Vattenkraften har gett oss tillgång till avsevärda
mängder billig elenergi, som varit av stor betydelse för
Sveriges utveckling till en modern industrination. Men
otyglade älvar och fria forsar får inte bara betraktas som
terawattreservoarer. Vi måste också värna och vårda deras
artrikedom och skönhetsvärden. Vi måste ta vara på allt de
betyder för naturvård och kulturhistoria. Vi måste inse och
värdesätta deras betydelse för samer och fritidsfiskare.
Under lång tid har exploateringsintressena fått väga
tyngst i besluten om älvarnas framtid. Vi har i dag använt
70% av våra större vattendrag för kraftproduktion. Därför
är det nu både rimligt och nödvändigt att ge
bevarandeintressena en helt annan tyngd än tidigare. De
orörda älvarna är inga förbrukningsartiklar som vi kan ha
eller mista. De är inte vår egendom utan en nationell
tillgång som det är vårt uppdrag att förvalta -- för oss själva
och för kommande generationer.
Nu finns det bara fyra stora, outbyggda älvar kvar:
Torne, Kalix, Pite älvar samt Vindelälven. De är unika.
Varje älv har t.ex. speciella vegetationsmiljöer. Vidare är
det bara Kalix och Torne älvar som är helt opåverkade.
Fortsatta kraftbyggen hotar stora miljömässiga och
vetenskapliga värden. Det gäller, för att citera
Vetenskapsakademien, ''unika ekosystem utan full
motsvarighet någon annanstans i världen''.
Vissa säger att vattenkraften är miljövänlig. Det är fel.
Kraftutbyggnad medför en rad oåterkalleliga skador.
Älvsträckor torrläggs. Stora landområden blir överdämda.
Strandvegetationen förstörs. Sällsynta och hotade växtarter
försvinner. Djurlivet skadas. Rennäringen trängs tillbaka
ytterligare. Fisket tar skada och tidigare omfattande
fiskbestånd försvinner. Fornlämningar såsom gamla
fångstplatser förstörs.
Naturvård är en fråga om solidaritet med kommande
generationer. När krav framförs om att älvarna skall byggas
ut ökar hoten mot några av Europas sista vildmarker. De
tillhör inte bara vår nation och vår generation. Vår orörda
natur är alla människors och generationers egendom.
Därför arbetar folkpartiet liberalerna för en
vattenkraftspolitik där bevarandeintressena skall väga
tyngst.
2. Framgångar -- och hot
Under senare år har arbetet för att rädda de orörda
älvarna gett en del viktiga resultat. Riksdagsmajoriteten
avvisade 1985 regeringens förslag om att genomföra s.k.
förstudier beträffande de fyra orörda huvudälvarna i
Norrland. Fem år efter Birgit Friggebos första förslag om
lagskydd har några av våra värdefullaste vattendrag skrivits
in i naturresurslagen -- däribland omstridda vattendrag som
Råneälven, Edängeforsen och Ammerån.
Bolidens begäran om att få göra ingrepp i Laisälven
utgjorde ett av de allvarligaste hot som på senare tid har
förelegat mot någon av de skyddade älvarna. Vi har för vår
del markerat att projektet inte borde komma till stånd. Vi
välkomnar därför att regeringen nu avvisat planerna.
I den nyss träffade energipolitiska överenskommelsen
bekräftas att älvskyddet skall ligga fast. Men hoten mot
älvarna har ännu inte helt kunnat avvärjas.
Flera värdefulla älvar och älvsträckor är fria för prövning
i vattendomstolen och ingår i den av riksdagsmajoriteten
beslutade planen för vattenkraftsutbyggnad. Det gäller
bl.a. Hårkan. En majoritet av socialdemokrater och
moderater i riksdagen har avvisat liberala förslag om att
dessa vattendrag skall skyddas i naturresurslagen. Våren
1989 beslutade regeringen ge tillstånd till utbyggnad av
Klippen i Ume älv -- ett projekt som tidigare stoppades av
folkparti-regeringen.
Utbyggnaden av s.k. minikraftverk har de senaste åren
medfört ett kraftigt ökat exploateringstryck mot en rad
skyddsvärda bäckar och åar. Regeringens proposition våren
1989 om dammsäkerhet och vattenkraft var på denna punkt
uttryck för både lojhet och handlingsförlamning.
Industriförbundet driver på för en omfattande
kraftutbyggnad. LO arbetar för att en eller flera orörda
huvudälvar skall offras, bl.a. av sysselsättningsskäl.
