På grund av besparingskrav inom den offentliga förvaltningen, exempelvis länsstyrelserna, har diskuterats eller kommer med all sannolikhet att diskuteras frågan om bästa användningen av resurserna för rådgivning inom bl.a. rennäringen. För Norrbottens län, som är det i alla avseenden största renskötsellänet, är det av speciellt stor betydelse, att rådgivningsansvar och resurser finns hos staten (länsstyrelsen). Däremot ter det sig tveksamt att överföra resurserna till rennäringens egna organisationer. Motivet för att staten inte bör frånvända sig den direkta verksamheten är följande.
1. Rennäringen skiljer sig från andra areella näringar bl.a. genom att verksamheten bedrivs på andras marker. Därigenom kan konflikter uppstå med andra intressen såsom t.ex. jord- och skogsbruk. Rennäringens och samernas hävdvunna rättigheter uttrycks genom särskild lag. Lagen förutsätter viss statlig tillsynsskyldighet och även ingripanden i administrativ ordning. Staten får dessutom genom uttalanden i samband med lagstiftning och olika utredningar på rennäringens område anses ha åtagit sig ett särskilt ansvar för att näringen skall kunna bestå och utvecklas. Ett viktigt instrument i utvecklingsarbetet och för att motverka konflikter med tredje man är rådgivningsverksamheten. Kunskaper och kontakterna är nödvändiga i arbetet med alla de särpräglade frågor som rör näringen. Inte minst gäller det den omfattande verksamheten med upplåtelse av nyttjanderätt enligt rennäringslagen på statens områden ovan odlingsgränsen, den s.k. fjällförvaltningen. Upplåtelse av nyttjanderätt såsom jakt, fiske och rätt att disponera mark genom arrende eller i annan form får ske endast om upplåtelsen inte innebär avsevärd olägenhet för renskötsel och de renskötande samerna. För dessa bedömningar krävs god kännedom om rennäringen.
2. I jämförelse med vad som gäller för andra areella näringar är rådgivningen inom rennäringen av färskt datum. Särskilda resurser för ändamålet avsattes egentligen först vid tillkomsten av 1971 års rennäringslag. På grund av resursbrist har verksamheten på senare år legat på en relativt låg nivå. Nu har emellertid i samråd med lantbruksstyrelsen fastlagts riktlinjer för ett rådgivningsprogram för länet. Ett led i det arbetet har bestått i att samarbetet etablerats med norsk renforskning och resulterat i att två särskilda veckokurser för rådgivare anordnats i Norge och Sverige med deltagare från båda länderna.
Ett viktigt forskningsresultat visar på möjligheterna att genom slaktstrategi ändra renhjordens sammansättning så, att man producerar mera renkött med färre renar. Rådgivarna inom rennäringen måste få möjlighet att föra ut sådana forskningsresultat till rennäringsutövarna samtidigt med annan viktig rådgivning exempelvis i planerings- och ekonomifrågor.
3. För länsstyrelsen med dess ansvar för regionalpolitiken är det av särskilt värde, att rennäringen kan utvecklas. Den får allt större betydelse för de utpräglade glesbygdsområdena i synnerhet i länets nordligaste del. Där är den renskötande samebefolkningens verksamhet och bosättning en av förutsättningarna för att många orter skall kunna bestå med fungerande samhällsservice. Det är därför viktigt, att den utvecklingspotential som finns inom rennäringen tas till vara. De naturliga betesförutsättningarna ger inte möjlighet att i nuläget öka renantalet. Tvärtom kan det på många håll behöva minskas. Det gäller därför att öka avkastningen av nuvarande eller mindre renstam. Detta är möjligt enligt tidigare nämnda forskningsresultat.
Rådgivning inom rennäringen bör alltså även i fortsättningen bedrivas genom den statliga rennäringsadministrationen. Rådgivningsfrågorna har ett nära samband med det statlliga stödet till rennäringen. Detta är ytterligare ett skäl för att de skall finnas kvar hos administrationen, regionalt hos länsstyrelsen, dit administrationen kommer att överföras även i de två övriga renskötsellänen Västerbotten och Jämtland.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rådgivning till rennäringen även i fortsättningen bedrivs genom den statliga administrationen i berörda län.
Stockholm den 25 januari 1991 Leif Marklund (s) Mats Lindberg (s)