En bra boendemiljö, valfrihet och ett ökat
bostadsägande är grunden för moderat bostadspolitik. För
att på detta sätt stärka de boendes ställning krävs att ett
antal lagar som reglerar boende och byggande upphävs eller
ändras. I vår partimotion 1990/91:Bo515 redovisas våra
principiella ställningstaganden. Den moderata
bostadspolitiken ger ett ökat utrymme för de enskilda
medborgarnas egna önskemål. När den enskilde kan
tillgodose sina önskemål blir trivseln större och såväl den
yttre som inre boendemiljön bättre. Ett ökat
ansvarstagande och aktsamhet om människor och miljö blir
följden.
2. Ökad rörlighet
Bostadsmarknaden är i obalans. Många köar efter en
bostad, trots att det finns betydligt fler bostäder än hushåll.
Andra önskar byta sin bostad mot en ny.
Effekten av den socialistiska bostadspolitiken har blivit
att en naturlig rörlighet på bostadsmarknaden motverkas.
För att få en bostadsmarknad i balans, där människor har
möjlighet att bo enligt sina egna önskemål, krävs en mängd
åtgärder.
Endast ökning av byggandet löser inte problemen. Den
årliga bostadsproduktionen motsvarar inte mer än någon
procent av det totala bostadsbeståndet i Sverige. Ett
omfattande bostadsbyggande kan därför endast marginellt
bidra till att de bostadssökande kan få en egen bostad. Vad
som i första hand krävs är en rad åtgärder för att öka
rörligheten på bostadsmarknaden.
Hyressättningssystemet måste förändras så att det bättre
speglar de boendes preferenser. Bruksvärdessystemet
behöver reformeras. Ett ökat utbud av bostäder skulle även
uppnås om hyreslagens reglering av hyran vid
andrahandsuthyrning avskaffades.
En annan åtgärd som skulle betyda mycket för att öka
valfriheten vore att det byggdes fler småhus. Tiotusentals
barnfamiljer vill inget hellre än att flytta från sin nuvarande
hyres- eller bostadsrätt till ett eget småhus. I dag tvingas de
i stor utsträckning att bo kvar i sina lägenheter. Detta leder
till att antalet lediga lägenheter blir färre, vilket självfallet i
första hand går ut över dem som ingen bostad har.
Realisationsvinstbeskattningen är en av de viktigaste
orsakerna till att rörligheten på bostadsmarknaden är låg.
Skatten kallas ofta flyttskatt, eftersom den drabbar den som
säljer en bostad för att flytta till en annan. Flyttskatten är
destruktiv genom att den försvårar eller omöjliggör för
människor att byta bostad när de önskar.
Enligt vår uppfattning måste dessa orättvisor elimineras,
på kort sikt genom bl. a. full indexuppräkning. Hela
systemet för beskattning av realisationsvinster vid
försäljning av bostäder bör också bli föremål för en särskild
utredning. Därvid bör strävan vara att avskaffa flyttskatten,
annat än möjligen vid korta innehav.
En naturlig rörlighet måste återuppstå på
bostadsmarknaden. Först då får vi en bostadsmarknad i
balans.
3. Hyresrätt
På en bostadsmarknad i balans överensstämmer
fördelningen mellan olika upplåtelseformer med
människors önskemål. Upplåtelseformen hyresrätt är där
en naturlig och viktig del. Hyresrättens fördelar med hög
servicegrad m.m. värdesätts av många människor.
Olika servicenivåer underlättas vid en förändring av
dagens stela hyressättningssystem. Hyressystemet bidrar,
liksom allmännyttans favorisering i det nuvarande
regelverket, till att begränsa de privatägda hyresrätternas
utveckling. Nya och mindre, privata fastighetsägare med
nya idéer utestängs också effektivt genom
kostnadsöverföringar från nyproduktion till äldre
fastigheter inom de stora fastighetsägarnas bestånd.
En vidare utveckling av hyresrättsboendet är naturlig
och bör uppmuntras.
3.1 Myndigförklara hyresgästerna
Varje myndig svensk har rätt att deltaga i allmänna val
och kan vidtaga olika dispositioner med betydande
ekonomiska konsekvenser, t.ex att köpa en fastighet eller
att starta ett företag. Som hyresgäst är han dock i praktiken
förhindrad att själv eller genom valt ombud, t.ex. en valfri
hyresgästorganisation, förhandla med fastighetsägaren om
sin hyra. Hyresgästerna är således omyndigförklarade i
denna sin egenskap. I praktiken har Hyresgästernas
riksförbund (HR) givits ett förhandlingsmonopol. Detta är
särskilt stötande eftersom HR endast representerar en liten
del av de ca 1,5 miljoner hushållen i hyreshus. Det finns
teoretiska möjligheter för de boende att själva förhandla
med fastighetsägare. En förutsättning är dock att man går
till hyresnämnd och bostadsdomstol och att man kan visa att
man kan ''tillvarataga sina intressen.'' Hyresnämnd och
bostadsdomstol består, vid sidan av domare, av en
representant för vardera HR och fastighetsägarna. Dessa
parter har inget intresse av att ''komplicera
förhandlingarna'' med att hyresgästerna får företräda sig
själva.