Folkpartiet liberalerna avvisar
sysselsättningsargumentet för en fortsatt utbyggnad av
vattenkraften. För det första är effekterna kortvariga. När
kraftverken är färdiga och vattenrallarna ger sig i väg har
fasta jobb i rennäring, turism, jord- och skogsbruk
försvunnit. Erfarenheterna tyder på att jobben på längre
sikt bli färre, inte fler.
För det andra är priset för de kortsiktiga jobben för högt.
Vår generation har inte rätt att för all framtid offra
oersättliga naturvärden för att tillfälligt lösa kraftbolagens
sysselsättningsproblem.
Alla avsteg från långsiktiga naturskyddsbeslut --
antingen de gäller nationalparker eller älvar -- är allvarliga
eftersom de ger exploatörer en signal om att politikerna inte
tar naturvården på allvar utan är beredd att rucka på
tidigare åtaganden om de kortsiktiga förtjänsterna ter sig
tillräckligt lockande.
Det måste göras alldeles klart att några ytterligare
ingrepp i de områden som är unika och vilka vi beslutat
skydda inte kan accepteras.
3. Skadeverkningar av vattenkraftutbyggnad
Vattenkraften är ingen miljö- och naturvänlig
energikälla. Kraftutbyggnad medför tvärtom stora skador
på den omgivande naturen, på fisket, på rennäringen, på
jord- och skogsbruket och på kulturminnesvården.
I. Vattenkraftutbyggnad skadar naturen (växt- och
djurlivet m.m.)
Vid kraftutbyggnad förändras landskapet kraftigt. Stora
landområden blir överdämda. En utbyggnad i Kalix älv
skulle t.ex. innebära att 220 km2 skog och
renbetesland dränks.
På vintrarna torrläggs dessa sjöar, och då blottläggs stora
döda bottenytor. I konstgjorda vattenmagasin varierar
vattennivån ofta kraftigt, i vissa fall ända upp till 35 m. Den
konstgjorda sjön Tjaktjajaure är som störst 85 km2
och som minst 9 km2.
Stora delar av älvfåran torrläggs eftersom älven leds ner
i berget långa sträckor. Vid en fullständig utbyggnad av
Kalix älv skulle 15 mil av älven torrläggas. Detta skapar
givetvis svåra sår i landskapet. Även erosionen ökar.
Flera tidigare kraftprojekt har inneburit ingrepp i fyra
nationalparker, bl.a. Stora Sjöfallets nationalpark som
skadats mycket svårt.
Den ständiga transporten av näringsämnen gör att den
biologiska produktionen i älvarna är stor. På en
kvadratmeter i en fors finns tiotusentals djur av ett
hundratal olika arter. Den höga näringsproduktionen leder
till att produktionen av fisk i strömmande vatten är två-tre
gånger högre än i sjöar.
Den näringsrika miljön längs älven leder också till att
växtlighet och djurliv vid stränderna är mycket rikare än i
omkringliggande natur. Älvdalarna har med rätta kallats ett
slags långsmala oaser i det norrländska landskapet. De
utgör på flera sätt pulsådror i ett kargt fjäll- och
skogslandskap.
Växt- och djurlivet tar skada redan vid små utbyggnader.
När vattennivån förändras förstörs strandvegetationen.
Artrikedomen försvinner. Djurlivet på botten av sjöarna
påverkas kraftigt. I en insjö som reglerats 5 m minskade
djurlivet ner till 10 m djup med 80 procent.
De skador som vattenkraftutbyggnaden medför kan inte
repareras. Stora områden lämnas biologiskt döda.
Vattenkraftens utplåning av växt- och djurliv i sjöar och
vattendrag är enligt Naturskyddsföreningen än mer
omfattande än vad försurningen åstadkommit.
Till detta kommer att en exploatering av de återstående
älvarna skulle innebära att våra sista större vildmarker
försvinner. Just vildmarken gör dessa områden ovärderliga
för naturvård och turism och helt unika i ett europeiskt
sammanhang.
II. Vattenkraftutbyggnad skadar fisket
De bottendjur som försvinner eller minskar vid
kraftutbyggnad är viktig föda för många fiskarter.
Dessutom torrläggs eller överdäms fiskarnas lekplatser.
Laxens och laxöringens vandringar skärs av eller försvåras.
Det är därför självklart att fritidsfisket starkt påverkas
av kraftutbyggnad. Det finns nu omkring 2 milj.
fritidsfiskare i Sverige. 700 000 av dessa har fiske som sin
vanligaste fritidsaktivitet.
