Avskaffande av offentliga arbetsförmedlingsmonopol
Inledning
Moderata samlingspartiet tillmäter Stockholmsregionen
stor vikt. Sveriges enda storstad med internationella mått
mätt erbjuder mycket av den valfrihet och den möjlighet att
forma tillvaron efter egna önskemål som vi vill skapa i hela
Sverige. Den mångfald, individualism och skaparkraft som
präglar Stockholm ger en föraning om hur hela Sverige
skulle kunna befrias från kollektivismens och likriktningens
bojor.
Stockholmsregionen erbjuder en mångfald av
möjligheter när det gäller val av bostadsform, val av arbete,
utbildning och kultur. Fritidsalternativen spänner från de
nära naturupplevelserna till musik, konst och teater av
världsklass.
Även inom de viktiga delar av livets områden där
valfriheten på många håll i Sverige har eliminerats till
förmån för offentliga monopol finns det viss valfrihet i
Stockholmsregionen. I Stockholmsregionen finns privata
skolor, sjukhus och privat äldreomsorg. Men de är
tillgängliga endast för dem som har råd att betala för
utbildning eller vård två gånger, först genom skatterna och
sedan privat.
Men samtidigt drabbas människorna i
Stockholmsregionen av de allvarligaste effekterna i landet
av en offentlig service som inte fungerar. Barnfamiljerna
drabbas av köerna till barnomsorg och en hög
personalomsättning inom den kommunala barnomsorgen
skapar otrygghet. En fastlåst bostadspolitik skapar
bostadsnöd. En förstelnad vårdorganisation skapar
operationsköer och otrygghet för gamla och sjuka.
Äldreomsorgssituationen i Stockholm är närmast
katastrofal. Skadegörelse och våld skrämmer många gamla
människor från att ge sig ut efter mörkrets inbrott.
Trafiksituationen är besvärlig med långa köer och en stor
trafikgenomströmning genom Stockholms innerstad.
Regionen är i viktiga avseenden en övertydlig illustration av
vad en felaktig socialdemokratisk politik leder till.
Denna motion tar upp några av Storstockholms
möjligheter och problem inför det fortsatta 1990-talet.
Stockholm i Sverige och världen
Stockholm är ingen isolerad ö i det svenska samhället,
utan regionen fungerar i viktiga avseenden som en
knutpunkt till gagn för utvecklingen i hela landet. Av
regionens 1,6 miljoner invånare är det många som är födda
eller uppvuxna någon annanstans, men som valt att flytta
till regionen för att förverkliga sina livsplaner. Nästan varje
familj i Sverige har anhöriga, vänner eller bekanta som bor
i Stockholm, eller som under någon period studerat eller
arbetat här. Allt fler stockholmare har också familjeband
med andra länder.
Stockholm är något av en motor för Sverige. Hit
kommer nya idéer och impulser ofta först, för att sedan
antingen försvinna igen eller sprida sig över landet. En stor
del av landets forskarutbildade personal är yrkesverksam i
Stockholms län liksom exempelvis en dryg tredjedel av
Sveriges journalister, bibliotekarier och konstnärer.
Stockholm är också Sveriges finansiella centrum.
Stockholm är Sveriges största importhamn av ny teknik
och landets i särklass viktigaste turistmål. Uppskattningsvis
40 procent av den svenska partihandelns omsättning är
hänförlig till Stockholmsregionen. Av alla utländska
hotellövernattningar i Sverige under de första nio
månaderna 1990 stod Stor-Stockholm för en dryg tredjedel,
enligt SCB.
Navet i det svenska flyget är Arlanda. Under 1990
passerade cirka 15 miljoner passagerare Arlanda flygplats.
Genom tillväxt som skapar förutsättningar för att kunna
utnyttja ny teknik, ökad kunskap om de ekologiska
sambanden och hushållning kan Stockholmsregionens miljö
fortsätta förbättras.
Många av ledningsfunktionerna inom både det privata
näringslivet och den offentliga förvaltningen är placerade i
Stockholmsregionen. Varje dag kommer tiotusentals
besökare från övriga Sverige till Stockholm för att delta i
utbildning, sammanträden eller för att besöka mässor och
utställningar. På samma sätt söker sig människor från hela
landet till Stockholm för att ta del av det gemensamma
kulturarvet i form av museer, byggnadsminnesmärken,
teaterupplevelser eller det senaste inom mode, konst eller
varuutbud.
