Kommunernas, regionernas, rikets och även
världsdelens geopolitiska indelningar diskuteras nu allt
oftare och intensivare till följd av många omvälvande
förändringar i Sverige och Europa. I denna motion
diskuterar vi den territoriella indelningens betydelse i
förhållande till folkstyret och föreslår att rikets indelningar
ses över i en grundläggande utredning.
Bakgrund
I lokalsamhället uttrycker många människor en djup
otillfredställelse med att allt fler beslut med lokal betydelse
fattas allt längre bort. Försök med kommundelsnämnder
pågår på många håll men de förtroendevalda utses enligt
styrkan mellan partierna i kommunfullmäktige och inte i
kommundelen. Den ursprungliga indelningen av landet i
socknar har överlevt i kyrkans hägn men snart finns bara en
kulturhistorisk anledning att markera sockengränser.
Folkbokföringen förs i år över till skattemyndigheterna från
pastorsexpeditionerna och därmed drar staten bort ett
tusental av de mest decentraliserade arbetsplatserna, oftast
upprätthållna av kvinnor.
I kommunerna, som genom efterkrigstidens
sammanslagningar ofta innehåller flera konkurrerande
centra, uppkommer tid efter annan krav om delning. I en
del fall har folkomröstningar om kommundelning ägt rum.
Samtidigt måste vi notera att kommunen i dag trots allt är
den mest levande politiska nivån i Sverige, ofta med en
lokal kommunal debatt i viktiga frågor.
På den regionala nivån är förvirringen närmast total.
Länsstyrelse, landsting och kommunalförbund arbetar
ineffektivt överlappande. Medborgaren torde ha mycket
svårt att förstå hur samhället styrs på regional nivå.
Statstjänare som Carl Johan Åberg och Ingemar Mundebo
har ifrågasatt länsindelningen. Man menar att nuvarande
län är alltför små för en effektiv förvaltning och föreslår en
storregional indelning. Samtidigt förs en debatt om
landstingens vara och politiska roll och om vissa
kommunalförbund borde utvecklas till samstyrande
kommunregioner. Det hela kryddas av EG-debatten där
man talar om ett regionernas Europa.
Rikets gränser ligger fasta, vilket kan vara
tillfredsställande att konstatera i ett Europa där andra
världskrigets gränsdragningar allt oftare diskuteras och
ifrågasätts. Däremot efterfrågas allt oftare en ökad grad av
regionalt självstyre. Såväl samer, som skåningar och
göteborgare kritiserar den mycket centraliserade
statsförvaltningen och kräver allt oftare någon form av
regionalt självstyre.
Den samtidiga oron och likgiltigheten inför folkstyrets
funktion får troligen sin näring även från opassande
indelningar. På kommunal och nationell nivå är folkstyret
bäst förankrat och utvecklat även om det även här finns
stora brister.
På lokal och regional nivå fungerar inte folkstyret
Försöken med kommundelsnämnderna har ännu inte
blivit till några avgörande framsteg. I lokalsamhället styrs
det mesta av kommunförvaltningen som åtminstone i de
största och folkrika kommunerna upplevs vara långt borta
och så uppstår friktioner alltför ofta. I länet har staten enligt
svensk ämbetsmannatradition mycket starkt inflytande.
Landstinget uppfattas som avgränsat till sjukvården
även om det inte skulle behöva vara så; kommunallagen
ställer inte upp några större hinder för landstingen att
utvecklas till en levande politisk församling. Regeringens
förlängda arm i länen, länsstyrelserna, kommer nu att
effektiviseras och samordnas på ett sätt som stärker statens
inflytande över de regionalpolitiska frågorna.
Vi har i dag 6--8 riksområden eller storregioner, 13
kyrkliga stift, 23 landsting, 24 län, 25 landskap, 284
kommuner och 2565 församlingar, vilket senare kan sägas
motsvara den lokala nivån.
Inte heller på europeisk nivå fungerar folkstyret. EG är
liksom Sovjetunionen odemokratiska organisationer. I
Europa agerar framförallt det transnationella näringslivet
genom lobbying gentemot ministerrådet i EG och dess
parlament har litet inflytande.
