Alla människor har behov av gemenskap, trygghet och
identitet. Det sociala nätverket är grundläggande för
förmågan att tillgodose dessa behov. I familjen, i
vänkretsen, i grannskapet där vi bor och på arbetet skapas
och underhålls de kontakter vi behöver.
I dagens samhälle har kontaktytorna i bostadsområdena
blivit färre. Vi lär sällan känna våra grannar och det blir inte
angeläget att ta ansvar för en gemenskap över
åldersgränserna. Tydligast kan det ses i de stora
bostadsområdena från miljonprogrammets tid. Dessa
områden har dock på många håll genomgått omfattande
upprustningar. Till följd av de senaste årens bostadsbrist har
många kommuner vidare omfattande
bostadsbyggnadsprogram för nybyggnation. Det är viktigt
att dessa nya och ombyggda områden ges en utformning
som främjar gemenskap mellan de boende. För att det ska
vara möjligt bör bostadsfinansieringen medverka till en
samordning av boendeservicen.
Den offentliga servicen i bostadsområden har ofta hittills
varit sektoriserad och utformad med sikte på ett specifikt
behov. Det kan gälla barnstugor, skolor, bostäder och
dagcentraler för äldre eller ungdomars fritidsgårdar resp.
föreningslokaler. I en del kommuner har dock numera en
helhetssyn på människors behov av gemenskap lagts till
grund för serviceplaneringen. Man vill komma bort ifrån
institutionstänkandet för att i stället skapa förutsättningar
för delaktighet i bostadsområdena. Om en sådan
verksamhetsinriktning skall kunna förverkligas ställs dock
krav på en mer flexibel gränsdragning mellan bostäder,
bostadskomplement, samlingslokaler och lokaler för
offentlig service. Bostadsfinansieringens tillämpning
behöver därför ändras i viss utsträckning.
Bostadsfinansieringens nuvarande stödsystem
Bostadslån lämnas till byggande av bostäder,
bostadskomplement som förråd och tvättstugor och sådana
lokaler som behövs för områdets fritidsverksamhet och dess
sociala och kommersiella service. Sådana lokaler kan under
vissa förutsättningar vara berättigade till samma bidrag för
räntekostnaderna som bostäder. Enligt gällande
föreskrifter avser detta:Lokaler för samvaro, möten,
hobby och motion i en bostadsgrupp, totalt dock max 2
kvm/hushåll.Gemensamma utrymmen för begränsade
grupper av hushåll i organiserade kollektiva boendeformer
med allsidig hushållssammansättning, dock max. 10
kvm/lägenhet (inkl. de 2 kvm ovan).
Vissa villkor måste vara uppfyllda för att räntebidrag
skall kunna utgå:den betjänade gruppens storlek får inte
överstiga 100 lägenheter.lokalerna skall
förvaltningsmässigt och ekonomiskt höra samman med
bostäderna.
Lokaler avsedda specifikt för kommersiell eller
kommunal service kan enligt bestämmelserna inte till någon
del jämställas med bostäder.
Riksdagen beslutade under hösten 1990 om införandet
av ett nytt system för att stödja finansieringen av
bostadsbyggandet. Systemet innehåller väsentligt lägre
subventioner och mindre detaljreglering. De kostnader som
berättigar till stöd skall i det nya systemet beräknas
schablonmässigt på ett sätt som närmare skall anges av
boverket.
Staten stödjer också byggande av allmänna
samlingslokaler, i första hand sådana lokaler som
tillgodoser föreningslivets behov.
De nuvarande reglerna utgår från en principiell syn på
kostnadsfördelningen mellan olika parter. De boende skall
genom hyra, avgifter eller räntekostnader betala för
bostaden och funktioner som kan sägas vara direkt knutna
till bostaden. Hit räknas också utrymmen för t ex hobby,
möten och samvaro.
Bostadsfinansieringens medverkan till helhetssyn i
boendet
Normalt planeras nya bostadsområden fortfarande
utifrån en sektorssyn vad gäller såväl boendes närlokaler
som kommunal service. Resultatet kan bli att området kan
innehålla en mängd lokaler för likartade verksamheter som
förutsätts drivas av olika kategorier var för sig. Lokalerna
kommer ofta bara att användas en del av dygnet,
kommunens på dagtid och boendes och föreningslivets på
kvällstid. Bostadsfinansieringen snarast motverkar
samordning genom att stöd endast utgår till närlokaler.
