunna göras, t.ex. för
officerare i de allra högsta chefsbefattningarna.
I samband med nedläggning av förband har tillämpats ett
system med s.k. årlig ersättning. Det innebär att de som har
fem år eller mindre kvar till pensionsåldern vid
förbandsnedläggningen har givits möjlighet att lämna
tjänsten och få en ersättning motsvarande pension. Syftet
har varit att visa social hänsyn till individen, alltså att
vederbörande inte skall behöva flytta till annan ort när han
ändå bara har några få år kvar i aktiv yrkesutövning.
Metoden med ''årlig ersättning'' bör dock kunna
användas även när motivet främst är att förbättra
åldersläget för befälskåren. Möjlighet till avgång från 50 år
bör därför erbjudas som en möjlighet för personal i vissa
fall. Detta är inget som skall påtvingas den enskilde, utan
skall ses som ett erbjudande. Erbjudandet kan utformas
antingen som en generell möjlighet för all militär personal
eller, ännu hellre, som ett erbjudande inom en viss
försvarsgren, truppslag eller region där åldersstrukturen är
särskilt sned.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkt
pensionsålder för yrkesofficerare till 55 års ålder samt om
möjlighet för befäl att avgå ur aktiv tjänst med ''årlig
ersättning'' från 50 års ålder.
Stockholm den 23 januari 1991
Kerstin Ekman (fp)
Hans Lindblad (fp)
Siw Persson (fp)
Carl-Johan Wilson (fp)
Gudrun Norberg (fp)