Mellan HR och fastighetsägarna har dessutom träffats
avtal om förhandlingsersättning, fritidsverksamhet och
boinflytande. Avtalens innehåll är i vissa avseenden
uppseendeväckande. Enligt avtalen har företagen givit
hyresgästföreningen ersättning för fritidsverksamhet och
boinflytande. Därtill kommer den s.k.
förhandlingsersättningen. Enligt den nuvarande ordningen
tvingas samtliga hyresgäster betala dessa ersättningar.
Den enskilde hyresgästen skall ges förhandlingsrätt.
Därefter får var och en avgöra om han vill bli representerad
av någon, och i så fall av vem. Konkurrerande
hyresgästorganisationer måste få arbeta under lika villkor.
Organisationer som bygger på frivilligt medlemskap -- och
som därför är beroende av medlemmarnas förtroende --
tillvaratar medlemmarnas intressen bäst. Enligt vår
uppfattning måste fria förhandlingar bygga på att varje part
bestrider sina egna förhandlingskostnader. Vid eventuella
tvister mellan hyresgäst och -värd är det viktigt att den
enskilde hyresgästen kan föra sin talan och få sin sak prövad
utan att någons partsintresse väger tyngst. Därför bör
hyresnämnder och bostadsdomstolen avskaffas och målen
överföras till allmän domstol.
Hyresgästens eget inflytande över reparation av den
egna lägenheten bör stärkas. Inflytandet skall kunna avtalas
hyresgäst -- hyresvärd, utan medgivande från någon
organisation på området såsom nu stadgas i reglerna om s.k.
''hyresgästintyg''.
3.2 Bostadssaneringslagen
Genom den skärpning av bostadssaneringslagen (BSL)
som riksdagsmajoriteten genomdrev med anledning av
proposition 1986/87:48 ges i praktiken Hyresgästernas
riksförbund (HR) vetorätt vid ombyggnad av
bostadsfastighet.
Orsaken till de alltför genomgripande ombyggnaderna
har först och främst funnits att söka i ROT-programmet och
dess regler. För att erhålla subventionerade lån har
fastighetsägaren inte så sällan tvingats till större ingrepp än
som egentligen var motiverat.
Detta förhållande har fått förnyad aktualitet i och med
riksdagens beslut om ett nytt finansieringssystem, där även
periodiska underhållsåtgärder skall subventioneras. Dessa
subventioner kommer sannolikt, liksom tidigare, att vara
förknippade med olika former av styrande regler. Risken är
stor att utvecklingen på hela den befintliga bostadsstocken
fortsätter att distansera sig i förhållande till människornas
egna önskemål.
Den särställning som HR har i ombyggnadsärenden är
olämplig och felaktig. Om en fastighet skall byggas om eller
inte kommer att beslutas av människor som inte ens bor i
fastigheten. Det kan rent av vara så att de människor som
bor i den berörda fastigheten inte ens är medlemmar i den
organisation -- hyresgästföreningen -- som fattar beslutet
för deras räkning.
Enligt vår mening är det i stället självklart att en
fastighetsägare som avser att renovera sin fastighet skall
informera berörda hyresgäster om sina planer. Det är sedan
hyresgästerna som skall få avgöra i vilken form de vill
samråda och diskutera med fastighetsägaren.
Vi anser därför att yttrande från hyresgästföreningen
som villkor för ombyggnadslån skall upphöra.
3.3 Hyressättningssystemet
Dagens system för hyressättning --
bruksvärdessystemet -- har många nackdelar. Systemet
bygger på att de kommunala bostadsföretagen är
hyresledande. Hyran läggs till grund för hyressättningen
även hos övriga fastighetsägare. I samband med
bruksvärdessystemets tillkomst förutsattes att de
kommunala företagens hyror skulle täcka självkostnaden
för bostadsförvaltningen. Systemet har dock givit en
hyresnivå som inte medgivit självkostnadstäckning varvid
underhållet släpat efter. De kommunala bostadsföretagens
ekonomi har på detta sätt urholkats. De har blivit beroende
av bidrag från stat och kommuner.
Bruksvärdessystemet påverkas i allt väsentligt inte av
marknaden, d.v.s. de olika hyresgästernas efterfrågan.
Systemet leder härigenom till en bostadssektor med alltför
låg rörlighet, eftersom den som bor i en äldre, större
lägenhet -- ofta med låg hyra -- inte har något ekonomiskt
incitament att flytta till en mindre och modernare lägenhet
med högre hyra.
