För att åstadkomma en levande landsbygd är det
nödvändigt med vissa lättnader i nuvarande
strandskyddsbestämmelser. Vi föreslår därför att aktuell
lagstiftning revideras så att den tar mer hänsyn till lokala
förhållanden.
För närvarande råder ett generellt strandskydd intill
strand, där ingen bebyggelse får ske. Detta har i vissa fall
hämmat utvecklingen på landsbygden.
Vi vänder oss främst mot generaliseringen i
strandskyddslagen. Strandskyddet omfattar ett område på
minst 100 m från strand och utökas av myndighet ända upp
till 300 m -- oavsett strandens karaktär. Samtidigt har lagen
fått en sådan utformning och syftning att
dispensmöjligheterna är ytterst små för enskilda personer
att få bygglov på strandskyddat område.
Den bofasta befolkningen missgynnas
Det har t.ex. inträffat att lantbrukare, som begärt
dispens från strandskyddet för byggande av ett par stugor,
fått nej av myndigheterna medan samma myndigheter givit
dispens i samma område åt markexploatörer med betydligt
vidlyftigare byggplaner. Byggande av fritidsbyar har fått ja
medan de som haft för avsikt att bygga för åretruntboende
fått nej.
Vi kan därför konstatera att stora exploatörer ofta har
lätt att få dispens medan ortsbefolkningen sällan eller aldrig
ges möjlighet att bygga bostadshus eller fritidsstugor i
strandnära område.
Strandskyddet ''stelbent''
Strandskyddsbestämmelserna är i sin nuvarande
utformning ''stelbenta''. Det görs i princip ingen skillnad
mellan storstadsområden och glesbygd. Inte heller görs
skillnad mellan havsstränder och små insjöar. Om
''stranden'' i själva verket är ett högt berg gäller
strandskyddet lika väl som vid en eftertraktad badstrand.
Inte ens otillgänglig kärrmark är undantagen
strandskyddet.
Vi föreslår därför en revidering av nuvarande
strandskyddsbestämmelser och dess tillämpning. Vi menar
att kommunerna är de som har den största kunskapen om
hur olika områden skall planeras. Därför bör också
kommunerna i sina översikts- och detaljplaner få besluta
om hur strandskyddet skall vara utformat i olika områden.
Vi är inte motståndare till att många av våra stränder är
skyddade mot exploatering och att hänsyn tas till det rörliga
friluftslivet. Men det är orimligt med nuvarande restriktiva
lag i exempelvis värmländska glesbygder, där det finns
oändligt gott om strandnära områden för både bebyggelse
och rörligt friluftsliv.
90 mil stränder i Årjängs kommun
Enbart i Årjängs kommun i västra Värmland finns 90 mil
stränder. Ändå är det mycket svårt, för exempelvis en
lantbrukare i kommunen, att få bygga en stuga eller två för
sina barn, barnbarn eller till uthyrning närmare än 150 m
från stranden. Samma förhållande råder om någon vill
bygga en åretruntbostad inom strandskyddat område.
Vi har nämnt att strandskyddet utgör ett hinder i vår
strävan att bibehålla och utveckla en levande landsbygd.
Funnes det möjlighet att få bygga villor och radhus i
strandnära områden skulle långt fler människor bosätta sig
på landsbygden eller i mindre samhällen med närhet till
stranden.
Därför är det väsentligt att kommunerna får möjlighet
att i sina planer få tillåta bebyggelse på vissa strandnära
områden.
Landsbygdsinkomster
Det skulle vidare bli möjligt för lantbrukare och andra
som äger mark i strandnära lämpliga områden att själva få
bygga attraktiva uthyrningsstugor. Detta skulle ge
betydande sidoinkomster och skulle rent allmänt främja
den betydelsefulla turistnäringen i vårt land.
Det viktigaste med en revidering av
strandskyddsbestämmelserna är att kommunerna själva får
svara för regleringarna av strandskyddet. En sådan
revidering skulle vara till gagn för alla och då inte minst för
de människor som bor eller vill bo på landsbygd och i
mindre samhällen utmed sjöar och vattendrag.
Låt strandnära områden i vårt land få leva!
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
nuvarande strandskyddsbestämmelser så att kommunerna i
sina översikts- och detaljplaner får rätt att reglera
strandskyddet.
Stockholm den 23 januari 1991
Kjell Ericsson (c)
Göthe Knutson (m)