Den kommunala vetorätten, som innebär att en kommun har rätt att säga nej till etablering av miljöstörande anläggningar i den egna kommunen, är en av hörnstenarna i den kommunala självbestämmanderätten, och en förutsättning för en reell demokrati.
Kommunerna har ett övergripande ansvar för människors hälsa och för miljön i kommunen. Kommuninvånarnas representanter i kommunfullmäktige måste därför ha rätt att bestämma, vilka typer av anläggningar och verksamheter som skall finnas i kommunen.
Riksdagen beslöt under föregående riksmöte (1989/90:BoU29 Ändring i naturresurslagen) att göra viktiga inskränkningar i den kommunala vetorätten, genom att ge regeringen möjlighet att bestämma om lokalisering av vissa typer av anläggningar i strid med en kommuns uttalade vilja.
Ett exempel på lokaliseringar där regeringen skall kunna tvinga en kommun att ta emot är anläggning för förvar av utbränt kärnbränsle.
En av de platser i vårt land där man vill undersöka berggrundens lämplighet för slutförvaring av utbränt kärnbränsle är Kynnefjäll på gränsen mellan norra Bohuslän och Dalsland. Dessa planer har väckt ett mycket starkt motstånd i det berörda området. När planerna blev kända för 10 år sedan bildades en aktionsgrupp med syfte att skydda Kynnefjäll mot sådana provborrningar. Aktionsgruppen har växt till en lokal folkrörelse och man har nu hållit vakt för att förhindra provborrningar i mer än 10 år, dygnet runt. Hittills har man varit framgångsrik i den kampen. De tre berörda kommunerna Munkedal, Tanum och Dals-Ed har samtliga förklarat att man ämnar utnyttja den kommunala vetorätten för att förhindra att Kynnefjäll görs till en sopstation för utbränt kärnbränsle. När nu riksdagen beslutat att göra inskränkningar i vetorätten upplevs detta som ett mycket starkt hot i denna bygd.
Detta visar på det felaktiga att starta produktion av kärnkraft utan att ha klart för sig var och hur det oerhört giftiga avfallet skall förvaras.
Utgångspunkten i samhällsplaneringen måste vara att minimera det miljöfarliga avfallet. Produktion av varor och energi som resulterar i restprodukter och avfall som inte kan destrueras eller återföras till naturens kretslopp bör överhuvudtaget inte tillåtas.
Den kommunala självstyrelsen är starkt förankrad i vårt land. Genom en stark kommunal självstyrelse underlättas medborgarnas möjligheter att påverka sin miljö. Den genomförda inskränkningen i den kommunala vetorätten rycker undan grunden för en stor del av den kommunala självstyrelsen och därmed människornas möjligheter att själva kunna påverka sin livsmiljö.
Riksdagen bör därför återigen stärka den kommunala vetorätten genom att upphäva 4 kap. 3 § andra stycket NRL.
Det får ankomma på berört utskott att utforma nödvändig lagtext.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om sådan ändring i naturresurslagen som föreslås i motionen.
Stockholm den 17 januari 1991 Elving Andersson (c) Ingvar Karlsson (c) i Bengtsfors