Enligt fastighetsbildningslagens 8 kap. kan mark
tvångsvis inlösas och överföras till annan enskild om det är
''ett väsentligt intresse från allmän synpunkt att
storleksförändringar därvid genomförs''.
Med den respekt för ägandet till mark som vi
traditionellt har i vårt land är det främmande för våra
principer att tvångsvis ta mark från en liten markägare och
mot ersättningar i pengar -- ej annan mark -- föra över
marken till en annan -- större -- enskild markägare. Jag tog
upp dessa frågor under 70-talet (motion 1977/78:1687) men
då var intresset för storleksrationaliseringar så stort att mina
krav avvisades (CU 1877/78:18).
Nu är läget ett annat. Det accepteras nu dess bättre att
även små enheter bör få leva vidare. Med den nya synen på
både jordbruk och skog samt på landsbygdsutveckling är
det nu hög tid att avskaffa denna tvångsinlösningsmöjlighet.
Skall arronderingsförbättringar genomföras skall det ske
så att ingen som vill behålla mark skall tvingas avstå den
emot pengar. Däremot skall det, liksom gällt allt sedan
storskiftets tid, vara möjligt att ordna markbyten.
Jag vill även nämna den principiella skillnaden mellan
expropriation som är tillåten för samhällets behov och den
regel jag vill få avskaffad, som ju innebär en form av
expropriation till förmån för annan enskild person, i
praktiken en större markägare än den som marken tas ifrån.
Det brukar ibland påpekas att de flesta
fastighetsregleringar formellt sker utan tvång. Jag vill med
anledning härav erinra att vad föredragande statsrådet
redan i propositionen 1969:128 (sid B 588) framhöll
nämligen att ''en frivillig uppgörelse bör vara lättare att
uppnå om fastighetsägaren vet att marken kan tvångsvis
avhändas honom''. Det är inte den typ av ''frivillighet'' vi
skall ha i vårt land under 90-talet!
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av fastighetsbildningslagen att möjligheten till
tvångsvis markinlösen enligt 8 kap. avskaffas.