På grund av besparingskrav inom den offentliga
förvaltningen, exempelvis länsstyrelserna, har diskuterats
eller kommer med all sannolikhet att diskuteras frågan om
bästa användningen av resurserna för rådgivning inom bl.a.
rennäringen. För Norrbottens län, som är det i alla
avseenden största renskötsellänet, är det av speciellt stor
betydelse, att rådgivningsansvar och resurser finns hos
staten (länsstyrelsen). Däremot ter det sig tveksamt att
överföra resurserna till rennäringens egna organisationer.
Motivet för att staten inte bör frånvända sig den direkta
verksamheten är följande.
1. Rennäringen skiljer sig från andra areella näringar
bl.a. genom att verksamheten bedrivs på andras marker.
Därigenom kan konflikter uppstå med andra intressen
såsom t.ex. jord- och skogsbruk. Rennäringens och
samernas hävdvunna rättigheter uttrycks genom särskild
lag. Lagen förutsätter viss statlig tillsynsskyldighet och även
ingripanden i administrativ ordning. Staten får dessutom
genom uttalanden i samband med lagstiftning och olika
utredningar på rennäringens område anses ha åtagit sig ett
särskilt ansvar för att näringen skall kunna bestå och
utvecklas. Ett viktigt instrument i utvecklingsarbetet och
för att motverka konflikter med tredje man är
rådgivningsverksamheten. Kunskaper och kontakterna är
nödvändiga i arbetet med alla de särpräglade frågor som rör
näringen. Inte minst gäller det den omfattande
verksamheten med upplåtelse av nyttjanderätt enligt
rennäringslagen på statens områden ovan odlingsgränsen,
den s.k. fjällförvaltningen. Upplåtelse av nyttjanderätt
såsom jakt, fiske och rätt att disponera mark genom arrende
eller i annan form får ske endast om upplåtelsen inte
innebär avsevärd olägenhet för renskötsel och de
renskötande samerna. För dessa bedömningar krävs god
kännedom om rennäringen.
2. I jämförelse med vad som gäller för andra areella
näringar är rådgivningen inom rennäringen av färskt datum.
Särskilda resurser för ändamålet avsattes egentligen först
vid tillkomsten av 1971 års rennäringslag. På grund av
resursbrist har verksamheten på senare år legat på en
relativt låg nivå. Nu har emellertid i samråd med
lantbruksstyrelsen fastlagts riktlinjer för ett
rådgivningsprogram för länet. Ett led i det arbetet har
bestått i att samarbetet etablerats med norsk renforskning
och resulterat i att två särskilda veckokurser för rådgivare
anordnats i Norge och Sverige med deltagare från båda
länderna.
Ett viktigt forskningsresultat visar på möjligheterna att
genom slaktstrategi ändra renhjordens sammansättning så,
att man producerar mera renkött med färre renar.
Rådgivarna inom rennäringen måste få möjlighet att föra ut
sådana forskningsresultat till rennäringsutövarna samtidigt
med annan viktig rådgivning exempelvis i planerings- och
ekonomifrågor.
3. För länsstyrelsen med dess ansvar för
regionalpolitiken är det av särskilt värde, att rennäringen
kan utvecklas. Den får allt större betydelse för de
utpräglade glesbygdsområdena i synnerhet i länets
nordligaste del. Där är den renskötande samebefolkningens
verksamhet och bosättning en av förutsättningarna för att
många orter skall kunna bestå med fungerande
samhällsservice. Det är därför viktigt, att den
utvecklingspotential som finns inom rennäringen tas till
vara. De naturliga betesförutsättningarna ger inte möjlighet
att i nuläget öka renantalet. Tvärtom kan det på många håll
behöva minskas. Det gäller därför att öka avkastningen av
nuvarande eller mindre renstam. Detta är möjligt enligt
tidigare nämnda forskningsresultat.
Rådgivning inom rennäringen bör alltså även i
fortsättningen bedrivas genom den statliga
rennäringsadministrationen. Rådgivningsfrågorna har ett
nära samband med det statlliga stödet till rennäringen.
Detta är ytterligare ett skäl för att de skall finnas kvar hos
administrationen, regionalt hos länsstyrelsen, dit
administrationen kommer att överföras även i de två övriga
renskötsellänen Västerbotten och Jämtland.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rådgivning till rennäringen
även i fortsättningen bedrivs genom den statliga
administrationen i berörda län.
Stockholm den 25 januari 1991
Leif Marklund (s)
Mats Lindberg (s)