En av de tydligaste tendenserna i den internationella
utvecklingen är regionernas ökade styrka och
nationalstaternas och förbundsstaternas minskade
betydelse. Internationella samarbetsorgan tenderar att
hoppa över den nationella nivån och ta upp kontakter direkt
med regionerna. Etniska, religiösa, språkliga och kulturella
särarter betonas alltmer. Regionerna blir därigenom
viktigare än förr. De europeiska regionerna har bildat en
samarbetsorganisation, Assembly of European Regions,
med för närvarande 135 medlemmar och med uppgiften att
stärka den regionala nivån som instrument för demokrati,
välfärd och internationellt samförstånd.
Sverige är sedan gammalt ett ovanligt enhetligt land i
jämförelse även med de flesta andra europeiska stater. Vår
lokala självstyrelse är också stark, medan den regionala
nivån inte fått samma betydelse här som nere på
kontinenten eller i Nordamerika och Japan.
Man kunde därför frestas att tro, att talet om
''regionernas Europa'' inte gäller Sverige. Det är nog en
felsyn. Bakom regionaliseringen ligger starka krafter, som
också påverkar oss. Informationsteknologin har utvecklats
så långt, att det inte längre behövs förmedlande
kopplingscentraler och nivåer, utan kontakterna tas snabbt
och direkt mellan ett stort antal enheter i de internationella
storföretagen. Inom näringslivet utvecklas nya
verksamhets- och styrformer. Man talat alltmer om
nätverksföretag. Det gäller inte minst om de mest
namnkunniga ''svenska'' företagen, som i verkligheten
också blivit internationella. Samma krafter verkar i
kulturlivet och i samhället i övrigt. Allt fler funktioner
decentraliseras från den centrala nivån men också från
statliga organ till landsting och kommuner. Vi går från
enhetslösningar till mångfald. Samtidigt förlorar
nationsgränser i betydelse, och det blir naturligt att söka sin
identitet och hemhörighet i det lokala och regionala.
Dessa krafter motiverar en översyn över den svenska
indelningen i regioner. Länsgränserna är i många fall helt
föråldrade; tydliga exempel är Göteborgsregionen och
Skåne. Men huvudstadsområdet är också fel avgränsat.
Många människor reser dagligen över länsgränserna mellan
hem och arbete, och många irriterar sig över de påtvingade
olikheterna, t.ex. i kollektivtrafikens taxor och i
samhällsservicens upptagningsområden.
Mälardalen blir allt tydligare en sammanhängande
region, och det är i detta perspektiv som man realistiskt kan
uppnå en avlastning av tillväxttrycket i Storstockholm.
Uppsala, Västerås, Eskilstuna och Örebro är exempel på
orter som kan ta över en del av Stockholms tillväxt, om
kommunikationerna byggs ut på det sätt som nu planeras
med en järnvägsring runt Mälaren. Nyköping--Oxelösund
kan bli ett kommunikationscentrum för södra
Storstockholm och Södertälje-området med hamn, järnväg,
motorväg och flygplats. De två universiteten i Uppsala
utgör tillsammans med Stockholms universitet och
högskolor en nationell tillgång men har nog störst betydelse
för Mälardalen. Det är inte rimligt att hela den statliga
högre utbildningen och forskningen skall vara så
koncentrerad kring axeln norra Stockholm--Solna--södra
Uppsala, medan stora FoU-enheter i näringslivet framför
allt finns på Södertörn och i övriga Mälardalen.
Statsmakterna borde se över lokaliseringen och anpassa den
till befolkningens och näringslivets behov.
Landstingen i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och
Västmanlands län har tillsammans med Stockholms stad,
Uppsala, Västerås och Eskilstuna bildat en informell
samarbetsgrupp kring frågor om arbetsmarknad och
bostadsmarknad, infrastruktur och miljö, högre utbildning
och forskning m.m. Denna Mälardalsgrupp verkar aktivt
för att utveckla de fyra länen till en gemensam region i ett
europeiskt perspektiv.
Det är angeläget att staten på allt sätt underlättar en
sådan regionbildning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regionindelningen i Sverige.
Stockholm den 25 januari 1991
Åke Wictorsson (s)
Anita Johansson (s)
Reynoldh Furustrand (s)
Roland Sundgren (s)