Motionen anger lämpliga utvecklingsvägar och riktlinjer
för svenskt försvar. Styrande principer skall vara: god
anpassning till hotbilden, minsta möjliga militära makt,
största möjliga folkliga förankring.
Genom att vidga synen på hotbilden får man tillräckligt
stort verksamhetsområde för att motivera en
vidareutveckling av dagens värnpliktssystem. Det föreslås
en försvarsorganisation baserad på s.k. allmän värntjänst
för både kvinnor och män, som skall svara upp mot en bred
hotbild:
Miljöförstöring
Militärt angrepp
Ekonomiskt angrepp
Solidaritetsförlust
Genom satsning på människor och små smarta vapen
istället för dyrbara vapenbärare typ JAS och stridsvagnar
kan vår vapenindustri bli oberoende av export.
Samtidigt som miljövård, människovård, ekologiskt
samhällsbyggande och räddningstjänst förstärks och gör ett
land lättare att försvara kan man få en mera flexibel militär
beredskap. Förband med miljövård som förstahandsuppgift
kan, om de ges militär grundutbildning, vid behov utbildas
för en akut militär uppgift.
Oberoende av vilken försvarsorganisation man så
småningom väljer, föreslås nya former för
försvarsutredandet: två opolitiska utredningar med
riksdagens försvarsutskott som referensgrupp.
1 Inledning
Vårt förhållandevis välmående och demokratiska
svenska samhälle är värt att försvara och ge en chans till
positiv demokratisk vidareutveckling. Trots den glädjande
utvecklingen när det gäller demokratisering i många länder
och inledd internationell nedrustning är världsläget mycket
allvarligt med tanke på miljöförstöring, svält, fattigdom och
olika typer av krigföring. Hellre än en fortsatt polarisering
mellan fredsrörelser och anhängare av militärt försvar
skulle man se en vidgad hotbildsanalys och en samling kring
behovet av en grön omrustning.
De militära kostnaderna utgör ca. 2,5% av vår s.k.
bruttonationalprodukt (BNP). Hur mycket satsas på försvar
mot de övriga delarna i hotbilden? Här är det svårt att
beräkna men nämnas bör en tysk undersökning (Institut der
deutschen Wirtschaft, Köln), där man beräknat och jämfört
vad 10 industriländer lägger ut på miljöförbättrande
åtgärder. Sverige hamnade med 0,64% av BNP på åttonde
plats i denna jämförelse -- inte alltför imponerande.
2 Hotbilder
Av övergripande betydelse är naturligtvis att det förs en
klok politik både i Sverige och utomlands. Dagsläget och
historien visar att så inte alltid sker. Politiska misslyckanden
leder till hotfulla situationer som visar sig på olika sätt. Man
kan tala om olika hotbilder som tillsammans ger en total
hotbild som är komplex och full av samspelseffekter. I tabell
1 har gjorts ett försök att mågot strukturera vad som kan
vara de allvarligaste hoten mot vårt samhälles fortbestånd.
Mycket i fråga om skadeverkan och försvarsåtgärder är
gemensamt.
Tabell 1. Några hot och försvarsåtgärder grovt
schematiserade
Mer tvång
4. Solidari-
Ökande
Kaos ut-
Gemensamma erfa-
--
--
tetsförlust
egoism
lösande
renheter och lik-
1 och 2
nande visioner 2.1
Miljöhotbilder
När de grundläggande förutsättningarna för växter, djur
och människor försämras eller snabbt förändras leder detta
till svält, sjukdom och död. Det ekologiska systemet kan
kollapsa lokalt eller regionalt till följd av industrijordbruk
som i Sovjet eller Laholmsbukten, till följd av skogsskövling
och klimatförändringar som i Afrika eller på grund av
industriutsläpp som exempelvis i södra Polen.
Lokala och regionala förändringar i de ekologiska
systemen har varit problem långt tillbaka i historien. Unikt
för vår tid är dock att det mänskliga rumsterandet i naturen
nu tagit en sådan omfattning att vi börjar lida av en global
nedsmutsning. Ozonskiktet minskar, växthuseffekten ökar,
sur nederbörd påverkar hela världsdelar. Fisken blir
otjänlig som föda på grund av tungmetaller och
klorföreningar. Radioaktivt avfall sprids i biosfären eller
laddas upp i reaktorer och avfallslager. Jordens kapacitet
för produktion av föda och bränsle är allvarligt hotad. De
ekologiska systemen har en viss men varierande tålighet
men när denna överskrids kan globala katastrofer
uppkomma mycket plötsligt.
Den storskaliga hanteringen av gifter och
miljöfrämmande kemikalier kan även ge katastrofer där ett
stort antal människor skadas eller dödas som i Bophal eller
Tjernobyl. Kärnvapen framstår alltmer som komponenter i
miljöhotbilden snarare än som tillhörande den militära
hotbilden.
