Den nuvarande länsindelningen tillkom i samband med
1634 års grundlag. Den anpassades till den tidens
kommunikationsmöjligheter, befolknings- och
näringsstruktur. Nya län tillkom i takt med territoriella
erövringar. Ändamålet var att stärka den enväldiga
centralmaktens grepp om alla delar, även de mest perifera,
av det dåtida stormakts-Sverige.
För att lösa regionala samverkansbehov inom främst
sjukvården tillkom i samband med kommunreformen 1862
landstingen som en självständig kommunal enhet.
Landstingsregionernas gränser sammanfaller i allt
väsentligt med länsgränserna. Landstingens uppgifter har
utökats och deras roll som övergripande regionalt organ har
stärkts.
På många håll har primärkommuner bildat
kommunalförbund och andra organ för regional
samverkan.
Gränsdragningen och ansvarsfördelningen mellan stat,
landsting och kommuner har blivit allt mer otydlig.
Besluten flyttas allt längre bort från väljarnas insyn och
påverkansmöjligheter.
På senare tid har landstingens roll börjat ifrågasättas.
Behovet av en mer rationell länsindelning har
aktualiserats flera gånger under efterkrigstiden och
nödvändigheten av en förändring blir alltmer påtaglig. Inte
minst en förestående anknytning till EG aktualiserar kraven
på en rationell administrativ indelning. Nu gäller det inte
längre på samma sätt som tidigare att hävda sig i Sverige.
Nu gäller det att bli en del av Europa med alla dess
möjligheter och komplikationer.
Nationalstatens roll förändras. Statens ambitioner att
detaljstyra måste minska. Samtidigt ökar kraven på ökat
regionalt självbestämmande och decentraliserade beslut.
Det förutsätter administrativt bärkraftiga och rationella
enheter.
Den omstrukturering som sker på en mängd vitala
områden kräver samverkan mellan stat och kommun på
regional nivå. Snart sagt alla områden av samhällslivet
skulle gagnas av en mer ändamålsenlig regional
administrativ organisation -- t.ex. näringsliv, trafik, miljö,
stadsplanering, högre utbildning, hälso- och sjukvård,
räddningstjänst, kultur.
Storstädernas sitution har alltmer uppmärksammats.
Enligt storstadsutredningen finns det en risk att framdeles
Stockholm utvecklas snabbast, medan Malmö och
Göteborg riskerar att hamna i bakvatten. Detta illustrerar
något den onda cirkel i vilken storstadsregionerna befinner
sig. Dåligt fungerande regioner stärker
koncentrationstendenserna mot en enda storstadsregion,
som för att fungera kräver ständigt ökade resurser. Denna
utveckling undergräver såväl Göteborgs som Malmös
utvecklingsmöjligheter som alternativa storstadsregioner
som många andra medelstora städers utveckling till
fungerande regioncentra.
Det är därför av vital betydelse för Sveriges möjligheter
att hävda sig i ett integrerat Europa, att inom Sverige bygga
upp konkurrenskraftiga regioner för att möjliggöra en
regionalpolitiskt mer balanserad utveckling.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk
utredning om en rationell regional organisation och
länsindelning.
Stockholm den 25 januari 1991
Sonja Rembo (m)
Margit Gennser (m)