med anledning av prop. 1990/91:169 Ett nytt prövningsförfarande vid ansökan om vapenfri tjänst
Propositionens förslag om avskaffande av det
hittillsvarande prövningsförfarandet vid ansökan om
vapenfri tjänst är en följd av att en enig riksdag i höstas
begärde en sådan förändring. Fyra motioner låg bakom när
försvarsutskottet förklarade sig berett att ''frångå sin
tidigare restriktiva inställning till att avskaffa det nuvarande
prövningsförfarandet''. I propositionen refereras argument
från en av motionerna, nämligen folkpartiets
kommittémotion 1989/90:Fö713 som angav att en
målsättning med prövningsförfarandet bör vara att
huvudansvaret för ställningstagandet vilar på den
enskilde -- och inte på en utredare.
Tusentals svenska män har dömts till fängelse därför att
deras eget samvete hindrat dem från att bära vapen. Denna
konflikt mellan stat och den enskilde har ofta diskuterats i
den svenska riksdagen. Den första motionen i ämnet
väcktes 1898, av Jacob Byström -- en av det svenska
frisinnets stora pionjärer i riksdagen. Frikyrkomannen
Byström samarbetade nära med Karl Staaff, bl.a. i
religionsfrihetsfrågor och sociala ämnen.
Jacob Byström väckte sin motion i en tid när
indelningsverket och värvade trupper ännu utgjorde kärnan
i försvaret medan värnplikten mer sågs som ett
komplement. Tre år senare kom 1901 års härordning som
avskaffade indelningsverket och kraftigt utökade
värnpliktsutbildningen.
Beväringssystem -- med tolv dagars övningstid -- hade
införts 1812. I denna och följande beväringsförfattningar
fanns en möjlighet för Kungl. Maj:t att i ömmande fall
medge befrielse. Samvetsskäl torde ha varit sällsynta
undantag, men sjukdom i familjen kunde vara ett skäl. Den
som ägde tillgång skulle vid befrielse lega annan karl i sitt
ställe. 1885 års riksdag beslöt utöka övningtiden till 42
dagar, och då togs Konungens rätt att medge befrielse bort.
Byström ger i sin motion en rad exempel på unga män
som dömdes till fängelse därför att de vägrat bära vapen.
''Vid närmare eftertanke borde det dock stå klart för de
fleste, att det är orätt att ådöma dessa ungdomar, som anse
sig följa sitt samvetes röst, bestraffning, enär
samvetsfriheten synes betryggad i grundlagens bud:
''Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta'.''
Om man i ett historiskt perspektiv ser propositionens
förslag som det slutliga genombrottet för tanken att det är
den enskilde och inte staten som bäst kan avgöra ''samvetets
röst'' känns det naturligt att göra en återblick på nära ett
sekels debatt. Vi har därför som bilaga till vår motion fogat
den urspungliga motionen av Jacob Byström från 1898. I
grunden är det ju samma princip som legat bakom när
liberaler -- men efterhand även enskilda socialdemokrater --
genom årtionden motionerat om en mer liberal inställning
till vapenvägran.
Den mest uppmärksammade talaren i debatten efter
Byströms motion var Adolf Hedin. Denne ''folktribun'' var
ju under årtionden riksdagens främste reformivrare (hans
stora socialpolitiska motion 1884 var första riksdagsframstöt
för såväl arbetarskydd som folkpension). Han slogs för
rösträtt, likhet inför lagen och mycket annat. Hedin var
stark försvarsvän, därför att han uppfattade de ryska och
tyska diktaturerna som hot mot Sverige. Han var inom och
utom riksdagen kraftfull agitator för att Sverige skulle
övergå till ett värnpliktsförsvar och lämna indelningsverket.