Systemet har också motverkat en utveckling av olika
servicealternativ inom boendet. De stela
hyressättningsreglerna har gjort det mycket svårt för
fastighetsägarna att erbjuda dem som så önskar en ökad
servicegrad på andra områden än enbart de
fastighetsanknutna. Därigenom kan exempelvis äldre
människor nödgas flytta, samtidigt som såväl barnfamiljer
som ensamstående inte ges möjlighet att uppleva den trivsel
som en mer utvecklad och flexibel boendeservice kan
medföra. Vid den av oss föreslagna reformeringen av
hyressättningssystemet bör denna aspekt även beaktas.
Människor är ofta beredda att betala mer för centralt
belägna bostäder än vad de i genomsnitt gör i dag. Samtidigt
är människor i motsvarande mån mindre benägna att betala
jämförelsevis mer för ocentralt belägna bostäder. De största
skillnaderna mellan betalningsvilja och hyror finns i
Stockholms innerstad.
Förre riksdagsledamoten (s), professor Bo Södersten,
har i skriften ''En ny bostadspolitik'' (NPD RU 2:1989) visat
på hur den nuvarande hyressättningen fungerar i praktiken.
I denna skrift finns bl.a. tabellen nedan, med
kommenterande text:
Tabell 1 Hyror hos Stockholmshem, 1987
m2
årshyra
(70 m2)
Innerstadslägenhet byggd 1935-39
284:-
20 000:-
Åsögatan 70-tal
349:-
24 000:-
Förortslägenhet 1986
444:-
31 000:-
Södra station 1987
496:-
36 000:-
Västra Smedshagen, Hässelby
490:-
36 000:-
Tabellen visar att lägesfaktorn inte alls spelar någon
positiv roll i meningen av att bättre läge kostar mer än sämre
läge. I stället förhåller det sig tvärtom. Bor man i en utmärkt
70-talslägenhet på Åsögatan kostar den 2 000 kronor i
månaden medan en lägenhet i Hässelby kostar 3 000 kronor.
Bo Södersten (s), avslutar med slutsatsen: ''Denna
hyressättningsprincip är fullständigt orimlig och leder till
stora orättvisor.''
Det finns också undersökningar som visar på skillnader
mellan hyra och betalningsvilja även i andra större städer.
De belopp som bostadskonsumenterna är villiga att
ytterligare betala i hyra försvinner inte helt från
marknaden. Den bruksvärdesreglerade bostadsmarknaden
medverkar nämligen till en lägenhetsmarknad med svarta
överlåtelsevärden.
Den svarta marknaden innebär i praktiken att den
bruksvärdesreglerade prisbildningen på bostadsmarknaden
sätts ur spel och ersätts med en friare prisbildning som
bättre stämmer överens med hushållens värderingar av
bostaden.
Bruksvärdessystemet är en del av en genomreglerad
bostadsmarknad. Framtidens bostadspolitik måste präglas
av ett reformerat brukvärdessystem så att lägesfaktorer ges
ökad tyngd vid hyressättningen.
3.4 Förvärv av hyresfastighet
Lagen om förvärv av hyresfastighet m.m. har till syfte att
förebygga spekulation i hyresfastigheter och att hindra att
hyresfastigheter förvärvas av personer som anses olämpliga
att äga fastigheter. Motivet för dessa regler är att olämpliga
förfaranden kunnat konstateras i vissa fall. Enligt vår
uppfattning bör självfallet olagliga eller uppenbart
olämpliga förfaranden motverkas.
Det bör dock slås fast att den helt övervägande delen av
fastighetsägarna, såväl de privata som allmännyttiga,
uppfyller sina lag- och avtalsenliga skyldigheter.
Vi anser att de förändringar som genomförts i anledning
av proposition 1982/83:153 skall upphävas. Det avser såväl
plikten för SBC men ej HSB och Riksbyggen att ansöka om
förvärvstillstånd som kravet för annan att visa att ''han är i
stånd'' att klara skötseln av fastigheten. Särbehandlingen av
Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation
(SBC) skall upphöra. Det finns enligt vår mening ingen
anledning att diskriminera SBC.
Riksdagen har i ett annat sammanhang redan beslutat att
SBC skall jämföras med HSB och Riksbyggen. I
lagutskottets betänkande 1990/91:LU8 jämställs
organisationerna när det gäller rätten att verka som
fastighetsmäklare. SBC skall enligt vår mening jämställas
även i andra avseenden.
3.5 Lika behandling av fastighetsägare
De s.k. allmännyttiga bostadsföretagen är favoriserade
jämfört med privata bostadsföretag och fastighetsägare
både vad gäller subventioner och beskattning. Härutöver
subventionerar många kommuner de allmännyttiga
bostadsföretagens markköp.
Genom kommunal borgen är allmännyttan befriad från
att ta ut pantbrev som säkerhet för sina lån. Det innebär en
ekonomisk favorisering på 1,5 procent av lånebeloppet för
en fastighet jämfört med en privat fastighetsägare. Denna
favorisering är orättfärdig. Enligt vår uppfattning kräver
principen om neutralitet mellan olika fastighetsägare att
även allmännyttiga bostadsföretag med kommunal borgen
skall ta ut pantbrev.
