Vi svenskar värnar om vår neutralitet. Skall den respekteras i vår omvärld måste försvarsmaktens styrka och kvalitet stå i ett trovärdigt förhållande till de uppgifter den skall lösa.
Trots den stora nedrustning som NATO och Warszawapaktens länder enats om i Central- och Östeuropa finns det ingen världsdel som har så mycket vapen och soldater inom sina gränser som Europa.
Nedrustningen i Europa sker utifrån ett utgångsläge där de två stormaktsallianserna rustat upp till den gräns där i vart fall Sovjetunionen inte orkade längre. I Sverige har vi avrustat under såväl 70- som 80-talet. Vi har halverat flyget och flottan och kraftigt eftersatt kvaliteten inom armén.
Situationen är ganska lik den på 20-talet utom när det gäller materielutvecklingen. Under åren 1925--1939 satsade staten medel för att utveckla artilleri-, luftvärns- och pansarpjäser samt strids- och terrängfordon. Vid krigsutbrottet fanns alltså sådana utvecklade svenska vapen, de var moderna och kunde väl hävda sig med motsvarande vapen i andra länder.
Dagens situation är helt annorlunda. En alltför stor del av arméns materiel är från 50-talet och även om vissa moderniseringar gjorts så har materielen en kvalitet som t.ex. inte ger våra soldater det skydd som andra länders materiel ger. För att ha ett bra försvar med god kvalitet räcker det inte med välutbildade soldater. Vi måste också ha moderna vapen som ger oss svenskar en fair chans mot en angripare.
En viss procentsats av försvarsmaktens budget borde därför avsättas till utveckling av ny materiel.
Det är också ytterst väsentligt att vi kan producera vapen inom landet för i krislägen visar historien att det bara är de aggressiva staterna som har vapen att sälja. Under andra världskriget var vi hänvisade till att köpa flygplan och annan materiel, innan vår egen produktion hunnit ikapp, från Italien och det nazistiska Tyskland.
En inhemsk försvarsindustri ger oss även möjligheter att utveckla materielen efter specifikt svenska behov. Inom försvarsindustrin finns kunskaper och yrkesfolk som kan utveckla effektiv materiel med svensk profil. Det ger också en extra respekt utomlands för vår förmåga att kunna försvara våra gränser.
Om utveckling och materielförnyelse försummas innebär det att krigsförbandens kvalitet blir oacceptabelt låg. Försvarsindustrin kan inte överleva och vi blir extremt beroende av import som i ett krisläge kan visa sig vara omöjlig. Vi får svårare att hävda vår neutralitetspolitik och tvingas kanske att söka medlemskap i en försvarsallians.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en viss procentsats av försvarsmaktens budget skall användas för utveckling av ny materiel,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten att arméns kvalitet avsevärt förbättras.
Stockholm den 22 januari 1991 Eva Björne (m)