Tanken på värnplikt och demokrati drevs parallellt. Victor
Rydberg, August Blanche, S A Hedlund och Adolf Hedin
såg folkbeväpningen som ett sätt att både förstärka
försvaret och förhindra att det användes mot den egna
befolkningen. De inledde med skarpskytterörelsen men
målet var värnpliktsförsvaret i ett land med allmän och lika
rösträtt.
Adolf Hedin var den kanske kraftfullaste av pionjärerna
och ideologerna bakom Sveriges övergång till
värnpliktsförsvar. Att just Hedin samtidigt blev den som
mest effektfullt talade för Byströms motion fick därför stor
betydelse.
Hedin var alltså mycket stark förespråkare för värnplikt.
Men som liberal var han samtidigt utomordentligt
angelägen om den enskilda människans integritet. Han
insåg mycket klart att om man driver värnpliktstanken så
hårt att ett antal engagerade ungdomar döms till fängelse
görs dubbel skada. Dels innebär det att samhället gör
övergrepp mot dessa ungdomar, dels kommer
värnpliktssystemet att misskrediteras. Att ha ungdomar i
fängelse för värnpliktsprincipens skull blir i längden ett för
högt pris.
Man kan beklaga att det tagit nära ett sekel innan denna
insikt nu äntligen får fullt genomslag. Under denna tid har
starka krafter motsatt sig en liberalisering, med hänvisning
till att värnpliktsprincipen gör att man måste vara restriktiv.
Värnpliktspionjären Adolf Hedin insåg att det snarare var
tvärtom.
Värnpliktsvännen Adolf Hedin uttryckte det så här: ''Nu
är det visserligen så, att jag för min del icke kan förstå, att
samvetsbetänkligheter skola möta mot lagens bud: du skall
öfvas i vapnens bruk till försvar av dina närmaste, för allt,
som är dig kärt och dyrbart, för ditt land. Jag kan icke förstå
det. Men hvad rätt har väl jag att sätta mitt omdöme över
andras, att förklara, att mitt samvete är ett upplyst samvete
och de andras ett vilsefört samvete -- hvad rätt har jag
dertill?''
I motioner i början av det nya seklet återkom Byström
med motioner i ämnet, och både han och andra motionärer
citerade då ur Hedins tal vid den första
riksdagsbehandlingen.
I samband med 1901 års härordning uttalade riksdagen
att truppbefälhavare kunde bemyndigas att medge
värnpliktig med samvetsbetänkligheter att inom förbandet
fullgöra annan tjänst än vapentjänst. 1917 tillsatte
koalitionsregeringen med liberaler och socialdemokrater en
utredning om ''lindring i bestämmelserna för samvetsömma
värnpliktiga'' (med Jacob Byström som en av ledamöterna).
Resultatet blev 1920 års provisoriska lag som skulle medge
att berörda värnpliktiga skulle få fullgöra sin
värnpliktstjänstgöring utan att vare sig övas i vapnens bruk
eller bära vapen eller ammunition. 1925 infördes en
permanent lag om vapenfri tjänst, och nu godtogs även
icke-religiösa samvetsbetänkligheter. Man hade vid denna
tid också öppnat för att tjänstgöring kunde ske utanför
krigsmakten, alltså civilt arbete för statens räkning. Det
fanns därför vapenvägrare både i uniform och civil
arbetstjänst.
1943 tillkom en ny och hårdare lag. Diskussionen genom
årtiondena har rört förutsättningarna för vapenfri tjänst,
prövningsförfarandet och tjänstgöringens art och längd.
Folkpartiriksdagsmännen E A Lindblom (under många år
ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen),
Olof Sandberg och Andreas Nilsson i Norrlångträsk
arbetade under krigsåren för en human behandling, medan
motioner från högerhåll föreslog inskränkningar. De senare
fick framgång i samband med vinterkriget, då riksdagen
beslöt att möjlighten att få civilt arbete överlämnades till de
militära myndigheternas medgivande. Däremot avslogs ett
hårdare förslag om att de samvetsömma skulle användas till
minröjning.
