med anledning av prop. 1990/91:144 Vissa följdfrågor om ny bostadsfinansiering, m.m.
Inledning
Riksdagen har under hösten 1990 beslutat om införande
av ett nytt bostadsfinansieringssystem, det s k
räntelånesystemet (prop 1990/91:34, 1990/91:BoU4).
Riksdagens beslut innebar även en begäran om förslag till
förändringar i lånesystemet i syfte att försöka neutralisera
de mest orimliga konsekvenserna av räntelånesystemet. I
proposition 1990/91:144 redovisas regeringens
överväganden i anledning av de tillkännagivanden från
riksdagen som skedde i anslutning till beslutet.
Vi har utförligt beskrivit vårt alternativ för en ny och
förenklad bostadsfinansiering i tidigare motioner under
innevarande riksmöte. Enligt vår uppfattning finns
grundläggande systemfel i räntelånesystemet som innebär
att den nya bostadsfinansieringen långsiktigt inte löser
finansieringsproblemen inom bostadssektorn.
Vi anser att ett räntelånesystem med den beslutade
inriktningen medför betydande risker för att samhällets
intresse av att driva en antiinflationspolitik minskar,
eftersom låg inflation vid ett högt ränteläge riskerar att
medföra en betydande ekonomisk belastning på
statsbudgeten. Statens subventioner kommer därmed
kraftigt att öka i takt med att samhällsekonomin förbättras.
En sådan effekt är en indikation på att systemet inte
kommer att vara långsiktigt stabilt.
Vid ogynnsamma lägen med höga realräntor, stora
utbetalningar för utfallande kreditgarantier och ökade
skatteavdrag för stora räntelån finns uppenbara risker att
statens kostnader för bostadsfinansieringen med
räntelånesystemet kommer att bli mer omfattande, på sikt t
o m i jämförelse med vad utfallet skulle bli om dagens
räntebidragssystem bibehålls oförändrat.
Vi har även understrukit att det inte är möjligt att, utan
att kraftigt försämra tryggheten i boendet för många
människor, lägga ytterligare en finansieringsbörda direkt på
de enskilda i den storleksordning som införandet av
räntelånesystemet innebär.
Från centerpartiets sida har vi därför krävt att
riksdagsmajoritetens beslut om införandet av
räntelånesystemet skall rivas upp. Detta krav finns senast
sammanfattat i en gemensam riksdagsreservation från
centerpartiet, folkpartiet liberalerna och moderata
samlingspartiet i bostadsutskottets betänkande nr 12 om
bostadsförsörjningen detta riksdagsår (1990/91:BoU12),
där räntelånesystemets negativa effekter också har
beskrivits.
Vi har från centerpartiets sida understrukit att ett nytt
system måste, vad avser ekonomiskt risktagande för
boendet, vara likvärdigt i alla delar av landet. Det måste
också verka kostnadsdämpande. Det måste utformas så att
det är den enskilde själv som skall kunna påverka kostnader
och kvalitet i sin boendemiljö samt främja eget sparande.
Ett reformerat bostadsfinansieringssystem måste bygga
på att ett statligt grundansvar för finansieringen av
byggande och boende skapas, så att alla kan ges möjlighet
till goda bostäder.
Vi har därför framfört krav om införande av ett sådant
system. Det system vi föreslår erbjuder en ekonomisk
grundtrygghet i boendet. En bassubvention skall utgå -- lika
för alla -- till en normalbostad, t ex för maximalt 120
kvadratmeter boendeyta vid byggande av småhus
respektive för flerfamiljshus avvägd i förhållande till
lägenhetsyta och antal rum per lägenhet.
Vidare måste lånesystemet utformas så att en
omfördelning av kostnaderna mellan nyare och äldre hus
sker, i syfte att minska den ekonomiska belastningen för
ägare till nya hus, ofta unga familjer.
En tredje grundprincip i vårt bostadsfinansieringssystem
är införande av stimulanser för sparande till egen bostad i
form av skattefria personliga investeringskonton.
Vi har således föreslagit införande av ett ekonomiskt
trygghetssystem för boendet som byggs upp och kopplas till
det nuvarande räntebidragssystemet. Vårt förslag innebär
att en bassubvention ges och ett reformerat
räntebidragssystem bibehålls samt att fastighetsskatten
utnyttjas som ett bostadspolitiskt instrument för att
rättvisare fördela boendekostnaderna över tiden.
Vårt förslag till lånesystem är, trots de korrigeringar som
nu föreslås, vida överlägset räntelånesystemet. Vi
återupprepar därför vårt krav på att upphäva tidigare beslut
om införande av räntelånesystem (1990/91:BoU4).
Riksdagen bör hos regeringen begära ett nytt förslag med
utgångspunkt från vad som ovan skisserats. Detta innebär
även att de förslag som läggs i proposition 1990/91:144
saknar aktualitet och bör avslås.
Vårt förslag innebär även att 44,5 milj kr kan sparas med
hänsyn till att utveckling av ett nytt ADB-system för
bostadsadministration inte behöver ske, såsom vi föreslagit
i annat sammanhang.
Propositionen
Med vårt förslag finns således inget behov av de
korrigeringar i systemet som riksdagen beställt. Vi vill dock
ta upp vissa delförslag i propositionen som måste förändras
i den händelse vårt förslag om upphävande av
räntelånesystemet inte vinner riksdagens bifall.
Allmänt
Vi vill inledningsvis konstatera att föredragandens
påståenden om att räntelånesystemet inte leder till ökande
boendekostnader är felaktiga. Effekten av
räntelånesystemet kommer, sett över en 40-årsperiod, att
innebära att kapitalkostnaden för den enskilde kommer att
öka mellan 30 och 60 % beroende på ränteläge och
inflationsnivå.