I en underlagsrapport till Storstadsutredningen
(1989:69) skriver utredarna:
Stockholm har utvecklats till en central mötesplats. Ny
teknik förs in till Sverige via svensk- och utlandsägda
partihandelsföretag i Stockholm. Nya produkter och ny
teknik överförs till svenska storkoncerner genom initiativ
från huvudkontoren i Stockholm. Internationella
ekonomiska transaktioner görs upp med hjälp av
stockholmsbaserade banker och finansföretag. Nya
organisationsmodeller, produktionsfilosofier,
marknadskoncept etc hämtade från utlandet förmedlas till
svenska företag via stockholmsbaserade konsultföretag.
Stockholm är en integrerad del av Europa. Alternativet
för de turister som besöker Stockholm, de företag som
etablerar sig i Stockholm eller de konstnärer som förlägger
sin verksamhet till staden är ofta inte Örebro, Olofström
eller Sunne utan Köpenhamn, Hamburg, Berlin eller
London.
Stockholm behöver tillväxt, sänkta skatter och
investeringar
När det visat sig att den centrala offentliga styrningen av
individers och familjers levnadsförhållanden inte gett
önskvärt resultat, har ett ökat intresse för detaljstyrning av
regioner kunnat noteras hos bland annat
socialdemokraterna. Genom politiska brandskattningar av
vissa kommuner i Stockholmsregionen vill den
socialdemokratiska regeringen försvåra en politik som
syftar till att successivt sänka kommunalskatterna och öka
medborgarnas äganderätt över det egna arbetets
avkastning.
Med inomregional skatteutjämning, byggstopp och
straffskatter har man försökt upprätthålla myten att
statsmakterna är mäktiga uppgiften att åstadkomma
identiska levnadsförhållanden i olika kommuner och
regioner. Detta är naturligtvis en omöjlighet. Denna
ohederliga argumentation har utpekat Stockholmsregionen
som tärande på det övriga landets resurser.
Storstadsutredningen reagerar med rätta mot denna syn,
som förts fram i praktisk socialdemokratisk politik, när den
skriver:
Åtgärder i syfte att begränsa den ekonomiska aktiviteten
i Stockholmsregionen kan i värsta fall få negativa
konsekvenser för våra möjligheter som industrination att
följa med i den internationella ekonomiska utvecklingen.
Förslag om regionala löneskatter, bensinskatter,
tobaksoch alkoholskatter, arbetsplatsskatter och andra
diskriminerande åtgärder mot Stockholmsregionens
befolkning måste med kraft avvisas.
Efter skatteomläggningen kommer inkomstskatten för
många medborgare att vara liktydig med kommunalskatt.
Trots mycket höga kommunalskatter, även i
Stockholmsområdet, förmår inte den offentliga sektorn att
erbjuda medborgarna tjänster som står i relation till
skatterna. Höga inkomst- och löneskatter driver upp pris-
och lönespriralen, samtidigt som incitamenten för svarta
affärer och transaktioner ökar med ett högt skattetryck. I
arbetet med att åstadkomma en nödvändig anpassning av
det höga svenska skattetrycket till en europeisk normalnivå
måste både kommuner, landsting och stat delta genom att
åstadkomma skattesänkningar. Det kommunala
skattestoppet, som måste respekteras och inte kringgås
genom avgiftshöjningar, skapar möjligheter för att
förbereda sådana skattesänkningar. De protester mot det
gällande skattestoppet i kommunerna som hörts från
ledande socialdemokrater i Stockholmsregionen sida ger
anledning till stor oro.
Sedan några år tillbaka har Stockholmsregionen ett
flyttningsunderskott gentemot övriga landet. Under 1990
flyttade 29 670
från Stor-Stockholm till övriga landet medan 23 395
flyttade till Stor-Stockholm, sålunda en minskning
med 3 275.
