Nära en tredjedel av vårt lands befolkning lever i våra
tre storstadsregioner. En ännu större del är för sin utkomst
beroende av näringslivets utveckling i dessa regioner.
Prognoser visar att en fortsatt ökning av
storstadsregionerna kommer att ske i framtiden.
Storstädernas utveckling är därför av avgörande
betydelse för hela vårt land och för våra möjligheter att slå
vakt om arbete och välfärdsutveckling.
Utvecklingen visar en mycket stark ekonomisk
utveckling med goda arbetsmöjligheter och rik tillgång på
service. Samtliga storstadsområden visar dock en stark
segregering och en olikformad social livsmiljö. I
centrumområdena finns ett rikt utbud av livsmöjligheter
medan i stora förortsområden, inte minst i
miljonprogrammets hyreshusområden, möjligheterna är
betydligt sämre. Detta skapar ett torftigt kultur- och
gemenskapsliv inte minst för de delar av befolkningen som
på grund av inkomster, familjeförhållanden och ålder inte
har möjligheter att ta del av utbudet i centrum. I dessa
avseenden är betydande befolkningsgrupper handikappade
vid en jämförelse med andra delar av vårt land. Där finns i
storstaden en kulturell fattigdom jämförbar med
glesbygdens.
Denna situation skapar en splittring som lätt blir en
grogrund för främlingskänsla, missbruk och social
utslagning.
Storstadsutredningen hade till uppgift att ge en bred
belysning av levnadsvillkoren i storstadsregioner i relation
till andra delar av landet samt att föreslå åtgärder för att
förbättra storstaden som livsmiljö. Enligt vår uppfattning är
det viktigt att dessa förhållanden blir föremål för en
kontinuerlig kartläggning och analys i form av sociala
välfärdsundersökningar. Först därigenom erhålles ett
tillfredsställande underlag för de åtgärder inom ett brett
fält, som utvecklingen aktualiserar inte minst på kommunal
nivå.
Storstadsutredningen fann att problemen var störst i de
minst attraktiva bostadsområdena. Det är därför viktigt att
dessa områden rustas upp och vid behov byggs om så att
stämpeln av dåliga bostadsmiljöer försvinner. Detta
förutsätter statligt stöd i form av lån med förmånliga
ränteoch återbetalningsvillkor. Därför är det angeläget att
en sådan ombyggnad ges prioritet vid den prövning av
byggandet som sker av konjunkturskäl. De fortsatta
restriktionerna mot ombyggnadsverksamhet i
Stockholmsområdet bör därför upphöra snarast möjligt.
För att den pågående uppsplittringen och segregeringen
skall motverkas fordras det åtgärder över ett brett fält
utöver det som aktualiseras i bostadsbeståndet.
Boendemiljön i vid bemärkelse måste förbättras i ett
aktivt samspel med de människor som bor där.
Möjligheterna för dessa att själva utveckla
förutsättningarna i ett lokalt självstyre måste tas till vara,
där hyresgästernas organisationer och övriga folkrörelser
blir aktiva medagerande. Bostadsområdena bör få sin egen
demokratiska organistion med egna igenkännbara politiker,
som driver egna frågor när det gäller miljö, området och
verksamheten i området. Samverkan i boendeservice
mellan fastighetsförvaltning och boendeservice bör kraftigt
förbättras till förmån både för ekonomi och för ett aktivt
deltagande, inte minst gäller detta det befintliga
fastighetsbeståndet, skolor, daghem, fritidsgårdar etc. som
bör utnyttjas i betydligt större utsträckning än i dag.
Boendeservicedelegationen har bl.a. förslagit att frågan
om särskilt stöd till samverkansprojekt för samlingslokaler
bör utredas. Detta är angeläget. En sådan utredning bör
också beakta förutsättningar för ett samarbete i
fastighetsförvaltning och boendeservice mellan olika
boendekategorier och det lokala föreningslivet.
I storstädernas förortsområden, där vissa delar präglas
av hög omflyttning och social oro, är behovet av vänner och
kamrater stort. Här är därför behovet av ett starkt och
välutvecklat föreningsliv stort. Erfarenheterna visar dock
att föreningslivet har svårt att växa sig starkt. Inte minst
beror detta på att i planeringen utelämnats allaktivitetshus,
Folkets hus och andra föreningslokaler.
Exempel på vad tillgången på sådana lokaler betyder
visar exempelvis Fryshuset i Stockholm, Folkets hus-
verksamheten i Hammarkullen i Göteborg, Rinkeby,
Skarpnäck och Norra Botkyrka i Stockholmsregionen och
Rosengård i Malmö. Särskilt stor är effekten av dessa
anläggningar på invandrargruppernas olika aktiviteter,
vilka är av en utomordentlig betydelse för att bevara
kontakterna med den egna nationella kulturen men också
för möjligheterna av ett inväxande i det svenska samhället.
Storstadsutredningen har behandlat olika investeringar i
olika slag av trafiksystem och liknande. Det är
förvånansvärt att inte i detta sammanhang också frågan om
utveckling av lokala anläggningar för kultur-, nöjes- och
fritidsverksamheter tagits upp. Vi anser att så bör ske och
att erforderliga resurser ställs till förfogande för
anordnande av sådana anläggningar. I en överhettad
byggnadskonjunktur bör företräde för dessa investeringar
ges i förhållande till byggande av kommersiella lokaler.
Inriktningen bör dock vara att i största möjliga
utsträckning utnyttja befintliga lokaler, som kommunala
fritidsgårdar, nedlagda skolor, överblivna ytor i
centrumanläggningar etc. Inriktningen bör också vara att
iordningställandet sker med användning av ideell
arbetskraft där detta är möjligt. I detta syfte bör utredas hur
man på lämpligt sätt kan kombinera en sådan arbetsinsats
med ett samhälleligt stöd till materialkostnader.
Det är viktigt att man på lokal nivå inser sitt ansvar för
att trygga verksamheterna ekonomiskt i dessa anläggningar.
Det är inte rimligt att de människor som aktivt engagerar
sig i denna verksamhet och ofta i ett ideellt arbete på fritid,
skall behöva ägna så stor del av sitt arbete åt att från dag till
dag trygga den ekonomiska verksamheten -- en uppgift som
naturligt borde vara samhällets.
För utveckling av dessa åtgärder för att förbättra
storstadens livsmiljö bör särskilda resurser avsättas i
samband med den utbyggnad av storstadens infrastruktur,
som nu planeras. Insatserna bör särskilt inriktas mot de
minst attraktiva bostadsområdena.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att
förbättra storstadens livsmiljö.
Stockholm den 24 januari 1991
Åke Wictorsson (s)
Anita Johansson (s)
Lennart Andersson (s)
Hans Göran Franck (s)
Eva Johansson (s)
Dag Ericson (s)
Marianne Carlström (s)
Lars-Erik Lövdén (s)