Förslaget i korthet
Enligt förslaget skall en ansökan om vapenfri tjänst innehålla en skriftlig försäkran från den värnpliktige om en allvarlig personlig övertygelse att bruket av vapen mot annan inte är förenligt med värnpliktstjänstgöringens krav. Om ansökan görs inom sex månader från den militära inskrivningsprövningen och innehåller en sådan försäkran, skall ansökan bifallas utan ytterligare utredning om det inte finns särskilda skäl att närmare pröva den sökandes inställning till bruk av vapen.
Bakgrund
Hösten 1990 föreslog försvarsutskottet (1990/91:FöU4) att riksdagen hos regeringen skulle begära ett förslag om ett betydligt förenklat prövningsförfarande för att få vapenfri tjänst. Riksdagen beslöt i enlighet med försvarsutskottets betänkande. Regeringen tillsatte därpå i december 1990 en arbetsgrupp vars förslag ligger till grund för propositionen. Det kan tilläggas att arbetsgruppen inte var enig.
Remissinstanserna
Överbefälhavaren betonar, med instämmande från vapengrencheferna, att vapenfri tjänst skall vara ett undantag från den allmänna värnplikten och att vapenfri tjänst med det nya prövningsförfarandet kan komma att framstå som ett alternativ till värnpliktstjänstgöring.
Frågan om vapenfri tjänst i samband med kris eller krig bör vidare enligt ÖB närmare penetreras. Chefen för armén tillägger att förändringar i vapenfrisystemet bör samordnas med arbetet med en ny värnpliktslag och därför bör inte ikraftträdandet ske förrän 1 juli 1992.
Motionen
Skälet att ändra nuvarande ordning därför att samtal med utredare skulle missgynna de mindre verbalt begåvade är enligt vår uppfattning utomordentligt illa underbyggt.
Erfarenheten torde snarare visa att utredarna tvärtom hjälpt mindre begåvade att reda ut begreppen och förklara problematiken. Denna grupp sökande har nu i stället att skriftligen redogöra för sin inställning, något som för många knappast innebär en förbättring.
Vi har också reagerat mot att en ansökan som görs efter sex månader skall innehålla en skriftlig redogörelse för de närmare förhållanden som sökanden vill åberopa för vapenfri tjänst.
Lagen kräver enligt förslaget även fortsättningsvis att ''en allvarlig personlig övertygelse mot vapenbruk'' föreligger. En sådan övertygelse kan man naturligtvis få när som helst i livet och därför har man aldrig tidigare gjort någon skillnad mellan 18-åringen som just mönstrat då han söker vapenfri tjänst och 40-åringen som gjort grundutbildning och ett antal repövningar. Har den sökande här och nu den övertygelse som lagen kräver, så borde detta gälla och alla behandlas lika oberoende av ålder och andra omständigheter. Det kan tilläggas att majoriteten av alla vapenfriansökningar inkommer senare än sex månader efter mönstringen.
Under senare år har allt fler som beviljats vapenfri tjänst ångrat sig och velat återgå till militärtjänst, och detta har utan vidare beviljats.
Enligt det föreliggande förslaget måste mycket speciella skäl föreligga för att den som en gång blivit vapenfri skall få återgå till vanlig militärtjänst. Det huvudsakliga skälet härför torde vara att samhället vill undvika besvär och kostnader om alltför många hoppar fram och tillbaka mellan vapenfri och vanlig militärtjänst.
Eftersom det uttryckligen sägs att vapenfri tjänst skall vara ett undantag, är enligt vår uppfattning de gamla reglerna att föredra.
Om vi i framtiden har råd och anledning att utbilda alla värnpliktiga till vapentjänst är osäkert, men enligt vår uppfattning bör urvalet varken nu eller senare ske på sätt som nu föreslås i propositionen. Trots försäkran om motsatsen anser vi att de föreslagna reglerna i för hög grad kan tolkas som ett alternativ till vapentjänst. Propositionen bör därför avslås och riksdagen hos regeringen begära ett nytt förslag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1990/91:169 och hos regeringen begär ett nytt förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 23 april 1991 Knut Wachtmeister (m) Per Stenmarck (m)