De politiska förändringarna i Östeuropa har genom
demokratiseringen en positiv inverkan på miljöhotbilden.
Samtidigt finns det dock anledning till oro för att en
upplösning av Sovjetunionen kan leda till en okontrollerad
kärnvapenspridning och därigenom mera akuta miljöhot.
Miljöhotbilden finns utförligt beskriven i en omfattande
litteratur (ex. Brown et al. 1990: Tillståndet i världen).
2.2 Militära hotbilder
I dagens politiska läge kan det inte sägas föreligga några
militära hot gentemot Sverige. De enorma
vapenarsenalerna hos Warszawapakten (WP) och NATO
finns visserligen till stora delar kvar men politiska
förutsättningar saknas för en konflikt mellan dessa
stormaktsblock och det är svårt att se några möjligheter för
att de skall återkomma. Den s.k. marginaldoktrinen, enligt
vilken Sverige skulle behöva försvara sig militärt i ett
storkrig mellan blocken, saknar idag relevans. Däremot
finns, som vi nu med all tydlighet ser, risker för krig mellan
olika etniska grupper inom Östeuropa. Om sådana krig blir
stora och utbryter i vårt närområde krävs från svensk sida
en beredskap för flyktingmottagning och militär
neutralitetsvakt. Utvecklingen i Baltikum är i dag mycket
oroande. Mera osannolikt, men tänkbart, är att främmande
makter engagerar sig i sådana konflikter. En annan tänkbar
anledning till främmande militär intervention i Östeuropa
skulle kunna vara strävan att förhindra kärnvapenspridning
om Sovjetunionen helt bryter samman. Om främmande
makter ingriper i Östeuropa medför det sannolikt en ökad
risk att Sverige kan bli ett intressant basområde. Det kan
vara frestande att använda ''hangarskeppet Götaland''.
Nedrustningen inom WP och NATO har ännu inte
berört sjöstridskrafterna. Det är beklagligt. Det hävdas ofta
i den nordiska debatten att Norska havet och Barents hav
är strategiskt oerhört viktiga områden med tanke på att
Sovjets ubåtar med strategiska kärnvapen och övriga
marina styrka i huvudsak är baserade på Kolahalvön och
NATO har en stark närvaro i NordNorge och Norska havet.
Därmed blir också nordligaste Sverige av intresse för
stormaktsblocken. Emellertid måste man idag göra den
bedömningen att ett krig mellan de tidigare blocken är
omöjligt, såvida NATO inte umgås med erövringsplaner.
WP har inte den ekonomiska styrkan eller inre
sammanhållningen som fordras för att gå till angrepp.
Sovjet är en supermakt endast vad avser kärnvapen och
detta räcker inte för att ta strid med NATO. På längre sikt
kan dock Nordkalotten åter bli ett riskområde om Ryssland
utvecklas till en nationalstat med expansionslusta. Sådana
nationalstater kan för övrigt i ett längre perspektiv
naturligtvis uppkomma var som helst i Europa.
Även om mycket talar för att stormakter i framtiden
mera kommer att använda sig av ekonomisk makt och
mindre av militär, löper små länder alltid risken att drabbas
av kanonbåtsdiplomati eller invasionsföretag av Panama-
typ. Särskilt betänkligt i detta sammanhang är våra
kärnkraftverk och deras lokalisering. På denna punkt är vi
mycket sårbara för utpressning. Det är högst
anmärkningsvärt att detta förhållande inte tas på större
allvar. Utredningar hänvisar till avstängning vid krigshot,
vilket endast kan något minska effekten av ett fientligt
angrepp. Utredningen om kärnkraftsberedskapen tog i sitt
betänkande (SOU 1989:86) inte upp krigshot. För Sverige
nya militära hotbilder kan genereras av ett medlemskap i
EG. Vi kan tvingas deltaga som part i konflikter i fjärran
länder.
Mot bakgrund av den politiska osäkerheten i Europa, de
ekologiska hoten och svältsituationen i Afrika och Asien
som kan ge upphov till folkförflyttningar och krigiska
förvecklingar är det omöjligt att sia om hur militära hot kan
se ut fram emot sekelskiftet. Man måste kunna tänka sig
inte bara högteknologiska vapen, utan även enkelt
beväpnade folkvandringsarméer eller kemiska och
biologiska stridsmedel.
2.3 Ekonomisk hotbild
Miljöförstöringen utgör långsiktigt en mycket stor
ekonomisk belastning. Mera kortsiktigt och lokalt för
Sveriges del finns en ekonomisk hotbild i detta att vårt
näringsliv blir alltmera specialiserat och beroende av
nyckelvaror från andra länder. Förhållandet kan utnyttjas
när beroendet blir ensidigt. Ett färskt exempel är USA:s
embargo för datateknologi gentemot öststaterna. Sverige
anpassade sig så tyst som möjligt till detta. JAS-projektets
beroende av NATO-teknologi är ett annat allvarligt
exempel. Den pågående anpassningen till EG är av allt att
döma så omfattande, att vi inom några få år inte har något
reellt val i fråga om medlemskap eller inte. Vi tvingas då
konstatera, att vi blivit en delstat i ett nytt imperium utan
vare sig militär invasion eller ockupation.