Nettoökningen av befolkningen i Stockholm, 12 000
personer under 1990, är helt hänförlig till
immigration. Med stolthet uttalar det socialdemokratiska
borgarrådet Mats Hulth att ''hittills har vi stoppat
arbetsplatser i Stockholm för 22 miljarder, och det har vi
gjort med glädje''. Detta uttalande, som sker samtidigt som
nyföretagande inom barnomsorg, vård och omsorg aktivt
motarbetas, visar att socialdemokraterna inte sätter
stockholmarnas välfärd i första rummet.
De effekter som gått under beteckningen ''överhettning''
är samtliga exempel på den politiska sektorns oförmåga att
lösa uppkomna problem och brister. Inte minst oförmågan
att göra de nödvändiga infrastrukturinvesteringarna i vägar,
flygplatser och spårförbindelser har lett till onödiga köer
och problem för stockholmare och besökare i Stockholm.
Stor-Stockholm består av en sydlig och en nordlig
arbetsmarknad. På grund av de långa köerna och långa
restider är det nästan omöjligt för ett företag att flytta från
norr till söder eller tvärt om. I ett sådant fall måste en stor
del av personalen byta anställning. Anledningen till att det
blivit så är de bristande kommunikationerna. Härigenom
drabbas hela regionens tillväxt. Enligt LO-distriktets
sekreterare Roland Larsson motsvarar stockholmarnas
kötid att 6 250
människor på heltid köar varje dag till och från city.
Ett vägsystem runt Stockholm som innefattar en ring
runt innerstaden och en Västerled är av nationellt intresse,
liksom byggandet av en tredje landningsbana på Arlanda,
en spårförbindelse till Arlanda flygplats, en förbättring av
spårförhållandena genom Gamla Stan och en projektering
för ytterligare flygplatskapacitet i Stockholmsområdet.
Bromma flygplats bör därför bibehållas.
Ett mer ändamålsenligt trafiksystem hade också avlastat
innerstaden, minskat köerna och därigenom bidragit till en
bättre miljö. Med fungerande trafikleder skulle också
möjligheten att utveckla kärnor inom regionen utanför
Stockholms innerstad som Arlandastad, Nacka Strand eller
Novum vid Huddinge sjukhus underlättas. Vidare skulle
kontakterna och transporterna inom Mälardalen kunna
underlättas med bättre fungerande transporter.
De stora investeringar som är nödvändiga i
Stockholmsregionen kommer man att behöva dela mellan
privat och offentlig sektor. Kostnaden kommer att vara
beroende av ränteläget -- ett högt ränteläge ökar
totalkostnaden för de projekt som finansieras på den öppna
marknaden. Därför är det av vikt för utvecklingen i
Stockholmsregionen att Sveriges ekonomiska
balansproblem med högt skattetryck, vikande
internationell konkurrenskraft och investeringsunderskott
gentemot utlandet snarast bemästras så att räntenivån kan
sjunka.
Framtida välfärd i Stockholm liksom i övriga Sverige
beror på vår förmåga att skapa goda betingelser för arbete,
sparande, företagande och entreprenörskap. Konkurrensen
mellan länder, regioner och städer kommer i framtiden i
stor utsträckning att handla om var de bästa
levnadsbetingelserna kan erbjudas för enskilda individer
och familjer. För att Stockholmsregionen framgångsrikt
skall kunna konkurrera med andra europeiska centra krävs
en ökad tillväxt. Denna kan åstadkommas med sänkta
skatter, väl fungerande marknader och en anpassad
infrastruktur.
Stockholm måste ta adjö av planekonomin
Varje dag finner 1,6 miljoner människor i
Stockholmsregionen grönsaker, frukt, kött, konserver från
hela världen, kläder, skor och andra varor i butikerna. De
finns inte där som ett resultat av statlig styrning,
kommunala nämnder eller Folk- och Bostadsräkningar.
Varorna finns i butikerna som ett resultat av
marknadsekonomins arbete. Utan någon politisk styrning
tillverkas, transporteras och försäljs alla dessa nyttigheter.
Bilar, fordon, verktyg, elektronik, böcker, tidningar och
olika servicetjänster ställs till konsumenternas förfogande
för den som vill betala. Drivkraften i marknadsekonomin är
prisbildningen som fördelar resurser till de områden där de
gör mest nytta.
Den socialdemokratiska samhällsmodellen har gått ut på
att undandra bostäder, vård, omsorg och utbildning från
denna marknadsekonomi. Istället för konsumenternas
styrning har denna uppgift övertagits av politiker och
tjänstemän. Effekterna av detta är inte minst tydliga i
Stockholmsregionen.
