med anledning av prop. 1990/91:102 Verksamhet och anslag inom totalförsvaret under budgetåret 1991/92
Åtgärder för att komma till rätta med
''värnpliktspuckeln''
Under hela 80-talet har riksdagen uttryckt oro över att
ett stort antal värnpliktiga mot sin vilja tvingats vänta upp
till tre år på att påbörja sin värnpliktsutbildning. Problemet
brukar kallas ''värnpliktspuckeln'', eller också benämns det
som ''kvarståendeläget''.
Grunden till problemet ligger i att värnplikten i svensk
modell anges som att alla vapenföra män ska genomgå
militärutbildning. Det är därmed antalet födda män 20 år
tidigare som bestämmer hur många som ska utbildas, vilket
är något annat än det antal som behövs för att årligen
omsätta personalen i ett antal krigsförband. Den militära
utbildningsorganisationen är dyrbar och har mycket
begränsad förmåga att variera år från år. Detta betyder att
stora ungdomskullar vissa år leder till att ''puckeln'' ökar.
Men även annat inverkar, då ökningen eller minskningen av
''puckeln'' ett visst år är att se som en restpost. Fler eller
färre invandrarungdomar, antalet frikallelser, antalet som
beviljas vapenfri tjänst, tillfälliga reduktioner av
utbildningskapacitet till följd av befälsbrist vid vissa
förband, arbetsmarknadssituationen (som påverkar
individens önskan om när han ska göra grundutbildningen),
antalet som faller ifrån mellan inskrivning och inryckning --
det är nettot av alla faktorer av detta slag som avgör om
''puckeln'' ökar eller minskar.
50 000 värnpliktiga, motsvarande en hel åldersklass,
väntar mer än ett år på att få påbörja utbildningen.
Åtskilliga av dessa önskar själva -- t.ex. av studieskäl -- att
få vänta. En vanlig bedömning är att omkring 20 000
värnpliktiga tvingas vänta mot sin vilja.
Vid 1982 års försvarsbeslut angav riksdagen behovet att
minska värnpliktspuckeln som skäl för att inte företa i övrigt
önskvärd nedläggning av ett infanteriregemente. Denna
åtgärd i sig själv bör ha inneburit att tillsammans 10 000 fler
värnpliktiga kunnat utbildas under de år som därefter gått.
Men värnpliktspuckeln har likväl inte försvunnit. Det är
uppenbart att myndigheterna har ytterst svårt att överblicka
denna fråga -- antalet ofrivilligt väntande värnpliktiga tycks
sällan stämma med prognoserna, vilket till största delen
torde bero på just att den är en ''restpost'' och alltså
påverkas av en lång rad förhållanden.
Erfarenheten visar att enskilda kan drabbas kraftigt
genom ofrivillig väntan. En värnpliktig som önskar göra sin
grundutbildning direkt efter skolan men får vänta tre år är
ju vid den senare tidpunkten i en kraftigt annorlunda
situation. Han måste avbryta påbörjade högre studier. Fler
har skaffat barn, vilket gör värnplikten till en större
uppoffring, särskilt för den som ges värnpliktsutbildning
långt från hemorten. Den som yrkesarbetat under
väntetiden har vant sig vid en högre ekonomisk standard,
vilket också ökar påfrestningen under
värnpliktsutbildningen.
Försvarskommitténs arbetsgrupp för personal- och
värnpliktsfrågor redovisade i december i fjol (SOU
1990:108) sin syn på de mycket negativa effekterna på
följande sätt:
En värnpliktig som får vänta på sin grundutbildning
skaffar ofta arbete och kanske bostad. Många hinner
dessutom bilda familj, med därpå följande
försörjningsplikt. För att inte den värnpliktiges civila
åtaganden skall medföra att värnpliktsutbildningen leder till
oacceptabla uppoffringar finns ett skyddsnät där de
behovsprövade värnpliktsförmånerna, familjebidragen
(bl.a. bostadsbidrag) utgör en väsentlig del. Utgifterna för
dessa förmåner har sedan början på 1980-talet ökat med
över 100 % i realt penningvärde och uppgår i dag till
omkring 240 milj. kr. per år. Denna ökning orsakas
sannolikt till del av det stora kvarståendeläget.
Värnpliktiga med ovan beskrivna åtaganden riskerar
under värnpliktsutbildningen att få göra, i förhållande till
övriga värnpliktiga, särskilt stora uppoffringar. Detta kan
leda till orättvisor mellan olika värnpliktsgrupper och
sociala problem för den enskilde.
Med dagens utbildningsmetoder, i en krigsliknande
organisation där varje man i stor utsträckning har speciella
uppgifter, medför varje frånvaro att utbildningen försvåras
och resultatet försämras. Det finns mot bakgrund av vad
som ovan anförts anledning att anta att denna kategori
värnpliktiga har en betydligt större frånvaro- och
avgångsbenägenhet än yngre kamrater.
En avgång under grundutbildningstiden innebär vidare
att en utbildningsplats blir outnyttjad vilket i sig är ett icke
rationellt utnyttjande av produktionsresurserna.
Arbetsgruppen kom fram till att den snabbaste och bästa
lösningen på problemet är att 20 000 värnpliktiga befrias
från plikten att fullgöra grundutbildning. Det ger
besparingar, dels genom att de behovsprövade förmånerna
då torde minska, dels genom att utbildningsvolymerna per
år det närmaste årtiondet kan minskas. Det senare ger en
besparing om l00 miljoner per år.
Arbetsgruppens majoritet föreslog att 20 000
värnpliktiga av dem som den 1 januari 1991 ingår i
kvarståendeläget skall undantas. I första hand skulle detta
gälla värnpliktiga som mönstrade under 1989 och 1990 och
som enligt nuvarande planering skall vänta tre år efter
inskrivning på att få påbörja grundutbildningen.
Arbetsgruppen menade dock att de som i denna grupp ändå
önskar genomföra utbildningen skall få göra detta. De som
undantas ställs till förfogande för den civila delen av
totalförsvaret.
Gör man inte på detta sätt kommer år för år ytterligare
värnpliktiga att tvingas till ofrivillig väntan. Vi ser inga
principiella betänkligheter mot det förslag som
arbetsgruppen lagt fram. Som liberaler hyllar vi viktiga
principer som tillerkänner den enskilde rättigheter av olika
slag: yttrandefrihet, rösträtt, rätt till utbildning och social
trygghet. Däremot bör man vara misstänksam när
''principer'' används som motiv för att försvåra för
människor utan att detta kan visas vara till nytta för andra.
(Man kan hänvisa till hemska exempel från diktaturer på
hur det kan gå när man helt igenom bygger samhället på
negativa ''principer''.)
Att ÖB angivit att ''puckeln'' kommer att försvinna av
sig själv mot mitten av 90-talet tas av försvarsministern som
skäl för att inte följa arbetsgruppens förslag. Men
erfarenheten talar ju i rakt motsatt riktning. Redan för ett
årtionde sedan sades att den ofrivilliga delen av puckeln
skulle avvecklas, men så skedde inte. Det andra är att även
om puckeln skulle kunna avvecklas om några år så drabbas
flera tiotusental värnpliktiga fram till dess. Det är en orätt
mot dessa att inte åtgärda problemet snarast möjligt, alltså
i linje med arbetsgruppens förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att 20 000 värnpliktiga i
''värnpliktspuckeln'' skall erbjudas möjligheten att
undantas från militärutbildning med användande av den
metod som föreslagits av försvarskommitténs arbetsgrupp
för personal- och värnpliktsfrågor.
Stockholm den 14 mars 1991
Erling Bager (fp)
Maria Leissner (fp)