med anledning av prop. 1990/91:110 Bostadsbidrag för år 1992
Propositionen innehåller förslag om höjda
inkomstgränser för bostadsbidrag och höjda gränser för
lägsta bidragsgrundande bostadskostnad för olika
kategorier av boende.
Den moderata utgångspunkten är att inkomstprövade
bostadsbidrag endast undantagsvis skall behövas. Detta
förutsätter emellertid ett väsentligt sänkt skattetryck. I
moderata partimotioner har tidigare redovisats hur detta
skall åstadkommas. Med moderat politik skulle
bidragsberoendet minska och därmed behovet av
inkomstprövade bostadsbidrag successivt kunna begränsas.
Den nyligen genomförda skatteomläggningen har
emellertid gått i motsatt riktning. Boendekostnaderna har
ökat drastiskt till följd av alla de skattehöjningar som har
genomförts för att finansiera sänkningen av
inkomstskatterna. Dessa har emellertid inte sänkts i sådan
utsträckning att hushållen i gemen själva förmår att betala
sitt boende. Detta har i sin tur resulterat i ett ökat behov av
bidrag. Allt fler familjer och enskilda har blivit
bidragsberoende.
Regeringen fortsätter nu på den inslagna vägen genom
propositionen om ökade inkomstprövade bidrag.
Nu gäller det bostadsbidragen för 1992. De runt 100 000
ytterligare barnfamiljer som i år blivit beroende av
inkomstprövade bidrag skall så förbli också under 1992.
Någon annan väg att gå existerar inte i regeringens
föreställningsvärld.
Inkomstberäkningarna sker efter en två år gammal
inkomst. Det betyder att enbarnsfamiljen nästa år skulle ha
rätt till bostadsbidrag ända upp till en hushållsinkomst över
240 0000
kr, tvåbarnsfamiljen upp till runt 280 000
kr och trebarnsfamiljen ända upp till 320 000
kr.
Så länge hushållsinkomsten är lägre än så har de att
räkna med att 50 -- 70 kr av varje extra 100-lapp försvinner
i skatt och minskat bostadsbidrag. Den stimulans till extra
arbetsinsatser som skatteomläggningen skulle ge blir under
sådana förhållanden inte särskilt stor, i synnerhet som
inkomstprövade daghemsavgifter kan lägga ytterligare sten
på bördan.
Är då dessa inkomstprövade bidrag nödvändiga för att
familjerna skall kunna leva på en hygglig standard? Svaret
på frågan ges enklast om man samtidigt anger hur mycket
dessa familjer totalt avkrävs i skatter av olika slag.
Vid denna beräkning har den del av
arbetsgivaravgifterna som går till sjukpenning, delpension
och ATP avräknats. Summan av löne-, inkomst- och olika
indirekta skatter blir ändå förskräckande:
Den bostadsbidragsbehövande enbarnsfamiljen betalar
då ända upp till 160 0000
kr i ren skatt, tvåbarnsfamiljen 185 000
kr och trebarnsfamiljen bortåt 220 000
kr.
Att numera också barnlösa yngre hushåll med hög hyra
har gjorts beroende av bostadsbidrag förbättrar inte bilden.
Enligt regeringens förslag skulle detta gälla ensamstående
med inkomster nästa år ända uppemot 150 000
kr.
De anförda exemplen visar klart hur
beroendeframkallande regeringens politik är.
Så som vi inledningsvis anförde är målsättningen för vår
politik att människor skall kunna leva på sin lön och
följaktligen också kunna betala sina egna boendekostnader.
Detta förutsätter emellertid en skattereform som innebär
ett påtagligt minskat skattetryck. För att nå dit krävs en
stegvis sänkning av skattetrycket, som både ökar tillväxten
och den enskildes behållning efter skatt. Redan för
innevarande år föreslår vi bl a en sänkning av momsen till
23.46 procent och för nästa år en sänkning av skattetrycket
som fördelat på medborgarna motsvarar mer än 7 000
kr per hushåll. Enbart den av oss förordade
sänkningen av fastighetsskatten med en tredjedel från den
1 januari 1992 skulle medföra hyressänkningar på i
normalfallen mellan 100 och 300 kronor i månaden.