Med hjälp av exempelvis statliga regler och
låneförordningar, kommunalt planmonopol,
bostadsbidrag, regler som gynnat så kallade allmännyttiga
bostadsföretag, kommunala markköp och detaljerade
regler för byggnadslov har det offentliga försökt styra
bostadsproduktionen. Detta har gjorts för att försöka
uppnå en så kallad social bostadspolitik. Resultatet har inte
blivit det avsedda. I miljonprogrammets bostadsområden i
Stockholmsregionen möter vi illa underhållna, dåligt
byggda och dyra bostäder. Kontrasten vad gäller estetisk
utformning mellan dessa politikerutformade hus och de som
byggts tidigare är påfallande.
Den socialdemokratiska bostadspolitiken i
Stockholmsregionen har kommit att bli asocial istället för
social. Politikerstyrda hyror har minskat rörligheten.
Gamla människor har bott kvar i stora lägenheter i
exempelvis innerstaden, medan unga familjer flyttat in i
nyproduktion i ytterområdena där hyrorna varit högre än
i innerstaden. Många ungdomar och nyinflyttade har varit
hänvisade till en osäker andrahandsmarknad. Denna har
kunnat uppstå eftersom många boende har varit beredda att
betala en högre hyra än bruksvärdeshyran. Denna
mellanskillnad har förstahandshyresgästen kunnat
tillgodoräkna sig. Många har också kommit att göra sitt livs
kanske viktigaste transaktion -- att skaffa en egen bostad --
genom en affär utanför lagens råmärken, en svart
bostadsaffär, med den osäkerhet det innebär. Matchningen
mellan lägenhetssökande och hyresvärdar sker genom en
centraliserad offentlig myndighet -- Bostadsförmedlingen --
i en form som som leder till uppkomsten av köer, godtycke
och korruption. Vid årsskiftet 1989/90 befann sig 150 000
människor i bostadskö, en siffra som ökat till 160 000
vid årsskiftet 1990/91. Av dessa erbjöds 18 426
personer en bostad av Stor-Stockholms
Bostadsförmedling under 1990. Själva systemet med
kategorisering av bostadssökande är i grunden kränkande.
För Stockholms stad har drätselkontoret räknat ut en
kostnad per förmedlad lägenhet på 3 200
kronor.
Trots förekomsten av förbudslagstiftning och
straffskatter på övrigt byggande i regionen har någon
betydande ökning av bostadsbyggandet inte kunnat
noteras. Exempelvis Stockholms stad hade i sitt
bostadsförsörjningsprogram för 1990 angett 4 000
påbörjade lägenheter, medan utfallet endast blev 2 700.
Länsarbetsnämnden har under de senaste åren
stoppat kontorsbyggen för närmare 20 miljarder kronor.
Föga förvånande kan kommandoekonomin endast
förbjuda, försvåra och fördyra -- men inte stimulera till
ekonomisk aktivitet.
Nu krävs en kursomläggning av Sveriges bostadspolitik.
Bostadssektorn måste återföras till marknadsekonomin. De
åtgärder som måste komma ifråga utifrån erfarenheterna i
Stockholmsregionen är bland annat att de allmännyttiga
bostadsföretagens status måste förändras, och deras
juridiska särställning upphävas. Möjligheterna för
allmännyttiga bostadsföretag att överlåta beståndet till
boende eller andra måste stimuleras på statlig väg. En fri
uthyrningsrätt måste betraktas som en naturlig del av
egendomsskyddet. Bostadsförmedlingar utgör ett
kartellhinder mot hyresgästernas frihet att söka bostad.
Särregler som hindrar byggverksamhet i
Stockholmsregionen måste avvisas.
Även vården i Stockholmsregionen påvisar tydliga
tecken på planekonomins brister. Medan de enskilda
människorna exempelvis gärna väljer att besöka
vårdcentraler nära sina arbetsplatser, hänvisas de av
politikerna till sådana som ligger i anslutning till hemmet.
