Folkpartiet liberalernas bostadspolitik syftar till ökad
valfrihet och större inflytande över bostaden för de boende.
Vi arbetar för att köerna skall kapas och att det skall gå
snabbare att få tillgång till en bostad vid förändrade
förhållanden. Det måste bli lättare för ungdomar att få en
lägenhet med eget kontrakt. De svarta pengarna skall bort
från marknaden och det skall bli mindre mygel.
Nyproduktionen skall bli billigare och effektivare. Sänkta
bostadssubventioner skall sänka skattetrycket. Privat
kapital skall genereras i bostadssektorn för bättre underhåll
och tillräcklig nyproduktion.
Vi anser att det krävs mindre av planekonomi och mer
av marknadsekonomi på bostadsmarknaden. Ett
ekonomiskt system har tre huvuduppgifter: Det måste ha
mekanismer för att ge besked om vad som skall produceras,
hur det skall produceras och hur produktionsresultatet skall
fördelas. Bostadsmarknaden i Sverige är så reglerad och
subventionerad att dessa mekanismer inte fungerar.
Problemen är till arten om än inte till graden liknande dem
som finns i öststatsekonomierna med ineffektivitet, köer
och svarta marknader.
Vi vill därför minska regleringarna. Vi vill ta bort
en rad onödiga regler såsom markvillkor, konkurrensvillkor
och kostnadskontroll. Den omfattande lånebyråkratin bör
skäras ned bl.a. genom att länsbostadsnämnderna
avskaffas. SBAB bör säljas. Vi vill ha en hyressättning som
ger ökad rörlighet och ett bättre utnyttjande av bostäderna.
Vi förespråkar ett bostadsfinansieringssystem som
successivt minskar subventionerna kraftigt. Bidrag
bör på sikt bara utgå till flerfamiljshus motsvarande den
avdragsrätt som småhusägarna har. De besparingar detta
leder till kan utnyttjas för skattesänkningar. När
subventionerna minskar i nyproduktionen vill vi skapa
förutsättningar för lån där kostnaderna i viss mån
omfördelas över tiden.
Folkpartiet liberalerna motsatte sig det nyligen fattade
beslutet om räntelån. Det är alltför stor risk för att de
samlade lånen under ogynnsamma ekonomiska
omständigheter kan komma att överstiga fastigheternas
värde. Detta skulle drabba den enskilde hårt och sannolikt
också medföra att hela systemet havererade.
Ett bostadsfinansieringssystem måste vara stabilt och
kunna fungera över en längre tidsperiod under skiftande
ekonomiska förhållanden. Det nu beslutade systemet
uppfyller inte dessa krav. Vi föreslår därför att beslutet rivs
upp och att omfattande förändringar vidtas.
Det bör bli lättare att bilda bostadsrätter. En rad
regleringar som begränsar dessa möjligheter bör tas bort.
De hinder som socialdemokraterna satt upp för boende i
allmännyttigt ägda fastigheter att bilda
bostadsrättsföreningar bör tas bort. Alla förslag om
hembud och priskontroll måste avvisas.
Tendenserna att ge intresseorganisationer
myndighetsliknande uppgifter bör upphöra. Avgifter för
fritidsverksamhet och boinflytande bör inte längre
betraktas som hyra. Det bör bli lättare för fristående
hyresgästföreningar att få förhandlingsrätt.
2. Marknadsekonomi istället för regleringar och
subventioner
Den svenska bostadsmarknaden har slagits sönder av
subventioner och regleringar. Detta har medfört att
förhållandena på bostadsmarknaden mer liknar en
planekonomi än en marknadsekonomi. Problemen är också
till arten om än inte till graden liknande dem som finns i
öststatsekonomierna.
Detaljreglering och planhushållning leder alltid till en
ineffektiv produktion som är dåligt anpassad till
konsumenternas önskemål. Det blir långa köer där fula
metoder används för att ta sig fram i kön. Det uppstår en
svart marknad. Det leder också till orättvisor och slöseri
med resurser.
Subventioner
Bostadssubventionerna uppgår årligen till tiotals
miljarder kronor. Enbart räntebidragen uppgår till mer än
20 miljarder kronor årligen. De stora subventionerna
medverkar till det höga skattetrycket.
Subventionerna går dessutom i huvudsak till dem som
redan har det bra ställt. Det är bara bostadsbidragen -- en
mindre del av de totala bidragen -- som går till dem som har
de lägsta inkomsterna.
Subventionerna utgår dessutom ofta endast till den
förste innehavaren av lägenheten eller småhuset. Vid
försäljning tillfaller i praktiken alla subventioner den förste
innehavaren. Den andre och kommande ägare får ingen
glädje av dem.
Subventionerna bidrar också till att byggkostnaderna
drivs upp. Genom räntebidragen betalar staten större delen
av räntan. Det torde vara uppenbart att byggkostnaderna
skulle vara lägre om det inte fanns några subventioner.
En lägre inflationstakt förutsätter sannolikt också en
ändrad bostadsfinansiering. I det nuvarande systemet finns
inga motståndare till inflationen. För ägare av
bostadsrätter, småhus och andra fastigheter har inflationen
ofta varit mer än välkommen. Fastigheternas värde har ökat
p.g.a. inflationen medan lånen har urholkats av samma
inflation.
Subventioner är även tveksamma ur en mer principiell
synvinkel. De innebär att människor inte ens tillnärmelsevis
betalar den verkliga kostnaden för sitt boende. Alla får vara
med och bidra via skatterna oavsett om de själva bor bra
eller dåligt. Särskilt drabbas de ungdomar som inte alls får
tillträde till bostadsmarknaden men likväl får bidra till
subventionerna för de mer välbeställdas boende. Från
liberala utgångspunkter är det självklart att den enskilde,
inte staten, själv skall bestämma sitt eget konsumtionsval.
Bostadssubventionerna går i stor utsträckning till
expansiva regioner där det byggs mycket och förstärker
därmed dessa expansiva tendenser.
Subventionerna är dessutom nära kopplade till
omfattande regleringar. För att få del av subventionerna
måste en rad villkor uppfyllas såsom markvillkor,
konkurrensvillkor och kostnadskontroll.
Skatterna
Under 80-talet har den genomsnittlige villaägaren i
Stockholmsregionen fått en vinst på sitt boende om 570 000
kronor medan villaägaren i Småland eller mellersta
Norrland kammat hem runt 100 000 kr. Samtidigt har
hyresgästerna blivit helt utan (i den mån de inte avyttrat
sina lägenheter svart). Bakom detta ligger den offentliga
utgiftsexpansionen och det höga skattetrycket.
Kombinationen av höga marginalskatter och en symetrisk
avdragsrätt för räntor gjorde att efterfrågan på villor och
villapriser steg kraftigt. De höga marginalskatterna som
skulle drabba de rika kom i stället att missgynna dem som
bodde i hyrda lägenheter. Det gamla groteska
skattesystemet har allvarligt skadat bostadsmarknaden.
Ansvaret för de omställningsproblem det nya
skattesystemet leder till på bostadsmarknaden bär de som i
åratal motsatte sig ett rättvisare skattesystem.
Hyresreglering
Den reglering som medför de största skadeverkningarna
är hyresregleringen. Den ersattes visserligen, när effekterna
av hyresregleringen under 1960-talet började framstå som
allt för negativa, av den s.k. bruksvärdeprincipen. Tanken
var att hyrorna i högre grad skulle bestämmas av
marknadsvärdet. Men under senare år har vi istället fått en
hyressättning som i allt högre grad är knuten till den
ursprungliga produktionskostnaden och därmed i realiteten
en bibehållen hyresreglering.
Hyresregleringen medför ibland att hyran sätts lägre än
vad den skulle bli på en fri hyresmarknad. Detta leder till en
ökad efterfrågan på bostäder men samtidigt till ett minskat
utbud eftersom lönsamheten i fastighetsförvaltning och
bostadsproduktion sjunker.
Resultatet blir bostadsbrist, dvs efterfrågan överstiger
utbudet. Eftersom inte betalningsviljan avgör hur
bostäderna skall fördelas måste något annat
fördelningssystem till. Det har vi i Sverige försökt lösa
genom bostadsköer och bostadsförmedlingar.