Närmare 70 procent av fritidsfiskarna vill fiska i
strömmande vatten, och fisket är en av de vanligaste
orsakerna till att människor turistar i Norrland.
Det kan visserligen finnas rikligt med fisk också i
utbyggda älvar men dessa arter är i allmänhet av mindre
värde. Lax och öring får mycket svårt att klara sig. Det har
förekommit många försök att kompensera bortfallet av
strömfiske, t.ex. genom fiskodling, men ett av många
problem är att odlingen kan leda till att fiskbestånden
drabbas av inavel och efter hand degenererar. Det är därför
viktigt att det finns kvar genetiskt opåverkade fiskstammar.
Reproduktion av lax i t.ex. Kalix älv omöjliggörs vid en
utbyggnad.
De outbyggda älvarna har ovärderlig betydelse för fisket
genom reproduktionen av arter som fiskas i Östersjön och
för att skydda fiskstammar med bevarad genetisk variation.
Den vildlekande laxen är en naturlig genbank för avelsfisk,
utan vilken odling av lax skulle bli omöjlig. Att på konstlad
väg -- med enbart odlad lax -- upprätthålla Östersjöns
laxstam är omöjligt.
III. Vattenkraftutbyggnad skadar rennäringen
Älvdalarna har stor betydelse för renskötseln. På vintern
kan en isbelagd älv användas vid flyttning av renarna.
Eftersom snötäcket är tunt i dalgångarna smälter snön
snabbare. Det gör älvdalarna lämpliga som både vårbetes-
och kalvningsland.
När vattnet däms upp är det ofta renbetesmarker som
blir översvämmade eller omöjliga att använda. Det
avgörande är inte hur stora markerna är utan deras kvalitet
och deras betydelse för samebyn.
Den vattenkraftutbyggnad som redan genomförts har
medfört att samernas möjligheter att bedriva renskötsel och
därmed bevara sin kultur starkt försvårats. De flesta
samebyar har redan i dag drabbats av svåra skador genom
kraftutbyggnad.
IV. Vattenkraftutbyggnad skadar våra kulturminnen
De äldsta daterade boplatsfynden i Norrland är 6 000--
7 000 år gamla. Fångstkulturen var framför allt knuten till
älvdalar och sjösystem. Eftersom fornlämningar och
kulturmiljön befinner sig nära strandkanten tar de skada
redan av små ingrepp.
Särskilt värdefulla är de orörda fångstkulturmiljöerna
vid Nedre Långan, Byskeälven och Kalix älv.
Även ängsområden och lämningar från
jordbrukskulturen under senare århundraden påverkas av
kraftutbyggnad. Detsamma gäller självfallet alla lämningar
från den samiska kulturen i fjällområdena.
Många kulturminnen kräver stora skyddsområden för
att kunna komma till sin rätt. Det gäller t.ex. lämningar från
fångstkulturen. Den Ekströmska utredningen understryker
starkt kulturminnesvårdens betydelse i dessa områden:
''Från internationell synpunkt motsvarar dessa
kulturlandsmiljöer naturvårdens vildmarksområden. För
vissa typer av förhistoriska miljöer kan man här med fog
tala om Europas sista orörda kulturlandskapsmiljöer.''
Inte heller jord- och skogsbruket lämnas opåverkat av
vattenkraften.
4. De hotade älvarna
I detta avsnitt skall vi -- utan anspråk på fullständighet --
ge några exempel på de värden som hotas om dessa
energipolitiskt betydelselösa men miljömässigt mycket
värdefulla vattendrag förstörs.
Emån
Emån är Sydsveriges enda i stort sett outbyggda
vattendrag. Kraftverksprojektet Fliseryd beräknades ge 39
GWh/år.
I ån och dess dalgång lever sex arter av i Sverige hotade
eller sällsynta ryggradsdjur. Det handlar bl.a. om utter,
hasselmus och kungsfiskare. Emån hyser det största av
landets tre bestånd av den utrotningshotade fisken malen --
Sveriges största sötvattenfisk som är upptagen på
Världsnaturfondens lista över hotade djur.
Ån är klassad som riksintressant för naturvården med
för landet unika naturområden i form av förgrenade
älvfåror, s.k. kvillar, med mycket rik växtlighet och med en
rad sällsynta växter.
I Emån finns också den mest grovvuxna
havslaxöringstammen i Europa.