För dagen framstår vårt beroende på elektronikområdet
som det mest allvarliga, därför att så mycket i vårt samhälle
har datoriserats. Överlag har vårt näringsliv blivit alltmer
beroende av utländsk teknik -- industri såväl som lantbruk.
Tyvärr avrustar vi raskt på detta område. Försvarsbeslutet
1987 gav myndigheterna i uppdrag att planera för ett års
förkrigsskede med minskande handel och därefter ett kort
krig på några veckor eller någon månad och därefter normal
situation. Beredskapslager av olika slag har därför sålts ut.
Med anledning av senaste jordbrukspolitiska beslut
kommer en levande livsmedelsberedskap i stora delar av
landet att försvinna. Detta kan ur försvarssynpunkt inte
fullgott ersättas med livsmedelslager. Även om
överstyrelsen för civil beredskap idogt arbetar för större
beredskapshänsyn i samhällsplaneringen, så är alltjämt
sårbarheten i den s.k. kommunaltekniska försörjningen (el,
vatten, värme, avfall) skrämmande hög.
2.4 Solidaritetsförlust
Faran för minskande solidaritet och samhörighetskänsla
måste beaktas både mellan och inom olika samhällen.
Behovet av internationell solidaritet för att skapa en
fredligare värld understryks med rätta ofta. Det är dock
ännu en utopisk tanke att man skulle kunna skapa ett
världssamhälle som bygger på solidariteten enskilda
människor emellan. Det finns fortfarande skäl att se Sverige
som ett samhälle som behöver en viss inre solidaritet för att
fungera. Den måste finnas utan att bygga på en nationalism
som visat sig så utomordentligt farlig för den internationella
solidariteten.
Vid tidigt 1900-tal kunde Sverige bygga en nationell
lojalitet på en säreget stor homogenitet i fråga om språk och
kultur, även om det fanns stora klyftor i materiell välfärd.
Så småningom byggdes det sedan upp en solidaritet med en
tanke om det goda folkhemmet, som skulle ge ekonomisk
trygghet i livets alla skiften. Solidariteten med denna idé
blev ganska djup och bred. I dagens Sverige förefaller
solidariteten med samhället vara i avtagande. Respekten
för social och ekonomisk lagstiftning synes minska. Det har
blivit alltmer legitimt att lura samhället på pengar.
Behov av att främja en ny solidaritet finns dels för att
undvika ett återfall i sekelskiftesnationalism, dels för att
kunna skapa ett samhälle, som är hyggligt anpassat till
ekologiska ramar och samtidigt ger den grundtrygghet som
fordras för att främja en internationell solidaritet.
Genom att Sverige nu befolkas av människor med
många olika etniska ursprung och kulturtraditioner har vi
kanske bättre förutsättningar än tidigare att undvika
nationalism men samtidigt lite svårare att skapa
gemensamma värderingar och känslor. Utbildningsformer
som skola och försvarsorganisation har i detta sammanhang
viktiga roller.
3 Försvarsåtgärder 3.1
Allmänt
Våra försvarsåtgärder bör styras av tre principer:god
anpassning till hotbildenminsta möjliga militära makt
bredast möjliga folkliga förankring.
Nuvarande ''försvarsmakt'' har enligt vår mening en
dålig hotbildsanpassning. Sannolikt klarar vi inte ens på ett
tillfredsställande sätt den militära delen av hotbilden därför
att vårt samhälle blivit så mycket mera sårbart. Principen
om minsta möjliga militära makt måste alltid hävdas i ett
samhälle som i övrigt söker begränsa våld i alla dess former.
Den folkliga förankringen är nödvändig för att förhindra att
militären, som i en del andra länder, blir en separat
maktfaktor i samhället.
När det gäller förebyggande försvarsmetoder utöver god
utrikespolitik framstår ekologiskt samhällsbyggande
som en överlägsen metod. Det är den enda adekvata
gentemot miljöhoten. Den har klar effekt mot militära och
ekonomiska hot samt kan genom att odla en vision om ett
bättre samhälle motverka även ''solidaritetsförlust'' och
''psykologiska angrepp''. En annan rationell och verksam
metod bör vara att inrätta en allmän värntjänst för
både män och kvinnor.