Under 50-talet vidgades tjänstgöringsområdena. 1951
ratificerade Sverige Europarådets konvention om skydd för
de mänskliga rättigheterna liksom FN-konventioner. I dessa
fanns bestämmelser om tanke-, samvets- och
religionsfrihet, vilket fick påverkan på den svenska
vapenfrifrågan.
Efter utredning infördes en ny vapenfrilag 1966,
innebärande vissa liberaliseringar. 1973 tillkallades en ny
utredning. I denna reserverade sig folkpartisten Birger
Möller för ett avskaffande av prövningsförfarandet. (SOU
1977:7). Man kan säga att det är inriktningen från denna
reservation som därefter fullföjts i rader av motioner från
liberalt håll, senast kommittémotion 1989/90:Fö713, som låg
bakom när riksdagen i höstas gjorde en helomvändning och
gick med på att avskaffa prövningsförfarandet.
Tolv år låg mellan Möllers reservation och riksdagens
principuttalande i höstas att prövningsförfarandet bör
slopas.
1978 beslöt riksdagen om ändringar i 1966 års
vapenfrilag. Propositionen kan kan sägas ha varit en
kompromiss mellan majoritetsförslaget i 1973 års utredning
och Birger Möllers reservation. Trepartiregeringen lade
fram ett förslag som visserligen behöll ett
prövningsförfarande, men det betonades att den enskildes
uppgifter var det viktiga och att utredningar i den
dittillsvarande formen inte längre skulle göras.
1978 års riksdagsbeslut kunde ses som en kraftig
liberalisering. Men verkligheten blev en annan.
Myndigheterna fortsatte ungefär som tidigare ifråga om
metodik och utredande kring de enskilda. 1989 tillkallades
en särskild utredningsman för att utvärdera
vapenfriprövningen sedan lagändringen. Han konstaterade
(SOU 1990:81) att den av riksdagen beslutade förändringen
inte fick praktiskt genomslag. Följden blev princiella
nämnddiskussioner i bedömningsfrågor, vacklande
beslutspraxis i nämnden och obetydliga förändringar av
utredarnas arbetssätt och bedömningar. Med andra ord: de
praktiska konsekvenserna av lagändringen lät vänta på sig.
Den sammanfattande bedömningen blir att ''först mot slutet
av 1980-talet har de intentioner helt förverkligats som fanns
bakom 1978 års vapenfrireform''.
Från folkpartiet liberalerna har förslagen om slopande
av hittillsvarande prövningsförfarande förts fram vid
upprepade tillfällen. I Finland har man redan slopat
prövningsförfarandet, med goda erfarenheter.
Den grundläggande principfrågan bakom ett sekels
liberala insatser på området har hela tiden varit att staten
inte kan mäta enskilda människors samvete och personliga
övertygelse. Därför blir det absurt om en myndighet ska ha
tolkningsföreträde framför individen om vad samvetet
säger. En statsmakt kan vidta tvångsåtgärder mot enskilda,
men hela tanken att staten ska kunna mäta den enskildes
samvetsdjup är orimlig.
Med detta synsätt är det alltid fel att tvinga någon till
vapenbruk mot vederbörandes övertygelse. I den första
motionen 1898 uttryckte Jacob Byström denna tanke så:
''Men här kan icke vara fråga om, huru stort deras antal är,
som lida, utan om principen; ty är det orätt att döma t.ex.
ett tusen personer, för att de hysa samvetsbetänkligheter
mot krigstjensten, så är det principiellt lika orätt att döma
en.''
Vi kan konstatera att andra ser frågan mindre
principiellt. Ett tydligen avgörande argument bakom att
riksdagsmajoriteten i fjol ändrade uppfattning tycks vara
den påtagliga ökningen av andelen män som inte genomför
värnpliktsutbildning. Av en årsklass män under senare år
genomgår 69 procent militär utbildning, medan 3l procent
av olika skäl inte gör det. Varför lägga ned så mycket
arbete, byråkrati och krångel på gruppen som av principskäl
säger nej till vapenutbildning, samtidigt som mångdubbelt
fler undantas från samma utbildning på långt lösare boliner?
