Kvinnor arbetar utom hemmet nästan lika mycket som
männen. Men det är stor skillnad på mäns och kvinnors
arbetsmarknad och lönevillkor!
Nästan 60 procent av kvinnorna -- 1 154 000
-- arbetar inom den offentliga sektorn, oftast inom
vård och omsorg. Mer än 80 procent av de
landstingsanställda är kvinnor. Av männen arbetar 24
procent -- 489 000 -- inom den offentliga sektorn. Jämfört
med männen har kvinnorna alltså ett mycket begränsat
antal arbetsgivare att välja mellan. Ännu färre är
kvinnornas möjlighet att bedriva egen verksamhet inom
sina specialområden vård och omsorg. Inom denna sektor
råder i princip en monopolställning för kommun och
landsting.
På senare år har verkligheten tvingat fram viss
entreprenadverksamhet, t.ex. enstaka vårdcentraler, samt
kooperativ verksamhet, t.ex. inom barn- och äldreomsorg.
Det har numera ''tillåtits'' personal inom förskolan att
bedriva egen verksamhet förutsatt att det sker inom ett
kooperativ. Även om det inte råder något direkt ''förbud''
mot att bedriva egen verksamhet inom vård och omsorg så
råder i praktiken nära nog ett näringsförbud på området.
Verksamheten är helt beroende av politiska beslut.
Styrande regler, byråkrati, ''Dagmarsystem'' m.m. gör det
så gott som omöjligt att driva eget -- och därmed också att
byta arbetsgivare. Enskild verksamhet kan inte konkurrera
på samma villkor som det offentliga. Utan likvärdiga
statsbidrag och möjlighet att tillhöra socialförsäkringen går
det inte att bedriva verksamhet inom denna sektor.
Man måste fråga sig: Måste kvinnor inom vård
och omsorg vara offentliganställda? Måste de vara
underkastade monopol? Svaret är nej! Kvinnorna har
samma rätt som männen att vara egenföretagare och de har
rätt att kunna välja mellan flera arbetsgivare!
Kvinnors kunskap tas inte tillvara idag
Genom att vård- och omsorgsverksamhet är
monopoliserad tas alltför litet vara på all den kunskap och
yrkesskicklighet som personalen -- oftast kvinnor -- har.
Personalen har alltför litet inflytande över arbetet och dess
organisation. Kvinnokraften kan inte tränga igenom
storskaligheten, byråkratin, styrningen och enhetligheten i
de storkoncerner som kommuner och landsting utgör.
Genom att vård- och omsorgspersonal endast haft en
enda arbetsgivare att vända sig till -- kommunen eller
landstingskommunen -- har också kvinnolönerna hållits
nere. Det är stor skillnad på mäns och kvinnors löner! Detta
framgår klart av all statistik över arbetsuppgifter, löner och
pensioner. Som följd av låga löner har kvinnorna också låga
pensioner.
Vill kvinnorna ''driva eget''?
I debatten framhålls inte sällan från socialdemokratiskt
håll att kvinnorna inte vill konkurrera på marknaden på
samma sätt som männen. De skulle alltså hellre vilja vara
anställda inom det offentliga. Detta är fel.
En nyligen genomförd undersökning av Demoskop visar
att det finns en stor potential företagare bland de
offentliganställda kvinnorna.
I undersökningen hade frågor ställts till ett
riksrepresentativt urval om 1 012
personer under ett par veckor under oktober 1990.
Undersökningen är mycket intressant. Det visar sig att av
offentliganställda kvinnor som vill starta eget ville 14
procent ägna sig åt tillverkning, 44 procent åt service, vård
och utbildning och 25 procent åt handel.
Till dem som ville bli egna företagare ställdes frågan:
''Vill Du ha anställda eller inte?'' 56 procent av dessa
kvinnor ville ha anställda.
Undersökningen visar att ca 180 000
kvinnor, som idag arbetar inom den offentliga
sektorn, skulle vilja starta eget och ha anställda!
Bryt monopolen!
Undersökningen jävar helt påståendet att kvinnor hellre
vill vara anställda inom den offentliga sektorn.
Undersökningen visar också att uppemot hälften av de
tillfrågade kvinnorna ville arbeta inom vård, service och
utbildning men då som egenföretagare!
Hur annorlunda skulle inte vård- och omsorgssektorn se
ut om konkurrensen släpptes fri och alla de kvinnor, som vill
bedriva egen verksamhet också hade möjlighet till det! Vård
och omsorg kommer alltid att behövas och om den kunde
bedrivas under mer marknadsmässiga former -- utan att det
kostar patienterna något extra! -- skulle vi få mera vård och
service för pengarna.
Att skapa en fri arbetsmarknad även inom vård, omsorg
och service är den viktigaste kvinnofrågan idag!
Med en större enskild sektor kan de arbetssökande finna
just de arbetsförhållanden och de arbetstider de önskar. All
erfarenhet visar att små enskilda enheter kan tillgodose
personalens önskemål betydligt bättre än de stora
kommunala och landstingskommunala arbetsplatserna med
sin opersonlighet och sina långa beslutsvägar. När olika
arbetsgivare tävlar om de anställda ökar också lönerna och
förbättras arbetsvillkoren. Konkurrensen med en enskild
sektor skulle ge personal inom kommuner och landsting en
starkare ställning och en bättre personalpolitik. Detta
skulle säkerligen göra vård- och omsorgsyrkena mer
attraktiva och minska personalbristen i vården.
Alla skäl talar för att de offentliga monopolen
måste brytas helt, att personalen inom vård och omsorg ska
ha rätt att bedriva egen verksamhet och rätt att välja mellan
olika arbetsgivare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att bryta de offentliga
monopolen för att ge kvinnorna möjligheter till
egenföretagande och en vidgad arbetsmarknad,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att bryta monopolen
för att ge kvinnor möjlighet att välja arbetsgivare och
arbetsmiljö samt att få verkligt inflytande över och
utveckling i sitt arbete.
Stockholm den 22 januari 1991
Gullan Lindblad (m)
Eva Björne (m)
Görel Bohlin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Karin Falkmer (m)
Elisabeth Fleetwood (m)
Margareta Gard (m)
Margit Gennser (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Birgit Henriksson (m)
Inger Koch (m)
Ewy Möller (m)
Ing-Britt Nygren (m)
Sonja Rembo (m)
Birgitta Rydle (m)
Mona Saint Cyr (m)
Ingrid Sundberg (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Margareta af Ugglas (m)