med anledning av prop. 1990/91:169 Ett nytt prövningsförfarande vid ansökan om vapenfri tjänst
Förslaget i korthet
Enligt förslaget skall en ansökan om vapenfri tjänst
innehålla en skriftlig försäkran från den värnpliktige om en
allvarlig personlig övertygelse att bruket av vapen mot
annan inte är förenligt med värnpliktstjänstgöringens krav.
Om ansökan görs inom sex månader från den militära
inskrivningsprövningen och innehåller en sådan försäkran,
skall ansökan bifallas utan ytterligare utredning om det inte
finns särskilda skäl att närmare pröva den sökandes
inställning till bruk av vapen.
Bakgrund
Hösten 1990 föreslog försvarsutskottet (1990/91:FöU4)
att riksdagen hos regeringen skulle begära ett förslag om ett
betydligt förenklat prövningsförfarande för att få vapenfri
tjänst. Riksdagen beslöt i enlighet med försvarsutskottets
betänkande. Regeringen tillsatte därpå i december 1990 en
arbetsgrupp vars förslag ligger till grund för propositionen.
Det kan tilläggas att arbetsgruppen inte var enig.
Remissinstanserna
Överbefälhavaren betonar, med instämmande från
vapengrencheferna, att vapenfri tjänst skall vara ett
undantag från den allmänna värnplikten och att vapenfri
tjänst med det nya prövningsförfarandet kan komma att
framstå som ett alternativ till värnpliktstjänstgöring.
Frågan om vapenfri tjänst i samband med kris eller krig
bör vidare enligt ÖB närmare penetreras. Chefen för armén
tillägger att förändringar i vapenfrisystemet bör samordnas
med arbetet med en ny värnpliktslag och därför bör inte
ikraftträdandet ske förrän 1 juli 1992.
Motionen
Skälet att ändra nuvarande ordning därför att samtal
med utredare skulle missgynna de mindre verbalt begåvade
är enligt vår uppfattning utomordentligt illa underbyggt.
Erfarenheten torde snarare visa att utredarna tvärtom
hjälpt mindre begåvade att reda ut begreppen och förklara
problematiken. Denna grupp sökande har nu i stället att
skriftligen redogöra för sin inställning, något som för många
knappast innebär en förbättring.
Vi har också reagerat mot att en ansökan som görs efter
sex månader skall innehålla en skriftlig redogörelse för de
närmare förhållanden som sökanden vill åberopa för
vapenfri tjänst.
Lagen kräver enligt förslaget även fortsättningsvis att
''en allvarlig personlig övertygelse mot vapenbruk''
föreligger. En sådan övertygelse kan man naturligtvis få när
som helst i livet och därför har man aldrig tidigare gjort
någon skillnad mellan 18-åringen som just mönstrat då han
söker vapenfri tjänst och 40-åringen som gjort
grundutbildning och ett antal repövningar. Har den sökande
här och nu den övertygelse som lagen kräver, så borde detta
gälla och alla behandlas lika oberoende av ålder och andra
omständigheter. Det kan tilläggas att majoriteten av alla
vapenfriansökningar inkommer senare än sex månader
efter mönstringen.
Under senare år har allt fler som beviljats vapenfri tjänst
ångrat sig och velat återgå till militärtjänst, och detta har
utan vidare beviljats.
Enligt det föreliggande förslaget måste mycket speciella
skäl föreligga för att den som en gång blivit vapenfri skall få
återgå till vanlig militärtjänst. Det huvudsakliga skälet
härför torde vara att samhället vill undvika besvär och
kostnader om alltför många hoppar fram och tillbaka
mellan vapenfri och vanlig militärtjänst.
Eftersom det uttryckligen sägs att vapenfri tjänst skall
vara ett undantag, är enligt vår uppfattning de gamla
reglerna att föredra.
Om vi i framtiden har råd och anledning att utbilda alla
värnpliktiga till vapentjänst är osäkert, men enligt vår
uppfattning bör urvalet varken nu eller senare ske på sätt
som nu föreslås i propositionen. Trots försäkran om
motsatsen anser vi att de föreslagna reglerna i för hög grad
kan tolkas som ett alternativ till vapentjänst. Propositionen
bör därför avslås och riksdagen hos regeringen begära ett
nytt förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1990/91:169 och hos
regeringen begär ett nytt förslag i enlighet med vad som
anförts i motionen.
Stockholm den 23 april 1991
Knut Wachtmeister (m)
Per Stenmarck (m)