I en kommittémotion från moderata samlingspartiet om
försvars- och säkerhetspolitiken inlämnad under allmänna
motionstiden för ett år sedan anförde vi:
Den säkerhetspolitiska situationen just nu präglas mer
än någonting annat av en mycket stor osäkerhet.
Utvecklingen framstår i många avseenden som mycket
positiv, samtidigt som förändringar sker snabbt och
oförutsägbart. Den stabilitet vi vant oss vid de senaste
decennierna har plötsligt förbytts i dramatik. Tron att
viktiga politiska förändringar kan avläsas i god tid har visat
sig vara ogrundad. Den förvarningstid vi tidigare förutsatte
kan inte längre tas för given.
Den återhållsamhet beträffande det förutsägbara som vi
för ett år sedan lade i dagen kan i skenet av vad som senare
under året faktiskt ägt rum vara väl ägnat eftertanke. Under
20 års tid har det svenska försvaret kontinuerligt fått se sin
försvarskraft försvagad. Bakgrunden är naturligtvis att den
politiska majoriteten har trott, eller har velat tro, att det
inte föreligger några som helst risker för militära
operationer som berör vårt land.
Denna inställning har inte på något avgörande sätt
kunnat förändras av de mer realistiska synpunkter som
framförts från framför allt moderat håll. Vår åsikt att vi vid
angrepp måste kunna försvara vårt land mot de militära
styrkor som trots allt otvivelaktigt finns i vår närhet har inte
helt avfärdats, men har endast i begränsad omfattning
kunnat hindra en fortlöpande försvagning av vår
försvarsförmåga.
Under 1989 började förändringar märkas i Östeuropa
och Sovjetunionen, förändringar som var hoppingivande i
många avseenden. Politiska förändringar började märkas
som tolkades som att stora förändringar snabbt skulle ske
även på det ekonomiska och det militära planet.
1990 fortsatte utvecklingen i samma riktning, och
förhoppningarna stärktes ytterligare av att
nedrustningsförhandlingarna avancerade bra i Genève.
Sammantaget bidrog detta till att skapa en atmosfär av
harmoni och optimism, och från många håll framfördes
åsikter om att en mer eller mindre total ned- och avrustning
var i sikte ganska snart.
Denna atmosfär motsvarades dock inte av den faktiska
utvecklingen. Trots allt tal om nedrustning påverkades inte
den militära verkligheten. Styrkorna i vår omgivning var
och är ungefär lika stora som tidigare. Det är till och med så
att den sovjetiska neddragningen i centrala Europa delvis
sker genom att stridsvagnar och annan materiel inte alls
förstörs utan flyttas utanför den geografiskt bestämda zon
som omfattas av CFE-avtalet. Det är således fråga om ett
avsiktligt kringgående av överenskommelsen, vilket inger
oro.
De politiska spänningarna inom Sovjetunionen har inte
försvunnit, de har tvärtom blivit tydligare än tidigare. Inte
minst i vår omedelbara närhet, i de baltiska republikerna,
är den politiska och militära spänningen mycket hög.
Ockupationen av strategiskt viktiga byggnader i Vilnius i
Litauen ger otvetydig anvisning om Sovjetunionens
hårdnande attityd gentemot den pågående
demokratiseringsprocessen i framför allt Balticum.
Försvarskommitténs misslyckande
I ett politiskt klimat präglat av den allra största ovisshet
hade försvarskommittén att slutföra sitt arbete.
Det blev allt tydligare att socialdemokraterna gått in i
detta arbete med en för oss helt oacceptabel inställning.
Nämligen att ett successivt uppbyggt obalansförhållande
mellan mål och medel skulle kunna korrigeras med
oförändrade ekonomiska insatser och motsvarande
neddragningar av försvarsvolymen. Det förefaller som om
regeringen och de socialdemokratiska representanterna i
kommittén tog ut den förväntade utvecklingen långt i
förväg, genom att anse sig ur en utveckling präglad av stor
osäkerhet kunna dra långsiktiga och säkra
utvecklingstendenser. Det är svårt att förstå varför man
trodde att det skulle vara möjligt att nå enighet kring en
nedrustning och besparing på försvarsområdet i detta
klimat, och dessutom i den storleksordning som det kom att
handla om.