Reglerna för pantsäkerhet
Propositionens förslag innebär bl a att investeringslån
skall kunna ges med upp till mellan 95 och 100 % av
pantvärdet. Propositionens förslag innebär även att
pantvärdet beräknas på ett sådant sätt som innebär att
möjligheter till väsentligt större lån än med dagens system
med bottenkredit och bostadslån öppnas. Enligt
bedömningar som gjorts kommer lånebeloppet att kunna
bli 20--30 % högre jämfört med nu gällande regler.
Mot denna bakgrund anser föredraganden att något
pantsättningsutrymme för ett s k topplån före räntelån inte
skall behövas. Det är möjligen korrekt i normala fall, men
undantag kan förekomma beroende på de variationer i
markpriser som finns över landet.
De ökade lånemöjligheterna innebär emellertid
samtidigt att kreditriskerna för stat/kommun sannolikt ökar
väsentligt. Det är oklart hur detta påverkar
riskbedömningarna på den ordinarie kreditmarknaden och
om krav kommer att ställas på ytterligare säkerheter utöver
pantbrev för den del av investeringslånet som inte har
underborgen av stat och kommun. Det är enligt vår mening
nödvändigt att effekterna av de nya pantsäkerhetsreglerna i
dessa hänseenden klarläggs.
Vi vill också i detta sammanhang understryka att
räntelånesystemet också kommer att öka lånebehovet
genom att viljan att bidra till finansieringen med en egen
kontantinsats minskar på grund av risken för att förlora
denna vid en eventuell försäljning. Detta innebär att
incitament för eget sparande saknas och ett psykologiskt
motstånd uppstår att bygga i områden där värdetillväxten
kan förväntas bli låg.
Behåll nuvarande system för befintliga hus
Riksdagens beslut innebär även att hus som fått lån
enligt nuvarande bostadsfinansieringsförordning skall
överföras till det nya systemet.
Vi anser att det inte är moraliskt försvarbart av staten att
bryta ett ingånget avtal med låntagaren på det sätt som skall
ske. Om vårt förslag att riva upp beslutet inte får majoritet
bör detta dock enligt vår mening enbart gälla hus som byggs
efter det att räntelånesystemet införts.
Detta innebär även att propositionens förslag om att
räntebidrag, som lämnas till flerbarnsfamiljer för att
finansiera köp av egnahem enligt nu gällande regler, skall
ersättas med realräntebidrag, och kreditgarantier bör
avslås. Vi anser att nuvarande system bör bibehållas även
för denna grupp.
Tidpunkten
Vi vill slutligen understryka att -- i den händelse vårt
krav på ett nytt och i förhållande till räntelånesystemet
förenklat bostadsfinansieringssystem inte vinner riksdagens
gehör -- propositionens förslag till korrigeringar är
nödvändiga för att undanröja de grövsta oformligheterna i
räntelånesystemet. Propositionen är som sådan ett
belysande exempel på systemets orimlighet och visar klart
det krav på kontroll och ökande byråkrati det leder till
samtidigt som det för den enskilde över tiden kommer att
vara mycket oförmånligt.
Ett belysande exempel på räntelånesystemets orimlighet
är bl a nödvändigheten av de statliga kreditgarantierna för
att förhindra att byggenskapen avstannar i regioner och
orter, där värdetillväxten inte täcker skuldökningen. Detta
förhållande framtvingar samtidigt ett behov av att
möjligheter skall finnas att kunna efterge en regressfordran
som avser räntelån för egnahem. Förutsättningen är att
denna fordran uppstått på grund av att
fastighetsprisutvecklingen inom en region eller viss ort varit
svagare än i riket som helhet och förlusten inte kunnat
påverkas av husets säljare. Det framgår inte heller av
propositionen vilka kriterier som kan gälla vid en
bedömning av om säljaren har kunnat påverka den
uppkomna förlusten eller inte.
Detta är ett belysande exempel på hur
räntelånesystemet skapar situationer som man genom
införande av olika särregler tvingas att försöka korrigera --
situationer som införandet av räntelånesystemet genom sin
konstruktion till stor del självt orsakar.
Systemet ställer således krav på betydande förberedelser
för att det organisatoriskt och administrativt skall kunna
fungera.
Vi anser därför att tidpunkten för räntelånesystemets
införande måste flyttas fram till den 1 juli 1992 om vårt krav
på upphävande av tidigare beslut inte vinner riksdagens
bifall.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:144
beslutar att riksdagens beslut om införande av det s.k.
räntelånesystemet rivs upp och hos regeringen begär förslag
om ett reformerat bostadsfinansieringssystem i enlighet
med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
effekterna av beräkningsgrunderna för pantvärdet,
3. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
proposition 1990/91:144 såvitt avser förslag om ny
bostadsfinansiering för hus med räntebidrag för ny- och
ombyggnad enligt nuvarande regler och slopande av
räntebidrag enligt förordningen om stöd för
flerbarnsfamiljer för köp av egnahem samt beslutar att
räntelån endast skall utgå till ny- och ombyggnader som
påbörjas efter den 1 juli 1992 i enlighet med vad i motionen
anförts,
4. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1 och i andra hand
yrkandena 2 och 3, beslutar att tidpunkten för införande av
det s.k. räntelånesystemet med upphävande av riksdagens
tidigare beslut (prop 1990/91:34, 1990/91:BoU4) framflyttas
till den 1 juli 1992 i enlighet med vad i motionen anförts.
Stockholm den 15 april 1991
Agne Hansson (c)
Rune Thorén (c)
Birger Andersson (c)
Ivar Franzén (c)
Elving Andersson (c)
Stina Gustavsson (c)
Karin Starrin (c)