Men om den verkliga hyran är lägre än jämviktshyran på
en fri marknad uppstår en svart marknad. Både hyresvärdar
och hyresgäster kan tjäna pengar om de kan kringgå
hyresregleringen och trots den få ut marknadsvärdet. Detta
accepteras självklart inte av dem som slår vakt om
regleringen. Marknaden kriminaliseras och en
kontrollapparat försöker övervaka den.
Även om denna svarta marknad tenderar att fungera allt
mer ''friktionsfritt'' så finns det givetvis betydande
svårigheter med en marknad där många omvägar måste gås
för att marknadsvärden ska kunna realiseras och vissa vägar
är kriminaliserade. De moraliska problem som en starkt
reglerad bostadsmarknad medför skall inte underskattas.
Den svenska hyresregleringen innebär inte att hyrorna
överallt är lägre än jämviktshyrorna utan framför allt att
hyresnivån beror på när huset byggdes. Detta innebär att
hyrorna för äldre lägenheter med bra läge är lägre än för
nya lägenheter med sämre läge.
Hyresstrukturen stämmer alltså inte överens med vad
människor är villiga att betala. Detta skapar särskilda
problem bl.a. i form av ett ineffektivt utnyttjande av våra
bostäder och en låg rörlighet på marknaden för
hyreslägenheter. Det blir nästan omöjligt att flytta om
alternativet till den stora lägenheten med bra läge är en
mindre med sämre läge och högre hyra. I en bristsituation
drivs dessutom priserna för bostadsrätter och villor upp
över jämviktspriset eftersom hela efterfrågetrycket läggs på
den fria delen av bostadsmarknaden.
På en reglerad marknad är det framförallt de nya
bostadskonsumenterna som stängs ute. Ca 100 000
lägenheter i Sverige hyrs ut i andra hand. Det är lika många
lägenheter som i Malmö. Genom hyresregleringen får vi en
hamstring. Man vågar inte göra sig av med en lägenhet när
man flyttar utan behåller den för säkerhets skull. Det kan
dessutom bli lönsamt att behålla en lägenhet man inte
behöver och hyra ut den i andra hand till höga priser. På en
mindre reglerad marknad skulle ungdomarna lättare kunna
få ett eget kontrakt, ibland till lägre hyra än vad de betalar
i andra hand idag. Många behåller också sin lägenhet för att
använda den som övernattningslägenhet.
Marknadsekonomi
Regleringarna och subventionerna leder ofta till
bieffekter som skapar krav på nya regleringar och
subventioner. Under årens lopp har detta lett till mycket
omfattande subventioner och regleringar.
Det hävdas ofta att bostaden är en social rättighet och
att det därför krävs politiska ingrepp på bostadsmarknaden.
Det skall naturligtvis vara en social rättighet att få ha en
bostad. Men den rättigheten tryggar vi bäst genom att föra
en ekonomisk politik som leder till välstånd och genom stöd
till särskilda grupper, t.ex. i form av barnbidrag och
bostadsbidrag.
Däremot finns det inget skäl att tro att planhushållning
på just bostadsmarknaden skulle vara överlägsen
marknadsekonomin. Tvärtom har vi all anledning tro att
marknadsekonomi är bäst också på denna marknad.
En övergång till marknadsekonomi på
bostadsmarknaden är alltså önskvärd. Men den kan av
hänsyn till enskilda människor inte ske över en natt och den
kommer inte att kunna ske utan övergångsproblem. Dessa
problem är ändå blygsamma jämfört med de problem man
står inför i Östeuropa.
Mer marknadsekonomi på bostadsområdet skulle ge
konsumenterna större inflytande och ökad valfrihet. Vi
skulle kunna utnyttja våra bostäder effektivare och kapa
köerna. De svarta pengarna skulle försvinna och vi skulle
kunna sänka skatterna.
Den nuvarande regeringen har varit passiv och rådvill.
Redan före valet 1982 meddelade socialdemokraterna att
bostadspolitiken snabbt skulle ses över. Först hösten 1986
kom resultatet av denna skyndsamma översyn, som inte
medförde att något väsentligt bostadspolitiskt problem
fördes närmare sin lösning. Det enda konkreta resultatet
var en rad nya subventionsformer.
Under valrörelsen 1988 kritiserade socialdemokraterna
de förslag som folkpartiet liberalerna lagt fram om något
ändrade principer för hyressättningen och minskade
bostadssubventioner. Effekterna av våra förslag utmålades
som dramatiska. ''Den som inte har råd måste flytta...'',
''fattiglapparna får maka på sig'', ''dråpslag'' är några
omdömen från den dåvarande bostadsministern.
Redan en månad efter valet 1988 lade regeringen dock
fram ett förslag om sänkta bostadssubventioner. I det
utredningsarbete som förekommit därefter och legat till
grund för beslutet om bostadsfinansiering har regeringen
visat en ökad insikt om de problem som finns på
bostadsmarknaden. Detta har bl a lett fram till beslut om
lägre bostadssubventioner. Hittills har dock regeringen
slagit vakt om varje liten reglering såsom varande en
omistlig del av den s k sociala bostadspolitiken.
3. Liberal bostadspolitik, riktlinjer för en fungerande
bostadsmarknad
De boendes önskemål måste enligt folkpartiet
liberalernas uppfattning vara utgångspunkten för
bostadspolitiken. Valfriheten måste öka. Staten ska inte
genom ekonomiska styrmedel eller administrativa
regleringar gynna eller missgynna vissa upplåtelseformer,
bostadstyper eller fastighetsägare.
Detta innebär att marknadsmekanismerna, som bättre
än centrala regleringar avspeglar människors önskemål, bör
ges ökat spelrum inom bostadspolitiken.
Vi anger i det följande de riktlinjer som enligt vår
mening bör gälla för bostadspolitiken.Det är ett viktigt
bostadssocialt mål att alla ska ha tillgång till en bra bostad.
Vi har en hög bostadsstandard i Sverige även om det
fortfarande finns undantag. Stora ansträngningar bör göras
så att småhushåll lättare kan hitta en passande bostad. De
svårigheter som i dag möter bl.a. flyktingar, ungdomar och
ensamstående från splittrade familjer kan inte accepteras.
Önskemål om en bostad eller byte av bostad skall kunna
tillfredsställas när behovet uppstår. Kösamhället måste
bort.De byråkratiska och reglerande inslagen i
bostadspolitiken måste minska. Byggnormerna måste
begränsas. Åtgärder måste vidtas som skapar mer av
direktkontakt mellan byggare och konsument, så att
kreativiteten i byggandet stimuleras och bostäderna i högre
grad utformas i enlighet med människors önskemål. Bygg-
och bostadsbranschen måste själva kunna generera kapital
för satsningar i nyproduktion och ombyggnad.
Bostadssubventionerna måste kraftigt reduceras och stödet
riktas direkt till de grupper som har särskilda behov, främst
barnfamiljerna. Samtidigt sänks skatterna.Den enskilda
människan måste ges förutsättningar att själv ta ansvar för
sitt boende. Därför bör ökade möjligheter skapas för dem
som önskar äga sin bostad. Det bör bli lättare att ombilda
hyreshus till bostadsrättsföreningar. En omfattande
satsning på bostadsrätter skulle bidra till att lösa en rad
bostadspolitiska problem, bl.a. de snabbt stigande
bostadsrättspriserna i vissa områden, de ökande
förvaltningskostnaderna och behovet av ett ökat
boendeinflytande.På en bostadsmarknad som skall
kunna tillgodose de boendes önskemål måste det vara
relativt lätt att byta bostad t.ex. när familjens storlek
förändras. En ökad rörlighet gör att alla -- även ungdomar
och andra småhushåll -- lättare kan hitta en bostad som
passar deras behov. En ökad rörlighet är därför
fundamental även från bostadssocial utgångspunkt.
Ombyggnader bör ske varsamt. De boende bör ges ökat
inflytande bl.a. genom att de boende själva får avgöra om
ombyggnadsåtgärder inne i deras lägenheter skall
genomföras.
4. Bostadsbristen
Läget på bostadsmarknaden har förändrats kraftigt
under de senaste åren. Det rekordhöga byggandet under
slutet av 1960-talet och början av 1970-talet ledde till en
mättning av marknaden och många kommuner fick problem
med outhyrda lägenheter.
I början av 1980-talet redovisade de flesta kommunerna
ett överskott på bostäder eller en bostadsmarknad i balans.