Ett annat område där de olika företagsformerna bör
likställas avser förräntningskravet på det insatta kapitalet i
form av aktieutdelning. Det är enligt aktiebolagslagen
aktieägarna som skall bestämma om utdelningens storlek,
ej staten. Reglerna i förordningen 1986:694 om
handläggning, förvaltning m.m. av bostadslån och
räntebidrag bör ändras så att detta framgår. Detta bör ges
regeringen till känna.
4. Bostadsrätt
Enligt vår uppfattning skall bostadspolitiken syfta till att
erbjuda människorna största möjliga valfrihet vad gäller val
av bostad. Den bostadspolitik som socialdemokraterna
bedriver, oftast med stöd av kommunisterna, har motsatt
inriktning.
För att förverkliga sina önskemål om att bo i bostadsrätt
är det för många en bra lösning att förvärva det hyreshus de
bor i samt ombilda det till bostadsrätt. För att underlätta
detta infördes under den borgerliga regeringsperioden rätt
för boende i hyreshus att vid försäljning träda i köparens
ställe för att kunna bilda bostadsrätt. Den socialistiska
riksdagsmajoriteten avskaffade 1983 denna företrädesrätt
för alla hyresgäster i hus ägda av stat, landsting och
kommun. Genom detta beslut undantas cirka 700 000
hyresgäster i de s.k allmännyttiga bostadsföretagen från
möjligheten att vid en försäljning förvärva huset för att
ombilda till bostadsrätt. Det är för oss obegripligt varför
boende i dessa hus skall ha sämre möjligheter att ombilda
till bostadsrätt än boende i enskilt ägda fastigheter. Vi
föreslår därför en ändring som ger alla samma möjligheter
att bilda bostadsrättsföreningar.
Enligt gällande regler för ombildning från hyresrätt till
bostadsrätt krävs att två tredjedelar av hyresgästerna är
överens om beslutet. Detta krav gäller även den
partipolitiskt obundna organisationen Sveriges
Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC). HSB
och Riksbyggen har av den socialistiska riksdagsmajoriteten
givits en särställning. Om dessa organiserar ombildningen
krävs endast enkel majoritet. Dessa två sistnämnda
organisationer favoriseras i vanlig ordning av
socialdemokraterna. Enligt vår uppfattning skall samtliga
organisationer behandlas lika. Vi anser det vara tillräckligt
om mer än hälften av hyresgästerna förordar ombildning till
bostadsrätt, d.v.s. enkel majoritet, oberoende av blivande
organisationstillhörighet.
I Sverige är andelen ägda bostäder låg sett i ett
internationellt perspektiv. Andelen offentligt ägda är i
motsvarande mån hög. Detta förhållande gäller också om
man ser sig om i de tills helt nyligen kommunistiskt
centralstyrda länderna i Östeuropa. Nedanstående tabell
visar andelen offentligt- respektive privat ägda bostäder i
några av våra grannländer i öst.
nTabell 2 Fördelning mellan upplåtelseformer i
Östeuropa, procent
I Ungern upplåts 74% (1989) av bostäderna med
äganderätt, i Jugoslavien är motsvarande upplåtelseandel
77% (1981)
I Sverige är motsvarande andelar:
privat hyresrätt 17%
offentligt ägda 24%
bostadsrätt 14%
äganderätt 42%
övrigt 3%
I Ungern vill man ytterligare minska andelen offentligt
ägda bostäder. Där har man nyligen avskaffat regeln om att
det krävs 2/3 majoritet bland hyresgästerna för att få friköpa
fastigheten.
En ökad mångfald vid nyproduktion av
bostadsrättsbostäder bör eftersträvas. Via politiska beslut i
form av markanvisning m.m. favoriseras HSB och
Riksbyggen i många kommuner. En jämförelse av
hyresnivåerna i nyproducerade bostäder i bl.a. Uppsala
visar att boendekostnaden är lägre i de privata
bostadsrättsföreningarna än inom HSB och Riksbyggen.
Räknat på en trerumslägenhet är skillnaden mellan den
billigaste privata bostadsrättslägenheten och den billigaste
HSB-lägenheten över 150 kronor per m2 vilket för tre
rum och kök gör drygt 1 000
kronor i månaden.
Det är enligt vår uppfattning angeläget att de
kommunalägda bostadsföretagen aktivt arbetar med att
avyttra delar av sitt bostadsbestånd till av hyresgästerna
bildade bostadsrättsföreningar.
En försäljning till de boende av de allmännyttiga
bostadsföretagens fastigheter är angelägen. Det skulle
medföra en av de största överföringar av ägande och
inflytande till de enskilda i Sveriges historia.
Det skulle också aktivt medverka till att förbättra många
av de sterila bostadsmiljöer som dessvärre förekommer i
vissa allmännyttiga bostadsföretags bostadsområden.
Samarbete ger grannsämja och naturliga kontaktvägar.
