Efter Britanniadomen 1989 förbjöds fackliga aktioner
mot arbetsgivare som har kollektivavtal, oavsett avtalens
innehåll. Regeringen lovade se över MBL, men än syns
inget resultat. Är det EG-kommissionen eller kanske
arbetsgivarfronten som stoppat regeringen?
Arbetsdomstolens dom hösten 1989 i det s k
Britanniamålet har mycket stor principiell betydelse på
arbetsmarknaden. Genom domen har fredsplikten enligt
paragraferna 41 och 42 i medbestämmandelagen utvidgats i
en omfattning som förhindrar normal facklig verksamhet.
Omständigheterna i målet var i korthet följande.
Svenska Sjöfolksförbundet försökte inom ramen för ITF-
kampanjen (ITF = Internationella
Transportarbetarfederationen) att få till stånd
kollektivavtal med hjälp av fackliga stridsåtgärder. Föremål
för stridsåtgärderna var det Cypernregistrerade fartyget
Britannia. Fartyget hade filippinsk besättning vilken
tidigare varit ansluten till ITF:s medlemsorganisation på
Filippinerna. Denna organisation hade ett kollektivavtal
med arbetsgivaren som ITF godkänt. Men arbetsgivaren
sade upp detta avtal och träffade i stället avtal med en ''gul''
fackförening som inte var medlem av ITF. Det senare
avtalet innebar lönesänkningar på 30--50 %.
När Britannia anlöpte Göteborgs hamn krävde Svenska
Sjöfolksförbundet och ITF att ett s k ITF-avtal samt nya
anställningsavtal skulle tecknas i stället för de befintliga för
fartygets besättning. När rederiet vägrade att gå med på
kraven förklarade Sjöfolksförbundet fartyget i blockad.
Transportarbetarförbundet beslutade om sympatiåtgärder
som innebar en blockad av arbetet med lossning och
lastning av Britannia.
Arbetsgivarsidan hävdade att stridsåtgärderna var
olovliga med hänvisning till det ''gula'' avtalets existens.
Arbetsdomstolen delade arbetsgivarsidans uppfattning
och förklarade att stridsåtgärderna stred mot paragraferna
41 och 42 i MBL. Enligt arbetsdomstolen gällde detta också
när fackliga stridsåtgärder vidtas i Sverige för att undanröja
eller åstadkomma ändring i ett avtal mellan utländska
parter för en utländsk arbetsplats. Detta under
förutsättning att sådana fackliga stridsåtgärder är olovliga
enligt tillämplig utländsk lag.
Två exempel visar domens praktiska konsekvenser:
1. Ett portugisiskt företag bedriver verksamhet i
Sverige. Företaget har anlitat portugisisk arbetskraft. En
svensk facklig organisation kräver att ett svenskt
kollektivavtal skall tillämpas på arbetet och ersätta gällande
portugisiska avtal. Stridsåtgärderna betraktas som olovliga
och arbetsdomstolen kan döma den svenska fackföreningen
att betala skadestånd till den utländske arbetsgivaren.
Svenska fackföreningar kan inte längre upprätthålla
principen att arbete utfört i Sverige skall omfattas av
svenska kollektivavtal. Denna princip har utgjort en
väsentlig del av grunden för den svenska fackliga rörelsens
arbete att åstadkomma anständiga löne- och
anställningsvillkor för sina medlemmar. Konsekvenserna av
den nya situationen kommer att bli mycket mer långtgående
än i dag -- om och när -- Sverige genom ett EES-avtal eller
genom ett medlemskap i EG omfattas av dess ''fria rörlighet
för männsikor, kapital, varor och tjänster''.
2. En facklig konflikt pågår t ex i Sydafrika eller
Brasilien och är olaglig enligt det landets lagstiftning. Om
svenska fackförbund i internationell solidaritet skänker
pengar till sina kämpande broderorganisationer strider
detta mot paragraf 42 i MBL, och det svenska
fackförbundet kan av arbetsdomstolen i Sverige dömas att
betala skadestånd till den utländska arbetsgivaren.
Starka krafter är i rörelse för att stoppa en nödvändig
förstärkning av MBL. Efter påtryckningar från redarna och
övriga i arbetsgivarfronten mot fackliga rättigheter har
regeringen skjutit upp sitt ställningstagande. Regeringen,
som efter Svenska Sjöfolksförbundets protester, via Mona
Sahlin ställde i utsikt att den skulle ''se över MBL'' har efter
mer än ett års betänketid ännu inte presterat något förslag i
frågan.
Statens pris- och konkurrensverk (SPK) har ingripit för
att stötta arbetsgivarsidans argument. SPK säger nej till en
ändring av MBL med hänvisning till att EG skulle uppfatta
en ändring till fackförbundens fördel som ett
''handelshinder''. SPK menar dessutom att en lagändring
skulle förhindra den nödvändiga importkonkurrens, som
Sveriges ekonomi behöver för att marknaden skall bli
effektivare. Vi menar att SPK:s yttrande är mycket
intressant. SPK anser inte att facken skall ha rätt att sluta
avtal, rätt att kämpa för dessa avtal eller rätten till facklig
solidaritet överhuvud taget i framtiden.
Vi anser att yttrandet är mest avslöjande för EG:s
ambitioner och den kapitalistiska marknadens
ineffektivitet. Om EG-ländernas ekonomier inte tillåter
fackets rätt att försvara sig eller rätt att agera mot
''slavskepp'' som t ex Black Prince -- var ligger då det
grundläggande felet? Vi tycker att svaret är enkelt. Felet
ligger i hela EG:s ideologi om att nyliberalismen är
räddningen. Vi tror att hela den fackliga rörelsen är på väg
att inse detta. Innan det är för sent!
Vi tror inte på EG. Det är odemokratiskt till hela sin
konstitution. Det är därför SAF, högern och borgerligheten
jublar över regeringens EG-anpassning. Nu ökar dessas
krav på försämringar, t ex i arbetsrätten. Nyligen
presenterades regeringens utredning om tvångsmedling,
kraftigt höjda strejkböter och att fackliga förtroendemän
godtyckligt kan bötfällas, om de inte tar avstånd från en
konfliktåtgärd. Förslagen är upprörande på samma sätt som
Britanniamålet.
För att lösa de oacceptabla konsekvenserna av
Britanniadomen som vi anfört ovan, måste det till ändringar
i medbestämmandelagen:
I anslutning till paragraf 42 i MBL bör det införas en
regel om att bestämmelsen i paragrafen inte skall tillämpas
ifråga om utländska kollektivavtal eller när fredsplikt
annars föreligger till följd av tillämplig utländsk lag. Det
krävs också en regel om att avtal som slutits efter att
stridsåtgärder vidtagits är ogiltiga endast om åtgärden varit
att anse som olovlig enligt svensk rätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till regel som
kompletterar medbestämmandelagen (MBL) i enlighet
med vad i motionen anförts.
Stockholm den 25 januari 1991
Viola Claesson (v)
Karl-Erik Persson (v)