Som praktiskt resonemang må det te sig logiskt, men den
grundläggande tanken är för oss likväl den principiella,
alltså respekten för den enskilde.
Från liberalt håll har under lång tid förts fram tanken att
införa en totalförsvarsplikt där militära och civila personal-
och utbildningsbehov får konkurrera på lika villkor. Den
hittillsvarande militära värnplikten för män har ju inneburit
att man sedan krigsåren utbildat l00 000-tals fler unga män
än som varit motiverat utifrån behovet att bemanna de
svenska krigsförbanden. Dessa övriga har alltså utbildats
enbart för en ''princips'' skull, inte utifrån verksamhetens
behov. Det tragiska är att detta i sin tur gjort att
civilförsvaret inte fått tillgång till behövligt antal yngre,
vilket gjort att det svenska civilförsvaret är ''förgubbat'' och
till största delen mycket svagt utbildat för sina uppgifter.
Vi hälsar med tillfredsställelse att regeringen avser att
inom kort tillsätta en utredning som får göra en total
genomgång av personalbehov och utbildningsbehov, alltså
för både militära och civila delar av totalförsvaret. Det
innebär ett bättre utnyttjande av såväl människor som
pengar om man går över till en totalförsvarplikt.
Man kan av många skäl beklaga att frågan om vapenfria
inte avjorts långt tidigare. Med propositionens förslag
försvinner det gamla systemet att staten gjorde utredningar
om enskildas samvete och övertygelser. Vid
riksdagsbeslutet i fjol lyftes särskilt fram vad som sades i fp-
motionen om att systemet gynnar dem som har lättast att
''tala för sig'', alltså att det ger verbalt begåvade bättre
förutsättningar än andra att få sina ansökningar beviljade.
Utskottet och riksdagen tog också äntligen hänsyn till att
''sökande kan uppleva prövningen som kränkande''.
Propositionen är alltså ett resultat av riksdagsbeslutet i
höstas. Det hittillsvarande prövningsförfarandet avskaffas.
Utredningsförfarandet upphör.
Vapenfristyrelsen bör reduceras till ett minimum ifråga
om resurser för handläggning av ansökningarna.
Med det nya förfarandet bestäms antalet vapenfria ett
visst år av hur många som söker. Tidigare var det den
administrativa kapaciteten hos
vapenfrinämnden/vapenfristyrelsen som till stor del styrde.
Om antalet sökande ökade ledde det till en längre kö av icke
avgjorda ärenden. Sådan kö ska inte behöva finnas i
framtiden.
Men den positiva effekten av detta skulle gå förlorad om
de vapenfria likväl måste vänta i åratal på utbildning. Det
finns mycket övertygande studier som visar att
påfrestningen på den enskilde ökar om värnplikts- eller
vapenfriutbildningen kommer senare än den enskilde
önskar. Senarelagd utbildning innebär att avbrottet i studier
eller arbete blir besvärligare, de ekonomiska och sociala
påfrestningarna större, bl.a. för att en större andel hunnit
bilda familj. En senareläggning blir därmed också dyrare
för staten, genom större familjebidrag, hyresersättningar
etc.
Det är enligt vår mening nödvändigt att de
utbildningsansvariga för framtidens vapenfria har sådan
flexibilitet att ''vapenfripucklar'' så långt möjligt elimineras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av utbildningskapacitet så
att vapenfria inte tvingas vänta med påbörjandet av sin
vapenfriutbildning.
Stockholm den 24 april 1991
Jan-Erik Wikström (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Lars Ernestam (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Hans Lindblad (fp)
Siw Persson (fp)
Carl-Johan Wilson (fp)
Gudrun Norberg (fp)