1984 redovisade 44 kommuner brist på bostäder. De senaste
åren har de flesta kommunerna redovisat en brist. Under
1990 har dock antalet outhyrda lägenheter ökat.
Den största gruppen som står i bostadskö är ungdomar
som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. Många hyr
också i andra hand. De flesta av dem har således inte akuta
problem. Men det råder ändå inget tvivel om att
bostadsbristen på flera orter är ett problem. Särskilt tydligt
har det blivit för flyktingarna. Detta problem har sedan
använts för att snäva in rätten för asylsökande att stanna i
Sverige.
Mellan 1960 och 1985 har antalet enpersonshushåll
fördubblats. Vart femte hushåll bestod av en person 1960.
Numera (1985) består vart tredje hushåll av en person.
Antalet enpersonshushåll väntas öka kraftigt även i
framtiden.
Samtidigt som antalet småhushåll ökat kraftigt har
antalet smålägenheter minskat. Mellan 1980 och 1985
minskade antalet lägenheter om högst ett rum och kök med
100 000. Under de senaste åren har endast en mycket liten
del av de nyproducerade lägenheterna bestått av ett rum
och kök.
Bristen på smålägenheter är resultatet av en medveten
socialdemokratisk politik. De har på alla sätt försökt
minska antalet smålägenheter. Genom statligt stöd har
omfattande ombyggnader genomförts som lett till färre och
större lägenheter. Avgången av lägenheter vid de
ombyggnader som sker nu är dock väsentligt lägre särskilt
sedan reglerna, bl.a. på folkpartiet liberalernas initiativ,
ändrades av riksdagen under 1989. Reglerna skärptes då så
att det inte är möjligt att erhålla ombyggnadslån till
sammanslagningar av lägenheter såvida det inte finns ett
påvisbart överskott på smålägenheter på orten.
Socialdemokraterna övervägde för några år sedan att
införa nya trångboddhetsnormer för att döma ut
enrumslägenheten som boendeform. Genom omfattande
bostadssubventioner har kostnadsmedvetenheten trubbats
av och lägenheterna blivit allt större.
Det är främst de nytillträdande på bostadsmarknaden, i
allmänhet ungdomar, som ofta efterfrågar små lägenheter
som kanske i första hand får lida för den förda
socialdemokratiska bostadspolitiken. Det snällaste man
kan säga om socialdemokraternas bostadspolitik är att de
har menat väl i strävandena att höja bostadsstandarden.
Detta är dock en klen tröst för dem som saknar bostad men
får vara med och betala bostadssubventionerna.
Bostadsbristen kan angripas genom nyproduktion men
framförallt genom ett effektivare utnyttjade av de befintliga
bostäderna. Nyproduktionen motsvarar bara ungefär en
procent av det befintliga bostadsbeståndet. Ett bättre
utnyttjande av det äldre beståndet genom ökad rörlighet är
en viktig och alltför ofta bortglömd metod att tillgodose
människors bostadsönskemål.
De förslag som folkpartiet liberalerna lägger i denna
motion syftar till att öka rörligheten och därmed utbudet av
lägenheter.
Det finns dock ingen anledning att bygga särskilda
lägenheter för ungdomar -- med undantag för
studentbostäder där behovet av små och tillfälliga rum och
lägenheter talar för en särlösning. Behovet av bostad ändras
inte enbart därför att man uppnår en viss ålder. Det kan
dock finnas anledning att bygga tillfälliga bostäder för att
underlätta flyktingmottagningen.
5. Ökad satsning på bostadsrätter
Många människor önskar bo med bostadsrätt. Många
uppskattar den förening av enskilt ägande och gemensamt
ansvarstagande i demokratiska former för fastigheten som
bostadsrättsboende erbjuder. Detta medför också lägre
förvaltningskostnader. Nära förknippat med det enskilda
ägandet är den fria överlåtelserätten av
bostadsrättslägenheter.
Även om antalet bostadsrättslägenheter har ökat
kraftigt är det fortfarande endast var sjätte bostad som
upplåts med bostadsrätt. Ett ökat boende med bostadsrätt
medverkar också till ett ökat individuellt sparande. Ett ökat
bostadssparande är ett viktigt inslag i en politik bort från ett
socialistiskt kollektivt sparande.
För att tillfredsställa valfriheten och människors
önskemål behövs en omfattande omvandling av hyresrätter
till bostadsrätter. Kommunerna bör ta initiativ till en
försäljning till hyresgästerna. Avkastningen på intäkterna
från sådana försäljningar skulle dessutom förbättra
kommunernas ekonomi. Det skulle kunna användas
antingen till att sänka skatterna eller satsningar på eftersatt
infrastruktur.
Hyresgästernas företrädesrätt vid försäljning
Under den tid folkpartiet liberalerna hade ansvar för
bostadspolitiken i regeringen beslutade riksdagen bl.a. att
underlätta ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt.
Hyresgäster som bildade en bostadsrättsförening fick
förköpsrätt till en fastighet när den såldes.
Bostadsrättslagen kompletterades med en bestämmelse där
det klargjordes att bostadsrätter får överlåtas fritt.
Riksdagens beslut innebar att hyresgästerna fick rätt att
inlämna en intresseanmälan gällande förvärv av fastigheten.
Om två tredjedelar av de boende förklarade sig intresserade
av en ombildning erhöll de företräde vid en försäljning av
fastigheten. Fastigheten fick således inte säljas utan att först
ha erbjudits till de boende. Denna rätt gavs till alla
hyresgäster, oberoende av ägare.
Riksdagens majoritet ändrade emellertid propositionen
så att bostadsrättsförening ansluten till rikskooperativ
organisation undantogs från kravet på två tredjedels
majoritet av hyresgästerna för att förköpsrätt skulle
inträda.
Vi anser fortfarande att propositionens ursprungliga
förslag är att föredra. Kravet på kvalificerad majoritet bör
dock mildras så att det räcker med enkel majoritet. Det bör
vidare räcka med tre lägenheter för att denna rätt att bilda
en bostadsrättsförening ska gälla. Riksdagen bör besluta
om ändringar i bostadsrättslagen i enlighet med dessa
riktlinjer.
På förslag av den socialdemokratiska regeringen
beslutade riksdagen våren 1983 att ytterligare inskränka
hyresgästernas förköpsrätt så att hyresgäster i fastigheter
som ägs av bl.a. stat, landsting, kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag inte har denna rätt. Genom en lagändring
har det också slagits fast att kommunens förköpsrätt går
före de boendes. Folkpartiet liberalerna anser att de
boende, som så önskar, ska ha företräde vid försäljning
oavsett vem som äger fastigheten och oavsett vem som är
köpare.
De kommunala bostadsföretagen bör vara lyhörda inför
önskemål från de boende om att överta fastigheten, även
om det i mindre attraktiva områden blir för ett
marknadslågt pris. Det kan dock ibland vara en bra metod
för att komma tillrätta med problem i ett bostadsområde att
de boende får överta fastigheten och därmed ges möjlighet
att ta ett större ansvar.
Räntebidrag (Lex Malmö)
Riksdagens majoritet beslutade i december 1987 på
förslag av regeringen att räntebidrag skall dras in om en
allmännyttigt ägd fastighet säljs till en av de boende bildad
bostadsrättsförening.
Beslutet hade sin udd riktad mot de kommuner som vill
öka andelen bostadsrätter och på detta sätt främja ett
utökat inflytande och ansvarstagande från de boendes sida.
Dess orättvisa karaktär underströks ytterligare av att HSB
och Riksbyggen vid riksdagsbehandlingen undantogs från
den nya regeln. Denna tendens att gynna två organisationer
framför andra är ett direkt stötande inslag i regeringens
bostadspolitik.
Riksdagen bör besluta om en återgång till de regler som
tidigare gällde.
Hembud
Socialdemokraternas negativa inställning till
bostadsrättsboende märks också genom att de försöker
reglera priserna. Den socialistiska riksdagsmajoriteten
ändrade våren 1985 lagen så att hembudsskyldighet blev
tillåten. Detta skedde på förslag av majoriteten i
bostadsutskottet och utan någon beredning av ärendet.
Bakgrunden till beslutet var att HSB börjat tillämpa en
treårig hembudsskyldighet i en del nybildade föreningar.
Detta innebar att man inte hade rätt att fritt överlåta sin
bostadsrätt under de tre första åren utan endast fick sälja
tillbaka den till HSB för i princip den ursprungliga insatsen.
