Frågan om nordisk koncernfacklig samverkan har under lång tid drivits av den nordiska fackföreningsrörelsen, bland annat genom Nordens Fackliga Samorganisation, som genom de fackliga centralorganisationerna i Norden organiserar 7,5 miljoner löntagare.
Enligt vår mening är det en självklar rättighet för de anställda att erhålla samma möjligheter till insyn och inflytande över företagens verksamhet på såväl nordiskt som nationellt plan. Tyvärr har detta inte varit möjligt främst på grund av de centrala arbetsgivarorganisationernas hårda motstånd. Eftersom någon förhandlingslösning mellan arbetsmarknadens parter inte tycks vara möjlig, återstår enbart att lagstiftningsvägen garantera de anställda dessa rättigheter.
Förutom att nordisk koncernfacklig samverkan är en självklar facklig rättighet, väl i samstämmighet med långvarig nationell tradition på den nordiska arbetsmarknaden, är det enligt vår mening också till gagn för näringslivet. Den fackliga medverkan -- och därmed de anställdas deltagande -- i företagens verksamhet och produktionsutveckling borde upplevas som en viktig konkurrensfördel jämfört med företag som saknar detta engagemang från sina medarbetare.
Denna uppfattning har också vunnit gehör inom EG- området då EG-kommissionen nu lagt fram det länge väntade direktivförslaget om koncernfacklig gränsöverskridande samverkan. Enligt förslaget skall arbetstagarsidan informeras och konsulteras om alla åtgärder av större betydelse för de anställda. I direktivet framhålls bl.a. hur nödvändigt det är att de anställda har samma överblick som ägarna i företag med verksamhet i flera länder.
Enligt vår mening bör förslag till lagstiftning utarbetas som innebär att de anställda i nordiska företagskoncerner i Sverige dels ges rätt till regelbunden information från koncernledningen, dels att arbetstagarrepresentanterna med bibehållna anställningsförmåner och på produktionens bekostnad skall få ledighet för att kunna träffas samt att regeringen skall verka för att en samnordisk lagstiftning på detta område kommer till stånd.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nordisk koncernfacklig verksamhet.
Stockholm den 23 januari 1991 Stig Gustafsson (s) Sven-Åke Nygårds (s) Owe Andréasson (s) Sören Lekberg (s)