Likaså barnomsorgen är organiserad efter
administrativa kommunala gränser, och inte efter
familjernas reella behov. Ett exempel på detta är det
motarbetande av arbetsplatsdagis som skett från
socialdemokraternas sida. De långa avstånden mellan
arbete och bostad som är en realitet för många människor i
Stockholmsregionen gör att dessa regler helt i onödan ökar
stressen och frustreringen för många.
I Stockholm skulle en mångfald, som påminner om den
som möter medborgaren inom andra områden, snabbt
kunna bli verklighet om ett vårdnadsbidrag infördes.
Företagsdagis, föräldrakooperativa dagis, personalägda
dagis och dagis som drivs av kyrkor eller
invandrarföreningar och ideella dagis skulle snabbt kunna
växa fram. Vården av barn är alltför viktig för att överlåtas
åt politiker. Det är uttryck för en förlegad socialistisk syn att
försöka lägga livet till rätta för medborgarna genom att som
socialdemokraterna ensidigt inrikta stödet till
barnfamiljerna till kommunal barnomsorg.
En starkt missbrukad landstingskommunal
beskattningsrätt har lett till en ökande subventionering av
bland annat friska människors resor och kommunal
konsumtion i delar av länet, medan vården av svårt sjuka
eftersätts. Den enskilde patientens brist på möjlighet att
kräva någonting med anledning av den inbetalda
landstingsskatten leder, förutom till brist på valfrihet, till
långa sjukskrivningstider i väntan på vårdplats. Härigenom
förslösas offentliga medel från försäkringskassorna. Någon
helhetssyn som innefattar kostnaderna från
försäkringskassorna och de av landstinget betalade
vårdkostnaderna finns inte.
Speciellt allvarlig är situationen för Stockholms gamla.
Hemtjänst, hemvård och sjukvård för äldre har varit
föremål för revirstrid mellan delar av den offentliga
sektorn -- kommunerna och landstingen -- medan de
enskilda äldre kommit i kläm. Hög personalomsättning,
dålig trivsel hos personalen och mänskligt lidande har blivit
följden av den kollektiviserade äldrevården.
Stockholms läns landsting som konstruktion och i
praktisk handling är troligen det bästa exemplet i landet på
att planekonomin i vården fullständigt havererat.
Alternativet innebär en allmän sjukvårdsförsäkring som
följer individen och inte politikerna. Det finns utifrån
erfarenheterna från Stockholms läns landsting anledning att
ompröva den landstingskommunala beskattningsrätten.
Samtidigt som stora offentliga resurser, både
kommunala och statliga, går åt till att upprätthålla monopol
och regleringar inom exempelvis bostadssektorn, vården
och barnomsorgen räcker inte resurserna till de mest
angelägna sociala hjälpinsatserna.
Uppgifterna att antalet uteliggare i Stockholmstrakten
ökar inger stor oro. Det visar sig också att det ofta är
enskilda organisationer som förmår uppbringa de
nödvändiga resurserna för hjälpverksamhet. Diskrepansen
mellan vad världens högsta skattetryck förmår prestera för
de svårast sjuka, de hemlösa och värnlösa och vad systemet
kostar framstår som orimlig.
Nödvändiga steg har tagits inom skolområdet för att
klargöra kommunernas entydiga ansvar. Nästa steg efter
nedskärningen av den statliga skoladministrationen borde
bli att tillåta kommuner och enskilda skolor att i högre
utsträckning kunna utforma inriktning av undervisningen.
Alternativet till monopol och offentlig reglering har i
stora delar av världen blivit avreglering och privatisering.
Även Sverige har tagit nödvändiga steg i denna riktning.
Trafiksituationen i Stockholmsregionen har förbättrats
sedan taxiverksamheten avreglerades sommaren 1990. Helt
plötsligt är tillgången på taxi god i hela regionen. En
priskonkurrens har införts som gynnar konsumenterna.
Tyvärr har denna marknadsanpassning efter många
decennier av statlig och kommunal detaljreglering inte
fullföljts inom den del av kollektivtrafiken som omfattar
tåg, tunnelbana och bussar. Även om det nu är möjligt att
låta privata entreprenörer stå för en större andel av
transportarbetet har så inte skett. Istället fortsätter
skattesubventioneringen av driften, vilket tar resurser från
bland annat vården av svårt sjuka.
