Den kommunala vetorätten

Den kommunala vetorätten, som innebär att en
kommun har rätt att säga nej till etablering av miljöstörande
anläggningar i den egna kommunen, är en av hörnstenarna
i den kommunala självbestämmanderätten, och en
förutsättning för en reell demokrati.

Kommunerna har ett övergripande ansvar för
människors hälsa och för miljön i kommunen.
Kommuninvånarnas representanter i kommunfullmäktige
måste därför ha rätt att bestämma, vilka typer av
anläggningar och verksamheter som skall finnas i
kommunen.

Riksdagen beslöt under föregående riksmöte
(1989/90:BoU29 Ändring i naturresurslagen) att göra
viktiga inskränkningar i den kommunala vetorätten, genom
att ge regeringen möjlighet att bestämma om lokalisering av
vissa typer av anläggningar i strid med en kommuns uttalade
vilja.

Ett exempel på lokaliseringar där regeringen skall kunna
tvinga en kommun att ta emot är anläggning för förvar av
utbränt kärnbränsle.

En av de platser i vårt land där man vill undersöka
berggrundens lämplighet för slutförvaring av utbränt
kärnbränsle är Kynnefjäll på gränsen mellan norra
Bohuslän och Dalsland. Dessa planer har väckt ett mycket
starkt motstånd i det berörda området. När planerna blev
kända för 10 år sedan bildades en aktionsgrupp med syfte
att skydda Kynnefjäll mot sådana provborrningar.
Aktionsgruppen har växt till en lokal folkrörelse och man
har nu hållit vakt för att förhindra provborrningar i mer än
10 år, dygnet runt. Hittills har man varit framgångsrik i den
kampen. De tre berörda kommunerna Munkedal, Tanum
och Dals-Ed har samtliga förklarat att man ämnar utnyttja
den kommunala vetorätten för att förhindra att Kynnefjäll
görs till en sopstation för utbränt kärnbränsle. När nu
riksdagen beslutat att göra inskränkningar i vetorätten
upplevs detta som ett mycket starkt hot i denna bygd.

Detta visar på det felaktiga att starta produktion av
kärnkraft utan att ha klart för sig var och hur det oerhört
giftiga avfallet skall förvaras.

Utgångspunkten i samhällsplaneringen måste vara att
minimera det miljöfarliga avfallet. Produktion av varor och
energi som resulterar i restprodukter och avfall som inte
kan destrueras eller återföras till naturens kretslopp bör
överhuvudtaget inte tillåtas.

Den kommunala självstyrelsen är starkt förankrad i vårt
land. Genom en stark kommunal självstyrelse underlättas
medborgarnas möjligheter att påverka sin miljö. Den
genomförda inskränkningen i den kommunala vetorätten
rycker undan grunden för en stor del av den kommunala
självstyrelsen och därmed människornas möjligheter att
själva kunna påverka sin livsmiljö.

Riksdagen bör därför återigen stärka den kommunala
vetorätten genom att upphäva 4 kap. 3 § andra stycket
NRL.

Det får ankomma på berört utskott att utforma
nödvändig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar om sådan ändring i
naturresurslagen som föreslås i motionen.

Stockholm den 17 januari 1991

Elving Andersson (c)

Ingvar Karlsson (c)
i Bengtsfors