Detta var uppenbart ett kringgående av förbudet i lagen
mot hembudsskyldighet. HSB undvek nämligen att ta in
kravet på hembud i föreningens stadgar. Istället träffade
den regionala HSB-organisationen ett avtal med den
bostadssökande om hembudsskyldighet. Trots att detta
avtal var lagstridigt erhöll man ingen lägenhet om man inte
skrev på avtalet. Detta kringgående av lagen ledde till att
marknadsdomstolen förbjöd HSB att fortsätta med
hembudsskyldigheten.
Regeringen tillsatte även en utredning som 1985 lade
fram mycket långtgående förslag. Kommunen föreslogs
bl.a. få vidsträckta möjligheter att, över huvudet på de
boende, tvinga på bostadsrättsföreningar regler om hembud
och priskontroll.
Ett genomförande av bostadsrättskommitténs förslag
skulle ha fått mycket negativa effekter. De skulle ha lett till
två sorters bostadsrätter, en med priskontroll och en utan,
vilket skulle pressat upp priserna ytterligare på de
bostadsrätter som inte omfattas av priskontrollen. De
innebär också ett angrepp mot bostadsrätten som
boendeform. Hembud skapar rättsosäkerhet och medför
''svarta'' pengar.
Regeringen tvingades dock, bl.a. efter en mycket
negativ remissopinion, att säga nej till
bostadsrättskommitténs förslag. Socialdemokraterna har
dock kvar den positiva synen på priskontroll. Vid den
senaste socialdemokratiska partikongressen beslutade man
också att verka för att utvidga hembudet till att bli treårigt.
Dessutom vill de ta bort kommunens möjligheter att neka
förening att införa hembud.
Folkpartiet liberalerna vill gå i motsatt riktning. Enligt
vår uppfattning talar de skäl som anförts mot
bostadsrättskommitténs förslag även för att den nu gällande
hembudsskyldigheten avskaffas.
''Folkrörelsekooperativ''
Efter en lagändring för några år sedan undantogs s.k.
folkrörelsekooperativ från kravet på att söka
förvärvstillstånd vid köp av fastighet. Med detta begrepp
skulle förstås att endast HSB och Riksbyggen men inte SBC
(Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation) var
befriade från kravet att söka tillstånd.
Den kritik som riktades mot begreppet
folkrörelsekooperativ föranledde dock regeringen att
föreslå en skrivning i lagtexten som inte innehåller detta
begrepp. Den hösten 1986 beslutade lagstiftningen
diskriminerar dock SBC på exakt samma sätt som tidigare.
Folkpartiet liberalerna motsätter sig denna
särbehandling av SBC av flera skäl. SBC är inte mindre
folkrörelse än de två andra organisationerna. Det finns
ingen anledning att i lagstiftningen lägga sig i
organisationernas uppbyggnad.
Vi anser att lagstiftningen bör ändras så att undantaget
från kravet på förvärvstillstånd gäller för rikskooperativ
organisation, regional organisation av
bostadsrättsföreningar och bostadsrättsförening som är
ansluten till en rikskooperativ organisation. Detta får
konsekvenser för bostadsrättslagen och lagen om förvärv av
hyresfastighet m.m. Däremot har lagen om
fastighetsmäklare nyligen ändrats så att SBC inte
diskrimineras där.
Övrigt
För att förenkla förhållandena på bostadsmarknaden,
inte minst för konsumenterna, bör det vara enkelt att
omvandla äldre typer av sammanslutningar såsom
bostadsföreningar till bostadsrättsföreningar. De hinder
som finns för detta bör tas bort.
Det är vidare angeläget att kommunerna inte utnyttjar
sin anvisningsrätt för nya bostadsrättslägenheter så att
bostadsspararna i bostadsrättsorganisationerna ges mycket
små möjligheter att få bostäder. Riksdagen har uttalat att
högst 20% av nya bostadsrättslägenheter bör förmedlas av
kommunen.
Det förekommer dock relativt ofta, särskilt på orter med
stor bostadsbrist, att kommunen förmedlar en högre andel.
Bostadsfinansieringsreglerna bör ändras så att kommunens
möjligheter att fördela nybyggda bostadsrättslägenheter
minskar.
6. Färre regleringar
Bostadsmarknaden är en av de mest reglerade
sektorerna i samhället. Bland de statliga och kommunala
styrinstrumenten kan bl.a. nämnas bostadslångivningen
med mark- och konkurrensvillkoren och
kostnadskontrollen samt förvärvs- och
förköpslagstiftningen, hyresregleringen och
bostadsanvisningslagen. Vi vill ta bort en stor del av dessa
regleringar.
Mindre lånebyråkrati
Räntebidragsunderlaget beräknas enligt den s.k.
schablonmetoden där en rad faktorer påverkar underlaget.
Beräkningarna är komplicerade och det finns till och med
särskilda dataprogram för att kunna göra ansökningarna. Vi
anser att dessa beräkningar ska förenklas kraftigt.
En sådan förenkling innebär också att kraftiga
nedskärningar kan göras i byråkratin.
Länsbostadsnämnderna bör på sikt läggas ned och de
kommunala tjänstemän som sysslar med låneförmedling
kan i hög grad få andra arbetsuppgifter.
Markvillkoret innebär att marken ska förmedlas
av kommunen för att rätt till statliga räntebidrag ska
föreligga. I praktiken innebär markvillkoret numera främst
att kommunen ges möjlighet att ställa en mängd krav på
byggnationen utöver plan- och bygglagens bestämmelser
innan dispens från markvillkoret lämnas.
Tidigare har det funnits undantag från markvillkoret för
s.k. styckebyggda småhus och för mark i saneringsområden.
Vi anser att markvillkoret bör avskaffas. Kommunernas
möjligheter att styra byggandet är tillräckliga, inte minst
genom den fysiska planeringen.
Konkurrensvillkoret innebär att bostadsstöd vid
byggande av flerfamiljshus bara utgår om
byggnadsarbetena upphandlats genom att anbud tagits in.
Det har nu visat sig att byggföretagen ofta kan förhandla
fram bättre pris och högre kvalitet. Konkurrensvillkoret är
moget att avskaffas. Det skulle också öka byggföretagens
möjligheter att bygga referensobjekt.
Idag granskar länsbostadsnämnderna alla ansökningar
om stöd för att avgöra om byggkostnaderna är skäliga. Vi
tror inte att kostnadsutvecklingen på sikt kan påverkas
genom en sådan kostnadsprövning. Trots
kostnadskontrollen så ökade byggkostnaderna tre
gånger mer än konsumentprisindex under 1986 till 1988.
Effekten blir snarare att kreativiteten inriktas på att
försöka kringgå reglerna. Den byråkratiska hanteringen
medverkar till att pressa upp kostnaderna genom att
byggandet försenas. För att klara kostnadskontrollen
bygger man ofta större lägenheter, vilket innebär att de
totala kostnaderna blir högre.
Den omedelbara effekten i storstadsområdena av
kostnadskontrollen blir snarare att bostadsproduktionen
hålls tillbaka än att priserna pressas.
När kostnadskontrollen avskaffas bör underlaget för
räntebidraget beräknas efter en schablon, vilket leder till att
kostnaderna för räntebidrag sjunker.
Kostnadsprövningen leder också fram till oärlighet.
Tomter köps enligt köpekontrakten för ett annat belopp än
det verkliga. All kostnadsprövning bör därför avskaffas.
Investeringsbidraget
Som villkor för att få det nya momskompenserande
investeringsbidraget gäller övergångsvis att byggföretaget
fått statligt bostadslån. Därigenom kopplas hela
lånekineseriet till investeringsbidraget.
Investeringsbidraget bör schabloniseras och lämnas helt
oberoende av den statliga lånebyråkratin.
SBAB
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag har nyligen givits
möjligheter att marknadsanpassa sin organisation och
bygga upp en låneadministration och en
försäljningsorganisation. Som motiv angavs i propositionen
om Ny bostadsfinansiering m m
att SBABs fortsatta verksamhet bidrar till att
upprätthålla konkurrensen på
bostadsfinansieringsmarknaden.
Några belägg för att det krävs en nytt statligt
bostadsfinansieringsinstitut redovisades dock inte. Enligt
vår mening bör SBAB istället säljas.