En marknadskonform konkurrenssituation mellan olika
operatörer hade ökat utbudet av direktbusslinjer inom
Stockholmsregionen och förbättrat tunnelbane- och
pendeltågstrafiken.
Stockholmarna kräver hemfrid och torgfrid
Stockholmsregionen har blivit en allt mer osäker region
att leva och verka i. Antalet anmälda brott mot
brottsbalken i Stockholms stad ökade med cirka tjugo
procent mellan 1984 och 1989. Det innebär att det begås ett
brott i genomsnitt var tredje minut i Stockholm. Varje dag
misshandlas i genomsnitt sjutton stockholmare, arton
kvinnor våldtas varje månad och var tjugonde minut
förövas ett bilinbrott.
Bakom statistikens siffror döljer sig mänskliga tragedier
och mänskligt lidande: familjen som återvänder efter en
semester och finner bostaden inbrottshärjad och
vandaliserad, ungdomar som blir slagna och sparkade i
huvudet av vilt främmande människor under
nattvandringar, köpmän som varje dag känner skräck för
rån, snatterier och hot. Men också det som inte är lika
uppenbart; farmor vågar inte åka tunnelbana på kvällarna
längre.
Det gemensamma skyddet mot brott var en av de
anledningar som gjorde att människor slog sig samman i
byar, organiserade samhällen och grundade städer. I den så
kallade nattväktarstaten var skydd mot brott och
rättsväsendet en av de få uppgifterna. Det är därför något
av en historiens ironi att den ekonomiskt starka, svenska
offentliga sektorn, som fördelar cirka 57 procent av BNP,
inte förmår att skydda medborgarna till liv och hälsa bättre
än vad man gör. Staten klarar inte sin mest grundläggande
uppgift.
Respekten för lagarna grundas genom en politik som ger
familjerna ekonomiska möjligheter att fungera som en
enhet, en skola som fostrar och ett rättssystem som snabbt
och effektivt reagerar mot brott. Medborgarnas respekt för
rättsväsendet undermineras om endast en mycket liten
andel av de förövade brotten klaras upp.
De långsiktiga effekterna av att en ökande del av
befolkningen känner förakt för ett system, som möjliggör
för unga, dömda brottslingar att i väntan på vårdplats
föröva knivmord, där unga brottslingar på skattebetalarnas
bekostnad kan erbjudas utlandsresor eller där
livstidsdömda spioner ges permissioner, kan inte
underskattas. Kontrasten mellan de hjälpinsatser som riktas
till brottslingarna och de insatser som riktas till brottsoffren
kan också uppfattas som stötande. Ordningen och friden
måste fås att återvända till Stockholmsregionen. En översyn
av brottsbalkens påföljder, en skärpning av
permissionsreglerna, införande av jourdomstolar, klarare
ansvarsfördelning mellan de olika offentliga organen
beträffande unga lagöverträdare och ett införande av
speciella ungdomshäkten bör vara delar av en sådan
strategi.
Polisen i Stockholmsregionen bör ges ökade resurser för
att exempelvis möjliggöra en regelbunden fotpatrullering i
innerstaden under alla tider på dygnet och för att kunna
inrätta och upprätthålla ett heltäckande nät av
kvarterspoliser.
Mångfaldens region
En storstadsregion får sin kraft från mångfalden och de
många olika särarterna. Till det moderna Stockholms
särprägel hör exempelvis de bidrag som olika
invandrargrupper lämnat till regionens liv. Det handlar om
allt från torghandel, varuutbud till restaurang- och
kulturliv.
Med svenska mått mätt har Stockholm blivit en
smältdegel i dess positiva bemärkelse där olika kulturer och
subkulturer möts och kompletterar varandra. Olika
samtidiga riktningar inom konst, musik, teater och annan
verksamhet bidrar också till Stockholmslivets krydda och
spänning.
