Det har i det moderna samhället blivit allt vanligare att
enskilda personer till förmån för allmänna intressen måste
avstå från mark som de äger eller godta inskränkningar i
rätten att förfoga över sin egendom. En rad olika lagar
innehåller bestämmelser om detta. Vid sidan av de klassiska
lagarna, expropriationslagen och vattenlagen, har vi t ex
väglagen, naturvårdslagen och plan- och bygglagen.
I och för sig har denna utveckling gått så långt att det
kunde finnas skäl för en samlad översyn. Vi har emellertid
inte för avsikt att gå in på den problematiken. Vår
utgångspunkt är här att de olika lagarnas syften i det stora
hela är behjärtansvärda och att rimliga avvägningar kan
göras mellan allmänna och enskilda intressen. Särskilt vill vi
framhålla att vi givetvis är angelägna om en effektiv
miljöskydds- och naturvårdslagstiftning.
Vad vi vill rikta uppmärksamheten på är de regler som
gäller för ersättning till de enskilda som får träda tillbaka för
det allmänna och om förfarande och handläggning. Det har
blivit en alltmer utbredd uppfattning att samhället inte visar
tillräcklig respekt för äganderätten och framför allt inte tar
tillräckliga hänsyn till de enskilda intressen som berörs.
Rättssäkerheten upplevs ofta som bristfällig av den som
nödgas avstå från mark eller måste tåla inskränkningar i
förfoganderätten.
Typexempel ges från situationer där enskilda får tåla
intrång på grund av vägbyggen. Framdragandet av en ny
riksväg för med sig en lång rad av ingrepp i enskilda
fastighetsägares rättsställning. Dessa situationer ger också
typexempel på att många människor idag upplever sin
position som otillfredsställande. Problemen kan förutses
öka. Den nya jordbrukspolitiken leder t ex till ändrad
markanvändning på stora arealer. Detta kan bli känsligt då
det gäller att tillämpa ersättningsregler som talar om hinder
för ''pågående'' markanvändning.
Känslan av bristande rättssäkerhet har sin grund i olika
förhållanden. Ofta är ersättningsreglerna för snäva. Man
får helt enkelt inte en gottgörelse som man uppfattar som
rimlig och skälig. Kanske får man överhuvudtaget inte
någon ersättning alls, då myndigheterna ändrar
förutsättningarna för att dra nytta av egendomen genom
nya planer, förbud, föreskrifter etc.
Andra gånger är det själva handläggningen som brister.
Förfarandet är ibland redan i sig så ordnat genom
instansordning, besvärsregler etc att det drar långt ut på
tiden samtidigt som det försätter den enskilde i en svag
situation, vilken naturligtvis förvärras genom tidsutdräkten.
Välkänt är också att handläggningen i konkreta fall kan ske
mycket långsamt och fastna i byråkratin.
Det råder inte någon tvekan om att de enskildas
intressen ofta har kommit i bakgrunden i senare tids
lagstiftningsarbete. De övergripande politiska målen
kommer lätt att dominera och ger samhällsintressena för
stor övervikt över de enskilda intressena. De praktiska
konsekvenserna i en ny lagstiftning är svåra att realistiskt
överblicka i förväg. Det är ett klassiskt problem.
Det händer också att kostnadsbördan vältras över på
enskilda enligt regler som kan verka rimliga vid en allmän
överblick, men som i praktiken slår ojämnt.
Det kan t ex uttryckas så att man skall motverka
markspekulation genom att lämna förväntningsvärden åt
sidan vid bestämmande av expropriationsersättning. Men
det kan mycket väl hända att den som råkar drabbas av
expropriation bara får kanske 10 % av marknadsvärdet
ersatt medan grannarna kan ta ut fulla värdet. Att sådana
situationer är vanliga är allmänt erkänt. Liknande
situationer kan inträffa t ex vid vägdragningar.
Handläggningsreglerna erbjuder likaså problem, som
man inte bör blunda för. Det räcker med att erinra om
Europadomstolens berömda fällande dom mot Sverige i
Sporrong- och Lönnrothmålet, som berodde på den
orimliga tid de klagande hade fått vänta på myndigheterna.
Det ansågs inte föreligga en rättvis balans (''a fair balance'')
mellan det allmännas och de enskildas intressen.
Någon samlad översyn av dessa problem har knappast
någonsin skett. Frågorna har tagits upp sektor för sektor
allteftersom de aktualiserats. Ibland har det förekommit
både omfattande och djupgående politiska strider. Så blev
fallet t ex då reglerna om expropriationsersättning ändrades
i början av 70-talet. Andra gånger har debatt uteblivit på
grund av kompromisser och hopskrivningar. Det blev fallet
t ex då plan- och bygglagen antogs för knappt fem år sedan,
efter långvariga förberedelser.
Vi menar att en samlad utvärdering och översyn nu kan
vara motiverad. Frågor som bör belysas är bl a: Är
ersättningsreglerna sådana att de verkligen leder till att
ersättning utgår där det bör ske och att gottgörelsen blir
rimlig? Är förfarandeordningen utformad på bästa sätt för
att samtidigt tillgodose kraven på både rättssäkerhet och
effektivitet? Är det rätt eller fel då många människor
uppfattar att dessa ärenden tar orimligt lång tid att
handlägga?
Bland de lagar som måste beaktas märks främst
expropriationslagen. I dess 4 kap ges ersättningsregler som
i stor utsträckning blir tillämpliga även på andra fall än
expropriation genom hänvisningar i andra lagar. Särskilt
kontroversiell har den s k presumtionsregeln i 3 § varit.
Dess syfte är, som nämnts, att förhindra otillbörliga vinster
genom spekulation i mark.
Även ersättningsreglerna i väglagens 55 § och följande,
i plan- och bygglagens 14 kap, i naturvårdslagens 25 § och
följande bör granskas i detta sammanhang. Någon
fullständig uppräkning av de lagar som kommer i fråga
behöver knappast göras här.
Vi upprepar att vi inte åsyftar en minskad effektivitet i
miljöskydd och naturvård etc utan tvärtom är övertygade
om att sådana intressen tillgodoses bäst genom att man
upprätthåller en fullgod rättssäkerhet för de enskilda som
måste träda tillbaka för det allmännas bästa. Därmed
värnar man bäst om förståelse och förankring för angelägna
strävanden.
Vårt syfte kan sammanfattningsvis beskrivas med
uttrycket i slutdokumentet från ESK:s konferens om
ekonomiskt samarbete i Bonn förra året: Vi vill slå vakt om
rätten till snabb, rättvis och effektiv kompensation i den
händelse privat egendom tas i anspråk för allmänna
ändamål (''will endeavour to achieve or maintain -- -- -- the
right to prompt, just and effective compensation in the
event private property is taken for public use'').
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en samlad
utvärdering och översyn görs av den lagstiftning som
reglerar ersättningsfrågor vid expropriation.
Stockholm den 21 januari 1991
Görel Thurdin (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Martin Olsson (c)