Förköpslagen
Kommunerna har rätt till förköp enligt förköpslagen.
Denna lag infördes när bostadsbyggandet var väsentligt
högre än idag. Lagen har även utvidgats under 1980-talet.
Folkpartiet liberalerna motsatte sig denna utvidgning.
Bakgrunden till införandet av kommunernas möjlighet
till förköp var bl.a. en önskan att dämpa markprisstegringen
och att dra in oförtjänt värdestegring till det allmänna.
Kommunernas behov av markförvärv torde nu vara mindre.
Det finns dessutom också möjlighet att tillgripa
expropriation för att tillgodose behovet av mark.
Vi anser att förköpslagstiftningen bör avskaffas.
Bostadsanvisningslagen
Enligt vår mening är lagen om kommunal
bostadsanvisningsrätt både onödig och skadlig. Den är
onödig eftersom det har visat sig att kommunerna nu har
kunnat få tillgång till lägenheter för bostadsförmedlingens
räkning genom frivilliga avtal med fastighetsägarna. Den är
skadlig eftersom den riskerar att hämma rörligheten på
bostadsmarknaden.
Vi föreslår därför att bostadsanvisningslagen avskaffas.
Bostadsförmedlingarna
Bostadsförmedlingarna kan spela en aktiv roll för att öka
rörligheten på bostadsmarknaden och göra denna
effektivare. För att få resurser för att t.ex. arbeta aktivt med
byten bör bostadsförmedlingarna ha möjlighet att ta ut
avgifter för sin verksamhet.
Ökad konkurrens
Det är angeläget att stimulera en ökad internationell
konkurrens inom bostadsområdet. Det finns idag en lång
rad hinder som försvårar importen av byggmaterial och
leder till att det finns få utländska entreprenörer i Sverige.
Detta beror bl a
på det omfattande statliga regelverket och som innebär
ett stort handelshinder. Folkpartiet liberalerna föreslår att
en rad regleringar tas bort vilket också bör leda till en ökad
internationell konkurrens. De regler som bör finnas kvar
skall förenklas och anpassas till EG:s.
Även utländska entreprenörer bör ges ökade
möjligheter att verka i Sverige. Detta förutsätter att deras
personal ges möjlighet att arbeta i Sverige.
Byggnormer m.m.
Det finns ett behov av färre och mindre styrande regler
för byggandet. En mindre styrande byggnorm leder dels till
att utrymmet för fantasi och för att tillgodose människors
varierande önskemål ökar, dels till att kostnaderna för
byggande i viss utsträckning kan minska.
Men normer behövs givetvis, bl.a. för att tillförsäkra
handikappade möjligheter att röra sig så obehindrat som
möjligt och för att äldre ska kunna vårdas i sina lägenheter
även när de har svårt att röra sig.
Den översyn av byggnormen som genomförts har lett
fram till de nybyggnadsregler som numera gäller. Avsikten
har varit att dessa ska vara mindre detaljerade. Det är nu
angeläget att följa tillämpningen av den nya byggnormen
för att kunna avgöra om den verkligen innebär en mindre
detaljreglering av byggandet.
Det bör också vara möjligt med s.k. fribyggen där
kostnaderna hålls nere.
Allmännyttiga bostadsföretag
Det finns en rad särregler för allmännyttiga
bostadsföretag. Dessa får bl.a. inte ha en aktieutdelning
som överstiger normal upplåningsränta för normala
krediter. Denna typ av särregler fyller ingen funktion och
bör avskaffas. Allmännyttiga bostadsföretag har också fått
behålla sin schablonbeskattning. I likhet med privata
företag bör konventionell beskattning tillämpas också för
allmännyttan.
Hyressättningen
Bruksvärdessystemet infördes för drygt 20 år sedan
istället för den hyresreglering som infördes under 1940-
talet. Avsikten var att bruksvärdessystemet skulle efterlikna
en ordning med marknadsbestämda hyror och att
hyressättningen skulle bli mer rättvis.
Med bruksvärde avsågs vad en lägenhet var värd ur
hyresgästens synvinkel i förhållande till likvärdiga
lägenheter på samma ort. Vid bedömningen av bruksvärdet
skulle man bortse från produktions-, drifts- och
förvaltningskostnader.
Bruksvärdet skulle istället avgöras av lägenhetens
storlek och standard men också av husets läge, närhet till
service och kommunikationer m.m.
Det är idag uppenbart att bruksvärdessystemet inte
leder till de resultat som åsyftades när systemet infördes. Vi
har fått en omfattande hyressplittring där lägenheter med
små skillnader i bruksvärde uppvisar stora variationer i
hyresnivå.
Detta beror framför allt på att som riktpunkt för
bruksvärdet har satts hyresnivån i de allmännyttiga
företagen som förutsätts sätta sina hyror efter
självkostnadsprinciper. Främst på grund av inflationen har
dock kostnadsnivåerna i nyproduktionen stigit kraftigt
särskilt under de senaste 10 åren. Den omfördelning som
bostadsfinansieringssystemen åstadkommit har inte varit
tillräckligt kraftig för att skapa paritet mellan olika
årgångar. En fastighets ålder och därmed dess
kapitalkostnader påverkar således hyresnivån på ett icke
avsett sätt.
Den rådande hyressättningen får en rad negativa
konsekvenser. Den leder till en trögrörlighet på
bostadsmarknaden därför att hyrorna inte motsvarar
konsumenternas värderingar. Lägenheterna fördelas i stor
omfattning via ''svarta'' eller ''gråa'' affärer eller som rena
byten. Lägenheter kan användas som
övernattningslägenheter eller behållas som reserv därför att
hyrorna är så låga.
I storstäderna är det på sina håll svårt att köpa en villa
utan att lämna en lägenhet i byte. Många ''tvingas'' att
skaffa lägenheter med mer eller mindre olagliga metoder
för att kunna hävda sig på bostadsmarknaden.
Om läget och standarden tilläts påverka hyran i högre
grad skulle vi få färre svarta affärer och tillgången på
attraktiva lägenheter skulle öka. Därmed skulle priserna på
bostadsrätter sjunka. En ökad rörlighet på
bostadsmarknaden skulle medföra välfärdsvinster genom
ett bättre utnyttjande av bostäderna. Vi skulle få en mer
rättvis hyressättning.
Den avgörande bristen i bruksvärdesssystemet är att
man i den praktiska tillämpningen av systemet har tagit för
lite hänsyn till den s.k. lägesfaktorn. I flera kommuner har
dock hyresnivåerna justerats så att läget har tillåtits spela en
större roll. Det har skett genom överenskommelser mellan
hyresgästföreningarna och de allmännyttiga
bostadsföretagen. Det är angeläget att så sker på fler orter.
Tillämpningen av systemet leder idag till olika resultat i
kommunerna, och överensstämmer inte med de
ursprungliga intentionerna.
Förändringar i hyressättningen måste självfallet ske
successivt. Det är hyresgäster och hyresvärdar som i
förhandlingar kommer överens om hyrorna. Det utgör den
främsta garantin för att det inte sker några drastiska
förändringar över en natt.
Vi har under flera år framhållit vikten av att lägesfaktorn
ges en större betydelse. Det har dock varit svårt att föra en
seriös debatt om detta. Numera medger även regeringen att
den nuvarande hyressättningen är felaktig. I propositionen
om Ny bostadsfinansiering konstateras t.ex. att det finns
''brister i paritet i fråga om utgifter för bostäder av olika
ålder, vilket motverkar den rörlighet som är nödvändig på
bostadsmarknaden för att bostadsbeståndet skall utnyttjas
effektivt''.
Det är inte minst nu angeläget att det sker en betydligt
större hyresomfördelning mellan äldre och nyare
lägenheter. Det finns stora vinster med en sådan
omfördelning. Hyrorna i nybyggda hus blir lägre, vilket
ökar möjligheten att bygga nya lägenheter. I det äldre
lägenhetsbeståndet får vi en ökad rörlighet, vilket gör att
det utnyttjas effektivare. Dessa förändringar leder till
minskade köer. Större avkastning i det äldre beståndet ger
utrymme för självfinansiering av underhåll. Därför bör
privata fastighetsägare som de allmännyttiga
bostadsföretagen ges möjlighet till skattefria avsättningar
till reparationsfonder.