Diskussion
Vi har redovisat det här stora perspektivet för att göra
klart att förändringar av indelningar och folkstyrets makt på
en nivå alltid påverkar de andra nivåerna. Om exempelvis
kommunerna går samman i kommunalförbund och löser
gymnasieintagning och avfallshantering på en ny regional
nivå så påverkar det både länsnivå och lokalnivå liksom
kommunfullmäktiges representativitet. Interkommunala
organ styrs ju som regel av indirekt utsedda styrelser
varigenom utslaget i kommunalvalen snedfördelas, oftast
till de två största partiernas favör. Skulle vi få en ökad vilja
till delning av storkommunerna, vilket vi i och för sig
stödjer, så påverkar det kanske hela regionens funktion och
eventuell kommundelsindelning.
Vår uppfattning är att en balanserad relation måste
utbildas mellan alla besluts- och indelningsnivåer. Alltför
många överlappningar i domänstrukturerna skapar
hemlöshet, osäkerhet och ineffektivitet. Man skulle kunna
säga att vi här talar om en politisk arkitektur som måste få
en tydlig och enkel form. Det är då uppenbart att såväl
lokalsamhället som regionen och Europa har
''demokratiska underskott'', det vill säga folket har inte
tillräckligt mycket inflytande på beslut som rör oss alla på
dessa nivåer.
Lokalsamhället måste äntligen få ett demokratiskt
uttryck. Försöken med kommundelsnämnder är ännu ett
halvhjärtat försök. En social och ekonomisk för att inte säga
ekologisk grundtrygghet bör etableras i ett självstyrande
lokalsamhälle. Kommundelar, stadsdelar, byar bör utgöra
grunden för indelningen. Och varför inte återuppliva
sockenbegreppet? Det finns fortfarande tydligt kvar som en
indelning av hela landet. Efter urbaniseringen och
industrialiseringen finns det med ekologiska
utgångspunkter all anledning att hämta upp den struktur
som existerade före dessa omvälvande förändringar. Man
söker 1800-talets socken och skapar 2000-talets
ekoförsamlingar.
I Storbritannien har sockenkommunen (''civil parish'')
behållit sin betydelse i det moderna samhället och till och
med fått ökade befogenheter efter den senaste
kommunreformen på 1970-talet. Man har behållit en lokal
representation. Om församlingen har över 100 invånare
väljer man ett sockenråd (''parish council'') på fyra år; är
församlingen mindre nöjer man sig med möten (''parish
meetings'') men en form av byalag tycks alltid fungera. Den
lokala demokratin på sockennivå är högst levande.
Sockenråden håller sig informerade om de frågor som rör
dess invånare. Den lokala debatten förs på möten och i
församlingsbladet. Sockenkommunens åsikter tas på största
allvar. Det är vanlig att kommunpolitiker besöker
sockenmöten för att skapa sig en uppfattning om den lokala
opinionen. Det anses så värdefullt att tillhöra en
sockenkommun att man ibland t.o.m. nyskapar socknar i
städer för att förstärka den lokala samhörigheten.
Byalagsrörelsen i Sverige ligger nära detta men den har ju
inte förankrats i en levande historisk struktur.
Den regionala nivån behöver stärkas med ett genuint
självstyre. Detta bör kunna ske i antingen storregioner,
bibehållande av länsindelningen eller genom en kulturell
anknytning till de välkända gamla landskapen. Landskapen
har en stark kulturell förankring hos människor trots att de
inte har någon administrativ eller annan officiell betydelse.
I Europa behövs ett samarbete för att lösa
gränsöverskridande problem. Miljöpartiets Europa-politik
framgår av andra motioner men det är viktigt att se att det
europeiska perspektivet påverkar indelningen av landet. En
viljesvag anslutning till EG innebär att vi alla kommer att
bo i EG-byar med en klassisk, marknadsinriktad
flödesekonomi snarare än i ekobyar med slutna kretslopp.
Det här valet måste människor i Sverige få träffa själva
genom att dessa indelningar diskuteras öppet och att man
därefter, eventuellt i folkomröstning, får ta ställning till hur
man vill att landet ska indelas och utvecklas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en utredning om
rikets indelningar på samtliga nivåer tillsätts mot bakgrund
av de sociala, ekonomiska och politiska förändringarna av
samhället samt de ekologiska grundförutsättningarna.
Stockholm den 24 januari 1991
Kjell Dahlström (mp)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Lars Norberg (mp)
Paul Ciszuk (mp)