Under 1980-talet har under moderat ledning en liberal
tolkning av Stockholms utskänkningsregler skett och
tillstånden för uteserveringar har ökat. Resultatet har blivit
en trevligare, mer kontinental stad. Människor kan träffas
på restauranger och caféer för att umgås eller knyta sociala
kontakter. Enligt en undersökning genomförd av tidningen
Veckans Affärer har stockholmarna kunnat bära denna nya
frihet. Antalet bråk och anmäld skadegörelse i eller runt
restauranger har varit betydligt högre i Göteborg där någon
motsvarande ökning av tillstånden inte skett. En mycket
godtycklig utskänkningslagstiftning och mycket höga
skatter utgör dock ett hot mot denna levande miljö i
Stockholm. Moderata samlingspartiet kräver att den praxis
som utvecklats och som tillåter pubmiljöer -- bl a
alkoholservering utan servering av varm mat och stående
gäster -- uttryckligen tillåts i lagstiftningen. Den inställning
som socialborgarrådet Karin Jonsson (s) ger sig till tolk för
i ett uttalande i Expressen den 5 december 1990 vittnar om
ett djupt förakt för stockholmarnas förmåga att hantera sina
egna liv: ''Dessutom tänker vi kräva att baren utgör en
mindre hörna av restaurangen. Avdelningen för
matservering ska dominera lokalen. Det minskar risken för
att ungdomar slinker in bara för att dricka.''
Stockholms näringsliv är inte dominerat av enskilda
företag eller sektorer. Här finns både några av de största,
mest forskningsintensiva exportföretagen jämsides med en
stor del av kapitalmarknadens företag och småföretag inom
allt från tillverkning till service. En företeelse som
arbetsförmedlingsmonopol utgör en hämsko på utecklingen
och bör snarast avskaffas.
Utbildningen i regionen präglas tyvärr inte av den
mångfald som skulle vara möjlig. Näringslivets snabba
förnyelse ställer krav på ett dynamiskt utbildningsväsende
främst på gymnasie- och högskolenivå. Det är mot denna
bakgrund allvarligt att Stockholmsregionen får en allt
mindre del av landets utbildningsresurser. I dagens läge kan
inte Stockholmsregionen erbjuda högskoleplatser som står
i relation till befolkningen.
Det finns andra orsaker till att närmare studera
organisationen av högskolorna i regionen. Mycket talar för
att den statliga styrningen av universitet och högskolor
skapar byråkrati, felallokering av resurser och onödig
politisering. På många håll i världen anses en större grad av
effektivitet och en större akademisk frihet uppnås om
universitet och högskolor drivs som från statsmakterna
fristående stiftelser. Organisationen av Handelshögskolan i
Stockholm tjänar här som enda svenska exempel.
Enligt moderat uppfattning borde medel från
löntagarfonderna kunna bilda grundstommen för sådana
fristående stiftelser som skulle kunna ta över Stockholms
Universitet, Tekniska Högskolan och andra statliga
högskolor i regionen.
Stockholmsregionen står inför stora utmaningar för att
kunna befästa sin ställning inför ett decennium av ökad
ekonomisk, kulturell och politisk integration i Europa. En
väl fungerande Stockholmsregion är till gagn för hela
Sverige. Moderata samlingspartiet tänker bestämt slå vakt
om Stockholm och värna dess tillväxtbetingelser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inga regionala konsumtions-
eller arbetsplatsskatter skall införas,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ny inriktning beträffande de
kommunala skatterna,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den kommunala
skatteutjämningen,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunikationerna i
Stockholmsregionen,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Bromma flygplats bör
bevaras,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida inriktningen av
bostadspolitiken,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de särregler som gäller för s.
k. allmännyttiga bostadsföretag bör avvecklas,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om offentligt drivna
bostadsförmedlingar,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inga åtgärder skall vidtas i
syfte att bromsa tillväxten i Stockholmsregionen,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida inriktningen av
barnomsorgspolitiken,4]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om organisationen av
sjukvården,4]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den landstingskommunala
beskattningsrätten på sikt bör upphöra,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida inriktningen av
utbildningspolitiken,5]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kollektivtrafiken bör
utformas efter marknadsekonomiska principer,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förstärkt
ordningsmakt i Stockholm,6]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av
utskänkningslagstiftningen,4]
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett avskaffande av det offentliga
arbetsförmedlingsmonopolet.
Stockholm den 24 januari 1991
Gunnar Hökmark (m)
Görel Bohlin (m)
Filip Fridolfsson (m)
Göran Ericsson (m)
Margaretha af Ugglas (m)
Elisabeth Fleetwood (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Göran Åstrand (m)
Gösta Bohman (m)