Man hör ofta klagomål på plan- och bygglagen (PBL).
Den har tyvärr inte motsvarat de förväntningar på
medinflytande i byggplanering från grannar, hyresgäster,
kringboende och andra berörda som förutskickades. Ryktet
som gick före har tyvärr visat sig vara bättre än lagen själv.
Som en följd av det kommunala planmonopolet har
möjligheterna att överklaga beslut i byggärenden till högre
instans minskats på ett sätt som visat sig olyckligt. Bl.a. går
det inte att överklaga ett kommunalt beslut genom
kommunalbesvär om beslutet innebär att en detaljplan är
antagen. Det går bara att överklaga beslut om att ändra,
upphäva eller inte anta detaljplan.
För att illustrera denna lucka i PBL citerar jag ett beslut
i kammarrätten i Göteborg i sin helhet. Ärendet gällde
överklagande från kringboende, hyresgäster och
fastighetsägare som berörs av den detaljplan som
kommunfullmäktige beslutat för möjliggöra byggandet av
Matematiskt centrum vid Chalmers tekniska högskola i
Göteborg.
Beslut 1989-04-25
I 13 kap plan- och bygglagen (PBL) (1987:10) finns
bestämmelser om överklagande. Enligt uttalanden i
förarbetena till PBL (prop 1985/86:1 sid 810) anger
bestämmelserna i 13 kap 1 § uttömmande vilka beslut som
får överklagas genom kommunalbesvär. Övriga beslut
enligt PBL får -- som framgår av 2 § -- överklagas genom
förvaltningsbesvär. Nedan återges de aktuella
paragraferna.
1 § Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den
ordning som föreskrivs för kommunalbesvär nämligen 1.
kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan,
2. kommunfullmägtiges beslut om uppdrag åt en
kommunal nämnd att anta, ändra eller upphäva
detaljplaner och områdesbestämmelser eller att fatta beslut
om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för
gator och andra allmänna platser eller att fatta beslut om
villkoren för sådan betalning,
3. kommunfullmäktiges och kommunala nämnders
beslut att inte anta, ändra eller upphäva en
detaljplan, områdesbestämmelser eller en
fastighetsplan,
4. kommunfullmäktiges och kommunala nämnders
beslut om grunderna för skyldighet att betala kostnader för
gator och andra allmänna platser och om generella villkor
för sådan betalning,
5. kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos
byggnadsnämnden samt 6.
kommunalförbunds eller regionplaneförbunds
fullmäktiges beslut om regionplan.
Andra beslut rörande gatukostnader än de som anges i
första stycket 4 får ej överklagas. Att tvister rörande
gatukostnader prövas av fastighetsdomstol framgår av 15
kap 8 §.
2 § Andra beslut enligt denna lag av kommunfullmäktige
och kommunala nämnder än de som anges i 1 § får
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. Sådana beslut
får dock inte överklagas till den del de avser frågor som
redan är avgjorda genom detaljplan, områdesbestämmelser
eller förhandsbesked.
Klaganden har hos kammarrätten anfört besvär mot
kommunfullmäktiges beslut att anta detaljplan. Av ovan
redovisade bestämmelser följer att kommunalbesvär
inte får föras mot fullmäktiges beslut att anta detaljplan.
Besvären kan därför inte tas upp till prövning.
Kammarrätten avvisar besvären.
De som klagade besvärade sig hos regeringsrätten över
kammarrättens beslut, men regeringsrätten tog inte upp
ärendet till prövning. Något skäl angavs inte.
Det förefaller mycket underligt att det inte går att få
kommunens handläggning av ett ärende prövat genom
kommunalbesvär bara därför att handläggningen resulterar
i beslut med ett visst innehåll. Det är svårt att se någon
rimlig anledning till en sådan bestämmelse.
Jag utgår därför från att det beror på en oavsiktlig
formulering och föreslår härmed att riksdagen beslutar om
sådan ändring i PBL att det blir möjligt att överklaga beslut
att anta detaljplan enligt PBL genom kommunalbesvär. Det
kan ankomma på vederbörande utskott att utforma
lagtexten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i PBL att det
öppnas möjlighet att överklaga beslut om att anta detaljplan
genom kommunalbesvär,
2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, hos regeringen
begär skyndsamt förslag till sådan lagändring som sägs i
yrkande 1.
Stockholm den 25 januari 1991
Elisabet Franzén (mp)