Bruksvärdessystemet medger att lägesfaktorn tillmäts en
större betydelse och produktionskostnaden en mindre.
Systemet var i själva verket avsett att ge sådana resultat. För
att säkerställa att så sker bör dock hyreslagen ändras så att
det klarare framgår vad som menas med bruksvärde.
Andrahandsuthyrning
Vi vill öka utbudet av bostäder. En åtgärd som kan bidra
till detta är att avskaffa hyreslagens regler om
andrahandsuthyrning. De nuvarande reglerna innebär att
det ofta inte ens är möjligt att få täckning för de egna
kostnaderna vid andrahandsuthyrning.
Det finns vidare anledning att göra det lättare att avtala
bort besittningsskyddet vid andrahandsuthyrning som pågår
under inte alltför långa perioder.
Dessa åtgärder skulle leda till att lägenheter som idag
står tomma eller används mycket lite skulle komma ut på
marknaden.
Investeringsskatten
Den särskilda investeringsskatten som tas ut i vissa
tätortregioner bör avskaffas. Vi anser att det är fel metod
att styra byggandet och erfarenheterna visar också att det
resultat som har eftersträvats inte har uppnåtts.
7. Organisationsmakt
Organisationerna utgör en viktig del av vårt samhällsliv.
Fria och livskraftiga organisationer är en förutsättning för
en väl fungerande demokrati. Statsmakterna har
uppmuntrat framväxten och bibehållandet av ett rikt och
varierat föreningsliv.
Ett samhälle med mycket starka organisationer är
emellertid inte problemfritt. Särintressen gynnas lätt på
bekostnad av helhetens intressen. Även den enskilde
individen kan lätt komma i kläm.
Intresseorganisationerna har fått alltmer
myndighetsliknande uppgifter och uppgörelser mellan
staten och organisationerna blir allt vanligare.
Organisationernas roll på bostadssektorn är särskilt
omfattande. Utöver representation i statliga kommittéer och
offentliga organ har organisationerna även givits utrymme i
den dömande makten.
1969 tillkom hyresnämnderna i sin nuvarande form. De
var ursprungligen avsedda att fungera som
medlingsinstanser. Efter hand har de emellertid erhållit
prövningsrätt i allt fler frågor.
En hyresnämnd består i regel av en lagfaren ordförande
samt två ledamöter från hyresmarknadens organisationer,
Fastighetsägareförbundet eller SABO respektive
Hyresgästernas Riksförbund. Talan mot hyresnämnds
beslut förs hos bostadsdomstolen. Även denna instans har
en majoritet av organisationsföreträdare, tre lagfarna och
fyra intresseledamöter.
Det kan i många fall synas praktiskt att
hyresmarknadens parter finns representerade i den
dömande instansen. Det är dock betänkligt från
rättssäkerhetssynpunkt. Människors förtroende för den
dömande maktens oberoende och integritet urholkas
genom intresseledamöternas delaktighet i
rättstillämpningen.
Det förekommer inte sällan att intresseledamöterna
ställs inför mer eller mindre uttalade intressekonflikter. Det
är t.ex. inte tillfredsställande att ledamöter från
Hyresgästernas Riksförbund i hyresnämnden deltar i beslut
om huruvida hyresgäster i en från Hyresgästernas
Riksförbund fristående förening skall ges förhandlingsrätt
eller inte.
Detta har även lett till en fällande dom mot Sverige i
Europadomstolen, det s.k. Langborgermålet. Den
lagändring som föreslås i promemorian DsJu 1990:33 i
anledning av Langborgerdomen är inte tillräcklig. Den
dömande makten bör vara opartisk i ett rättssamhälle.
Hyresnämndernas och bostadsdomstolens uppgifter bör
därför överföras till allmän domstol.
Av de myndighetsliknande funktioner som under senare
år har tilldelats intresseorganisationerna kan nämnas att
hyresgäströrelsens godkännande, s.k. hyresgästintyg, i
regel krävs för bygglov då en fastighetsägare vill bygga om
sin fastighet. Vid utfärdande av hyresgästintyg bör i stället
den mening gälla som företräds av en majoritet av de
boende i den berörda fastigheten.
Ett annat exempel kan hämtas från ROT-programmet.
En förutsättning för att räntebidrag till underhåll skall
utbetalas är att hyresgäströrelsen får ta del av
fastighetsägarens ekonomiska information beträffande
underhållssituationen. Det är tveksamt om sådana
uppgifter skall åläggas en intresseorganisation.
Genom hyresförhandlingslagen har organisation av
hyresgäster givits rätt att förhandla även för icke-
medlemmars räkning. Endast ett fåtal från Hyresgästernas
Riksförbund fristående föreningar har erhållit
förhandlingsrätt. Detta är otillfredsställande.
Hyresförhandlingslagen måste därför ändras så att
föreningar som inte är anslutna till Hyresgästernas
Riksförbund ges ökade möjligheter att erhålla
förhandlingsrätt.
Avgörande för erhållande av förhandlingsrätt bör vara
att föreningen åtnjuter förtroende från en majoritet av
hyresgästerna i den berörda fastigheten eller fastigheterna.
Bedömningar av föreningens kvalifikationer,
förhandlingskapacitet eller långsiktiga målsättning ska vara
av underordnad betydelse.
Idag erlägger hyresgästerna, dvs. såväl medlemmar som
icke-medlemmar, speciella avgifter via bostadsföretagen
direkt till hyresgäströrelsen. Dessa avgifter är
förhandlingsersättningen, boinflytandeersättningen och
ersättning för fritidsverksamhet. De betalas idag som en del
av hyran.
Avgifterna utgör en viss andel av totalhyran och tas ut
med stöd av avtal mellan Hyresgästernas Riksförbund och
fastighetsägaren. Till skillnad från vad som gäller för
förhandlingsersättningen finns inget direkt lagstöd för uttag
av avgifter för fritidsverksamhet eller verksamhet som avser
boinflytande.
Utgångspunkten för besluten om bruksvärdessystemet
var att de allmännyttiga företagen skulle ta ut hyror som
täcker deras kostnader, den s.k. självkostnadsprincipen.
Det är inte rimligt att betrakta ersättning till den
verksamhet som hyresgäströrelsen bedriver som en del av
företagens självkostnader.
Avgifter för fritidsverksamhet och boendeinflytande bör
således fortsättningsvis inte betraktas som hyra. I flera stora
bostadsföretag har fritidsavgiften också avskaffats eller
modifierats. Hushållen bör själva ges rätt att bestämma
vilka fritidsaktiviteter de vill delta i och bidra ekonomiskt
till.
Den s.k. underhållsreformen, dvs rätten för hyresgäster
att själva utföra reparationer, har nyligen permanentats. Vi
anser dock att lagstiftningen bör utformas så att det blir
möjligt för hyresgäster att träffa överenskommelse med
fastighetsägaren även om det inte finns någon
förhandlingsordning.
8. ROT-programmet
Efter regeringsskiftet 1982 infördes det s.k. ROT-
programmet. Det led av påtagliga svagheter bl.a. därför att
det medförde alltför genomgripande ombyggnader som
bl.a. innebar utslagning av smålägenheter, saknade
samband med andra stadsförnyande åtgärder, ökade
behovet av bostadssubventioner och innebar subventioner
av löpande underhåll.
Ombyggnader bör ske varsamt med stor hänsyn till de
boendes önskemål. Det är därför angeläget att de
hyresgäster som berörs av en ombyggnad ges större
möjligheter att påverka omfattningen av denna. Detta
inflytande bör utövas av de hyresgäster som berörs av
ombyggnaden och inte av hyresgästorganisation.
Vi anser således att det s.k. hyresgästintyget som
normalt krävs för att få byggnadslov för åtgärd utöver lägsta
godtagbara standard (LGS) bör utfärdas av de berörda
hyresgästerna. På samma sätt bör ombyggnadslån för
hyreshus normalt endast beviljas om de berörda
hyresgästerna tillstyrker ombyggnaden.
För ombyggnad inne i lägenhet bör normalt krävas att
lägenhetsinnehavaren har tillstyrkt ombyggnaden.
Underhåll såsom byte av avloppsstammar måste givetvis
kunna utföras men större förändringar såsom byte av t.ex.
köksutrustning bör endast kunna göras om hyresgästen
accepterar detta, såvida inte andra reparationer omöjliggör
detta.