Erfarenhetsmässigt medför ett bostadsrättsboende att
boendekostnaderna blir lägre än i hyresrätt. Samtidigt
minskar skadegörelsen i och med att de boende månar om
sina egna bostäder och fastigheter.
Den s.k. storstadsutredningen har visat på många av de
fördelar som en avyttring av allmännyttans bostäder skulle
medföra. Det är nu hög tid att gå från ord till handling.
En satsning på att överföra ägandet av de kommunalt
ägda bostäderna till de boende gynnar inte minst de svaga
grupperna. Storstadsutredningen visar att det sker en
framväxt av slumområden i de tre storstadsområdena, en
utveckling som skulle motverkas om de boende fick ett
direkt ansvar för sitt bostadsområde.
Avveckling av de allmännyttiga bostäderna bör ske i
första hand genom att de boende får förvärva lägenheterna
och bilda bostadsrättsföreningar eller inneha bostäderna
som ägarlägenheter. Stat och kommun bör således erbjuda
alla dem som bor i offentligt ägda hyreshus att förvärva
dessa.
I vår partimotion 1990/91:Bo515 redovisas våra förslag
till att stimulera en sådan utveckling.
Vid nybyggande av bostadsrättslägenheter är det inte
ovanligt att kommunen kräver att en stor del av bostäderna
skall förmedlas av den kommunala bostadsförmedlingen.
Det är olyckligt om kommunen har anvisningsrätt, eftersom
möjligheten att få en bostad för den som tidigt anmält
intresse och bosparat därigenom minskar. Det är viktigt att
stimulera bosparande. Därför är det i första hand de som
bosparat, ofta under en lång följd av år, som skall erbjudas
dessa bostäder. Husbyggarna, d.v.s. SBC, HSB m. fl. skall
därför ha den fulla förmedlingsrätten.
För att underlätta ombildning till bostadsrätt föreslår vi
att förbudet mot s.k. dubbelupplåtelse hävs. Det skulle
exempelvis möjliggöra att bostadsföretagen övergångsvis
blir ägare av de lägenheter där de boende ej önskar byta
upplåtelseform. En sådan lagändring skulle även bidra till
att få till stånd en mer flexibel bostadsmarknad. Det skulle
möjliggöra att en och samma fastighet samtidigt kunde
bestå av lägenheter med såväl ägande- som bostadsrätts-
och hyresrättsupplåtelse.
Vi anser att upplåtelseformerna i ett hus skall kunna
förändras, allt efter bostadskonsumenternas ändrade
preferenser. Då ökar valfriheten.
5. Ägda småhus
Drömmen om ett eget hus är djupt rotad hos många
människor. Det kan vara allt från den moderna
välplanerade villan i mexitegel till den pietetsfullt
renoverade sjuttonhundratalslängan, en rappad funkisvilla
från trettiotalet, det röda huset med vita knutar eller ett
förfallet ''kråkslott'' som lyser av snickarglädje. Många vill
bygga något helt nytt eller köpa ett nyckelfärdigt grupphus.
För att förverkliga denna dröm är man under lång tid
beredd att avstå från mycken annan konsumtion för att
kunna spara ihop till insatsen i det egna hemmet.
Belöningen består i att kunna välja just den bostad som
stämmer överens med de egna önskemålen i fråga om läge
och utseende, storlek och standard.
Om man jämför de nuvarande boendeformerna har den
som äger sitt hus det största inflytandet över sitt boende.
Med äganderätten följer att ägaren inom de ramar som
lagar och förordningar ställer upp fritt får råda över sin
egendom. Många ägare lägger ner utomordentligt mycket
tid och pengar på att vårda och underhålla hus och tomt. De
bidrar därmed aktivt till en positiv kapitalbildning, vilket
också är bra för hela vårt samhälle.
Trots att de flesta människor vill äga sina hus har ägandet
successivt försvårats under den socialdemokratiska
regeringens tid. För närvarande byggs få småhus med
äganderätt. Anledningen är att låne- och skatteregler
kraftigt missgynnar sådant byggande. Månadskostnaden är
mycket högre i äganderätt än i bostads- och hyresrätt för
identiska bostäder.
Vi föreslår också att fastighetsskatten avvecklas. Redan
nästa budgetår skall skatten minskas med en tredjedel.
6. Övriga upplåtelseformer 6.1
Ägarlägenheter
Ett system med ägarlägenheter bör infogas i Sverige.
Även de som föredrar att bo i flerfamiljshus skall kunna äga
sin bostad. Ägarlägenheter finns sedan länge över hela
världen. Den statliga ägarlägenhetsutredningen har visat att
det inte finns några finansiella hinder för ett införande även
i Sverige.
6.2 Hyr-köp-lägenheter
En överväldigande majoritet av landets invånare önskar
äga sin bostad. Vi vill öppna möjligheter för fler, inte minst
ungdomar, som saknar kapitalinsats att i framtiden kunna
äga sin bostad. Ett sätt att underlätta ett framtida
bostadsägande är att införa ett speciellt ''hyr-köp''-system
på bostadsmarknaden.