Voxnan uppströms Edsbyn
Voxnan är ett av de finaste vattendrag med
vildmarkskaraktär vi har kvar i Sverige. Den har ett
utomordentligt fint fiske efter harr och är ett populärt
kanotvatten.
Tidigare har Hylströmmen i Voxnan förts till de
vattendrag som är skyddade i naturresurslagen, men det är
angeläget att hela den övre delen av Voxnan skyddas.
Länsstyrelsen har föreslagit att hela älven uppströms
Edsbyn skall göras till naturreservat. Ett interimistiskt
reservat föreligger redan.
Vid älven har man bl.a. hittat flera mycket sällsynta
växter. Här finns också en fast stam av den hotade uttern.
Voxnan har mycket stor betydelse för turismen. Den
ligger bl.a. lättillgängligt för många människor i
Mellansverige. Förutom tidigare planer på att bygga ut
Hylströmmen finns också planer på minikraftverk bl.a. i
Storlugnet, vilket skulle få stora konsekvenser för naturen
och fisket på ett av de finaste avsnitten i älven. Bl.a. skulle
en lång sträcka på flera kilometer rensas och flera kilometer
dämmas upp.
Hårkan
Hårkan är ett biflöde till Indalsälven. Utbyggnaden -- de
bägge projekten Hotagsströmmen och Edsoxforsen --
beräknades av vattenkraftberedningen ge sammanlagt 113
GWh.
Utbyggnad avstyrktes inför behandlingen av
vattenkraftsplanen bl.a. av de berörda kommunerna,
fiskeristyrelsen, naturvårdsverket, planverket och
vetenskapsakademien. Skäl som anfördes var älvsträckans
läge nära Östersund, dess lättillgänglighet, dess betydelse
för fisket och för kulturminnesvården.
Området är rikt på fornlämningar bl.a. i form av
fångstgropar och stenåldersboplatser. Inom området finns
nästan 500 registrerade fångstgropar. Älven är vidare av
riksintresse för fritidsfisket och är ett av de få kvarvarande
tillhållen för uttern.
Meåforsen
Meåforsen är den sista outbyggda forssträckan i
Ångermanälven. Projektet beräknades av
vattenkraftberedningen ge 42 GWh per år.
På 1970-talet ansågs forsen ha låga bevarandevärden
men har senare när ytterligare fakta blivit kända kommit att
värderas högre av naturvården. Det avstyrktes när
vattenkraftsplanen behandlades av den berörda kommunen
Sollefteå, länsstyrelsen, fiskeristyrelsen, naturvårdsverket
och vetenskapsakademien.
Älvsträckan anses framför allt ha stor betydelse för
fisket och turismen i regionen, eftersom den är den enda
större sträcka i hela Ångermanland som kan erbjuda fiske i
strömmande vatten. Beståndet av harr anses t.ex. mycket
värdefullt.
Jaurekaska
Detta är den sista outbyggda sträckan av Stora Lule älv.
Den ligger mellan Vietas kraftverk och Stora Lulevattnet
som är reglerat. Strömmen nedanför sjön Langas heter
Jaurekaska. Sjön Langas har mycket stor betydelse för
bofasta yrkesfiskare och för samerna i området. Sjön ger
nämligen ett mycket gott fiske efter röding och sik. Här
finns också en omfattande fisketurism. Sjön ligger delvis
inom Stora sjöfallets nationalpark. En utbyggnad skulle
totalförstöra fisket i sjön och torrlägga forsen.
5. Förslag
Riksdagen bör uttala att den tidigare beslutade
utbyggnadsnivån -- 66 TWh -- skall vara det slutliga
riktvärdet för den svenska vattenkraftsproduktionen. Det
bör påpekas att ombyggnader och effektiviseringar
självfallet skall tillåtas, där det kan ske utan skador.
Vattenkraftsberedningen visade att ett högre
utbyggnadsmål kommer att kräva ingrepp i skyddade älvar.
Ett övre riktvärde innebär att regeringen inte längre
skall släppa fram kontroversiella utbyggnadsprojekt för att
öka elproduktionen. Därmed skulle trovärdigheten i olika
skyddsbeslut öka.
Ett yrkande om detta från vår motion i januari 1990 har
ännu inte behandlats av riksdagen.
