Under hela 70-talet och början av 80-talet minskade
gapet mellan hög- och lågavlönad i Sverige. Idag har
trenden vänt och kvinnornas löner halkar åter efter.
Kvinnors arbete värderas inte på samma sätt som männens.
1989 tjänade ungefär 60 % av alla förvärvsarbetande
kvinnor högst 120 000 kr. per år. Bara 20 % av männen låg
under denna gräns.
Med en lön under 10 000 kr. per månad blir kvinnor
ekonomiskt beroende av en man eller av bidrag. Trots
heltidsarbete klarar inte en ensamstående förälder
kostnaderna för hyra, mat, barnomsorg och kläder i detta
löneläge.
Den stora andelen deltidsarbeten försvårar situationen
ytterligare. Undersökningar visar att 85 % av alla
deltidssysselsatta är kvinnor. Kvinnor med barn under sju
år har en genomsnittlig arbetstid på 30 timmar per vecka.
Ett sjukvårdsbiträde med en genomsnittlig lön, som
arbetade deltid trettio timmar per vecka hade våren 1988 en
inkomst som låg under socialbidragsnormen för
ensamstående.
Övergången till individuella löner har medfört negativa
konsekvenser för kvinnorna. Så länge som den solidariska
lönepolitiken var vägledande för den fackliga kampen
minskade löneskillnaderna mellan kvinnor och män, men
SAFs strategi som ökat gapet mellan hög- och lågavlönad
har gjort kvinnorna till förlorare.
Kvinnornas lägre löner får olika konsekvenser.Låg
inkomst ger låg ATP-poäng och låg pension. Vänsterpartiet
har i annan motion krävt en frivillig pensionsförsäkring i
offentlig regi, som skulle ge kvinnor möjlighet att höja sin
pension.Låg inkomst gör också kvinnorna till
skattereformens förlorare. I finansdepartementet har man i
sina ekonomiska beräkningar förlitat sig på att lågavlönade
kvinnor har en högavlönad make som kan hjälpa till med
försörjningen. Vänsterpartiet har krävt att skattereformens
konskvenser för kvinnorna som grupp skall redovisas i
utvärderingen av dess effekter. Vi har ansett det vara en
rimligare utgångspunkt än att enbart se till hushåll.Låg
inkomst ger låg status och skapar beroende och dålig
självkänsla. Arbetslivet är utformat med männen som norm
och kvinnors arbete värderas därför lägre.
För att ändra kvinnors lägre löner krävs en rad åtgärder.
En av dem är att all lönestatistik måste redovisas
könsuppdelad. Eftersom kvinnors löner är en viktig
jämställdhetsfråga har Jämo
(jämställdhetsombudsmannen) en viktig uppgift att kunna
redovisa orättvisa löner. Jämo borde också få en friare
ställning och fungera mer som opinionsbildare i samhället.
Det innebär bl.a. rätt att gå in i företagens lönestatistik för
att undersöka att diskriminering ej sker.
En motion med krav om översyn av Jämos roll och
uppgifter har nyligen avslagits av riksdagen, och då
regeringen aviserat en proposition med anledning av
jämställdhetsutredningens betänkande Tio år med
jämställdhetslagen, avstår vi från yrkanden om Jämos roll i
denna motion.
Trots att vi sedan 1980 har en jämställdhetslag som
förbjuder lönediskriminering mellan könen så ökar
löneskillnaderna. Det beror bl.a. på att kvinnor och män
har olika arbeten. Inget annat land har en så könsuppdelad
arbetsmarknad som Sverige. Kvinnor och män finns inom
olika sektorer av arbetsmarknaden. Om man ska kunna
förändra den orättvisa lönestrukturen krävs det att kvinnors
arbetsinsatser uppvärderas och att ett system för
befattningsutveckling införs över hela arbetsmarknaden.
Det är också nödvändigt med en könsneutral
arbetsvärdering. Med arbetsvärdering som instrument kan
man jämföra olika arbeten och komma fram till om de är
likvärdiga eller inte och hur de skall lönesättas. Då skulle
man kunna jämföra en undersköterska med en
verkstadsarbetare, eller en kontorist med en
maskinmontör.
Ett medvetet och rätt använt arbetsvärderingssystem
skulle kunna innebära en mer rättvis lönestruktur mellan
kvinnor och män, och målet om lika lön för likvärdigt arbete
skulle kunna uppnås.
Könsneutrala arbetsvärderingssystem som på ett rättvist
sätt jämför kvinnors och mäns arbetsuppgifter måste införas
över hela arbetsmarknaden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att minska
löneskillnaderna mellan kvinnor och män,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet att utarbeta
könsneutrala arbetsvärderingssystem.
Stockholm den 20 januari 1991
Maggi Mikaelsson (v)
Margó Ingvardsson (v)
Viola Claesson (v)
Berith Eriksson (v)
Ylva Johansson (v)
Elisabeth Persson (v)
Gudrun Schyman (v)
Annika Åhnberg (v)