I Island har man nyligen infört vad man kallar ''köprätt''-
bostäder, där de boende inledningsvis bor i hyresrätt. Efter
fem år erbjuds de att förvärva sin bostad. Ett liknande
system bör införas i Sverige.
6.3 Kooperativ hyresrätt
Riksdagen har tidigare fattat beslut om att införa en
experimenttid med s.k. kooperativ hyresrätt. Kooperativ
hyresrätt är inget annat än hyresrättsboende med
deposition. Den saknar fördelar för den enskilde.
Nuvarande försöksverksamhet bör därför upphöra
omedelbart.
7. Bosparande
Vi vill underlätta för människor att skaffa ett eget hus.
En större andel hus med äganderätt måste byggas för att
tillgodose människors efterfrågan. Lånereglerna måste
därför förändras. Husbyggande bör ske på lika villkor och
inte knytas till upplåtelseform. För att uppmuntra
människor att spara till en egen bostad vill vi införa ett
förmånligt bosparande. Detta bosparande skall premieras
av staten. Det bör administreras och hanteras av banker och
andra kreditinstitut samt ha följande inriktning:
Bosparandet skall ske i form av bank- eller
aktiefondssparande.Bosparandet skall ske regelbundet
under en tidsperiod av minst tre år.Eftersom
sparbeloppet i princip binds till banken eller kreditinstitutet
under minst tre år bör man kunna påräkna högre ränta än
för annat sparande.Sparmedlen får disponeras av
låntagaren efter tre år mot uppvisande av ingånget
köpeavtal.När sparbeloppet lyfts för inköp av bostad
utgår en statlig skattefri premie för det sparbelopp som stått
inne minst tre år. Premien utgår med 10 procent, dock högst
10 000 kronor.I det fall bosparandet avbryts tidigare än
efter tre år eller medlen disponeras för annat ändamål utgår
ingen skattefri statlig premie.
8. Byggande av bostäder 8.1
Förenkla byggnormer
Det svenska norm- och regelsystemet på bostadsområdet
är fortfarande omfattande, trots försök att minska det under
de senaste åren. Enligt vår mening skall det finnas få och
enkla funktionskrav som omfattar framförallt liv-, brand-,
säkerhets- och hälsorelaterade områden.
Redan i dag finns det exempel på att boendekostnaderna
har minskats med mer än 20 procent när vissa normer
frångåtts.
De styrande normerna medför inte endast att
kostnaderna ökar och att människornas önskemål
åsidosätts. Reglerna på isolerings- och energiområdena har
förstärkt eller i vissa fall t.o.m. givit upphov till de alltmer
utbredda problemen med allergier och s.k. sjuka hus. En
förändring av regelsystemet skulle även medföra minskade
problem inom dessa områden. Det bör ges regeringen till
känna.
8.2 Bostadsfinansiering
Vi moderater har under många år framhållit att systemet
med generella bostadssubventioner i form av räntebidrag
bör avskaffas gradvis i takt med sänkta skatter. Vidare
motsatte vi oss det räntelånesystem som de socialistiska
partierna genomdrev i riksdagen hösten 1990. Vi föreslog i
stället införande av ett räntebidragsberättigat enhetslån. Vi
vidhåller detta förslag.
Lånesystemet bör i huvudsak utformas så att
räntebidragsberättigat bostadslån utgår som enhetslån per
m2, neutralt mellan alla byggherrar och upplåtelseformer.
Beräkningen bör göras från en lägenhet med given storlek,
exempelvis 75 m2. För mindre lägenheter reduceras lånet
och för större ökas det upp till en viss största lägenhetsyta.
Om lägenheten är större eller kostar mer än vad som täcks
av enhetslånet får denna kostnad täckas med tilläggslån till
marknadsränta.
Detta låne- och finansieringssystem skulle innebära att
i stort sett alla typer av offentlig ekonomisk kontroll samt
dagens lånekineseri försvinner. Endast en ren
kreditriskprövning behövde återstå. Nytänkande och
produktutveckling skulle stimuleras. Såväl de byggande
som konsumenterna skulle gynnas. Enligt vår uppfattning
bör ett sådant system träda i kraft den 1 januari 1992. Vi har
i partimotion 1990/91:Bo515 redovisat utförlig kritik mot
det beslutade nya bostadsfinansieringssystemet med
räntelån m.m. Samtidigt har vi redovisat vårt förslag baserat
på ett enhetslånesystem.
I avvaktan på att detta system införs vill vi att
produktionskostnadsprövningen tas bort samt att den s.k.
räntebidragstrappan återinförs. Detta skall ges regeringen
till känna.