Efter hand framstod det dock allt klarare att
verkligheten inte överensstämde med de
socialdemokratiska förhoppningarna. Inte ens
socialdemokraterna själva vågade till slut fullfölja sina
ursprungliga intentioner. Kommitténs upplösning utan att
arbetet hade kunnat slutföras blev ett logiskt slut på ett
arbete som bedrivits av socialdemokraterna med felaktiga
ingångsvärden.
För Sveriges säkerhet var det naturligtvis bättre att
arbetet havererade än att den socialdemokratiska linjen
genomfördes, vilket till och med regeringen tycks ha insett.
I avvaktan på ett långsiktigt försvarsbeslut är det nu
angeläget att regeringens på årsbasis formulerade åtgärder
i en kommande proposition lämnar sådant ekonomiskt
utrymme att handlingsfriheten inför ett långsiktigt beslut
kvarstår.
Med hänsyn till att det fortfarande råder osäkerhet
beträffande den tillsatta försvarsberedningens status,
liksom att höstens allmänna val inte möjliggör kontinuerligt
beredningsarbete inför ett kommande försvarsbeslut, är det
osäkert om ett beslut kan tas ens våren 1992. Om så skall
ske torde det vara oundvikligt att uppgiften formuleras på
sådant sätt att endast för det militära försvaret oundvikliga
beslut behandlas. Mest märkbart skulle vara att vi i en sådan
situation lämnar hela civilförsvarssidan till ett separat
beslutstillfälle.
Utvecklingen i Sverige
De senaste 20 åren har den svenska försvarskraften
reducerats, samtidigt som alla länder i vår närhet stärkt sin.
Skillnaden mellan behovet och kapaciteten är därför
mycket större än vad som framgår om man bara ser till den
svenska utvecklingen.
Överbefälhavaren har i sin perspektivplan Försvarsmakt
90 (FM 90) erinrat om den sedan 20 år pågående
reduceringen av svensk försvarskraft. Han säger att under
tiden med oförändrade försvarsanslag har antalet flyg- och
fartygsförband reducerats med ca 50 procent och fältarmén
med ca 30 procent. Under denna tid har antalet anställda
minskat med 20 procent och antalet utbildningsdagar för de
värnpliktiga med 35 procent. Tros detta kostar personalen i
försvaret i fast pris 4--5 miljarder kronor mer per år 1988 än
de gjorde 1970, pengar som har måst omfördelas från
investeringar. T.ex. inbetalas en miljard kronor mer i
lönekostnadspålägg (arbetsgivaravgifter) nu än på 1970-
talet.
I vår omvärld har under samma period skett stora
förändringar -- men åt motsatt håll. Överbefälhavaren
beskriver också detta i FM 90. Han noterar att under
motsvarande period har de flesta länder i vår omvärld haft
en real årlig tillväxt av försvarsanslagen med 2--5 procent.
De har, säger ÖB, kunnat upprätthålla antalet enheter och
efter hand tekniskt förnya dem i större utsträckning än vi.
Dessutom redovisas i ÖB:s perspektivplan att
jämförbara värden (fast pris) visar att under de senaste 10
åren har Sverige minskat sina försvarsanslag med 1,5
procent medan jämförbara och näraliggande länder som
Danmark ökat med 6 procent, Norge med 25 procent och
Finland med 40 procent. USA har under samma tid ökat
försvarsanslagen med ungefär 50 procent. För
Sovjetunionen saknas jämförbara siffror men ingen tror att
de är lägre. Det är mot denna bakgrund som moderata
samlingspartiets motstånd mot föreslagna reduceringar
skall ses.
Dessutom har försvarsbeslut fattats där ambitionerna
överträffat resurserna. Konsekvensen av
underfinansieringen har blivit en urholkning.
Försvarsledningen har tvingats ta resurser där de varit
lättast att frigöra, vilket inte alltid självklart har varit där de
har varit lättast att undvara.
Utöver dessa endast delvis avsiktliga nedskärningar av
försvaret har riksdagens majoritet fattat beslut om
neddragningar, sammanslagningar och flyttningar av
förband och regementen. Åtgärder som i det kortare
perspektivet rentav inneburit kostnadsökningar, och av det
skälet inte varit motiverade, samtidigt som åtgärderna
förstärkt intrycket av att planlöshet och beslutsoförmåga
härskar i försvarsdepartementet.