Hotbildsbeskrivningen i tabell 1 markerar vidare att
både många av miljöhoten och militära hot måste mötas
med likartad katastrofberedskap och
räddningstjänst. Detta väcker tanken om att man borde
kunna samordna försvarsåtgärderna mot dessa bägge
delhotbilder och därmed vinna i rationalitet. De civila
delarna av totalförsvaret har påbörjat en sådan samordning
genom integration med den kommunala räddningstjänsten
och beredskapshänsyn i den kommunaltekniska
försörjningen. I en stram budgetsituation där miljöhoten
ökar och de militära hoten blir mindre sannolika och mera
ovissa till sin natur bör man föra över resurser till
miljövärnet. Naturligtvis kan man då gå vägen över militär
nedrustning och upprustning av civila miljövårdsorgan.
Med hänsyn till behovet av folklig förankring
(värnplikten) och behovet av för framtiden flexibel militär
styrka är det enligt vår mening bättre att utveckla
värnpliktsmodellen och behålla militär grundorganisation
men ge den vidgade uppgifter inom miljövård och
människovård.
En sådan utvecklingsväg för försvaret ger oss inte bara
bättre resurser mot miljöhot och framtida militära hot utan
skulle även kunna ge bättre skydd för ekonomisk krigföring
genom att värnpliktiga kunde medverka i ekologiskt
samhällsbyggande som ger mera mångformigt och
decentraliserat näringsliv. Samtidigt skulle en allmän
samhällstjänst bidra till att stärka solidariteten i samhället.
Alla skulle var och en efter sin förmåga delta i försvaret och
många fler skulle få delta i vårdarbetet och få kontakt med
vårdbehövande människor och natur.
3.1 Utrikespolitik
Utrikespolitik och internationellt bistånd kan betraktas
som första linjens försvarspolitik. En skicklig utrikespolitik
är en absolut nödvändighet för vårt samhälles säkerhet och
fortbestånd. Den svenska linjen med alliansfrihet syftande
till neutralitet i krig har ett stort anseende, eftersom den
lyckats hålla oss utanför de bägge världskrigen och Stalins
imperium. Den gäller formellt alltjämt och lovsjunges i alla
våra försvarsbetänkanden. Frågan är bara hur mycket reellt
innehåll den har kvar. Vi är teknologiskt starkt beroende av
NATO-länderna. Det har alltmer blivit så att den s.k.
neutralitetspolitiken kommit att framstå som en kuliss, som
våra regeringar haft all möda i världen att söka hålla upprätt
med vackra ord. Kanske kan vi nu med den förändrade
politiska situationen i Europa få en ärligare diskussion om
hur vår neutralitetspolitik ska kunna få en trovärdighet
grundad på verkliga förhållanden. ''EG-medlemskap
syftande till neutralitet i krig'' låter inte alltför trovärdigt
med tanke på EGs uttalade målsättningar och ambitioner.
Doktrinen om neutralitet bör kunna vara funktionell,
särskilt som den politiska omvärlden är oviss och man
definitivt bör undvika att lägga alla ägg i samma korg. Vi
bör noga överväga effekterna av den process som pågår,
innebärande att vi gör oss allt mer beroende av EG.
Kommer vi att landa som en perifer delstat i ett
västeuropeiskt imperium eller kan utvecklade relationer
med EG-länderna bli en motvikt mot amerikanskt
inflytande? Helt säkert skulle vi kunna skaffa oss en bättre
ställning om vi nu snabbt byggde upp samarbete med de
östeuropeiska länderna. Samtidigt är det av utomordentlig
betydelse att vi efter förmåga söker bidraga till att FN får
mera av överstatlighet.
Vi måste vidare utveckla vår solidaritet med världens
fattigare länder. Vårt ekonomiska bistånd måste styras av
ett ekologiskt tänkande, både hos mottagare och givare.
Biståndet till länderna på andra sidan Östersjön måste öka
kraftigt.
Till det mest positiva i dagens politiska bild hör
resultatet av nedrustningsförhandlingarna i Wien. Dock
hotar Nordeuropa att komma på efterkälken. Fredspolitik
och nedrustning behandlas vidare i annan motion.
3.2 Ekologiskt samhällsbyggande
Ett samhällsbygge, som ryms inom de ramar naturen
sätter, är ett absolut krav för vår överlevnad på sikt. Viktiga
principer i ett sådant samhälle blir energihushållning och
indirekt eller direkt tillvaratagande av solenergi liksom
återförande av näringsämnen till jordbruket. Eftersom
solenergin flyter in utspritt över landet, måste vi få ett mera
decentraliserat samhällsbygge för att kunna samla in mesta
möjliga av producerad biomassa, vind och vattenkraft.
Transporterandet måste av hushållningsskäl minska. Vi får
mera av lokal självförsörjning. Därmed åstadkommer vi
också ett samhälle, som blir oerhört mycket lättare att
försvara även mot militära angrepp. Det erbjuder
exempelvis inga feta punktmål för dyrbara
kryssningsmissiler.
Ett ekologiskt samhällsbyggande blir en relevant
förebyggande åtgärd gentemot miljöhotbilden, såväl som
mot den ekonomiska och den militära hotbilden.