Efter att ha ha dragit igång ROT-programmet har
regeringen slagit till bromsarna och försökt stoppa det.
Först genom att försöka begränsa volymen på
ombyggnadsverksamheten med rambegränsningar och
därefter genom mindre räntesubventioner till
ombyggnader.
Vi avvisar rambegränsningar som en metod att påverka
omfattningen av ombyggnadsverksamheten. Vi anser att
dessa bör upphöra och att lagen om byggnadstillstånd
(1971:1204) bör avskaffas.
Vi anser inte att räntestöd för underhåll skall kunna utgå
till miljonprogrammets årgångar. Det innebär risk för nya
stora subventionsåtaganden.
De senaste åren har även tilläggslånen till hus som är
yngre än 30 år höjts kraftigt. Det finns stora brister i
miljonprogrammets hus. Dessa kan dock klaras utan
subventioner. Den ursprungliga produktionskostnaden är
mycket låg och fastigheterna tål en osubventionerad
belåning på den öppna marknaden.
Riksdagen har också nyligen beslutat att räntestöd ska
lämnas för underhåll av lägenheter i hyreshus. Vi motsätter
oss även detta. Strävan bör istället vara att minska
subventionerna, inte införa nya subventioner.
En större omfördelning av hyror mellan äldre och nyare
hus och möjlighet till skattefria avsättningar till
reparationsfonder är bättre lösningar.
9. Bostadsfinansiering
Vi har länge kritiserat bostadssubventionerna av en rad
skäl. Dessa är framför allt följande.Det är ur
fördelningspolitisk synvinkel ineffektivt att stödja en viss
typ av konsumtion. Subventionerna har sammantaget ingen
omfördelande effekt mellan hög- och låginkomsttagare.
Det visar sig dock att räntebidrag och skatteeffekterna ökar
i takt med inkomsten medan bostadsbidragen, helt
naturligt, minskar. Långt effektivare är att rikta ett
generellt stöd, utan konsumtionsstyrande verkan, till de
grupper som behöver det -- framför allt barnfamiljer.
Bostadssubventioner har en tendens att kapitaliseras på
oförutsedda punkter. Det innebär att det ofta är andra än
de tänkta mottagarna som tillgodogör sig de belopp som
utgår. Det är bara den förste ägaren av ett småhus eller en
bostadsrätt som tjänar på subventionerna.
Det finns också andra vinnare i systemet. Den som fått
en subventionerad hyreslägenhet har t.ex. möjligheter att
tillgodogöra sig delar av subventionen genom svart
försäljning eller genom att helt lagligt lämna lägenheten
som en del av betalningen för ett småhus.
Subventionerna bidrar sannolikt till att driva upp
byggpriserna genom att en så stor del av kostnaderna
betalas av staten.Bostadssubventionerna är en
omfattande statsfinansiell belastning och bidrar därmed till
att hålla skattetrycket uppe.Bostadssubventionerna är
intimt förknippade med regleringarna. Omfattande
bostadssubventioner leder lätt till krav på regleringar därför
att det känns angeläget att styra hur subventionerna
fördelas.
Den höga subventioneringen av bostadsbyggandet har
lett till att praktiskt taget samtliga nya bostäder finansieras
med subventionerade lån. Bostadssubventionerna är så
höga att de motsvarar ungefär halva produktionskostnaden.
I det utredningsarbete som har förekommit de senaste
åren har den funnits en radikalt ökad medvetenhet om
avigsidorna av subventioner. I regeringens proposition i
höstas om Ny bostadsfinansiering m m
redovisades en insikt främst om avigsidorna av
subventionerna men i viss mån även om att den nuvarande
hyressättningen motverkar den nödvändiga rörligheten på
bostadsmarknaden.
Räntelånen
Det nya bostadsfinansieringssystem som riksdagen
nyligen beslutat införa innebär att de nuvarande
räntebidragen ersätts av räntelån. För nybyggda hus ska
inga räntebidrag utgå från 1 jan 1992 och i det befintliga
beståndet ska räntebidragen likaså upphöra att utgå.
Endast skattekompenserande räntebidrag ska utgå till
flerfamiljshus motsvarande den avdragsrätt som
småhusägarna åtnjuter.
Folkpartiet liberalerna kritiserade den utformning som
räntelånen hade fått. Vi menade att räntelånen under
ogynnsamma förhållanden kan leda till en omfattande
skulduppskrivning under lång tid samtidigt som
fastighetspriserna inte stiger i samma takt. Detta drabbar
den enskilde hårt men det medför också att systemet blir
instabilt.
Ett bostadsfinansieringssystem måste nämligen vara
stabilt och kunna fungera i skiftande ekonomiska lägen. I
propositionen hävdades att det föreslagna systemet
uppfyller dessa krav. Många remissinstanser har dock
kritiserat systemet just därför att det inte är tillräckligt
robust. Riksbanken har t.ex. i sitt remissvar över den
utredning som låg till grund för propositionen hävdat att
systemet är förenat med i stort samma nackdelar som
orsakat sammanbrott i tidigare finansieringssystem.
Realräntebidraget som ska utgå när realräntan är
mycket hög, 5--7% beroende på ränteläge, gör inte
systemet mer stabilt. Det innebär tvärtom att staten redan
från början har tagit ett alltför stort ansvar för
bostadsfinansieringen. Bidragskonstruktionen är dessutom
krånglig och svårbegriplig.
Realräntebidraget är tveksamt också av andra skäl. Det
föreslås utgå med fullt belopp under de första 10 åren för att
därefter successivt reduceras. Det finns inget skäl till att just
de som bor i ett relativt nytt hus ska ha detta skydd mot höga
realräntor.
De statsfinansiella effekterna av räntelån och
realräntebidrag belystes också mycket knapphändigt i
propositionen. På längre sikt torde vinsterna i
statsbudgeten minska.
Folkpartiet liberalerna har länge föreslagit införandet av
lån som omfördelar kostnaderna över tiden. Vi avvisade
dock det föreslagna räntelånesystemet främst därför att det
finns en risk för att det inte blir ett tillräckligt stabilt system
men också därför att hela lånebyråkratin blir kvar och att
skatterna inte kunde sänkas samtidigt.
Vi anser därför att beslutet om räntelån bör rivas upp
och att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
om ett nytt bostadsfinansieringssystem. Det bör bygga på
följande riktlinjer. Räntebidragen skall successivt minska
kraftigt. Bidrag bör på sikt bara utgå till flerfamiljshus
motsvarande den skatteminskning som småhusägarna får.
Vi vill åstadkomma detta genom att under en begränsad
period vidta extra planmässiga nedtrappningar av
räntebidragen i det befintliga bostadsbeståndet. En reform
skall kombineras med skattesänkningar i enlighet med vad
som anförs nedan.
Folkpartiet liberalerna vill också göra det möjligt för den
enskilde att ta lån på marknaden som omfördelar
kostnaderna över tiden. När bostadssubventionerna
minskas måste vi erbjuda andra sätt att initialt minska
kostnaderna i nya hus. Denna omfördelning får dock inte
vara så omfattande och ske under så lång tid att systemet
blir instabilt och därmed inte fungerar i praktiken.
Det är sannolikt en förutsättning för att sådana lån ska
kunna erbjudas i nya hus att staten erbjuder möjligheten till
en statlig kreditgaranti. Vi anser att regeringen bör
återkomma med förslag till riksdagen om statliga
kreditgarantier för lån där skulduppbyggnaden förutsätts
vara lägre än i det nu beslutade systemet. Kreditgarantin
bör ge utrymme för olika finansieringsalternativ. Det finns
t.ex. ingen anledning att binda olika kategorier av
fastighetsägare vid vissa bestämda krav på egeninsats. Det
finns anledning att stimulera större krav på egeninsats än
idag.
Denna kreditgaranti kommer sannolikt att kunna köpas
till ett lägre pris än den kreditgaranti som riksdagen nyligen
beslutat om, då riskerna för förluster är lägre i det av oss
föreslagna systemet. Komplicerade och sakligt tvivelaktiga
konstruktioner såsom det av regeringen föreslagna
realräntebidraget bör inte ingå i ett nytt system.
I propositionen konstaterades att de föreslagna
räntelånen leder till lägre statsutgifter men att detta inte
medger några skattesänkningar därför att räntelånen inte
innebär någon finanspolitisk åtstramning. Detta är i
huvudsak rätt även om en viss åtstramning torde ske genom
att utrymmet för rebelåning av fastigheter minskar när
räntelån införs.