Vissa av dessa förändringar har varit motiverade av en
önskan att utforma fredsorganisationen i närmare
anslutning till krigsorganisationen, något som vi har
tillstyrkt. Andra åter är föranledda av tvånget att spara
pengar, och i dessa fall har inte alltid den försvarspolitiska
aspekten beaktats tillräckligt.
Framtiden
Varje beslut om försvaret bör ha sin utgångspunkt i
vilken försvarskraft vi kan förväntas behöva, och på vilket
sätt vi kan uppnå denna. Att, som socialdemokraterna har
försökt göra, börja med önskan att spara pengar och
därefter se vad som blir kvar av försvaret är en oförsvarlig
metod.
Man måste därför se på den säkerhetspolitiska
situationen i vår omvärld. Det är då lätt att konstatera att
alla länder i vår närmaste omgivning har rustat upp under
den tid vi har rustat ned, och den potential de därigenom
har byggt upp finns kvar. Närliggande makters
angreppsresurser är sålunda i dag mycket större än för
exempelvis 15 år sedan. Den militära utvecklingen kräver
därför att vi har ett försvar som är anpassat till den faktiska
hotbilden.
När det gäller risken för att en militär konflikt skall
drabba oss eller vårt närområde måste man konstatera att
samtidigt som riskerna för en konflikt mellan öst och väst,
mellan WP och Nato, i traditionell mening nästan har
försvunnit så har andra motsättningar kommit i dagen.
De starka spänningarna inom Sovjetunionen gör sig allt
mer påminda. Inte bara i Balticum utan också på andra håll,
inte minst i de asiatiska delarna, förekommer händelser som
måste anses vara på gränsen till inbördeskrig. Oroligheter
förekommer också mellan olika folkgrupper inom såväl
Jugoslavien som Albanien. I flera WP-länder finns
Sovjetiska trupper som inte vill bli förflyttade tillbaka till
Sovjetunionen. Det förekommer till och med indikationer
på att den militära ledningen i Moskva inte önskar ett
tillbakadragande av dessa trupper.
Risken för militära konflikter i vårt närområde
framträder allt mer. Det är därför alldeles för tidigt att utgå
från att någon grundläggande förändring av vårt
säkerhetspolitiska läge har skett. Vi kan inte ens vara säkra
på att förändringsprocessen inom Sovjetunionen kommer
att fortsätta, eller att CFE-överenskommelsen kommer att
ratificeras.
Slutsatsen av detta måste bli att Sverige även under
kommande år behöver ett starkt försvar. I stället för att
fortsätta de endast delvis beslutade nedskärningarna måste
försvarskraften återställas. Detta kommer att kräva att
försvaret tillförs ytterligare resurser. Några möjligheter att
minska anslagen finns inte. Vilka, och hur stora, åtgärder
som krävs för att återställa försvarsförmågan till en från
säkerhetssynpunkt tillfredsställande nivå återkommer vi till
i anslutning till den av regeringen till senare i vår aviserade
särpropositionen om försvaret.
Exportfrågorna
En fråga av utomordentligt stor betydelse för det
svenska försvaret är reglerna för export av materiel som
klassificeras som krigsmateriel, och reglerna för denna
klassificering. Rimliga regler för exporten är en
förutsättning för en livskraftig försvarsindustri, vilken i sin
tur är en förutsättning för att försvaret skall kunna få
tillgång till de resurser man behöver.
De två utredningar som lämnades 1989, SOU 1989:66
Begreppet krigsmateriel och SOU 1989:102
Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet, har ännu inte
lett till förslag från regeringen. Detta är olyckligt och har i
en situation då svenska beställningar ligger på mycket låg
nivå ytterligare försvårat den svenska försvarsindustrins
situation. Regeringen bör snarast lämna förslag till
riksdagen i denna fråga.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försvarets behov av ökade
resurser,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att
försvarsmaterielindustrins exportregler fastställs.1]
Stockholm den 24 januari 1991
Arne Andersson (m)
i Ljung
Ivar Virgin (m)
Wiggo Komstedt (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Tom Heyman (m)
Göthe Knutson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Göran Allmér (m)