Ekologiskt samhällsbyggande erbjuder även ett försvar
gentemot hotet om solidaritetsförlust genom att en sådan
målsättning kan bli en meningsfull samlande nationell idé
och uppgift.
På detta område fordras ett stort batteri av olika
åtgärder, som tas upp i andra motioner. Här lämnas endast
några konkreta förslag med direkt försvarsanknytning som
borde kunna bli föremål för beslut tämligen omgående. Vi
föreslår: att Sveriges energiförsörjning ska grundas på
inhemska biobränslen, vattenkraft och vindkraft, att
Sveriges livsmedelsberedskap ska grundas på en levande
landsbygd, där mångformigt ekologiskt lantbruk kan
bedrivas med lokal livsmedelsförädling, att särskilda
medel avsätts för landsbygdens utveckling av speciellt
intresse ur försvarssynpunkt, att vid varje
försvarsområdesregemente inrättas en ekologisk
demonstrationsgård.
3.3 Allmän värntjänst
Den allmänna värnplikten är oerhört viktig ur
demokratisk synpunkt för att motverka att militären blir en
separat maktfaktor i samhället. Tyvärr har den dock ännu
inte blivit riktigt allmän. Kvinnorna finns inte med i
systemet. Genom det beslut, som i december 1989 togs om
arméorganisationen, och den allt hårdare utgallringen bland
ungdomarna redan vid mönstringen, är snart
värnpliktsmodellen helt förfuskad. Det har blivit en allt
tydligare konflikt mellan värnpliktsmodellen och
krigsmaktens dyra högteknologi. Värnpliktiga blir
överflödiga och dyrbara. Även om vi nu skulle tänka om
och, som miljöpartiet föreslår, satsa mer på människor än
maskiner inom den militära organisationen, så kommer inte
alla pojkar att behövas i den delen av försvaret.
Det naturliga steget bör vara att införa en verkligt
allmän värntjänst för både män och kvinnor. Man skulle då
kunna vidga verksamhetsområdet på ett positivt sätt så att
det gäller hela spektrat av arbete, som är nödvändigt för det
svenska samhällets överlevnad. Det skulle gälla att värna
våra livsbetingelser eller möta hela den hotbild vi tagit upp
inledningsvis. I grundutbildningen skulle finnas en
gemensam del, som tog upp grundprinciper för ekologiskt
samhällsbyggande, etiska förhållningssätt, något om
mänsklig räddningstjänst, lite överlevnadskunskap och
civilmotstånd. Därefter fortsatte man i den
specialutbildning man uttagits till vid mönstringen.
Exempel på verksamhetsområden är fältarbeten för att
restaurera och nyanlägga våtmarker, vård av barn, militär
jägartjänst, hemskydd, vård av gamla, skydd av sårbara
anläggningar, räddningstjänst, luftvärn, provtagnings- och
analysarbete i miljövården o.s.v. Verksamhetsområdet blir
tillräckligt stort för att alla värntjänstarbetare ska få
meningsfulla uppgifter. Det ska finnas en frihet att välja
bort vapentjänst utan särskild prövning, men
värntjänstmyndigheten ska ha ett ansvar att tillse att den
militära delen får en bemanning som är ungefär ett tvärsnitt
av svenska folket.
En allmän värntjänst av här skisserat slag har många
fördelar: ger civilförsvar och befolkningsskydd en radikal
förstärkningger personella resurser att möta hela
hotbildenavlastar pressad personal inom vårdsektorn
ger den militära beredskapen den personal som behövs men
inte merbevarar militärmaktens folkliga förankringger
starkt ökade möjligheter till internationellt bistånd
motverkar hotet om ''solidaritetsförlust'' genom att stärka
samhörighetskänslan i vårt samhälle.
Förslag om allmän värntjänst lämnas i särskild motion.
3.4 Militärt försvar 3.4.1
Strategiska synpunkter
Den framtida militära hotbildens ovissa natur gör att vi
nu måste undvika specialisering och centralisering av
krigsmakten. Den militära beredskapen måste ha en hög
grad av flexibilitet. Människan är fortfarande mer flexibel
än varje maskin. Det är vidare rationellt att vi maximalt
söker utnyttja de relativa fördelar vår geografi ger. Detta
leder enligt vår mening till en något annorlunda militär
strategi och grundorganisation än den som nu gäller. Den
militära beredskapen bör bygga mera på organisation och
möjlighet till beväpning av människor än på investeringar i
dyrbara stridsfarkoster. Detta skapar en möjlighet att allt
efter hotbildens förändringar relativt snabbt med den
allmänna värntjänsten som grund öka eller minska den
militära beredskapen. Människor, som i första hand är
utbildade för andra civila försvarsuppgifter, kan efter några
månaders kompletterande utbildning beväpnas. Fordon och
fartyg, som används i de civila försvarsdelarna, kan
förändras till vapenbärare.
