med anledning av regeringens proposition 1990/91:146 om ändring i plan- och bygglagen (1987:10), m.m.
I propositionen behandlas en rad frågor med anknytning
till plan- och bygglagen i ljuset av tre års erfarenheter.
I en annan proposition som nyligen presenterats
presenterar regeringen förslag -- på grundval av
konkurrenskommitténs arbete -- om förstärkt konkurrens på
livsmedelsområdet. Där konstateras att
konkurrensbegränsande inslag förekommer i samband med
den kommunala planprocessen.
Vi har för vår del länge pekat på detta problem. Det
bidrar givetvis till att driva upp matpriserna. Det ligger nära
till hands att tolka den oro för konkurrensbegränsningar i
planprocessen som uttrycks i livsmedelspropositionen som
ett tecken på att regeringen närmat sig vår uppfattning.
Vi noterar därför med förvåning att regeringen i sin
proposition om PBL inte föreslår några som helst
förändringar i byggnadslagstiftningen.
Den nya plan- och bygglagen utökade kommunernas
möjligheter att styra handelns utveckling. Redan det
utrymme som gavs i den tidigare byggnadslagen hade
utnyttjats på ett sätt som i praktiken begränsade
konkurrensen. SPK konstaterar i sin rapport till
konkurrenskommittén att många kommuners
etableringspolitik syftar till att i första hand värna om
befintlig handel. PBL har gett dessa kommuner ytterligare
maktmedel.
Till att börja med innebär PBL att en klarare skiljelinje
dras mellan industri- och handelsändamål. Det krävs
sålunda en planändring för att en byggnad som tidigare
använts för industriverksamhet skall få utnyttjas för handel.
Med PBL-beslutet öppnades vidare möjlighet att precisera
olika typer av handel: partihandel, detaljhandel med
skrymmande varor och detaljhandel med livsmedel.
Livsmedelshandel skulle kunna begränsas eller förbjudas
''med hänsyn till kravet på en lämplig samhällsutveckling''
som dåvarande bostadsministern uttryckte saken.
Stormarknader och bensinstationer nämndes som exempel.
SPK redovisar i sin rapport en rad fall där kommuner
sökt hindra etableringar som kunnat öka konkurrensen.
Trollhättans kommun försökte stoppa ''Willys Cash'' med
hänvisning till att företaget ansågs bedriva detaljhandel
med livsmedel. Skara kommun har motsatt sig
livsmedelsförsäljning i den s.k. köpstaden vid Sommarland
med hänvisning till omsorg om centrumhandeln i Skara. En
rad ytterligare exempel har väckt uppmärksamhet i
massmedia -- senast fallet KB Cash i Munkedal.
Allmänt sett är det en föga uppmuntrande bild av
konkurrensintressets ställning i den kommunala
planprocessen som framträder i SPK:s rapport. SPK menar
visserligen att det är för tidigt att göra en utvärdering av
PBL från konkurrenssynpunkt. Det är emellertid
obestridligt att PBL utvidgat kommunernas möjligheter att
reglera detaljhandeln. Detta faktum i kombination med det
restriktiva och konkurrensbegränsande förhållningssätt
som SPK beskriver talar enligt vår mening entydigt för att
åtgärder nu måste vidtas.
Regeringens passivitet går inte att försvara.
Folkpartiet liberalerna föreslår för det första att PBL
ändras så att de utökade befogenheter att reglera handeln
som lagen gav kommunerna vid sitt ikraftträdande 1987
avskaffas.
Vi föreslår för det andra att konkurrens införs som ett
allmänt intresse i 2 kap. PBL.
Vi ifrågasätter inte kommunernas rätt att utnyttja
planeringsprocessen för att avgöra var bebyggelse skall ske
och hur den skall utformas. Vi är också medvetna om att
denna rätt gör det möjligt att stoppa etableringar t.ex. för
att ett område skall skyddas för friluftsliv i stället för att
bebyggas med en stormarknad. Desto viktigare är det då att
lagen inte i onödan ger utrymme för avsiktlig
konkurrensbegränsning. Det är konsumenterna som skall
bestämma vilka butiker som kan tjäna dem bäst. Det skall
inte politiker söka bestämma åt dem. Denna grundsyn bör
tydligare komma till uttryck i lagen.
I propositionen föreslås vidare att kommunen innan ett
beslut fattas om antagande, ändring eller upphävande av en
detaljplan eller områdesbestämmelser skall kunna
förelägga den som kan drabbas av skador att framställa
anspråk på ersättning eller inlösen.
Detta kan innebära stora svårigheter för enskilda
fastighetsägare som inte är vana att genomskåda
konsekvenserna av administrativa beslut. Kommunens
planering kan underlättas men till priset av en försvagad
ställning för den enskilde. Förslaget bör avvisas.
Vid införandet av PBL var vi från liberalt håll kritiska på
en rad punkter. Vi menade bl.a. att genomförandetiderna
normalt skall vara minst 15 år. Minimitiden skall vara 10 år
och någon maximitid skall inte finnas. Kommunen skall inte
ha möjlighet att utan normalt expropriationsförfarande lösa
in mark som inte har bebyggts sedan genomförandetiden
har löpt ut. Ersättningsfrågorna i anslutning till äldre planer
borde hanteras på ett mer generöst sätt.
Kommunernas möjligheter att besluta att åtgärder får
vidtas utan krav på bygglov bör utvidgas väsentligt. Alla
skall ha rätt att göra mindre tillbyggnader eller mindre
ombyggnader även om ombyggnaderna strider mot
detaljplan eller andra bestämmelser. Det skall vara lättare
att få bygglov i områden som inte är detaljplanerade.
Kommunen skall inte kunna vägra bygglov i mer än 2 år med
hänvisning till att kommunen avser att upprätta detaljplan.
Organisationer som berörs av en plan skall ha möjlighet att
påverka planarbetet och rätt att överklaga beslut.
Ersättningsreglerna för vissa bebyggelsereglerande
åtgärder skall utformas så att enskildas rätt bättre
tillvaratas.
Vi menar att dessa synpunkter bör beaktas vid en
fortsatt översyn av PBL.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring av PBL att
kommunernas möjligheter att styra handeln begränsas
enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
införande av konkurrens som allmänt intresse i PBL,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag beträffande
föreläggande om att framställa anspråk på ersättning eller
inlösen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fortsatt översyn av PBL.
Stockholm den 15 april 1991
Erling Bager (fp)
Siw Persson (fp)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Leif Olsson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)