Vid delning av fastighet kan fel uppstå om fastighetsbildningsmyndigheten vid delning inte har en direkt skyldighet att se till att nödvändiga servitut upprättas.
Om en fastighet med flera byggnader på som har gemensamt avlopp delas och myndighet inte bevakar att nödvändiga servitut upprättas kan stora kostnader orsakas en av fastighetsägarna.
I det konkreta fall som ligger bakom denna motion drabbas den ena fastighetsägaren av att plötsligt förlora sitt avlopp. Effekten blir densamma som om avloppet hade stulits och vederbörande tvingas nu att bygga ett helt nytt avlopp, trots att denne redan har betalat för det, genom att köpa en fastighet med avlopp. I detta fall tänkte ingen på att begära servitut och fastighetsbildningsmyndigheten gjorde inget påpekande därom. Därefter sålde en av fastighetsägarna sin fastighet. Den nye ägaren (fritidsboende storstadsungdomar som endast nyttjar fastigheten ett fåtal dagar per år) upptäcker att avloppsbrunnen finns på dennes tomt och vägrar den andre fastighetsägaren (permanent boende pensionär) att nyttja avloppet. Ingen har tidigare ens uppmärksammat på vilkens tomt avloppsbrunnen finns. Den permanentboende pensionären har under alla år handlagt driftskostnaderna för avloppet. Det visar sig att rätten till avloppet gått till ägaren av fritidsfastigheten, medan den permanentboende i praktiken blivit av med sitt avlopp. Om fastighetsbildningsmyndighet eller mäklare hade gjort något påpekande hade ett servitutsavtal upprättats med förre ägaren, som också skrivit och meddelat fastighetsbildningsmyndigheten detta.
Genom att myndigheten inte tagit något ansvar för den totala fastighetsbildningen drabbas i detta fall den permanentboende ensamstående kvinnliga pensionären (71 år) av kostnader på tusentals kronor och tungt praktiskt arbete (köra jord, lägga nya dagvattenledningar, göra om land, så gräsmattor osv).medan fastighetsbildningsmyndigheten hålls skadesfri. Fastigheten har haft gemensamt avlopp 30--40 år, varför ingen av fastighetsägarna tänkte på något servitutsavtal. Det är inte rimligt att begära att den som köper och säljer skall tänka på nödvändiga servitut om inte fastighetsbildningsmyndigheten eller mäklaren gör det. Därför bör ett tyngre ansvar falla på fastighetsbildningsmyndigheten alternativt kan 'De-Facto- Servitut'' ges en starkare juridisk ställning efter kortare tid. I dag krävs att det faktiska servitutet funnits minst en mansålder och då anses 30--40 år inte räcka.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om ett mer direkt ansvar för fastighetsbildningsmyndigheten när det gäller behov av eventuella servitut utreds,
2. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om en förstärkning av De-Facto-Servitutets rättsliga ställning utreds.
Stockholm den 15 januari 1991 Charlotte Cederschiöld (m)