Naturligtvis måste detta vara kopplat till en något
förändrad militär strategi. Det blir inte fråga om att ''slå''
en fientlig styrka, som etablerat ett brohuvud. Att ''slå'' en
sådan kräver minst femfaldig överlägsenhet i manskap och
materiel. Det kräver pansar, tungt artilleri och attackflyg.
Om vi i stället går in för strategin ''svälta ut'' kan vi undvara
dessa förband. Men vi får satsa på att vara först på plats och
vi behöver hemvärn och snabbt mobiliserbart lokalförsvar
för att klara ''möta'' och ''hejda''. Optionen ''svälta ut'' ska
sedan klaras med hjälp av mindre ubåtar, luftvärn och
jägartrupper, som skär av den fientliga styrkans försörjning
och nöter och svälter ut den.
3.4.2 Armén
Vår armés skydd ska vara personlig skyddsutrustning
(t.ex. skyddsväst) och utspridning i terrängen. Pansar
passar dåligt. Arméns viktigaste beväpning blir
handeldvapen, olika pansarvärnvapen, granatkastare och
luftvärnsrobotar, dvs. vapen som kan beställas i tillräckligt
stort antal för att betala svensk produktutveckling.
Grundorganisationen bör vara enligt principen ett
regemente i varje försvarsområde (ungefär län eller
landskap) som utbildar de förband som behövs inom
områdets totalförsvar plus förband, som är lätt flyttbara
över landet. Utbildningen ska ske integrerat över
truppslagen. Specialistutbildning och metodutveckling för
ingenjörs-, luftvärns-, signal- och artilleritjänst ska ske vid
ett truppslagscentrum för varje specialgren. Nuvarande
truppslagsregementen kan därmed avvecklas. Dock blir
underhållsfunktionen av så stor betydelse med tanke även
på andra än militära hot att ett ''trängcentrum'' behövs inom
varje militärområde.
Mer detaljerat förslag till arméorganisation lämnades i
motion 1989/90:Fö17. Vi vidhåller detta förslag och föreslår
således: att armén ska ges en grundorganisation som kan
möta även icke-militära hot,att miljövärnsförband ska
inrättas vid sju regementen,att Livregementets
grenadjärer i Örebro ska få i uppdrag att utveckla metoder
för och utbilda i civilmotstånd,att en styrka för
internationell räddningstjänst ska upprättas vid Kronobergs
regemente,att samtliga kärnkraftverk ska tilldelas
stående skyddsstyrkor,att samtliga
specialtruppslagsregementen avvecklas med undantag av
ett pansarregemente i Skåne,att ett truppslagscentrum
ska inrättas för vardera luftvärn, artilleri, ingenjörstjänst,
underhållstjänst, signaltjänst,att två truppslagscentra ska
inrättas för jägartjänst,att ett truppslagscentrum för
underhållstjänst (trängcentrum) ska inrättas i varje
militärområde (5 st.),att pansartrupperna ska begränsas
till en brigad i Skåne och en bataljon i Strängnäs,att
samtliga stridsskolor ska avvecklas och att verksamheten
ska överföras till respektive truppslagscentrum,att
arméns officershögskolor ska sammanföras till en skola i
Karlstad med specialkurser vid respektive
truppslagscentrum.
3.4.3 Flygvapnet
Även om herravälde i luften länge ansetts vara av
avgörande militärstrategisk betydelse får man vid övergång
till icke-provokativt försvar söka andra lösningar än
flygplanssystem av typ Viggen och JAS. Dessa har för lång
räckvidd. JAS-Gripen får med extratank operationspass om
ca 2 timmar och kan därmed nå långt in över våra
grannländer. Restriktionen mot vapenexport gör det vidare
ytterligt oekonomiskt att satsa på denna typ av
vapenbärare. Behovet att kunna avvisa främmande flyg
under fred och neutralitet gör dock att vi måste behålla ett
antal snabba jaktplan. Jaktviggen räcker för detta i ännu
15--20 år. Därefter kan det bli aktuellt att köpa in ett 30-tal
snabba flygplan.
Mot denna bakgrund är JAS-projektet en utomordentlig
felsatsning även om det blir tekniskt lyckat.
Enligt den försvarsorganisation som här förordas bör
därför flygvapnet kraftigt bantas och förändras. Tre
flygflottiljer med Viggenplan bör behållas -- förslagsvis i
Kallinge, Såtenäs och Kallax. Där baseras öven
transportflyg typ Herkules. Övrigt flyg bör bestå av mindre
flygplan och helikoptrar integrerade med
lanskapsregementena. Dessa mindre farkoster skall kunna
nyttjas i fred för sjuktransport, kalkning av sjöar,
brandskydd, miljöövervakning, gränsövervakning o.s.v. I
krigsfall används de för transport av skadade,
förnödenheter, jägartrupper o.s.v. Ett visst antal förbereds
som vapenbärare.