Vårt förslag om nedtrappning av räntebidragen innebär
dock att resurser tidigare frigörs som kan och skall användas
för skattesänkningar.
10. Beskattning
Den nu genomförda skattereformen innebär
förbättringar i flera avseenden. Det finns dock på sikt
anledning att se över bostadsbeskattningen med syfte att
uppnå ett enklare och mer enhetligt system. Till det som bör
övervägas hör taxeringsvärdena och fastighetsskattens
konstruktion och reavinstskatten samt allmännyttans
schablonbeskattning.
11. Anslagsförändringar
B 2.
Länsbostadsnämnderna
Vi anser att länsbostadsnämnderna på sikt bör avskaffas.
Våra förslag till förenklingar såsom schablonisering av
beräkningarna för räntebidrag, borttagande av
kostnadskontrollen och mark- och konkurrensvillkoren gör
att anslaget kan minskas redan nästa budgetår. Boverket
hävdar också att kostnadsgranskningen är mycket
arbetskrävande. Anslaget till länsbostadsnämnderna bör
därför minskas med 28 milj.kr. till 30 milj.kr.
B4. Räntebidrag
Under anslaget B4 ingår förutom de ''vanliga''
räntebidragen för ny- och ombyggnad och räntestöd för
underhåll även en rad andra bidrag som bl.a. tillkom som
en följd av den bostadspolitiska propositionen hösten 1986.
Folkpartiet liberalerna motsatte sig då ytterligare tillskott
till subventionsfloran. Det är därför positivt att även
regeringen nu föreslår att stödet till barnfamiljer för förvärv
av äldre egnahem avskaffas. Även förvärvsstödet vid
kommunalt förköp i vissa kustkommuner bör dock
avskaffas samtidigt.
Även anslaget till stöd för genomgångsbostäder för
ungdomar bör avskaffas. Likaså bör
ungdomsbostadsdelegationen upphöra.
Räntestöd för underhåll m.m. bör minskas. De privata
fastighetsägarna bör istället som de allmännyttiga
bostadsföretagen ges möjlighet till skattefria avsättningar
till reparationsfonder. Vi motsatte oss även den nyligen
beslutade vidgningen av stödet till att omfatta också
lägenhetsunderhåll i hyreshus vilket beräknades kosta 60
miljoner kr det första året.
Folkpartiet liberalerna motsatte sig borttagandet av
taket i den s.k. räntebidragstrappan på 125 % av det
schablonmässigt beräknade låneunderlaget. Enligt vår
mening bör de framtida räntebidragen helt ske efter
schabloniserade beräkningar och ingen kostnadskontroll
förekomma. Detta leder till betydande besparingar i
räntebidragen då inga bidrag ska ges till kostnader
därutöver.
B6. Tilläggslån till ombyggnad av vissa bostadshus m m
I
budgetpropositionen föreslås en ram på 220 milj.kr. för
tilläggslån till åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år.
Vi anser att tilläggslån inte bör utgå till dessa hus. Det finns
däremot ett stort behov av medel för kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse. Vi anser därför att den föreslagna
ramen bör höjas med 25 milj.kr. till 165 milj.kr.
Radon
Folkpartiet liberalerna har i en annan motion till detta
riksmöte föreslagit större bidrag och ökade resurser för
bekämpning av radon i bostäder.
Sammanfattningsvis föreslår vi följande besparingar:
1991/92
Helår
Minskade anslag till länsbostadsnämnderna B2
28
28
Avveckling av ungdomsbostadsstöd B4
25
25
Lägre räntestöd för underhåll B4
100
200
Schablonisering av låneunderlagen och
avskaffande av kostnadskontroll B4
400
400
Avskaffande av förvärvsstöd vid kommunalt
förköp i vissa kustkommuner B4
10
10
Avskaffande av tilläggslån för hus som är yngre
än 30 år B6
55
110
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för den framtida
bostadspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade möjligheter att bo i
bostadsrätt,
3. att riksdagen beslutar om ändring i 2
§ lagen om förvärv av hyresfastighet beträffande s.k.
rikskooperativa organisationer i enlighet med vad som
anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar om ändringar i 60a
§ bostadsrättslagen beträffande s.k. rikskooperativa
organisationer i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar stryka 14
§ andra stycket bostadsrättslagen (hembud),
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om begränsningar i kommunernas
anvisningsrätt för nybyggda bostadsrättslägenheter,
7. att riksdagen beslutar om sådan ändring i
bostadsrättslagen så att det räcker med en enkel majoritet
för att omvandla hyresrätt till bostadsrätt,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en lagändring så att
de boende har företräde vid försäljning oavsett vem som
äger fastigheten och oavsett vem som är köpare,
9. att riksdagen beslutar om upphävande av
bestämmelsen om slopande av räntebidrag vid överlåtelse
av allmännyttiga bostadsföretag eller sådana
bostadsföretags bostadsbestånd m.m.,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om borttagande av hinder för att
omvandla äldre typer av sammanslutningar såsom
bostadsföreningar till bostadsrättsföreningar,
11. att riksdagen beslutar avskaffa markvillkoret,
12. att riksdagen beslutar avskaffa konkurrensvillkoret,
13. att riksdagen beslutar att avskaffa kostnadskontrollen
vid beviljande av bostadslån,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om schablonberäkning av
räntebidrag,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett schabloniserat
investeringsbidrag,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försäljning av SBAB,
17. att riksdagen beslutar avskaffa förköpslagen,
18. att riksdagen beslutar avskaffa lagen om kommunal
bostadsanvisningsrätt,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bostadsförmedlingars rätt att ta
ut avgifter,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om byggnormer,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aktieutdelning från
allmännyttiga bostadsföretag,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av bruksvärdessystemet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av skattefria
avsättningar till reservationer för underhåll,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hyra och besittningsskydd vid
andrahandsuthyrning,
[att riksdagen beslutar att avskaffa investeringsavgifterna
för visst byggande,1]
25. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i hyreslagen så att ersättning för boinflytande och
fritidsverksamhet inte skall anses som hyra,
26. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i hyresförhandlingslagen så att avgörande för erhållandet av
förhandlingsrätt blir att föreningen åtnjuter hyresgästernas
förtroende,
[att riksdagen beslutar att bostadsdomstolens och
hyresnämndernas verksamhet överflyttas till de allmänna
domstolarna,2]
27. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i bostadssaneringslagen så att vid utfärdande av
hyresgästintyg för ombyggnad den mening skall gälla som
företräds av majoriteten av de boende i fastigheten,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om borttagande av administrativa
begränsningar av byggandets omfattning,
29. att riksdagen beslutar att avskaffa lagen om
byggnadstillstånd,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hyresgästernas inflytande över
underhållet i den egna bostaden,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en planmässig nedtrappning av
räntebidragen och en samtidig sänkning av skatterna,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upphävande av räntelånen och
en översyn av bostadsfinansieringen,
33. att riksdagen till Länsbostadsnämnderna (B
2) för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på
30 000 000 kr.,
34. att riksdagen beslutar avskaffa förvärvsstödet vid
kommunal förköpsrätt i vissa kustkommuner,
35. att riksdagen beslutar avskaffa
ungdomsbostadsstödet fr.o.m. den 1 juli 1991,
36. att riksdagen beslutar att avskaffa
ungdomsbostadsdelegationen,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lägre räntestöd för underhåll
m.m.,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskaffande av
räntebidragstrappan,
39. att riksdagen till Räntebidrag m.m. (B
4) för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på
22 175 000 000 kr.,
40. att riksdagen till Tilläggslån till ombyggnad av vissa
bostadshus m.m. (B
6) för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på
285 000 000 kr.,
41. att riksdagen beslutar att tilläggslån till ombyggnad av
bostadshus som är yngre än 30 år inte skall beviljas efter den
1 juli 1991,
42. att riksdagen medger en ram för de antikvariska
myndigheternas tillstyrkanden av tilläggslån eller förhöjt
låneunderlag till kulturhistoriskt värdefull
bostadsbebyggelse m.m. på 165 000 000 kr. för budgetåret
1991/92.
Stockholm den 25 januari 1991
Erling Bager (fp)
Siw Persson (fp)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Leif Olsson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)