Detta kan leda till ett slöseri med lokalresurser och försvåra
ett samhällsbyggande som utgår från en helhetssyn på
människors behov i närmiljön. För statens del innebär det
att bostadsstöd ges till närlokaler som utnyttjas dåligt en del
av dygnet medan kommunerna bekostar servicelokaler som
utnyttjas dåligt en annan del av dygnet.
Staten bör istället främja lösningar som ger bästa möjliga
utnyttjande av insatta resurser, dvs samordnat brukande av
lokaler i ett område.
Lokaler bör, om de utgör grannskapslokaler för
bostadsområdet, kunna finansieras i viss omfattning på
samma sätt som bostäderna. Liksom nu skall det förutsättas
att de boende har ett direkt inflytande över de lokaler de
har betalningsansvar för. Dock bör det finnas utrymme för
olika lösningar. Ett villkor för bostadslån bör vidare vara att
formerna för hur lokalerna samordnat skall kunna utnyttjas
av de boende resp. socialtjänst, skola, fritid--kultur etc.
regleras genom avtal i det aktuella fallet.
Någon detaljreglering i ovan nämnda avseenden torde
inte vara nödvändig. Varje låneärende blir föremål för
beslut i länsbostadsnämnden och det kan åvila nämnden att
bedöma huruvida de boendes inflytande är säkerställt.
Det kan vidare vara nödvändigt med en avgränsning av
vilken typ av lokaler och hur stora ytor som skall kunna
finansieras med statligt stöd. Nuvarande regler medger stöd
till 2 kvm närlokaler för de boende om de förläggs i separata
lokaler.
Stödet bör lämnas till lokaler som används för de
boendes samvaro och vardagsomsorg. I ett nytt
bostadsområde uppgår ofta närservicelokalerna för boende
och kommunal service till 10 kvm per lägenhet. Av dessa
kan nästan hälften räknas till kategorin samvaro och
vardagsomsorg. Helhetssyn och samordning av
lokalbehoven leder till att de boende får tillgång till lokaler
för samvaro, lek, hobby osv. av en helt annan kvalitet än
som är möjlig med dagens regler. Bostadsstöd bör ges till
grannskapslokaler för samordnat utnyttjande och den
nuvarande gränsen på 2 kvm per lägenhet bör höjas till 4
kvm.
Avsikten med förslaget är inte att totalt sett öka
samhällets subventioner. Syftet är i stället att inom den
subventionsnivå som råder åstadkomma en bättre
samordning och ett bättre utnyttjande av lokaler och
personal i verksamheten. Det ger dessutom förutsättningar
för delaktighet för de boende och ideellt engagemang i
verksamheten samtidigt som resurserna anpassas till de
boendes verkliga behov. Exempel från planeringsstadiet
visar att det går att uppnå effektivitetsvinster på 20--25%
om den sektoriserade synen på utbyggnad och
bostadsfinansiering frångås. Mot den bakgrunden är 4 kvm
per lägenhet en rimlig högsta gräns för bostadsstödet.
I nuvarande tillämpningsregler finns också en högsta
gräns vid 100 hushåll. Denna gräns bör mjukas upp och inte
ses som absolut. De fysiska förutsättningarna i varje enskilt
fall måste vara avgörande liksom på vilket sätt de boendes
inflytande organiseras. Det är ändå viktigt att framhålla att
huvudprincipen skall vara närhet och lokalt engagemang
inom ett bostadsområde.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bostadsfinansieringssystemets
utformning till stöd för helhetssyn, samverkan, delaktighet
och ansvar för vardagsomsorgen på grannskapsnivå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts dels om förenkling av föreskrifterna
i nuvarande bostadsfinansieringsregler, dels vid
utformningen av tillämpningsföreskrifterna för det nya
bostadsfinansieringssystemet.
Stockholm den 24 januari 1991
Berit Löfstedt (s)
Maj-Inger Klingvall (s)