8.3 Konkurrensvillkoret
Vi har i vår partimotion 1990/91:Bo402 angående
valfrihet i boendet beskrivit de problem som är förknippade
med markvillkoret, d.v.s. kravet på att mark för
bostadsbyggande måste ha ägts av kommunen för att
byggsubventioner skall kunna utgå. Ett annat krav som ger
liknande negativa effekter är konkurrensvillkoret. Även
detta villkor medför ett starkt försämrat enskilt byggande
och en fördyrad bostadsproduktion. För att öka
flexibiliteten och förbättra produktutvecklingen inom
byggsektorn bör därför konkurrensvillkoret avskaffas
fr.o.m. den 1 juli 1991.
8.4 Bostadsförsörjningslagen
Kommunerna är f.n. i bostadsförsörjningslagen skyldiga
att bedriva en bostadsförsörjningsplanering för både ny-
och ombyggande. Uppgifterna om det planerade byggandet
sammanställs och administreras av centrala statliga organ.
Statliga och kommunala myndigheter, byggare och
fastighetsägare lägger varje år ned mycket stora resurser på
planering av byggandet. Denna planering bidrar inte till en
förbättrad bostadsförsörjning. Planeringen har visat sig
stämma dåligt med människors önskemål och med det
byggande som verkligen kommer till stånd. Lagen bör
därför avskaffas.
9. Förmedling av bostäder 9.1
Bostadsförmedling
Förmedling av bostäder bör i större utsträckning ske i
privat regi. På så sätt uppnås en bättre service och större
effektivitet till gagn för de bostadssökande.
Skilda undersökningar visar att de kommunala
bostadsförmedlingarna endast svarar för en liten del av
förmedlingen av bostäder. I departementspromemorian Ds
Bo 1984:10 ''Bostäder åt unga'' redogörs för att endast en
fjärdedel av ungdomarna får sin första bostad via
bostadsförmedlingen. En genomförd studie vid
Byggforskningsinstitutet i Gävle ''Vem skallta hand om
förmedlingen av lägenheter -- det offentliga eller det
privata?'' visar att bostadsförmedlingen i Stockholm enbart
i 18 procent av fallen förmedlat bostäder vid inflyttning.
Kommunal bostadsförmedling är många gånger både
byråkratisk och kostsam. Det skulle medföra stora fördelar
om olika aktörer, t.ex. privata och allmännyttiga
fastighetsägare själva fick förmedla lägenheter inom sitt
bestånd. Utöver detta kunde andra fristående förmedlingar
erbjuda motsvarande tjänster. För att öppna dessa
möjligheter bör det bl.a. vara möjligt att ta ut en avgift vid
bostadsförmedling. Riksdagen bör ändra den aktuella
lagstiftningen.
Uttalanden från bostadsministern om införande av ett
kommunalt förmedlingstvång är illavarslande. En sådan
utveckling vore olycklig. De kommunala
bostadsförmedlingarna förmedlar bevisligen få lägenheter.
Bostadsmarknadens problem löses inte genom
administrativa fördelningsorganisationer i kommunal regi,
utan genom att bostadspolitiken förändras.
Bostadsförmedlingsverksamhet skall ske på frivillig väg.
Detta bör ges regeringen till känna.
9.2 Lagen om kommunal bostadsanvisningsrätt
Anvisningsrättslagen bygger på föreställningen att det är
möjligt att genom ett administrativt system dels öka utbudet
av lägenheter, dels motverka segregation i boendet. Vi
delar inte denna uppfattning.
Det är angeläget att förutsättningarna för ökad rörlighet
på bostadsmarknaden förbättras. Anvisningsrättslagen
verkar i motsatt riktning.
Bostäderna fördelas efter kommunala beslut i stället för
efter de bostadssökandes önskemål. På detta sätt politiseras
samhället ytterligare, samtidigt som individens eget
beslutsområde krymps. Anvisningsrättslagen måste därför
upphävas.
10. Bostadsmarknaden för ungdomar
Ungdomar drabbas mycket hårt av den genomreglerade
bostadsmarknaden. Regleringar föder problem, som
ytterligare förvärras av nya regleringar. Att som regeringen
gjort tillsätta en ''delegation för ungdomsboende'' löser inga
problem.
Grundorsaken till ungdomarnas problem på
bostadsmarknaden är att bostadssektorn är genomreglerad.
Bostädernas storlek har baserats på kommunalt uppställda
procentsatser i stället för människornas önskemål.
Byggandet av smålägenheter har legat på en låg nivå.
I det äldre bostadsbeståndet har andelen små lägenheter
tidigare minskats kontinuerligt genom styrande regler som
resulterat i lägenhetssammanslagning.
En stelbent, kommunal bostadsförmedling har
ytterligare förstärkt ungdomarnas problem på
bostadsmarknaden.
Med en rörlig bostadsmarknad skulle ungdomarnas
bostadssituation förbättras avsevärt.
11. Byggnadsreglerande åtgärder
Den socialdemokratiska regeringen har även under de
senaste åren infört en mängd ytterligare regleringar.
Exempel på detta är ramar för ombyggnadsverksamheten
och för s.k. övrigt byggande, investeringsavgifter m.m.