3.4.4 Marinen
Kustartilleriet bör vidareutvecklas och behålla sin
nuvarande omfattning. På sikt skall ytvattenflottan endast
bestå av fartyg som används civilt, men som är förberedda
som vapenbärare. Ett antal relativt snabba fartyg
organiseras för fredstida kustsjöfart. Vid krigshot förses de
med robotar och lättare pjäser -- så även kustbevakningens
fartyg. Ubåtsflottan omvandlas till att omfatta ett större
antal mindre båtar mera av typen dykbåtar med begränsad
räckvidd.
En sådan utveckling medför att vi behöver flera men
mindre flottbaser. Därmed fjärmas samtidigt den fredstida
utvecklingen av skärgårdsområdena.
3.5 Miljövärn
Som angivits under rubrikerna ''Allmän värntjänst'' och
''Militärt försvar'' föreslår vi att det inrättas
miljövärnsförband. Behovet menar vi är uppenbart. Vidare
bör det ligga en rationalitet i att kunna samordna
försvarssatsningarna på miljö- och militärområdet. Vår
värnpliktsarmé och våra välorganiserade regementen med
en stor kår av militära lärare, liksom stora delar av vår
militära materiel utgör en resurs att sättas in mot
miljöförstöringen (Danielsson J., Aftonbladet, 89-05-06).
Uppgifter saknas ingalunda. Miljövärnet kan utbilda
beredskapsstyrkor som snabbt kan mobiliseras som
förstärkning av brandkårerna vid olika olyckor --
oljeutsläpp, kemikalieutsläpp, kärnkraftsolyckor, o.s.v.
Vidare behövs fältarbetsplutoner som anlägger nya
våtmarker, kalkar försurade områden, sanerar gamla
tippområden, vårdar reservat, o.s.v. Man bör även kunna
sköta mycket av det praktiska arbetet kring provtagning och
kontroll av luft-, vatten- och markförändringar.
3.6 Katastrofberedskap och räddningstjänst
En civil katastrofberedskap är av utomordentligt värde
både vid miljökatastrofer och militära angrepp. Satsningar
på detta område är säkra investeringar så länge vi inte
lyckats få till stånd ett mera robust samhälle.
Miljöförstöringen har redan gått så långt och vår sårbarhet
är så stor att katastrofer säkert kommer. Civil
katastrofberedskap och räddningstjänst är nödvändiga i
varje typ av krigssituation. Militära försvarsinvesteringar
som JAS eller stridsvagnar kommer däremot att vara
mycket osäkra investeringar, även om de blir tekniskt
lyckade, eftersom de inte passar gentemot alla typer av
militära angrepp.
Räddningstjänstkapacitet är även av stort värde för den
internationella beredskapen och till stora delar användbar i
en akut flyktingmottagning liksom de militära
trängtrupperna.
De viktigaste investeringsområdena är idag:
HemskyddsorganisationenABC-skyddSkyddsrum
Beredskapshänsyn i kommunalteknisk försörjning
Krigssjukvård
Det är utomordentligt glädjande att räddningsverket lagt
förslag på hur värnpliktiga skall kunna utbildas direkt för
civilförsvaret. Det konventionella civilförsvaret behandlas
utförligare i motion i anslutning till budget.
3.7 Vapenindustri
Erfarenheten har visat att den hittillsvarande svenska
politiken med en restriktiv vapenexport inte fungerat.
Smuggelaffärerna talar sitt tydliga språk. Givetvis måste vi
ha en vapenindustri så länge vi behöver en krigsmakt och
en neutralitetspolitik men vi måste ordna det så att den inte
behöver exportera.
Med den typ av militär uppgift och strategi vi förordar
blir det fråga om tillverkning av handeldvapen, granatgevär,
granatkastare, små pansarvärnsvapen, luftvärnspjäser,
kustartilleripjäser, minor, torpeder och mindre ubåtar samt
olika slag av ammunition. Till detta behöver vi en
framstående inhemsk robotteknologi. Erfarenheten har
visat att den behövs, dels för att vi skall kunna ha de
modernaste vapnen, dels för att kunna modernisera äldre
vapen.
Tillverkning och viss utveckling av dessa vapentyper bör
kunna bedrivas på ett ekonomiskt försvarbart sätt utan
serier förlängda genom export. Teknologiskt samarbete bör
likväl kunna ske med andra länder som liksom vi arbetar
efter konceptet icke-provokativt försvar.
Beträffande fordon och flyg ska inte behövas särskilda
stridsfarkoster utan man ska i huvudsak förlita sig på lätt
anpassade civila typer. Man kan dock i undantagsfall tvingas
till import, t.ex. om vi behöver ett nytt jaktplan om 15-20 år
när jaktviggen är slut.
Vapenindustri och -export behandlas vidare i annan
motion.
