Den allmänna ekonomiska konjunkturen viker nu
mycket snabbt. Alla konjunkturbedömare är överens om
att vi är på väg in i en lågkonjunktur.
Av erfarenhet drabbas byggnadssektorn särskilt hårt vid
en allmän konjunkturnedgång. Det höga ränteläget i dag
bidrar till att förvärra läget ytterligare. Risken för en stor
arbetslöshet är överhängande. Arbetslösheten bland
landets byggnadsarbetare har på bara en månad, mellan
november och december 1990, ökat från 3,1 % till 4,7 %. I
vissa län ligger i dag arbetslösheten över 10 %. Inom andra
branscher skulle man aldrig acceptera en arbetslöshet i den
här storleksordningen. Det är därför rimligt att inte göra
byggbranschen till ett undantag.
Det är så att nedgången kommer samtidigt för
nybyggande av bostäder samt byggande av kontor,
industribyggnader och offentliga byggnader. Detta skapar
behov av åtgärder för att dämpa risken för allvarliga
följdverkningar. Detta kan ske genom åtgärder på
ombyggnadssidan.
Det finns dessutom behov av en jämnare igångsättning
av byggande över säsongen.
Regeringen har i december månad 1990 beslutat att ta
bort ombyggnadsbegränsningarna med undantag för
Stockholm och Göteborg. Dessa åtgärder är förmodligen
otillräckliga varför ytterligare insatser bör prövas.
De bostäder som producerades under 1950-talet men
framför allt under det s.k. miljonprogrammets tid, 1965--
1975, kräver av tekniska och sociala skäl stora insatser.
Upprustningen av 1950-talsbebyggelsen har påbörjats men
genom statsmakternas prioritering av nyproduktionen och
därmed sammanhängande övergång till försämrade villkor
för ombyggnad har denna avstannat. Miljonprogrammets
omdaning har tydligt begränsats av alltför snäva ramar för
ombyggnads- och tilläggslån.
Ombyggnad av bostäder kräver en rejäl
planeringshorisont. Det krävs inte först och främst för den
tekniska projekteringen och upphandlingen av
byggnadsarbeten (vilka i och för sig tar åtskillig tid).
Viktigare är att samråd och diskussioner med de boende tar
tid. Den processen måste också få löpa med säkra
betingelser, dvs. att man vet om/när en ombyggnad kan ske.
Insatser för en ökad ombyggnadsverksamhet får positiva
konsekvenser för såväl sysselsättningen som boendet. Det
är därför angeläget att ombyggnadsstoppet för bostäder och
byggnader hävs såväl i Stockholm som i Göteborg.
Önskvärt vore om en tidpunkt för restriktionernas hävande
snarast kunde aviseras. Viktigt är att ramen för tilläggslån
avsedda för miljonprogrammets områden ökar. Föregående
år uppgick ramen till ca 225 milj.kr. medan
låneansökningarna uppgick till bortåt en miljard. Generellt
gäller att om en ombyggnad skall bli ekonomiskt
genomförbar krävs att den totala effekten blir minst i nivå
med vad som gällde före begränsningen.
Om inte åtgärder snabbt sätts in för att motverka
nedgången i nybyggandet kommer återigen byggbranschen
och dess anställda att utsättas för en åderlåtning som på sikt
blir en begränsning av utvecklingen i övrigt. Insatser på
ombyggnadssidan får många positiva effekter. En nedgång
i byggandet får negativa effekter för hela arbetsmarknaden.
En drastisk nedgång i byggnadsverksamheten drabbar
först den äldre arbetskraften och det är just denna grupp
som skulle gynnas av en mer omfattande
ombyggnadsverksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att förhindra kraftig
försämring av arbetsmarknadsläget inom byggnadssektorn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upphävande av återstående
ombyggnadsbegränsningar för Stockholm och Göteborg
vad avser bostäder och lokaler,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att stimulera
ombyggnadsverksamheten utan en snabb
kostnadsutveckling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vidgande av ramen för tilläggslån
i första hand för projekt inom miljonprogrammets
områden.
Stockholm den 24 januari 1991
Lars Ulander (s)
Nils T Svensson (s)