I Svensk byggnorm (SBN) har reglerats vilka ljudnivåer
som inomhus kan accepteras från olika bullerkällor. Fr.o.m.
den 1 januari 1991 ersätts Svensk byggnorm av de nya
nybyggnadsreglerna. De nu gällande bullervärdena har
fastställts med utgångspunkt i vad som enligt
hälsoskyddslagstiftningen är att betrakta som sanitär
olägenhet. Gränsvärdena är satta med utgångspunkt från
bullrets dB (A)-värde. dB (A) är ett ensiffermått på buller
där den lågfrekventa delen av bullerspektrum dämpas för
att efterlikna hörselorganets lägre känslighet vid låga
frekvenser.
Enligt hälsoskyddslagen är en störning, som kan vara
skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller
tillfällig, att betrakta som en sanitär olägenhet. Frågan om
en störning skall anses vara ringa eller ej är i sin tur
beroende av hur människor i allmänhet uppfattar
störningen. Här kan det finnas betydande skillnader mellan
olika individer. Många människor utsätts för ett dagligt
lidande på grund av ljud som inte nödvändigtvis är mycket
starka, utan lika ofta rör det sig om generellt sett svaga men
lågfrekventa ljud och de kan upplevas som mycket
plågsamma.
Det har visat sig att bullerstörningar ofta orsakar besvär
hos människor som är något ljudkänsligare än vad som
betraktas som normalt. Dvs. att även bullernivåer som
håller sig under gränsvärden som är godkända för bostäder
inomhus ger upphov till klagomål. Detta gäller särskilt ljud
från värmepumpar, fläktar, kompressorer och annan senare
tiders teknik där de störande ljuden ligger inom det lägre
frekvensområdet.
Sådana störningar borde också betraktas som sanitär
olägenhet, eftersom de i vissa fall kan ge upphov till akuta
sjukdomstillstånd. Som exempel kan nämnas personer som
lider av Ménière's sjukdom, där vissa lågfrekventa ljud är en
stressfaktor och kan utlösa ett yrselanfall. För andra kan
sömnlöshet bli ett problem, om man inte har möjlighet att
komma bort från oljudet. Att ta hänsyn till människor som
är något känsligare än ''normalt'' bör enligt vår mening vara
självklart när man bedömer vad som är en sanitär
olägenhet.
Antalet villavärmepumpar har ökat kraftigt på senare år.
Utvecklingen kan väntas fortsätta, då detta är ett i andra
avseenden miljövänligt sätt att minska
uppvärmningskostnaderna i takt med att energipriserna
stiger. Därtill kommer att byggnader i ökad omfattning
förses med mekanisk ventilation, kylkompressorer m.fl.
installationer, vilket allt bidrar till att öka
bullerbelastningen.
I de flesta svenska kommuner finns god kännedom om
människor som förgäves sökt myndigheters hjälp mot
störningar från företrädesvis värmepumpsanläggningar.
Gällande regler för bullernivåer och vad som är att
betrakta som sanitär olägenhet kan tolkas olika. De
myndigheter som är satta att bevaka sådana ärenden har
uppenbara svårigheter att ingripa t.ex. med krav på
ljuddämpande åtgärder, fastän sådana i många fall är
möjliga att åstadkomma och inte särskilt kostsamma.
Lågfrekvent buller betraktas nämligen som tolerabelt så
länge dB (A)-nivån understiger gällande gränsvärden.
Utvecklingen av teknik för uppvärmning, kyla och
ventilation av byggnader pågår ständigt, varför det är hög
tid att se över vilka bullergränsvärden som kan accepteras.
Gränsvärdena bör dessutom generellt sättas lägre än vad
som för närvarande är fallet, eftersom merkostnaden för
bullerbekämpningsåtgärder ofta är liten i förhållande till
vinsten från störningssynpunkt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
gränsvärden för buller och då särskilt med avseende på de
obehag som människor kan utsättas för på grund av ljud
med låg frekvens.
Stockholm den 21 januari 1991
Erling Bager (fp)
Margareta Fogelberg (fp)