Vidare bör naturresurslagen kompletteras så att följande
älvar och älvsträckor skyddas:EmånVoxnan
uppströms EdsbynHårkan i IndalsälvenMeåforsen i
Faxälven (biflod till Ångermanälven)Luleälven sträckan
mellan Vietas och St Lulevattnet
Beslutsordningen för minikraftverk bör förändras så att
risken för omfattande miljöskador till följd av en utökad
exploatering undanröjs samtidigt som vattenlagen även i
övrigt justeras i mer miljövänlig riktning:Regeringen bör
förbehålla sig prövningen av ett antal minikraftverk, även i
sådana fall där inte undantagna älvar berörs. Det skulle
skapa en praxis som skulle ge domstolarna en viss
vägledning i deras bedömning av allmänna intressen.
Vattenlagens tillåtlighetsregler bör ändras så att skadornas
omfattning vid bygge av minikraftverk får en riktig
bedömning. I dag bygger domstolarna sina bedömningar på
erfarenheter från vattenmål som gällt stora kraftverk och
förhållandevis omfattande skador. Därmed har man svårt
att göra en riktig bedömning av skadorna i dessa små
vattendrag.Även små vattendrag skall omfattas av
samma utredningsmöjligheter enligt VL 11 kap 10§ som de
stora vattenkraftsföretagen -- mot bakgrund av att det oftast
saknas grundläggande kunskaper om de små
vattendragen.Naturvårdsverket bör ha ansvaret för att
utredningsarbetet genomförs.Enligt de ändringar som
skedde i vattenlagen i samband med NRL har regeringen
inte längre obligatorisk prövning av små vattenkraftverk i
undantagna älvar. Det innebär att domstolarna själva fäller
avgörandet i dessa fall. Mot bakgrund av de starka
skyddsintressen som är knutna till de undantagna älvarna
bör man inte överlåta bedömningen enbart till
vattendomstolarna. Regeringen bör alltså ha det slutliga
avgörandet i fall som rör de undantagna älvarna.
Vattenlagen behandlas utförligare i en separat motion
om vattenfrågor. Där föreslås också att regeringen ingående
bör undersöka möjligheterna att inrätta en
forskningsstation för den älvinriktade forskningen.
Stationen skulle kunna förvaltas av Umeå universitet.
Svenska Naturskyddsföreningen har väckt frågan om ett
ytterligare skyddsinstitut motsvarande
nationalparksbegreppet skulle kunna införas för värdefulla
älvar. Detta skulle i så fall kopplas till naturvårdslagen. SNF
har för sin del tänkt sig att dessa skyddsbeslut skulle göras
mer komplicerade att ändra än andra lagar.
Även om en sådan ordning inte är möjlig kan det, som
vi tidigare föreslagit, finnas skäl att närmare överväga idén
om nationalälvar. Ett institut av det slaget skulle bl.a. kunna
ytterligare markera de stora orörda älvarnas ställning som
naturvårdsobjekt av central betydelse -- minst i samma klass
som våra nationalparker. Skyddet skulle också kunna
omfatta inte bara älvarna utan även miljöer i deras närhet.
I första hand skulle de fyra orörda huvudälvarna och några
ytterligare vattendrag av liknande slag beröras.
Folkpartiet liberalerna har förespråkat en översyn av hur
hela naturresurslagen har fungerat bl.a. för att pröva
möjligheterna att förstärka naturvårdens ställning. Det kan
också finnas skäl att överväga relationerna mellan
naturresurslagen och naturvårdslagen. I samband med en
sådan översyn föreslår vi att inrättande av nationalälvar
närmare utreds.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen om
hushållning med naturresurser m.m. att Emån, Voxnan
uppströms Edsbyn, Meåforsen, Hårkan, och Luleälven
sträckan mellan Vietas och Stora Lulevattnet, skyddas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om avsättande av
de fyra orörda älvarna och ytterligare några särskilt
värdefulla älvar som nationalälvar,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör förbehålla sig
prövningen av vissa minikraftverk som vägledning för
vattendomstolarnas bedömning av allmänna
intressen,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av
vattenlagens tillåtlighetsregler i enlighet med vad som
anförts i motionen1]
[att riksdagen beslutar om en ändring av vattenlagen så
att även mindre vattenkraftsprojekt omfattas av samma
utredningsmöjligheter som större vattenföretag enligt 11
kap. 10
§ VL,1]
[att riksdagen beslutar om en sådan lagändring att
vattenkraftsprojekt i undantagna älvar och älvsträckor
alltid skall prövas av regeringen.1]
Stockholm den 22 januari 1991
Siw Persson (fp)
Erling Bager (fp)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Leif Olsson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)