4 Försvarsutredandet
De tre senaste parlamentariska försvarsutredningar
eller -kommittéer, som regeringen tillsatt för att utarbeta
förslag till femåriga försvarsbeslut, har misslyckats. 1984 års
kommitté resulterade visserligen i ett försvarsbelut 1987,
men beslut om arméns fredsorganisation sköts upp och hela
beslutet visade sig ekonomiskt ohållbart redan 1988. En
kommitté 1987/88 avseende arméorganisationen upplöstes. I
december tillsattes så 1988 års kommitté. Beslut om arméns
fredsorganisation kunde tas av en s+fp-majoritet 1989.
Hösten 1989 inträffade de stora förändringarna i Europa.
Miljöpartiet de gröna föreslog att kommittén skulle få
arbetstiden förlängd till december 1991 och då lämna
säkerhetspolitiskt betänkande och slutbetänkande.
Förslaget vann ej gehör. Miljöpartiet lämnade kommittén
och ett säkerhetspolitiskt betänkande presenterades i
januari 1990. Hösten 1990 havererade kommittén. Efter
mycket arbete med att söka uppdatera det redan föråldrade
januaribetänkandet hade man i oktober ännu inte hunnit
börja med den civila försvarsdelen.
Det finns säkert flera orsaker till varför det inte längre
fungerar med dessa parlamentariska försvarskommittéer.
En väsentlig orsak synes vara att den politiska spännvidden
i synen på militärt försvar har ökat både mellan och inom
partierna. Försvarspolitikerna har då av förmodligen
politiskt-taktiska skäl överlåtit alltför mycket även av de
försvarspolitiska bedömningarna till överbefälhavaren och
försvarsstaben -- även mycket av de säkerhetspolitiska. Viss
konservatism och försiktighet fordras i försvarsfrågor. Inom
militären finns en stark konservativ tradition.
Vapenindustrin, som däremot arbetar i en
konkurrenssituation, måste vara nytänkande och kreativ
och har därför fått en stark styrfunktion inom
försvarsetablissementet. Därtill kommer att civilt försvar
inte har den spännande dramatiken inbyggd och därför
alltid kommer i andra hand.
Den försvarspolitiska debatten är stor och engagerad i
massmedia men tyvärr liten och tråkig i riksdagen. Systemet
med försvarskommittéer lyfter bort debatten och
konflikterna från riksdagen till slutna rum hos partigrupper,
departement och staber. Riksdagens försvarsutskott skulle
kunna utnyttjas bättre. Motiv att dölja en grundläggande,
fri och konkret diskussion om lämpligaste
försvarsutformning finns inte sedan Warszawapakten
försvunnit som militär realitet. Med NATO har vi ju alltid,
fast lite hemligt, haft ett förtroendefullt samarbete.
Vidare bör man betänka det orimliga i att den svenska
krigsmakten med sin monopolställning utreder sig själv.
Oberoende militärstrategisk kompetens med ekonomiska
resurser för utredning och projektering saknas. Riksdagen
får endast offert från ett företag. Två saker bör alltså
prioriteras:
1. Konkurrens vid utredande och planerande för
försvaret 2.
Försvarsdebatt och beslut åter till riksdagen.
Detta skulle kunna främjas om regeringen tillsatte två
icke-parlamentariska utredningar, som var för sig fick i
uppdrag att utreda och konkret utforma lämplig
försvarsmodell för Sverige. Utredningarna skulle
regelbundet stämma av gentemot riksdagens
försvarsutskott. Dessa utredningar borde ges mycket öppna
direktiv. Vi tror att en sådan modell vore bra oberoende av
om man vill ge försvaret en traditionell avgränsning eller
man vänder sig mot en vidare hotbild som vi gör i denna
motion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det svenska försvaret skall ges en effektivitet gentemot
såväl miljöhot som ekonomisk krigföring och militära hot
enligt de riktlinjer som anförts i denna motion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det svenska militära försvaret med tanke på en oviss
framtid skall ges flexibilitet mot vitt skilda hotbilder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige skall göras mera försvarbart genom
samhällsbyggande inom ekologiska ramar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det svenska försvaret skall bygga på en allmän värntjänst
för kvinnor och män med brett civilt och militärt
verksamhetsområde,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att armén, flygvapnet och marinen skall omstruktureras på
sätt som i motionen anförts för att slutligen utgöra delar i en
helt icke-provokativ militär beredskap,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att katastrofberedskap och räddningstjänst skall förbättras
i enlighet med vad i motionen anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det framtida försvarets lämpligaste utformning skall
studeras av två olika jämsides arbetande utredningar som,
var för sig, lämnar förslag före utgången av år 1992,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de i denna motion yrkade utredningarna bör anlita
riksdagens försvarsutskott som referensgrupp,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
långsiktigt försvarsbeslut under våren 1993.
Stockholm den 22 januari 1991
Inger Schörling (mp)
Claes Roxbergh (mp)
Paul Ciszuk (mp)
Kent Lundgren (mp)
Carl Frick (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)