Med hänvisning till de förslag till sänkta skatter som
framlagts i andra motioner motsätter vi oss därför
ytterligare höjning av bostadsbidragen för barnfamiljer för
1992. Som vi tidigare framhållit bör bostadsbidrag -- med
undantag för kommunalt bostadstillägg för pensionärer --
inte utgå till hushåll utan barn.
Efter förslag från moderata samlingspartiet har det
behovsprövade bostadsbidraget i flerbarnsfamiljer tidigare
till viss del ersatts av ökade -- icke inkomstprövade --
flerbarnstillägg. Detta innebar att barnbidragets
flerbarnstillägg t o m 1990 kom att utgöra
50% av barnbidraget för tredje barnet 190
% av '' '' '' fjärde ''
240 % av '' '' '' femte ''
160 % av '' '' '' sjätte ''
I samband med att skatteomläggningen justerades
flerbarnstilläggen och utgår för 1991 med
50% av barnbidraget för tredje barnet 100
% av '' '' '' fjärde ''
150 % av '' '' '' femte ''
Trebarnsfamiljen får härigenom under 1991 en höjning
med 7 980
kr per år medan en fembarnsfamilj får nöja sig med
en höjning på 6 144
kr om året.
Som en förklaring till denna lägre höjning för
fembarnsfamiljen angavs att även bostadsbidragen hade
justerats. Trots detta beslöts efter förslag i prop. 1990/91:69
att ''oavsett om barnantalet i en familj är tre eller fler har
familjerna samma kostnad för boendet, därför bör
bostadsbidraget utgå med samma beräkningsgrund för
samtliga familjer som har tre eller fler barn''. Detta är en
orimlig utgångspunkt, vilken också brännmärktes av
moderata samlingspartiet.
Flerbarnsfamiljerna har genom dessa beslut fått en
betydande relativ försämring av sin ekonomi. Detta är
självfallet otillfredsställande.
Till yttermera visso har hyrorna i år visat sig stiga
betydligt mer än regeringen tidigare beräknat till följd av
skatteomläggningen. Det finns därför all anledning att
räkna upp flerbarnstillägget från 1992.
Vi föreslår således att flerbarnstillägget från den 1
januari 1992 bör uppgå till
50% av barnbidraget för tredje barnet 125
% av '' '' '' fjärde ''
175 % av '' '' '' vartdera av femte och
följande barn.
I motion 1990/91:So 635, som väcktes under allmänna
motionsperioden i år, har vi föreslagit införande av ett
kommunalt grundavdrag för barn på 3 500 kr
år 1992 i stället för den tidigare beslutade
barnbidragshöjningen på 1 020 kr.
För familjer med tre eller flera barn föreslogs
motsvarande högre grundavdrag. Vi föreslår här att
grundavdraget räknas upp på motsvarande sätt, alltså till 5 250 kr
för det tredje barnet, 7 875 kr
för det fjärde barnet. För femte och följande barn bör
grundavdraget uppgå till 9 625 kr.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen -- med undantag för pensionärer --
beslutar att avskaffa bostadsbidrag till hushåll utan barn,
2. att riksdagen avslår propositionen vad avser nya regler
för bostadsbidrag för barnfamiljer,
3. att riksdagen beslutar att flerbarnstillägget från den 1
januari 1992 skall utgöra 50 % av barnbidraget (alternativt
grundavdraget) för tredje barnet, 125 % för fjärde barnet
och 175 % för vartdera av femte och följande barn.
Stockholm den 14 mars 1991
Knut Billing (m)
Bertil Danielsson (m)
Jan Sandberg (m)
Nils Fredrik Aurelius (m)
Erik Holmkvist (m)
Sten Andersson (m)
i Malmö
Margareta Gard