Det är uppenbart att byggnadsregleringarna i sig är en av
orsakerna till de rådande problemen. Dessa
byggnadsreglerande åtgärder och administrativa
begränsningar av byggandets omfattning bör snarast tas
bort. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
12. Lokalhyreslagstiftningen
Riksdagen fattade med anledning av regeringens
proposition 1987/88:146 beslut om ändringar i
lokalhyreslagstiftningen. Beslutet baserades enligt vår
mening på en övertro på central dirigering och planering.
Många av de nya reglerna har direkt motsvarighet inom
bostadsmarknaden. Reglerna om ''skäligt hyreskrav'' har
exempelvis sin motsvarighet i bostadssektorns
bruksvärdessystem. Regeln bör avskaffas och
bestämmelserna återfå sina tidigare lydelser, liksom vad
avser indexklausuler och lokalägarens rätt att motsätta sig
ändrad användning samt andrahandsuthyrning.
Lokalhyresmarknaden har tidigare varit en fungerande
marknad. Nu riskerar den att uppvisa samma problem som
bostadsmarknaden i övrigt.
13. Anpassning till övriga Europa
Vi har i denna motion, liksom i partimotion
1990/91:Bo402 visat på de brister som f.n. finns på den
svenska bostadsmarknaden. Dessa brister måste rättas till.
En mer allmän översyn av regelsystem och
fastighetsrättsliga frågor bör enligt vår mening även
genomföras. Syftet med denna skall vara att se i vilken
utsträckning det svenska systemet inte överensstämmer
med det som gäller och kommer att gälla inom EG. En
sådan översyn bör genomföras skyndsamt. Detta inte minst
mot bakgrund av riksdagens beslut den 12 december
(1990/91:UU8) om det fortsatta europeiska samarbetet.
I motionen läggs förslag till lagändringar. Det bör
ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig
författningstext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ökad rörlighet på
bostadsmarknaden för att få en bostadsmarknad i balans,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag i enlighet
med vad i motionen anförts om ändringar i hyreslagen vad
avser reglering av hyran vid andrahandsupplåtelse,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder vad avser en
reformering av hyressättningssystemet så att en flexibel
boendeservice kan erbjudas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ersättning till Hyresgästernas
riksförbund,
5. att riksdagen beslutar om en ändring av lagstiftningen
i enlighet med vad i motionen anförts om den enskilde
hyresgästens inflytande över reparation av den egna
lägenheten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att jämställa olika
fastighetsbolag i vad avser kostnaden för finansiering,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att bestämmelserna i förordningen 1986:694 bör ändras så
att dessa i vad avser aktieutdelning till vissa allmännyttiga
bostadsföretag överensstämmer med aktiebolagslagens
regler,
8. att riksdagen beslutar ändra bostadsrättslagen
(1971:479) i enlighet med vad i motionen anförts såvitt avser
enkel majoritet av hyresgäster för bildande av
bostadsrättsförening,
9. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad mångfald av producenter vid nyproduktion
av bostadsrätter,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommuners rätt att förmedla
nybyggda bostadsrättslägenheter,
11. att riksdagen beslutar upphäva förbudet mot s.k.
dubbelupplåtelse,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder i syfte att underlätta för
människor att skaffa ett eget hus,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett återupprättande av
kostnadsneutraliteten mellan olika upplåtelseformer,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts såvitt avser hyr-köp-bostäder,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försöksverksamhet med
kooperativ hyresrätt,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att system för bosparare bör införas i enlighet med vad i
motionen anförts,1]
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder vad avser reglernas på
isolerings- och energiområdena påverkan på problemen
med allergier och s.k. sjuka hus,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett nytt
bostadsfinansieringssystem,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om,
a) produktionskostnadsprövningen,
b) räntebidragstrappan,
19. att riksdagen beslutar att avskaffa
konkurrensvillkoret fr.o.m. den 1 juli 1991,
20. att riksdagen beslutar att avskaffa
bostadsförsörjningslagen,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjlighet för kommun att ta ut
avgift för bostadsförmedling,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bostadsförmedlingsverksamhet
på frivillig väg,
23. att riksdagen beslutar avskaffa lagen om kommunal
bostadsanvisningsrätt (1978:397),
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder vad avser normer vid
ny- och ombyggnader i syfte att förbättra ungdomens
situation på bostadsmarknaden,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om byggnadsreglerande åtgärder,
26. att riksdagen beslutar att upphäva tidigare ändringar
av lokalhyreslagstiftningen (1988:927) i enlighet med vad i
motionen anförts,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skyndsam översyn av
regelsystem och fastighetsrättsliga frågor i syfte att anpassa
dessa till det som gäller och förväntas gälla inom EG.
Stockholm den 24 januari 1991
Knut Billing (m)
Bertil Danielsson (m)
Jan Sandberg (m)
Margareta Gard (m)
Erik Holmkvist (m)
Sten Andersson (m)
i Malmö